Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | 24 december, 2009
Övriga porträtt

Det nya Magritte museet i Bryssel

Mitt i hjärtat av Bryssel ligger det nya René Magritte museet som invigde den 2 juni 2009. Man undrar vad Magritte själv skulle säga om placeringen vid Place Royal, det ...

Av: Mathias Jansson | 18 juni, 2009
Kulturreportage

Som en spark i arslet på varenda kotte!

  Vad är det som får folk att betala hundratals kronor, ibland mer, för en bit plast från band som knappt kan spela, än mindre sjunga, och som i låtskrivandet praktiskt ...

Av: Peter Sjöblom | 17 april, 2013
Essäer om musik

Elisabeth Hesselblad. Foto: Okänd fotograf, Skaraborgs Läns Tidning, Sept 25, 2014.

Elisabeth Hesselblad och Barmhärtighetens jubelår

Vi lever i en apokalyptisk tid. Mellanöstern slits av konflikter och mördande utan gräns. IS och andra islamistiska grupper utövar terror jorden runt. Kristna och människor av främmande religioner förföljs ...

Av: Lena Månsson | 04 januari, 2016
Essäer om religionen

Carina Nurmilehto. Bort och till



Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto skriver poesi. Carina Nurmilehto skriver och skriver. Prosa med bilder som inspiration. Att måla och teckna med ord är ett uttryckssätt; en lust som fortfarande söker sitt språk. Det växlar mellan flödande rytmiska upprepningar, som besvärjelser eller böner och intensiva dikter med en fåordigare kärvare stil. Processen är en sten i rullning. Språket, ett måleri. Bilderna och deras berättelser har alltid kommit genom orden. Talade, upplästa eller fantiserade. Sedan drygt ett år är det främst poesi som kommit fram medan formen hela tiden utvecklas. Utan litteraturstudier, men med ett språk inspirerat från bland andra H C Andersens sagor, Dan Anderssons diktning och sångtexter har Carina Nurmilehto letat sig fram till en egen stil som fortfarande utvecklas. Att med en bild som inspiration beskriva en känsla eller utifrån en händelse nedteckna tankar är ett behov som ges utlopp i diktandet. ”Det är som att teckna, skulptera”, menar Carina. ”Med orden kan jag göra de bilder av kärlek och sorg som jag aldrig skulle kunna med pensel eller lera. Känslor som överväldigar måste hitta en öppning, lämna det inre och möta omvärlden. Där är poesin ett öppet fönster.” 

De senaste åren har vänskap och samtal med författare och konstnärer gett lust och glädje i skrivandet. Ett nyfött konstprojekt, Roadkill, en blogg med bilder och poesi är det som är intensivast just nu. Där samarbetar Carina med bildkonstnären Lars Tjelvar. ”Längtan är ett ledord för mig. Jag ger efter för den nu; alternativ finns inte. Nu ser jag fram emot att fortsätta skriva om denna längtan och se vart det bär…” 

Att improvisera från scenen är nu omvandlat till att nå ut med skrivna ord och det som berättas är speglingar av upplevt och fantasi. Carina Nurmilehto söker i allvar och nyfikenhet vidare och de som läser hennes poesi kan följa denna resa. I Tidningen Kulturen har några verk publicerats i mars 2012. Här är nu en liten diktsvit som skrevs under sommaren samma år. 

Bort och till

Väggarna har inga räta vinklar, de har inre väggar av ord. Böcker; staplade, uppställda. Väggar av ord. Gångar, en väg till. Det är en särskild vind i trädgården. Under eken faller ljuset, färgar gräset. Dimman nere vid fågelsjön, häruppe röken.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

En trappa upp. Brant, med det lena räcket. Finns bara en väg. Jag måste finna den i mörkret. Ledas av det lena. Mjukt ska jag ledas. Vingar rör sig så sakta att de knappt fläktar. Jag anar det vita. Så fler ord. Väggar av ord. Jag låter handen söka sig längs berättelserna, visdomarna. Blundande följer jag det som är bestämt. Som bestäms i samma nu som blir ett nyss. Det blir. Det blir.

Foten vätt av gräset, daggen från inatt. Doft av morgon. En resa, en himmel med flyttfåglars streck. Så ropar de från sjön. Manar eller lockar, vad vet jag. De har sitt. Det jag har vet jag inte. En egen tid i tidens rum, en rum i ett rum. Och allt är öppet.

När man är rädd för tystnad talar man. Att lyssna blir en fara. En plötslig stillhet skrämmer mer än slag och hårda ord. En Scheherazade för tusen och en natt. Men också för en till. En till. Jag ser i mörkret ingenting men hör min röst som talar. Den väver in i tusen ord de tusen sagor jag har drömt. Jag somnar med min hand i din. I tanken bara. Ordlös nu. 

Att stiga ner i vattnet ger en sällsam känsla. Det stiger upp en svalka; famnar varje vrå av kroppen. Så bärs jag lätt, fast gömd. Jag lyfts på avstånd från allt ljus. Bara spegling av mitt hår, det flyter ut och böljar mjukt. I varje simtag följer det. En näckros tiger sanningar och jag bevarar dem.

Så lämnar jag en sal. En kammare, ett kök. Ett kort besök i sällsam rymd. Så står jag tyst och samlar allt. Jag sparar i små rum de ord du gav till mig. Det andra, som jag höll för mig, det sparar jag i andra rum. De hemliga, dit ingen mer än jag får gå. Och gamla ekplank tar farväl, och yxan lutad mot en vägg. Små foton från en annans liv. Från andras, dit jag inte hör. En tid för mig, ett liv för mig, finns längre fram. Det blir. Det blir.

Ur arkivet

view_module reorder

Hannah Wilke. Intra Venus

Hannah Wilke dör i cancer 1993. Ett liv tillika livslångt konstprojekt når sin ände. Det identitetspolitiska i hennes konst dröjer kvar än idag. Detta politiska stoff som omgärdar subjektet kan ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 10 Maj, 2013

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Lotta Olsson, Jojje Wadenius, foto Ulrika Zwenger

Lotta Olsson, Charlotte Ramel, Jojje Wadenius 

En recension-intervju av Belinda Graham!

Av: Belinda Graham | Musikens porträtt | 09 november, 2016

Marionetter. Foto: Belinda Graham

Don Giovanni - Mozart regisserar själv sin största triumf i Prag

I Prag är Don Giovanni helt enkelt den största blockbustern! Punkt slut. Aldrig har Mozarts mästerverk gjorts så charmigt och humoristiskt, och ändå helt seriöst, som av den klassiska National ...

Av: Belinda Graham | Resereportage | 08 Maj, 2015

Leonard Baskin, Cave birds

Birdman - fågelmänniskor i New England och på Nya Zeeland

Är det inte något elementärt existentiellt med fågeln som symbol? Ivo Holmqvist knyter samman sina möten med den unge Leonard Baskin och den något äldre Mary McIntyre, två konstnärer som ...

Av: Ivo Holmqvist | Konstens porträtt | 23 februari, 2015

Ny Tid

Skörden av dagens postutdelning bestod av ett God Jul-vykort, som kom lite för tidigt om den ska glädja mig julen 2017, eftersom 2016-års julutgåva är inte bara passerad utan även ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 03 februari, 2017

Målning av Melker Garay (detalj)

Hur mycket kan man begära av en människa?

Melker Garay och svårigheten att vara människa.

Av: Melker Garay | Melker Garay : Reflektioner | 30 januari, 2016

Sartre ska vi inte heller glömma

Röken är tät. Sorlet stiger och sjunker som sjudande vågor på ett vindpinat hav. Glasen töms i rask takt. Vissa repliker i de disparata och vilda samtalen skär som slipade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 01 juli, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.