Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Simon O Pettersson - Sydtysk afton



Simon Pettersson Simon Pettersson – Fil. stud. med breda humanistiska intressen.

Skriver i flertalet genrer. Söker inte medvetet att skriva i någon viss stil, men i den mån han kan analysera sina egna alster är han, när det kommer till den skönlitterära kortprosan, påverkad av 1800-talsnovellens form (Tjechov, Maupassant m.fl.), Tomas Bernhards monomani, och studentromanens burleskeri.

 

Sydtysk afton

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

Jag kunde inte undvika att känna ett visst obehag. Först var det inte helt enkelt att begripa, varifrån denna obehagskänsla kom. Inte var det så att det var folktomt. Inte var det så att det saknades mat och dryck. Inte var det så att det inte livligt diskuterades vid stambordet. Diskussionerna var emellertid inte lika livliga som vanligt, stämningen inte lika uppsluppen, intensiteten i vindrickandet något mindre. Visst fanns det enstaka störande moment, såsom att mannen som satt närmast mig fullkomligt överdimensionerat sin Windsorknut eller att musikvalet bestod av ett slags jazzmusik, som civilisatoriskt inte höjde sig långt över djungeltrummans nivå. Likväl var detta inte tillräckliga skäl till obehag; detta var ungefär vad man kunde räkna med.

 Allt detta kunde bara förbrylla några sekunder – sedan blev allt uppenbart. Den behagfulla servitris som i allmänhet brukade förgylla värdshuset med sin närvaro var inte tillstädes. Även om alla i sitt självbedrägeri inte förstod det, så var det uppenbart så att den främsta anledningen till att äta här var denna flicka. Ty visst fanns det både bättre och billigare ställen – mer stämningsfulla, trevligare, bättre inredda; ja, det var svårt att hitta någon verklig fördel med detta ställe. Det var emellertid denna flicka som gav värdshuset något alldeles särskilt, en viss accent, något som höjde det över det medelmåttiga värdshusets nivå. Hennes håruppsättning var förtjusande, hennes sköna ansiktsdrag var förtrollande, och hennes traditionella dräkt avslöjade precis det som behövdes utan att på något sätt gå över gränsen till det oanständiga. Ingen kunde lämnas oberörd av hennes vädjande blick; alla, utan undantag, åtrådde henne, och jag kanske mest av alla. När jag för första gången steg in i detta värdshus och mötte hennes varma blickar och vänliga förfrågan om vad jag önskade betjänas med, var det som när Petrarca under midnattsmässan långfredagen 1327 skymtade Laura i kyrkan, och sedan bestämde sig för att skriva sina kärlekssonetter – på många sätt renässansens födslopunkt. Inte så att en hel kulturepok då tog sin början, men väl en epok i mitt liv; man kunde kalla det en personlig renässans. Oförlösta drömmar, fantasier, delirier fyllde mitt medvetande. Dionysiska krafter strömmade ut från mitt i övrigt apolloniska inre.

Det fanns inget oanständigt i denna stumma tillbedjan. Till och med Goethe hade blivit betagen i en servitris. Om det var tillåtet för diktarfursten var det tillåtet för oss resonerade vi. Den latinska satsen "quod licet jovi, non licet bovi" ville ingen höra talas om. Jag brukade ömt tilltala henne "mein liebes Fräulein". Hon log, men lät det inte gå längre än så. Hon kunde samtidigt konsten att aldrig verka avvisande, alltid verka intagande. Ingen kände sig förbisedd, utan alla trodde sig ha ett särskilt förhållande till henne, ett förhållande som en dag skulle göra en kärleksförklaring möjlig. Man väntade på det rätta tillfället. Denna dag fick man inte ens tillfälle att utbyta en blick, ty i hennes ställe uppträdde en servitör. Jag har alltid haft svårigheter med servitörer. Om det fanns någon punkt där jag och Adolf Hitler hade samma uppfattning var det alltså denna, ty uppgiftens själva väsen fordrar en kvinna. Män som serverar uppträder antingen med förkonstlad tillgjordhet eller med ovårdad nonchalans. Som väntat fanns det alltså inte ett spår av servitrisens naturliga charm, utan allt denna servitör hade att erbjuda var serviceindustrins artificialitet. Konsekvenserna kunde bara bli förödande.

Han försökte att så naturligt som möjligt att ge mig en meny, men självfallet misslyckades han kapitalt. Hans stela handrörelse avslöjade hans nervositet, och hans försök till ett leende var rentav löjligt. Jag fann det hela motbjudande. Jag bläddrade igenom menyn med förstörd aptit. Vad jag skulle äta saknade nu varje betydelse, ingenting skulle ändå smaka. Vad som däremot var av alldeles avgörande betydelse var vad jag skulle dricka. Detta val var jag tvungen att mycket noga överlägga. Jag var tvungen att söka ut ett lämpligt bedövningsmedel, som i någon mån kunde dämpa det förödmjukande i situationen. Ty inte nog att jag inte fick uppleva hennes mer än behagfulla apparition; jag var också tvungen att uthärda denne klåpares försök till anständighet. Jag insåg vid det här stadiet att jag borde ha vänt i dörren, men nu var avgjort för sent; skulle jag lämna nu skulle förödmjukelsen bli långt mycket värre.

Jag bestämde mig utan eftertanke för en wurstsallat, men lät ögonen länge vila över vinmenyn. Här gällde det att inte vara för snabb, ty ett felaktigt val kunde få förödande konsekvenser. Nog kunde det smaka med ett glas rött, men varje antydan till strävhet skulle blott bidra till bitterheten. För att vara på den säkra sidan fick det alltså bli Müller-Thurgau. Självfallet var han tvungen att fråga mig om jag skulle ha en viertel eller en achtel. Jag ansträngde mig för att så tydligt som möjligt klargöra att jag skulle ha en viertel, och verkligen inte en achtel; jag försökte med alla till buds stående medel att yttra beställningen på ett sådant sätt, vilket skulle framställa det andra alternativet som absurt – ja inte bara med min stämma, utan också med min mimik och min gestik sökte jag skapa en air av självsäkerhet och självklarhet. Med ett hånfullt leende försökte han visa att beställningen förvisso var uppfattad, men att den inte övertygat honom. Jag försökte övertyga mig själv om att han inte kunde besegra mig, ty jag var herre och han var dräng. Riktigt så enkelt var det förstås inte; på det psykologiska djupplanet hade sådana maktrelationer mindre betydelse. Jag försökte så att fördriva tiden genom att fundera på vad farbror Hegel hade sagt om ämnet i Andens fenomenologi, men blev inte speciellt mycket klokare av det. Inte heller fanns det hos de övriga värdshusbesökarna något som kunde verka uppmuntrande. De äldre herrarna syntes alla vara alldeles särskilt uttråkade och uppgivna. Några yngre flickor såg man inte till över huvud taget. Det verkade vara sent på jorden.

När vinet så äntligen, om än med sedvanlig oskicklighet och tafatthet, serverats, blev jag litet lugnare. Ty vinet var för mig ungefär som Madeleinekaka och lindblomste; här bodde minnen, drömmar och visioner från flydda tider; här fanns något som inte kunde påverkas av tillfälliga svårigheter. En värld öppnade sig. Jag mindes resor, möten och böcker. Minnena blandade sig med drömmar och fantasier, med diktning och konst. Vad hade jag ändå inte upplevt här i världen! I all disharmoni var det trots allt så att jag hade sett mer än de flesta. Min upplevelsehorisont sträckte sig från antikens höjder till mysticismens djup, från svamprusets skratt till glädjeflickornas stönanden. För att försöka upprätthålla min nivå var jag tvungen att ständigt dricka mera. Det kunde inte hjälpas att jag var gång var tvungen att möta servitörens blick, var gång hans försök till ett korrekt uppträdande. Jag upplevde alternativet som värre. Samtidigt var det förstås så att vinrusets seger var en Pyrrhusseger. Varje glas gjorde mig svagare. Servitörens psykologiska övertag ökade. Jag hade så mycket av verklighetssinne kvar att jag begrep att detta strax måste komma till ett avslut, om jag inte till slut skall behöva bäras ut. Det var dags för efterrätten.

Valet av efterrätt var inte svårt. Det var enbart en sak som kunde komma ifråga: portvin och apfelstrudel. Något annat var helt otänkbart. Just denna kombination av sötma hade alltid särskilt tilltalat mig – jag uppfattade det rent av som en form av högre romantik. Beställningen beredde mindre problem än jag trodde. Servitören uppträdde faktiskt med en viss värdighet som jag tidigare inte lagt märke till. Ett visst hopp väcktes här till liv. Kanske kunde man tänka sig att kvällen kunde sluta lyckligt. Det hopp som hade väckts i mig skulle emellertid snart förbytas i sin motsats, ty servitören uppenbarade sig, förvisso med apfelstrudel, men till denna ett glas rödvin. Jag försökte i chocktillstånd förklara för honom att jag inte önskade rödvin utan portvin. Kanske hade jag uttalat "p" i "portwein" litet otydligt, vilket för ett tyskt öra, vant med ordentligt hårda "p" kunde leda till en missuppfattning. Servitören förklarade att han aldrig hört talas om något sådant som portvin, och ingen annan där arbetande heller. Något sådant kunde alltså inte serveras. Detta var en oförskämdhet jag inte kunde svälja. Förväntades jag alltså uthärda att den söta smaken av apfelstrudel skulle brytas mot den sträva smaken av rödvin? Något mer förödmjukande kunde jag över huvud taget inte föreställa mig. Alla mina värsta farhågor hade besannats och mina förhoppningar hade kommit på skam. Jag kände mig likt Josef K., likt en hund. Jag hade förlorat varje spår av mänsklig värdighet, om jag någonsin hade ägt någon. När jag så krälade i stoftet, lyckades jag emellertid, trots att ett sådant sinnestillstånd i allmänhet leder till handlingsförlamning, samla det sista av mina krafter, och göra vad jag borde ha gjort redan när jag kommit dit.

Med en blandning av ilska och skam lämnade jag värdshuset, utan att äta upp och utan att betala. Jag återkom aldrig.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.