Rochester och starka kvinnor

Kanske ringer det inga klockor av igenkänning vid namnet John Wilmot. Kanske inte heller när jag säger att han var 2:e earl of Rochester, och oftast går under just kallnamnet ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 09 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | 15 december, 2009
Kulturreportage

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | 01 juni, 2015
Utopiska geografier

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)



Alessia NiccolucciAlessia Niccolucci är en ung italiensk författarinna, med flera romaner, noveller och diktsamlingar bakom sig. Hon kan anses ha valt ”den kvinnliga kontinenten”, som Lacan hade kunnat säga, men varierar sitt ämne gång på gång.

www.alessianiccolucci.com

 

Till slut blir det i alla fall

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

så tyst som det kan bli,

och levande blir sagans värld

för deras fantasi.

De tycker nästan det är sant,

allt skoj och tokeri…

[…]

Alice, tag mot min saga med

din vackra lilla hand!

Behåll din barndom ständigt kvar

med minnets starka band,

som sköna pilgrimskransen

ifrån ett fjärran land.

(Alice i Underlandet, Lewis Carroll, övers. Gösta Knutsson)

Ta mej – jag känner henne inte (eller varför man lämnar fb)

Jag ser honom passera bakom fönstret, stanna, och iaktta mej. Sen försvinna. Glasrutan upplyst dag och natt, höst som vinter, butikens stålgardin upprullad; hans krullhåriga huvud tittar ut för att se mej. Balkong, balkong. Den bisarra känslan att få veta det hemma hos någon annan som kommit dit för att se mej och undra ifall han står där för att betrakta mej eller om han kom till mej förra sommaren för att han redan där och då hade sett mej. Allt för att sen råka se honom nere vid parkeringen hemma hos föräldrarna när jag skulle gå… på gymmet… i bilen med några polare, utanför min bostad då en tjejkompis bad mej komma ner… när jag skulle ut och jogga.

Alltid på avstånd, sorgmodig, rädd som en hare, utan att vare sej närma sej, se mej i ögonen eller ringa… efter vår sista telefonkontakt i augusti då han skrek att jag aldrig mer skulle söka upp honom lyckades han när jag väl hade lämnat honom med en stor dos tårar såra, slita upp och våldta mej emotionellt… tio dagar hos mej, kärlek vid första ögonkastet, och sen dagarna i Singapore då jag velade mellan att göra slut med min nuvarande eller chansa på den nye, hela nätter på chatten medan han låg och sov ilsket, flykten från honom, och sen återigen i hans famn och gunst, fullständig kärlek, total, omedelbar, de första tio dagarna skötte vi snacket med kyssar och smekningar, sen var han borta igen, helt, för att sen förenas ännu en gång i fullständig kärlek, och så till sist konfessionen med tårar:

‒ Vi skulle ha lärt känna varandra tidigare, jag går igenom en tuff period just nu… jag är något av en hora.

Att höra honom resonera sådär trodde jag var hans sätt att säga att han inte vill binda sej. Och så hans plötsliga försvinnande: ”Jag måste jobba ’ett tag’, vi hörs och ses senare, oroa dej inte, jag lämnar inget halvgjort…” Fyra, fem dagar utan att se honom, bara hans darrande röst i telefonen, hans tröjor och strukna strumpor i min byrålåda, och så den där söndan av tystnad igen. Ringa honom hundra gånger utan svar, ringa hans föräldrar bekymrad bara för att kopplas till telefonsvararen istället för att höra hans röst, och så hans textmeddelanden med invektiv kl. 04:30 och mina svar att sluta. Men först var det Cristinas mess, som jag inte hade berättat om, Cristina, hans morsas väninna, 56, gift med två barn i hans ålder, som dagen vid hans försvinnande skrev ”ge fan i min hingst”, och jag som inte fattade någonting, och därefter fikasnacket med Fabia, 57, också gift med två barn, som sade att både hon och Cristina varit hans älskare men att han nu pressade henne på pengar och att hon nu ville skydda mej: ”Jag ska varna dej, tänk inte på honom, visst, han älskar dej och du älskar honom, men du vet inget om honom.”

Min tillflykt till Toscana, dom ideliga och svartsjuka messen från Cristina för att veta om jag var med honom… galna kvinna… och sen hans samtal: ”Glöm mej, jag var inte redo – glöm mej, jag kommer alltid att ha dina dikter.” Och jag som beger mej till Herkules-hamnen och ser honom där tillsammans med en femtioårig vulgärt tatuerad tant som gnider sej emot honom och ser på mej snett… helt klart hon som betalar… det blir tillslut för mycket. Jag återvänder till Rom och upptäcker att han bor mitt emot mej med nån kvinna, fortsätter att betrakta mej på håll, fortsätter att skriva saker på facebook i falskt namn, som någon gammal.

Men jag vet att det är han, alltid svartsjuk när jag går ut med nån kille, eller när dom skriver nån struntsak på facebook, sotis till och med på tjejkompisarna, för att inte nämna dom knäckta mejl- och facebook-lösenorden… ett växande dårskap den hösten som kulminerade en lördagsförmiddag i februari då jag låg och sov och väcktes av mobilen.

‒ Tja, det är Adriana, är det lugnt om jag kommer förbi klockan tre?

‒ Visst, jag ringer sen.

Ett överambitiöst förslag för att komma från en hemmafru och mor modell 46. Som för jämnan har fullt upp med mammabestyr, och jag, sömndrucken som jag var, säger visst, kom förbi.

En timme senare får jag en dålig föraning och föreslår att vi ses nån annanstans, hon står på sej, jag insisterar, till sist går hon med som alltid, min kära hjärtevän, skygg, anorektisk och neurotisk, ensam om det inte vore för mej… och sen vet jag inte hur jag började pladdra om honom, ventilera mitt giftiga distansförhållande, att jag plågades av Cristinas hotelser och Fabias mejl, upprörd över den övergivna brudkammaren… han förför ju först, och vill man behålla honom måste man betala för sej, vilket inte är lätt alla gånger, dom är ju inte direkt välsituerade, damerna. Gifta och på tomgång, som troligtvis går till Luca istället för frissan… deras män är ju ändå aldrig hemma. Adriana bleknar och skakar, ber mej att vända tillbaka… vi tar hennes bil. Knäpptyst och utan att röra en min tar hon vägen till där jag bor… hon styr mekaniskt och stannar utanför porten, men det är varken min port eller min byggnad.

‒ Vad gör du? låtsasfrågar jag medan min ryggrad förvandlas till is… tårarna rinner och jag lyckas inte greppa situationen.

‒ Inget, bor du inte här? improviserar hon. Den stickande svettlukten från ett djur som fastnat i en fälla når mina näsborrar…

‒ Nej, kör hem mej är du snäll.

Hon vänder om och kör mej hem, säger hej då som om ingenting.

Hemma igen, tystnaden är öronbedövande… och plötsligt tanken: ”Varför just Adriana?”… det är inte möjligt, inte hon… och sen den frustrerande besvikelsen i att vänskap mellan kvinnor är omöjlig när en penis kommer emellan… smärtan att jag inte är kvinna eftersom jag inte är sån… och så mina försvarstankar, det går ju upp för mej att det finns fler kvinnor, att han väljer kvinnor i min vänskapskrets, bekanta, jobbpolare, klasskamrater, grannar… helt obegripligt varför han gör detta mot mej… han som brukade säga att han var mitt ex så att ingen skulle röja honom sen för mej… dom som sen alltid kommer till mej för att hämnas när han tagit betalt eller dumpat dom, dom som förföljer mej för att få svar som jag inte har.

Jävla Idiot, varför gör du detta mot mej? Vill du veta allt om mej? Vill du förstöra mitt liv, eller?

Att känna sej förföljd av honom och hans kompisar när jag gick mot hans bil, kompisar som jag lärt känna en och en. Veta att han den hösten raggat och kasserat fler kvinnor som kan kopplas till mej. Silvia och Claudia, en släktings bundisar, den ena singeltjej, den andra gift, som båda offrat allt för honom, och som nu hatar mej och kokar av svartsjuka… ingen av dom vet något om honom, vad han sysslar med… förförda av romansen, uttjänta efter erotiska lekar och spel mot betalning… dom kände visserligen till att dom andra kvinnorna också betalade för sex, men dom tackade ja till passionsruset för att sen själva avtackas med ett adjö… skammens tystnad, agget och misstankarna mot mej att jag var medhjälpare… jag som inte fattade vad som pågick, jag som aldrig upplevt något liknande, för mej var Luca lika med kärlek, ingen lek, ingen lustkänsla – min bara. Han som försökte skydda mej innan Cristina rasade.

‒ Du borde tacka henne, hon som räddat dej ur hans klor. Så sade Fabia när hon höll på att återhämta sej från honom. Jag var på samma gång förälskad och uppriven. Om han bara bodde nån annanstans, inte mitt emot mej, om han bara slutade förfölja mej, skriva saker på facebook och ligga med alla jag känner… hur många slampor finns det egentligen? Vilka umgås jag med egentligen? Vad har hänt med mitt liv? Och med deras?

Det räckte alltså med att han sa mitt namn för att dom skulle säga ja till allt.

‒ Varför gör du detta mot mej? Varför spanar du efter mej för att sen fullständigt förstöra mej? skrev jag på hans falska facebook-mur. Han svarade med kärleksord och kärleksdikter.

Så många kvinnor. Nadia, en f.d. elevs morsa, som jagar mej och vill vara min vän. Giulia, ung journalist, som är förbannad på honom. Cristiana, kompisen och schablonmorsa som han drog med på swinger-träffar, och som för att behaga honom tatuerat sej som jag. Giuliana, som han enbart hade oralsex med och som säger att låta honom leka vidare. Paola, f.d. kollega, som trakasserar mej på facebook. Marina och Lucia. Galna Veronica, som bjussar på lunch bara för att säga att dom har sex men att hon ändå är min vän, att hon vet att han älskar mej och att vi snart är tillsammans igen när allt är över. Sabrina, lapplisan, som han nu bor och ligger med och som ser till att jag får böter som inte är mina. Och hundra andra kvinnor, gifta, singlar, vackra, fula, gamla, fräscha, täta, fattiga… till och med tjejer från jobbet… varenda en utvald med samma teknik: uppraggade på facebook bland mina femtusen vänner och tvåtusen fans, först förförda, blivit kära och vilseledda och tvungna att betala för ”utfört arbete” för att sen blåögt agera prostituerade på fester och orgier där männen betalade... Hur är det möjligt att alla trillat i fällan? Jag blir stel som en pinne, mardrömmen bara växer. Men verkligheten är den samma varje morgon: Jag älskar och hatar honom fortfarande, han älskar och försöker charma mej och lovar att komma tillbaka … varför? Om bara dessa kvinnor försvann. Känner mej ensam och faller isär, varje del av mitt liv inklusive min dator kontrolleras av honom, eller så vet han allt om mej genom kvinnorna i min vardag. En mardröm utan slut.

Men det är inte allt, det finns mer…

Det kan visa sej oerhört viktigt att ha en samarbetsvillig ex-pojkvän. Jag vänder mej förtvivlat till Paolo, kriminalare på rätt post, som hjälper mej med att nysta upp trasslet och visar mej att min dator utsatts för dataintrång. Inte av Luca utan av en vän till honom. Dom rengör datorn och gör den brukbar och säker igen.

‒ Vi kan tyvärr inte göra nåt, sorry.

Den klassiska ursäkten som bara är gångbar i Italien.

Plötsligt börjar jag lägga märke till inte helt uppenbara ledtrådar: Hur kunde datorn bara efter tio dagar vara övervakad igen? Han måste ha gjort inbrott när jag inte var hemma. Sovit i min säng, läst mina böcker, slått på min bärbara och läst det han ville, rotat i tvättkorgen. Jag byter lås och bestämmer mej för att skriva nåt på hans facebook: ”Vi måste snacka.” Inget egentligt svar, bara kärleksord och kärleksavsked. Han undviker direktkontakt. ”Du skulle ändå bara döma mej, fråga ut mej.” Sen kommer fler dikter av den falske facebook-profilen. Samtidigt förnekar hans riktiga facebook-jag att han bor mitt emot mej, känner kvinnorna, han förnekar allt utom dikterna och våra fina minnen ihop. Att se honom i hög person och prata mellan fyra ögon kommer inte på fråga.

Jag ser hur han spionerar på mej genom bilrutan, alltid dold bakom nåt. Berättar om messen från hans älskarinnor – eller ska jag säga kunder? Han blånekar allt men blir tagen på sängen. En vit lögn röjer nästan hela sanningen.

‒ Dina tjejkompisar gick med av ren skär svartsjuka, stackars Alessia… hon hjälpte till. Ta mej, jag känner henne inte, brukade dom säga, vi har aldrig varit särskilt tajta, eller så frågade dom om dom var bättre eller snyggare i sängen.

‒ Vem gör så? Hur kan du göra du detta mot mej och kalla mej älskling? Han svarar inte, är helt tyst, försvinner, fortsätter med falska facebook-dikter och lovar mej kärlek inom en inte alltför avlägsen framtid.

Jag är skitförbannad, helt nedbruten, men jag ger mej inte och envisas med att försöka förstå. Under tiden kommer mars.

Med mars kommer Carlo. Min kroniska ryggsmärta gör att jag går till hans kompetenta händer, vi pratar under den behagliga massagen, han frågar varför jag är så stel och på defensiven och jag, reserverad och försiktig som jag är, berättar utan namn och detaljer det jag hittills inte berättat för någon. Mitt ex förför kvinnor i min cirkel – tio stycken. Vill han hämnas? Carlo är helt tyst och fortsätter med massagen, sen ber han att jag klär på mej för att gå ut i hallen.

‒ Det finns härvor som sysslar med detta, förklarar han. En tjejkompis hade råkat ut för samma sak.

‒ En man raggar och förför dej, lotsar in dej i smålekar och orgier där deltagarna betalar och utan att du vet om det kommer han åt alla dina kvinnliga kontakter. Det hela varar tills du säger nej och han ilsknar till. Helst ska du vara ung och snygg, annars är det risk att han skinnar dej på pengar. Det är en härva, och han har säkert föreslagit dej en och annan sak.

Jag ser på honom milt och klentroget.

‒ Du menar att han inte vill hämnas utan bara komma åt mina mejlkontakter?

‒ Precis… men har ni…? frågar han.

‒ Vad? Jo, men en kväll blev han helt koko för att jag hade urringat… men inte på mej, nej inga förslag från hans sida… men om han nu bara vill åt mina kontakter varför lämnar han mej inte ifred efteråt då?

‒ Ja, om du säger så antar jag att han vill något annorlunda med dej, hans liv kanske inte är förenligt med ditt just nu, han kan kanske inte lämna eller vara med dej just nu.

Jag samlar tankarna efter hans historia… allt kommer tillbaka.

Under tiden lämnar jag in datorn för rengöring, möblerar om och trots att jag bytt lås och installerat larm gömmer jag min bärbara. Sen märker jag fler underliga saker. Mina killkompisar på facebook svarar inte på mina meddelanden, chatten har slutat fungera, något som mina elever var snara att uppmärksamma.

‒ Varför svarade du inte på mina frågor igår?

‒ Jag var nog inte hemma.

‒ Jodå, men du verkade konstig…

Han igen alltså. Han har lyckats facerejpa mej, ta sej in på min profil… jag är som en avatar. Det är inte längre jag som postar mina egna inlägg. Varför gör han det? Svartsjuka? Jag begriper fortfarande ingenting.

Jag bestämmer mej för att inaktivera mitt konto efter att ha meddelat mina fans om nästkommande blogginlägg och att avslöjanden är att vänta. Jag får ett mejl från honom, falskt namn förstås, och desperat frågar han om det finns ett sätt att fortsätta konversationen. Jag är förbannad, han konstig. Han fattar verkligen ingenting. Han får en ny mejladress av mej då jag inte vill ha hans mejlvirus i min övriga inkorg. Han lugnar ner sej… men det är inte allt.

Det blir fest. Hundra inbjudna, stor lokal, mat, musik, pool. Jag går dit, byter om till baddräkt i omklädningsrummet när några ur en grupp gifta, ensamstående och välbeställda medelålderskvinnor, vissa helt främmande, tittar på mej och ler vänligt. Samtliga kommer fram till mej och undrar: ”Är det inte du, kändisen… visst är det du, inte sant?” Något bekymrat undrar jag vad dom menar, dom verkar glada att se mej, som om vi känt varann sen barnsben, men dom kan knappast ha läst mina böcker eller vara såna som är med i Big Brother. Festen tar fart, jag börjar ha kul. Kyparna och dom i garderoben blänger fixerat på mej, men inte ens jag i baddräkt förklarar denna min popularitet. Det skrattas, skämtas och konverseras bland bekanta – en av dom är lite dragen, pratsam och kommer fram till mej och undrar varför jag raderat honom från facebook. Jag förklarar att jag inte lämnat facebook av tekniska skäl men han gnäller vidare och följer mej hela kvällen utan framgång. För att undvika honom går jag till buffén, men han är seg.

‒ Ska du ha nåt att dricka, eller?

‒ Tack jag dricker inte.

‒ Spelar du kort då? Röker du? skämtar han.

‒ Nope. Kyparna fortsätter att glo som om jag vore nån filmstjärna.

‒ Finns det nån last som vi skulle kunna ägna oss åt tillsammans då?

Jag svarar buttert, men han insisterar med skämten och berättar att han gillar hårdare fester, mer performance-aktiga. Jag ser på honom förbryllat, småskrattar för att få honom berätta mer och för att jag antagligen är lite knäpp.

‒ Vaddå, bestämmer du eller? Först blir vi inbjudna och sen står du i nån dräkt för underhållningen, strejkar du ikväll eller?

Jag sticker därifrån upprörd och möts ytterligare en överraskning… en tjej stoppar nåt i min väska men i hasten tänker jag bara på att dra från festen. Jag tar mina kläder, väskan, går in i omklädningsrummet, kollar pengar och mobil, byter om och flyr hem.

Några dagar senare går jag till Carlo igen för att prata. Jag uppdaterar honom om dom senaste händelserna, han är tyst och säger bara att jag ska hålla mej borta från allt, att mitt ex är en galning och att jag gör bäst i att glömma honom. Han manar också att hålla datorn ren. Jag är helt slut och förvirrad. Han ber om mitt telefonnummer för ta en glass nån dag. Jag säger ja till förslaget.

Han ringer en kväll klockan elva och vill att vi ska mötas – om jag vill. Det gör jag och ger mej av till mötesplatsen. Han hälsar i uniform.

‒ Jag är snut, säger han. Av någon anledning får jag lust att krama honom, jag ställer hundra frågor och allt klarnar: Det blir nu tydligt vad han gör i mitt sportumgänge och varför jag den senaste tiden sett mina elevers morsor söka mej utan framgång och sett Lucas kära vänner skymta förbi på gatan och förfölja mej när han sitter i bilen alldeles i närheten; varför jag såg den där kvinnan på Herkules-stranden tillsammans med honom i somras, varför hon tittar snett på mej fortfarande. Bara han saknas som pusselbit; eller så har dom alltid varit där utan att jag märkt det. Och Carlo som dels hjälper, dels ställer sej frågande till varför jag är med honom, inte riktigt fattar vem jag är eller vilken roll jag har i allt detta.

‒ Men vad har du gjort för att han skulle bli så besatt av dej? frågar Carlo. Mitt svar dröjer.

‒ Inget, vi var förälskade även om han var vrickad. Jag kanske är det enda fläckfria han haft.

Han står kvar och ser på mej tyst.

‒ Om han skulle återvända helt omvänd, skulle du ta tillbaka honom då?

‒ Nej, Carlo, jag tror faktiskt inte det.

Junimånad och sakta men säkert ljusnar allt… för även jag vet hur en pc funkar – lite datorkunskap har jag trots allt.

Datorn är rengjord liksom min adressbok, jag öppnar bloggen och börjar bittert uppdaga saker. Bland floran som jag skriver och kommenterar om smyger jag in serien ”Nihilisterna” där folk plötsligt börjar avreagera sej på härvan, allt från kvinnor som känner sej grundlurade av Luca och hans Cyrano till männen som trodde att det var jag som gjorde inläggen på facebook, lockats av min profil och sen blandats in i dessa bedrägerier – där nån hora med mitt namn stått och porrdansat för förlorare. Härvan styrs av en rik kvinna tillsammans med medansvariga: killar agerar lockbete via datorn, kvinnor via sängen som sen också säljer sej på fester. Cyrano, Lucas vän, samme man bakom dataintrången, skriver boksynta mejl med avancerade ord, helt klart duktig på att förstå sej på kvinnor, medan Luca med sin skönhet och sex-appeal står för ansiktet. Inte undra på att kvinnorna föll pladask… och även jag fick agera lockbete stundtals – det var därför som kvinnorna jag håller av började förfölja mej, kvinnor som kanske var dom tänkta offren i början. Lockbete var jag också för männen i min krets, dom på facebook men även riktiga vänner. Dom använde sej av min popularitet och mitt kontaktnät för att lura torskar, män som kvinnor, folk som i mina ögon förtjänar det och som jag verkligen inte orkar bry mej om nu när det handlar om att ta sej ur skiten for good. Vilket jag också gör… med en lavineffekt som följd.

Jag känner mej befriad och rehabiliterad, fuck deras planer.

Men så kom den där natten. Musklerna stelnar, får hjärtklappning. Helt sängliggande av hallucinationer. Tar mej till toan, sköljer ansiktet – min sunda kropp som alltid sagt nej till droger förmår urskilja mellan mina verkliga impulser och dom som induceras. Vid tretiden tar jag bilen och kör hem till föräldrarna där jag helt uttömd slänger mej i sängen och sover till två på eftermiddan. Varför gör dom detta mot mej? För att jag röjt deras planer? Dom hade återigen gjort inbrott hos mej, spetsat vattnet eller gud vet vad.

Jag skulle tystas, jag hade röjt spelet, bedrägeriet låg i öppen dager: mitt namn fungerade inte längre som bete. Pank var han också nu, jag hade sabbat hans inkomstkälla och nu straffade han mej. Han sade att han älskade mej och vad värre är, han kom och gick som han ville. Det var alltså inte längre fråga om bara nycklar utan härvan bestod av veritabla inbrottstjuvar och riktiga förbrytare. Vad kunde jag nu göra helt ensam?

Känner till min förskräckelse av symptomen även andra kvällar, om än svagare. Vattnet smakar annorlunda, börjar dricka mineralvatten istället, men hjärtklappningarna håller i sig… det tycks vara nåt i tandkrämen, som jag byter ut. Som om det inte räckte med att byta lås, hade jag sagt det till någon hade dom säkert trott att jag är paranoid eller led av stressrelaterad nervositet.

När jag nu talar med Carlo verkar han bara förringa pärsen, men faktum är att jag är sjuk, vissa kvällar mer än andra. Jag återupptar kontakten med honom, ber honom sluta, men han verkar snarare bekymrad för min skull, överraskad, och föreslår att jag bäst drar min väg. Vi mejlar fram och tillbaka, även om det är ett spel och jag fejkar intresse när jag pratar med honom. Lyckas bara vrida ur honom sanningen att han ännu inte förmår prata rakt med mej. Är arg och fattar inte allt, jag missar något känner jag. Varför sårar han mej för att sen förneka det? Varför smygläser han mina mejl och kontaktar mina vänner och kollegor för att påverka min relation med dom som om det vore typ en terrorhandling riktad mot mej… till vilken nytta. Varför?

Än saknas en sista akt, själva upplösningen; en dramatisk effekt.

Jag beslutar mej för att via mejl konfrontera honom angående en annan sak. I vårt kvarter bor en av hans vänner, nån som många gånger försökt kontakta mej på facebook, på gymmet och i nejden, med skygga handrörelser från balkongen. Givetvis ignorerade jag honom, det är ju helt absurt att en vän till Luca skulle komma emellan, särskilt eftersom vi har kommunikationssvårigheter. Jag berättar detta för Luca mest för att göra honom svartsjuk och överdriver hur älskvärd och känslig hans vän är. Hans reaktion blir helt oväntad.

Sanningen exploderar, avslöjad genom tusen dolkar av honom själv. Det var denna s.k. vän som låg bakom allt… homo, kär i Luca, som på eget initiativ flyttat för att bo nära Luca. Det var han som med försåt knäckt mina lösenord, han som jämt facerejpade mej, han som genom sin roll i härvan blandat in Luca för att smutskasta mej – han som vill förstöra mej. Han. Han. Han. Han som ville skapa en klyfta mellan Luca och mej. Luca bekänner att han vill flytta och lämna detta liv bakom sej, att han efter det han fått reda av mej vill fly både härvan och ”vännen” för att bygga upp en ny tillvaro. Det var ju vännen som alltid pushade honom att förföra kvinnor i mitt kontaktnät istället för främlingar och på så sätt sabba vårt förhållande och förgöra oss, spela ut den ene mot den andre. Det var ju han som duperade med kärleksbrev och älskliga ord för att sen skicka in Luca för att lägga in sista stöten. Han – erfaren, separerad, välsituerad, mondän, manipulativ. Jag kommer att tänka på filmen ”När lammen tystnar” när Luca förklarar att ett slags sjukligt imiterande ligger bakom, hur han försökt härma mej på alla möjliga sätt för att komma närmare Luca.

Upplösningen av deras vänskap slog honom hårt. Drygt tio dar efter att Luca lämnat lägenheten fick han kvinnan som tidigare var min vän att förfölja mej, det var också då som han träget började snoka i mitt mejlkonto, invadera min vardag – ständigt rädd för att springa på mej, att vi skulle få syn på varandra eller börja prata.

Luca skriver att det kanske är bäst om vi under sommaren gör uppehåll med skrivandet, låter saker och ting lugna ner sig och återupptar kontakten när båda är ute ur farozonen.

Jag håller med, men inte utan att agera. Nån av vittnena tjallar till polisen om kvinnan så att hon åker fast. Med henne faller härvan, denna lobbyverksamhet som bedrivs av en viss typ av homosexuella män, i vilken Luca var ett slags kärlekens hantlangare. Luca och andra män hade sökts ut bland arbetslösa, skyddslösa och personer tidigare kända av polisen för ringa drogrelaterade brott – svaga offer som kunde utpressas. Ligan vilseledde män och kvinnor med nåt att förlora, den inkräktade på deras liv och blandade in dom i lekar som filmades för att kunna utpressa dom. Dessa förövare var ideala som ”författare” då dom inte lät sej tjusas av kvinnorna som dom munvigt förförde genom mejl, facebook osv. Dom förstod sej på kvinnans kynne och svagheter bättre, till skillnad mot ”vanliga” män och alltemellanåt deltog dom även på festerna som likgiltiga gigolos bland dom s.k. slavarna, dessa snygga killar som prostituerade sej för att försörja sej.

Jag tänker på dessa kvinnor som betalat för att ligga med honom, alla dessa unga mödrar som gjort sammalunda, som låtit sej blandas in i leker där andra betalade, jag tänker på dessa män och kvinnor som köpt sex av unga invandrartjejer förslavade på gatan av kringvandrande boskapsvaktare, skumma lobbyverksamheter och östeuropeiska maffior, tänker på dom och känner både förakt och synd om dom. Många av dom hade varit gamla kompisar, kollegor, omtyckta bekanta… jag hade träffat deras makar, barn, föräldrar, varit hemma hos dom…

I dessa tider då orden inte längre betecknar tingen och objekten utan döljer dom istället, kallas alla försök att blotta dom för fascism. Det är inte utav missaktning för dessa homosexuella typer, olyckliga och förvanskade män eller ytliga kvinnor som jag skriver dessa berättelser. Det handlar om att exponera råttorna inom alla mänsklighetsformer.

Alessia Niccolucci
Översättning: Allan Persson

Ur arkivet

view_module reorder

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

Foto: Guido Zeccola

Svenska jordgubbar

Så var det då åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. Jordgubbar från fjärran land som olagligt säljs som svenska på den svenska marknaden. Se upp så du ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 06 juni, 2016

Om det katolska bidraget till den europeiska civilisationen

Marcus Myrbäck om Thomas E. Woods Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.