Att cykla i Palermo

Det finns byråer som säljer äventyrsresor. Du går in i djungeln eller i öknen, under de högsta vattenfallen i världen eller i de djupaste grottorna. Du gör forsränning i oframkomliga ...

Av: Nadia Scapoli | 01 november, 2013
Resereportage

Den kosmiske Eros. Om Robert Duncan

Robert Duncan har länge varit en doldis i amerikansk litteratur. Det är först på senare år som hans verkliga betydelse börjat klarnat. Till det bidrar den postuma publiceringen 2011 av ...

Av: Bo Gustavsson | 31 augusti, 2014
Litteraturens porträtt

André Maurois – Anteckningar om ett historiskt liv

André Maurois citerar Disraeli: ”Or perfect sympathy, or perfect solitude”. Vänskap går djupare än åsikter. Och i vänskapen – också som motsägelse, protest – får åsikterna konturögdhet. Emerson och likafuntade får gärna ...

Av: Gunnar Lundin | 26 augusti, 2013
Litteraturens porträtt

Blixtrande inblick i det moderna techne

  Är människan förvisad från ett mer ursprungligt vara, till följd av ett mekanisk-rationellt handlande och ytligt tänkande? I en bok utgiven av Rabén och Sjögren 1974, vilket består av uppsatser ...

Av: Robert Halvarsson | 30 mars, 2013
Agora - filosofiska essäer

Monika Sidén En novell



Monika SidénOm mig: Jag skriver. På papper, tangentbordet, i mobilen. Och i tankarna. Drivs av sammanhangen, människorna, bilderna, känslorna, musiken. Bor, lever och jobbar i Stockholm men drömmer mig ofta bort. Till där det är varmt, vackert, snöigt eller spännande. Och när jag väl varit där är det skönt att vara i stan igen. Har tidigare givit ut novellsamlingen Trapphusblues och annat på Pupill förlag. Läs mer på www.modernaord.se Detta är andra delen i en sammanhängande historia, den första delen publicerades den 19 mars.

Jättelyft i tevesoffan 

Jättelyft för arbetsklimatet. Ja, så beskriver de anställda på Offentlig Sektor i Svedala det senaste året. Och man har lyckats att genomföra dubbelt så mycket med halverade kostnader. Vad är det då som har hänt? Det ska Beatrice Hansdotter och Erik Henriksson berätta för oss alldeles strax. Men först: Carolina Klüft satsar på guld i sjukamp i London.


Vinjettmusiken dånar och de varma lamporna får svetten att bryta fram under allt sminket. Beatrice tittar på Erik som ser helt oberörd ut. Tankarna går till Jan och Lasse. För de tittar säkert. Hon kan höra deras kommentarer, all ovilja går igenom välvilliga journalistord rakt in i tevehuset och händerna skakar.

– Vad var det egentligen som hände? frågar tevekvinnan och lutar sig fram och tittar på dem. Först på henne och när hon ser att svaret dröjer skiftar hon blicken till Erik som nappar.

– En nyordning var nödvändig för ett fullt utnyttjande av arbetspotentialen. Genom samarbete och öppna ögon för allas kompetens, även för den som inte är så synlig alla gånger, har vi en effektivare verksamhet.
Hon nickar, han har rätt. Och han uttrycker det så klart. Men vad var det egentligen som hände? Stormen, jätteögonen och de där nariga läpparna och så vips var det hon som var chef. Det är ju inte riktigt klokt.

– Du Beatrice jobbade som assistent och blev sedan chef och är den som enligt många ligger bakom det nya arbetsklimatet. Vad har du genomfört och varför satsade man på dig?

Hon kastar en blick på Erik och tycker sig se besvikelsen ta över hans bestämda anletsdrag. Det är något med munnen. Lamporna bländar henne. Nu måste hon säga något.

– Nja, det vet jag inte. Det var nog ett gemensamt beslut. Vi kände att vi var tvungna att prova något nytt. Allt gick i samma gamla hjulspår och många hade tappat gnistan. Men så, ja det var som taket lyfte sig och ja, som en jätte möblerade om och vi fick en ny chans.

Hon skrattar till och rodnar lite. Tevekvinnan nickar roat.

– Ett jättelyft med andra ord.

Erik ser förskräckt ut. Som om hon avslöjat en hemlighet. Som han inte riktigt trott på. Men sen faller han in i tevekvinnans skratt.

– Beatrice är ett gott exempel på det. Alla år som hon har gått där. Kompetent men i stort sett osynlig. Outnyttjad. Och nu får hon ta plats. Han nickar som för att förstärka sina ord, som om det på något sätt var han som bestämde att det skulle bli som det blev. Men det var det väl inte? Och inte var jag helt osynlig. Beatrice slår bort sina tankar och böjer sig fram.

– Det handlar om oss alla. Att vi ger varandra utrymme att komma till vår rätt. Och att det finns möjlighet till nystart. Det handlar om att tona ner våra egon och personliga ambitioner för att gemensamt bli vinnare. Få bort våra rädslor och fördomar och ge varandra utrymme och cred. Så att vi alla kan lysa. Det är det jag tror på och det är det jag vill genomföra. Händerna skakar inte längre utan förstärker orden med livfulla rörelser. Ögonen blixtrar.

Tevekvinnan nickar och ser tankfull ut, hör något i sin snäcka och bryter för nyheter. En grekisk färja har hittats på kinesiska muren. Nä, hon måste ha hört fel. Hon känner rodnaden komma. Både utanpå och inuti. Som jag vill genomföra. Det var ju jätten. Det var ju den där jätten. Och nu har jag blivit som alla andra som lämnat virvelvindar av viktighet efter sig där i korridorerna. Vad knepigt det är. Livet.


– Det där gick ju bra, säger Erik på hemvägen.

– Ja. Hon känner sig helt dränerad, alldeles slut som efter en arbetsvecka. Fast de säkert inte var i rutan mer än några minuter, om ens det. Alla som såg och hörde. Hur hon framhävde sig själv. Åh, herregud.
– Tyckte du att jag tog för stor plats? Erik vänder sig mot henne vid busshållplatsen. Hans kinder är röda i kylan och hon ser hur ung han är. Du tvekade och jag kände mig tvungen att prata. Försökte förklara det du gör. För jag tycker att du gör det så bra.

Värmen tar över, tårarna väller fram. Det är som en revolution. Hon vill omfamna honom. Kanske kyssa honom på kinden, den rosiga. Hon kramar hans vante och tittar mot det håll bussen ska komma. Blinkar bort tårarna och känner att han ler.

Värmeinjektion

Värmen är olidlig. Hon får knappt luft. Pälskragen är upptryckt över ansiktet och någon i en dunjacka ligger över hennes ben. Janne, stönar hon och sen ser hon sin mamma böja sig ner över henne innan hon försvinner in i mörkret. Nästa gång hon vaknar ligger hon i skuggan under en palm på en vit strand. I bara blus och kjol.

– Hur är det med dig.

Hon tittar upp och ser ett långt mörkt hår fladdra.

– Jo, jag. Hon hostar och sätter sig upp. Hamnar utanför skuggan i solen. Någon ger henne en vattenflaska, hon kisar i motljuset. Ser ett ljusblått hav och vågorna har vita gäss och slår in mot stranden. Hon andas djupt och tror sina ögon.

– Det är fantastiskt.

– Ja, verkligen. Det är som att komma hem, säger kvinnan bredvid. Hon har en brytning. Kanske spansk. Lite längre bort ser hon sin kappa bland en massa jackor och väskor.

– Du måste ha svimmat. Han där bar ut dig. Jag heter Lovisa. Han heter Johan tror jag. Vi satt i samma tåg. Du vet, från Tumba. Vi var ju där i morse. Ett mirakel säger Johan. Helt otroligt. Men vackert på något sätt. Och mobiltelefonen funkar. Polisen har varit här, den amerikanska.

– Var är vi. I himlen?

– Nej, nej i Florida. Vi är i Florida och de ska köra oss till hotellet nu, säger kvinnan och pekar mot några röda bussar.

Det hettar på kinderna och hon ser grupper av människor lika förvirrade som hon. En ung kille har bara kalsongerna på och kastar sig ut i vågorna. Kvinnan intill skrattar.

– Fantastiskt. Ett mirakel.

Hon drar av sig strumpbyxorna och letar sig ner i sanden med fötterna. Svetten tränger fram i pannan.
– Men vi lever?

– Ja, ja vi lever. Det är ju det vi gör. Och jag har ringt mina barn i Sverige. Det var på nyheterna. Det var tydligen en jättekraftig vind. Det är helt otroligt. Men det är sant. Och vi ska vara här minst en vecka så att de kan kolla upp oss. Johan tror att det är växthuseffekten. Nu hoppar jag också i. Julia ser henne gå mot vattnet i trosor och behå och dricker lite mer av vattnet. Sen slänger hon av sig kläderna och springer mot havet.


Hemkomsten

– Kuba, ni får verkligen resa ni. Annat är det på mitt jobb. Fast det blåser onekligen nya vindar där, säger han och fnyser mot tevebilden.

– Är inte det där Beatrice?

Julia plockar bort ännu ett brunt blad från krukväxten. Lägenheten är trist och grå. Luktar stickigt. Hon ryser och ser på sin förre man. Janne. Inget go i honom längre. Ingen go kille heller.

– Vi som brukade springa genom rummen på Sikvägen och brotta ner varandra i soffan. Minns du?

Hon kan inte avgöra om hon just sagt det hon tänkt eller bara tänkt väldigt starkt.

Han tittar på henne och svarar till slut.

– Jo, vad gör du här?

– Ska bara hämta Elins skinnjacka. Hon ville ha den imorgon.

Det fanns en tid då han hade varit den första hon skulle ha berättat för. Om allt det som fortfarande bubblar i henne, efter ett helt år. Uppvaknandet på den vita stranden. Solen som smekte hennes bara armar. När hon stunden innan varit täckt av halsdukar, kängor, pälskragar och ja gud vet allt på den trista pendeln. Och det blåaktiga ljuset som bytt plats med solen. Vännerna hon fått. Äventyret. Det helt osannolika, oförklarliga. Om när hon var med i amerikansk teve. Satt där och blev intervjuad precis som Beatrice som hon ser lägga fram sin sak framför kameran. Utan att darra på manschetten, tänker hon och undrar över uttrycket en stund.

Men nu har hon andra att prata med. Johan och Lovisa. Som hon reste tillbaka med till Florida på årsdagen och sen till Kuba. För egna pengar. Inte med jobbet som han tror. Men hon orkar inte rätta honom. Han får tro vad han tror. Det är väl bekvämast för honom. Han vill ju inte veta längre. Snart lutar han sig tillbaka och slår över till tennisen. Hon minns när de lurade sig in som journalister till Roland Garros och såg Pernfors briljera på det röda gruset. Det gör lite ont i bröstet. Hon sneglar på honom från hallen och hoppas inte längre på just det miraklet. Plötsligt vet man att det inte händer mer.

Janne hör dörren slå igen och vänder huvudet i tevesoffan. Men det är för sent och han är ändå stel i nacken. Kvinnor, man kan inte leva med dem. Och inte utan far det igenom honom och han sjunker ihop. Varför måste de mopsa så. Vi hade det väl bra. Och Beatrice. Det var väl bra som det var. Han fick ju alltid en ledig eftermiddag efter budgetperioden. Och någon blomma då och då. Eller? Var det därför allt det här har hänt. För att de fick för lite blommor? Stormen som har lämnat honom utan. Jätten. Han fnyser. Jävligt konstigt är det. Han reser sig upp och viker ihop tidningen och hör Julias ord om när de jagade varandra och brottades i soffan. Han står stilla och lyssnar på trafiken utanför. En fågel kvittrar. Våren är här står det i tidningen. Ja, den är väl det, tänker Janne. Bäst att bära ner vinterkläderna i källaren.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Nybyggare i den svenska obygden. Arbetslinjen anno 1900-talet

Västerbottens län omfattar inte endast kustlandets goda jordar utan även lappmarkernas stora vidder. När denna obygd bröts kunde en människa få uppleva hur en by blev till. En familj slog ...

Av: Lilian O. Montmar | Reportage om politik & samhälle | 13 juli, 2010

Lugn bara... Om jagidentiteter i Kristina Lugns verk

Den klaustrofobiska normaliteten som vi alla avkrävs och stundtals kvävs i kanske ändå med nödvändighet och milt tvång kan sägas äga rollen av avstampskliché och stabil utgångsfaktor och referenspunkt i ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 22 september, 2010

Stig Sæterbakken

Det nya testamentet, jakten på Hitler och det onda ögat bakom spegeln

Stig Sæterbakken sökte efter ondskan i litteraturen, inte som moralist, men som utforskare av hur människan förhåller sig till ondskan som begrepp i sin självförståelse och beskrivning av det andra ...

Av: Alexander Viken | Litteraturens porträtt | 04 augusti, 2017

Les Ballets Suédois, Paris 1920-25

Les Ballets Suédois grundades av mecenaten Rolf de Maré och koreografen Jean Börlin. Paret utvecklade den moderna dansen och samarbetade med tongivande avantgardekonstnärer: målare, musiker, cineaster, poeter och nobelpristagare ...

Av: Anne Edelstam | Reportage om scenkonst | 30 september, 2010

Tio anteckningar om tolerans

illustration Ida Thunström Tio anteckningar om tolerans Den amerikanske tonsättaren och teoretikern John Cage skrev en gång att den enda platsen där utopin och anarkin kunde förverkligas var det geografiska utrymmet som ...

Av: Stig Saeterbakken | Utopiska geografier | 15 juni, 2009

Samisk shamanism får betydelse i dagens konsumtionssamhälle

Under sommaren har det i Tidningen Kulturen skrivits tre artiklar under temat samisk kultur. Med tanke på att Samiska kyrkodagarna i Mo i Rana var en aktuell händelse som lyfte ...

Av: Jenny Gustafsson | Essäer | 14 september, 2013

Den stora översvämningen

Världen förbereder sig inför den kommande flodvågen. I Venedig bygger man ett jättelikt system av portar för att hindra havet från att översvämma staden. I Rotterdam, London och S:t Petersburg ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 19 augusti, 2014

Teori og praksis

I filosofi er gjentakelser nærmest ikke til å komme forbi, og således tar jeg opp og utdyper sentrale punkt i essayet mitt «Livet selv, ett sammendrag.» Filosofi er aktivitet og virksomhet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.