Vem var Pontius Pilatus?

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam ...

Av: Bo I Cavefors | 09 juli, 2014
Essäer

Först på engelska var Novellmästarna

I en artikel i Washington Post (8 augusti) berättas om en antologi med noveller av svenska deckarförfattare som ska publiceras i USA. Redaktör för antologin, som innehåller en novell av ...

Av: Bertil Falk | 14 augusti, 2013
Gästkrönikör

Stefan Lekbergs havsgård… Ett konstnärshem som berör

Skönheten är begärlig. För dem som tvingas leva bortom naturen, i bostadsområden skapade endast för förvaring kan skönheten bli som en hägring. Många människor lever till synes helt utan omgivande ...

Av: Boel Schenlær | 25 juli, 2013
Konstens porträtt

Högt på sångens vingar

Montserrat Cabballé – hur gärna hade jag inte stalkat henne. Det tycks dock inte fysiskt möjligt enligt mina bemödanden på nätet. Trots kommentarsfält vid you-tube-filmerna med hennes insjugningar, ingen hemsida ...

Av: Annakarin Svedberg | 03 september, 2017
Essäer om musik

Ragnwei Axellie – Alla vita vingar blev svarta



Ragnwei AxellieRagnwei Axellie, författare – debuterade 1979 med diktsamlingen ”Pappa älskade pappa”. ”Vuxenlös”, ”Närleken”, ”Livs-gammal”, ”Lägesrapport” och ”Vem bryr sig?” är andra uppmärksammade titlar ur hennes produktion. Återkommande teman i hennes författarskap är människans livsvillkor och sökandet efter mening och hon är dessutom en ofta anlitad författare för kyrkorummet. Hennes dikter har tonsatts i ett antal olika utgivningar och hon är samtidigt verksam som bildkonstnär med flertalet separatutställningar bakom sig. Hon har även gjort egna program och serier i såväl radio som TV. Hennes samtid har delgett henne ett antal priser och stipendium för hennes verk – bland andra Härjedalen Kommuns Kulturpris. Läs gärna mer om Ragnwei och alla hennes projekt på hennes hemsida, http://www.axellie.se/

Om diktens tillblivelse säger hon så här:

Det är vi
som utvecklar
omsorgsutvecklare
utbildningsutvecklare
personlighetsutvecklare
Det är vi som har makten
Det är vi som är proffsen…

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

INGEN SAGA

 

 

Den dagen

stod hon på breda ben

och lyfte sitt vita pekfinger

Högmodet flödade

och förintelse var en lust

 

Då kräktes min tarm

och jag visste

vad ont gjorde

inuti många

 

Jag var en van soffa

 

Nu blev jag en matta

 

Utan motstånd förvandlades jag

till en fotskrapa

 

Jag trodde inte, Gud, jag trodde inte

att ondskan kunde ta en del av min kropp

Jag trodde inte Gud, jag trodde inte

att det var möjligt

när min tunga blev stel

 

Men jag såg Gud

jag såg Gud

Jag såg vid lunchen samma dag

 

Och jag kände förlamningen komma

 

Förlamningen Gud

förlamningen

 

 

 

Under tiden blåste löven av träden

och sommaren vandrade förbi

 

Hon seglar i deras gråa kostymer

och seglet är hennes vita hud

fläckig och fnasig fjällande

av alla lögnens vindar

är hon en utmärkt galjonsfigur

för deras ruttnande

innanmäten

 

 

 

Utåt sett är de befälhavare

de ler och doftar dyrast

och många står i kö för deras falska leenden

 

Känslan är kvar i skogen och

den gråa kostymen är så fylld av högmod

att den står själv

även när de lämnat den för att gå

för att tvaga sina kroppar

 

Gud när hon seglar utklädd i små

handväskor leende snaskande flytande

 

Då vet jag att ondskan finns och jag längtar

efter att få hissa mitt vita segel

 

 

 

Och från ett inre rum sänds bilder från

den stora osänkbara båtens undergång i den iskalla natten

 

 

 

Och jag längtar efter att få hissa mitt

vita segel

 

 

 

Många trampade och klev och stampade

Gud det kom blod Gud

och förlamningen Gud

och förlamningen

 

Men jag kunde höra Gud

Jag kunde höra

och jag kunde fortfarande se

 

Och kände gjorde jag

 

 

 

I Sudan lever människor

trots allt

Och i Bosnien i Bosnien

 

Gud min Gud

 

Ändå är sommarnatten ljum och myggorna

hämtar frisk näring ur allas blod

Och vi fortsätter som om världen vore blå

 

Och under träden bor krypen och där är en

alldeles egen värld

 

och ibland när myllan vältrar sig i dofter

Då längtar jag dit

 

 

 

Men jag måste ropa jag måste ropa

 

Ljug inte ljug inte

och sluta deformera människor

 

 

 

När isen lagt sig var jag fortfarande

förlamad

tungan rörde sig och talade ord

Men mitt hjärta var stelt

och handen, den älskade vänstra handen

var känsellös

 

 

 

Stora mullrande svettdoftande och blankskinande

vältrade de sig över alla dem

som ville låta barnen leva

Gud

 

 

 

Hon som egentligen valt livet

lät sig badas i deras vulgära utsöndringar

Hon började andas i samma rytm

och de bildade hypnoscirklar

 

 

 

När jag mötte henne som jag badat naken med

i de renaste vatten då

Hade hon missfärgats av alla orden nu

Henne tunga var knottrig

och luktade svavel

 

 

 

Det är ett under att skogen fortfarande susar

och att det finns vitmossa att hämta

vid fjällbäcken

och att vi fortfarande tänder ljusen

i advent

Det är ett under

 

 

 

Och alla barn alla barn alla barn

även de vita, tjockmagade

svälter svälter

Hur skall jag komma ur förlamningen

Gud

 

 

 

Oskuldsfulla, fulla av skuld

äter vi kött och dricker blod

när ingen ser när ingen ser

 

Sen drar vi fram i stora skaror

och bryter bröd och dricker vin

tillsammans

i stora skaror när alla ser

Oskuldsfullt

med förunderligt tomma ögon

 

Och jag vill att förlamningen släpper

Jag vill att tungan skall sjunga

 

Befria

 

Jag vill förlamningen släpper

 

 

 

Då öppnades dörren

och plötsligt fylldes rummet

av fyra små änglar

De talade ett nytt språk

och visade mig soluppgången

 

 

 

Under det gamla äppelträdet

satt farfar och farmor en gång

Och samling vid pumpen sjöng far

Då trodde vi fortfarande

och längtade efter månresor

och samlade på drömmar

 

 

 

Nu lever vi för att

döda varandra

 

 

 

Och under tiden spelar moster Anna bingo

och Inez i grannens hus

har dansat sig igenom tjugo buggkurser

 

Och Ingalill Ingalill

hon blev frälsningssoldat

 

Jag förlorade talet och förlamades

Förlamades i min vänstra sida

Under tiden

 

 

 

Men jag kan ana det i skymningen

jag vet att det finns där

kärlekslandet, Nära mig

 

Ändå tog mörkret mig

i korridoren

och alla vita vingar blev svarta

 

 

 

Jag har suttit i timmar hos blödande hjärtan

timmar dagar blödande

 

Doktorshattar kan vara farligare Gud

än många rakade huvuden

farligare, Gud farligare

 

 

 

Gud skaka landet skaka landet

gör så att vi börjar plocka våra egna lingon

och somliga dagar är skogen fylld av blåbär

 

Gud Du ser ju

Du har ju universums alla ögon

 

 

 

Jag tror att förlamningen släpper

Jag vill att förlamningen släpper

 

 

 

Och landet vi bor i kallar vi vårt

och kärlekslösheten drar fram

och blåser ut alla ljusen

 

 

 

Jag älskar

hjortron

gyllengula

myrdoftande

våfflor

frasiga

smörstekta

och grädde

vispad i en bunke

av en knotig

använd hand

 

Kanske

bär jag på

minnen

kanske

har jag

en plats

i min barndoms landskap

Ändå

 

 

 

Jag vet att det finns där

kärlekslandet

Min Gud, jag vet att det finns där

Jag har sett det i någons ögon

 

Och jag vet

Jag vet

Förlamningen släpper

 

 

 

 

 

Ingen saga är ingen saga. Inte heller en ond dröm. Drömterapi kunde annars vara en möjlighet. Vad jag vet kan ingen terapi, i sig, förvandla mörker till ljus. Det förmår bara kärleken.

 

Första korintierbrevet trettonde kapitlet.

 

Ragnwei Axellie

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Ett litet axplock bland 100-åriga faktasier

”Du kanske tror att framtiden står skriven bland alla kreativa tankar på internet? Så är det inte. Framtiden finns bland de dammiga böckerna på bibliotekens hyllor. De verkligt kreativa hjärnorna ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 23 juni, 2012

Kockpitten

Nio timmars flygning utan mellanlandning. Men hon måste. Måste iväg. Få det där stödet att kasta loss från sista förtöjningen – kapa livlinan. Men vad i helvete hade vi i kosmos ...

Av: Else-britt Kjellqvist | Kulturreportage | 11 september, 2011

Veckans eutanasi (ευθανασία )

En mycket märklig rättegång pågår just nu i Solna tingsrätt. Ett för tidigt fött barn med svåra hjärnskador bedöms inte ha några chanser att överleva. Efter samråd med föräldrarna kopplas ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 18 september, 2011

Johanna Lindberg. Ur de osaliga breven

Johanna Lindberg är ett synonym för ord, det är så jag vill existera. Jag är 33 år, har skrivit sedan jag var liten och är på ständig jakt efter utveckling och ...

Av: Johanna Lindberg | Utopiska geografier | 16 juni, 2014

Sri Aurobindo

Indisk renässans jagar undan såväl skallmätare i Lappland som sociala ingenjörer

Allt som lever har sitt eget existensberättigande, sin egen rättmätiga livskamp.

Av: Anna-Karin Svedberg | Kulturreportage | 28 december, 2015

Strindbergs äktenskap och Titanic – om dålig hållbarhet och haverier

August Strindberg blev mycket skakad när han hörde om Titanics undergång den 15 april 1912. Han hade då en månad kvar att leva. Livsverket var fullbordat, några få av de ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer om litteratur & böcker | 15 april, 2012

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | Övriga porträtt | 12 december, 2013

Skriket

Skriket Skriket fanns i mänsklighetens begynnelse. Skrikande gick människan genom förtvivlan och fasa vare sig hon förde krig, älskade, föddes eller dog. Även djuren skriker. För den förhistoriska människan skrek också ...

Av: Guido Zeccola | Essäer om musik | 19 september, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.