Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 september, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Panpsykism - en annan världsbild

David Skrbina, född och uppvuxen i Detroit och universitetslektor i filosofi vid University of Michigan i Dearborn gav 2005 ut en bok på över 300 välfyllda sidor, Panpsychism in the ...

Av: Erland Lagerroth | 25 februari, 2011
Essäer

1989, Kommunismens nedgång

Jag minns 1989 års politiska händelser som ganska omtumlande - särskilt som jag till viss del fick uppleva dem på ort och ställe. I början av 1989 styrdes många länder av ...

Av: Björn Gustavsson | 21 september, 2009
Reportage om politik & samhälle

Ett liv i vår tid

”Som liten i Ravlund prästgård” är titeln på Elof Stoltz idylliska minnen om hur det var att växa upp på Österlen inte långt från Kivik. Numera är kyrkogården i Ravlunda ...

Av: Ivo Holmqvist | 27 september, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta



Ragnwei AxellieRagnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes författarskap är människans livsvillkor och sökandet efter mening och hon är dessutom en ofta anlitad författare för kyrkorummet. Hennes dikter har tonsatts i ett antal olika utgivningar och hon är samtidigt verksam som bildkonstnär med flertalet separatutställningar bakom sig. Hon har även gjort egna program och serier i såväl radio som TV. Hennes samtid har delgett henne ett antal priser och stipendium för hennes verk – bland andra Härjedalen Kommuns Kulturpris. Läs gärna mer om Ragnwei och alla hennes projekt på hennes hemsida, http://www.axellie.se/

Om diktens tillblivelse säger hon så här:

Det är vi
som utvecklar
omsorgsutvecklare
utbildningsutvecklare
personlighetsutvecklare
Det är vi som har makten
Det är vi som är proffsen…

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

INGEN SAGA

 

 

Den dagen

stod hon på breda ben

och lyfte sitt vita pekfinger

Högmodet flödade

och förintelse var en lust

 

Då kräktes min tarm

och jag visste

vad ont gjorde

inuti många

 

Jag var en van soffa

 

Nu blev jag en matta

 

Utan motstånd förvandlades jag

till en fotskrapa

 

Jag trodde inte, Gud, jag trodde inte

att ondskan kunde ta en del av min kropp

Jag trodde inte Gud, jag trodde inte

att det var möjligt

när min tunga blev stel

 

Men jag såg Gud

jag såg Gud

Jag såg vid lunchen samma dag

 

Och jag kände förlamningen komma

 

Förlamningen Gud

förlamningen

 

 

 

Under tiden blåste löven av träden

och sommaren vandrade förbi

 

Hon seglar i deras gråa kostymer

och seglet är hennes vita hud

fläckig och fnasig fjällande

av alla lögnens vindar

är hon en utmärkt galjonsfigur

för deras ruttnande

innanmäten

 

 

 

Utåt sett är de befälhavare

de ler och doftar dyrast

och många står i kö för deras falska leenden

 

Känslan är kvar i skogen och

den gråa kostymen är så fylld av högmod

att den står själv

även när de lämnat den för att gå

för att tvaga sina kroppar

 

Gud när hon seglar utklädd i små

handväskor leende snaskande flytande

 

Då vet jag att ondskan finns och jag längtar

efter att få hissa mitt vita segel

 

 

 

Och från ett inre rum sänds bilder från

den stora osänkbara båtens undergång i den iskalla natten

 

 

 

Och jag längtar efter att få hissa mitt

vita segel

 

 

 

Många trampade och klev och stampade

Gud det kom blod Gud

och förlamningen Gud

och förlamningen

 

Men jag kunde höra Gud

Jag kunde höra

och jag kunde fortfarande se

 

Och kände gjorde jag

 

 

 

I Sudan lever människor

trots allt

Och i Bosnien i Bosnien

 

Gud min Gud

 

Ändå är sommarnatten ljum och myggorna

hämtar frisk näring ur allas blod

Och vi fortsätter som om världen vore blå

 

Och under träden bor krypen och där är en

alldeles egen värld

 

och ibland när myllan vältrar sig i dofter

Då längtar jag dit

 

 

 

Men jag måste ropa jag måste ropa

 

Ljug inte ljug inte

och sluta deformera människor

 

 

 

När isen lagt sig var jag fortfarande

förlamad

tungan rörde sig och talade ord

Men mitt hjärta var stelt

och handen, den älskade vänstra handen

var känsellös

 

 

 

Stora mullrande svettdoftande och blankskinande

vältrade de sig över alla dem

som ville låta barnen leva

Gud

 

 

 

Hon som egentligen valt livet

lät sig badas i deras vulgära utsöndringar

Hon började andas i samma rytm

och de bildade hypnoscirklar

 

 

 

När jag mötte henne som jag badat naken med

i de renaste vatten då

Hade hon missfärgats av alla orden nu

Henne tunga var knottrig

och luktade svavel

 

 

 

Det är ett under att skogen fortfarande susar

och att det finns vitmossa att hämta

vid fjällbäcken

och att vi fortfarande tänder ljusen

i advent

Det är ett under

 

 

 

Och alla barn alla barn alla barn

även de vita, tjockmagade

svälter svälter

Hur skall jag komma ur förlamningen

Gud

 

 

 

Oskuldsfulla, fulla av skuld

äter vi kött och dricker blod

när ingen ser när ingen ser

 

Sen drar vi fram i stora skaror

och bryter bröd och dricker vin

tillsammans

i stora skaror när alla ser

Oskuldsfullt

med förunderligt tomma ögon

 

Och jag vill att förlamningen släpper

Jag vill att tungan skall sjunga

 

Befria

 

Jag vill förlamningen släpper

 

 

 

Då öppnades dörren

och plötsligt fylldes rummet

av fyra små änglar

De talade ett nytt språk

och visade mig soluppgången

 

 

 

Under det gamla äppelträdet

satt farfar och farmor en gång

Och samling vid pumpen sjöng far

Då trodde vi fortfarande

och längtade efter månresor

och samlade på drömmar

 

 

 

Nu lever vi för att

döda varandra

 

 

 

Och under tiden spelar moster Anna bingo

och Inez i grannens hus

har dansat sig igenom tjugo buggkurser

 

Och Ingalill Ingalill

hon blev frälsningssoldat

 

Jag förlorade talet och förlamades

Förlamades i min vänstra sida

Under tiden

 

 

 

Men jag kan ana det i skymningen

jag vet att det finns där

kärlekslandet, Nära mig

 

Ändå tog mörkret mig

i korridoren

och alla vita vingar blev svarta

 

 

 

Jag har suttit i timmar hos blödande hjärtan

timmar dagar blödande

 

Doktorshattar kan vara farligare Gud

än många rakade huvuden

farligare, Gud farligare

 

 

 

Gud skaka landet skaka landet

gör så att vi börjar plocka våra egna lingon

och somliga dagar är skogen fylld av blåbär

 

Gud Du ser ju

Du har ju universums alla ögon

 

 

 

Jag tror att förlamningen släpper

Jag vill att förlamningen släpper

 

 

 

Och landet vi bor i kallar vi vårt

och kärlekslösheten drar fram

och blåser ut alla ljusen

 

 

 

Jag älskar

hjortron

gyllengula

myrdoftande

våfflor

frasiga

smörstekta

och grädde

vispad i en bunke

av en knotig

använd hand

 

Kanske

bär jag på

minnen

kanske

har jag

en plats

i min barndoms landskap

Ändå

 

 

 

Jag vet att det finns där

kärlekslandet

Min Gud, jag vet att det finns där

Jag har sett det i någons ögon

 

Och jag vet

Jag vet

Förlamningen släpper

 

 

 

 

 

Ingen saga är ingen saga. Inte heller en ond dröm. Drömterapi kunde annars vara en möjlighet. Vad jag vet kan ingen terapi, i sig, förvandla mörker till ljus. Det förmår bara kärleken.

 

Första korintierbrevet trettonde kapitlet.

 

Ragnwei Axellie

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Ivan Tokin, två berättelser

Ivan Tokin (42) bor och arbetar i Belgrad, Serbien och hoppas trots allt på bättre tider. Han skriver kolumner i City Magazine (http://www.citymagazine.rs/) och är, enligt vad han själv säger ...

Av: Ivan Tokin | Kulturreportage | 29 december, 2013

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Fri vilje. Del I

Innledning Livet har mange aspekt, der ett av disse er av overordentlig stor betydning, nemlig viljen vår. Det betyr at én av viljens sentrale funksjoner er å holde styr på affekt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2014

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 Maj, 2009

Ett kort meddelande till mina muslimska vänner

Hösten 1900 fick vår förste svenske socialistiske agitator, August Palm, ta emot en inbjudan att besöka Amerika för en föredragsturné. Resan beskrev han i boken Ögonblicksbilder från en tripp till ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 19 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts