Rochester och starka kvinnor

Kanske ringer det inga klockor av igenkänning vid namnet John Wilmot. Kanske inte heller när jag säger att han var 2:e earl of Rochester, och oftast går under just kallnamnet ...

Av: Julie Blomberg Gudmundsson | 09 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Salvador Dalís gåta

En av Moderna Museets många dyrgripar är Wilhelms Tells gåta. Salvador Dalí målade den år 1933 och museet köpte den 1967. Det är en stor oljemålning på duk, cirka två ...

Av: Birgitta Milits | 15 december, 2009
Kulturreportage

Tvål, ljus och oljemålningar i C.D. Friedrichs barndomshem

Han var svensk och hans föräldrar kokade tvål och stöpte ljus i källaren. Här på Lange Straße 57 mitt i centrum av Greifswald föddes Casper David Friedrich den 5 september ...

Av: Mathias Jansson | 16 september, 2014
Essäer om konst

Gdansk - stad i skymning av Hans Evert René

Kopernikus, Schoupenhauer, Fahrenheit...

Av: Hans Evert René | 01 juni, 2015
Utopiska geografier

Albert Herranz – Dikter



Albert HerranzAlbert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du kan vandra mellan dess gränser på en enda dag. Jag försöker leva som sjömannen som vet att det finns fler världar, känner till dem, men är mån om sin egen. Som öbo har jag en speciell syn på verkligheten. För mig är havet inget hinder eller någon gräns, det är bara en fortsättning. Och jag vet att öar är precis som människor: de är skilda av det som för dem samman. Och precis på detta hav vill jag segla och fördjupa mitt författarskap: på det som skiljer och sammanlänkar oss alla.

 

 

  

”Oikumene; så kallades Medelhavet av greker och fenicier. Det Gemensamma Hemmet. Motsatsen till romarnas Mare Nostrum – Vårt Hav.”

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

*

 

Jag plöjer igenom havet som skiljer oss.

Den blåa brisen blåser tomt utan måsar

– vi är så långt från kusten –

 

Där i lä ser jag dem, mellan vågornas vaggande

– busiga och glada, silverfärgade bågar –

 

Poseidons härolder.

 

Deras närvaro tillfredsställer oss:

de är ett lyckligt tecken.

– vi känner en atavistisk kärlek för dem.

 

*

 

Vi var tre som lekte vid stranden,

måsarna planade förbi – över oss, solen

påminde om att det var sommar

 

en hund skällde medan husse

dök ner i det skummande djupet.

 

Vi byggde våra borgar

mellan den vita stranden och det blåa havet.

 

*

 

Hur många gånger har dessa stränder hört

förtrollade ord:

Jag kommer att ge det här riket dess gamla rikedom

och sen ska världen erövras.

 

Alexander hann sätta sig på tronen för att se hur allt upplöstes.

Caesar dog av samma järn som gallerna dödades med.

Pericles kunde inte hindra att Atens guld

förgiftade själva Aten.

 

Ett bibliotek som funnits under århundraden,

En bro, symbol för samlevnad,

En helig bok

kan vara lätt att förgöras.

En eldsvåda, en bomb, en kula

det är så enkelt att förinta tusentals år av historia.

 

Hur många gånger har dessa stränder hört

förtrollande ord:

... och mitt namn kommer att vördas som en guds,

mina ord förgyllas, och min kropp hedras.

 

Tidens stackars, ignoranta, offer.

 

*

 

Kan det vara så att

äventyret har nekas människan definitivt

av gudarna?

 

Inga mera sagor kommer att förlösas,

inga mera bevingade ord uttalas,

ingen stor kärlek kommer att återkallas,

bland de samlade vid elden?

 

Kan det vara att så att slutet är nära?

Att det enda som återstår är att sörja de döda,

och minnas de gamla hoppen?

 

*

 

Vi nådde holmen med roddbåten.

Förtöjd vaggar den i det blå.

Medan en av oss tände på rökelsen vi hade,

vi andra tittade på rösen.

Det var en gravhög, utan skrift, utan minne.

Vi tänkte, medan vattenytans doft fyllde himlen,

på det gamla puniska talesättet:

Vita Moder, jag återlämnar mitt roder.

 

De första stjärnorna förkunnade att natten nalkades.

 

*

 

Ner för den soliga stigen

som leder till den lilla hamnen

vandrar de tre vännerna.

 

De vandrar ner till hamnen

efter att ha sålt sköldpaddor

till de skrikande turisterna.

 

De vandrar ner,

för att se hur dykarna fångar

kräftor och färggranna fiskar

medan de äldre, sittande på torget,

betraktar dem.

 

*

 

Bygden klädd:

alla gatorna prydda med pappersramsor,

väggarna nykalkade,

susande släpar sig fram – brisen under middagens sol,

tomma burkar, plastmuggar, nån tidning,

på torget, där scenen tyst står.

 

Rådhusets smutsiga flaggor tycks inte våga vaja,

och vid marknadens portar, i skuggan

sover tre svarta katter

bredvid en hopkrympt figur,

som, efter festen, inte hann hem

innan solen bröt gryningens rosa kinder.

 

*

 

OIKUMENE

 

 

Det är med ilska och raseri

som de här sidorna är skrivna,

jag trycker inte längre när jag skriver

utan biter ihop mina tänder vid vårt oikumenes vision:

 

Ungdomen slåss inte längre under skuggan av fiendens vapen,

vassa spjut, pilspetsar

skuggan görs av hundratals byggnader,

hjältarna hänger upp affischer på väggarna,

murarna i de århundriga städerna.

 

Homers lyra står tyst med rostade och ostämda strängar,

Ulysses kommer aldrig att återvända till ett bortrövat Europa.

 

I en av våra stränder lyfts en mur, ett skydd fyllt av ignorans

som vill begrava århundrade av utbyte, av samlevnad, av krig mellan bröder.

Det var länge sedan Melkarts kolumner lämnades efter,

och bortom dessa stränder fanns det andra.

Det är vårt gemensamma hem, märkt av historia,

blå av fiskarnas, av familjernas, av slavarnas,

av alla krigs förlorade tårar,

skummande marmor den Vita Gudinnan föddes ur

 

Och kanske, en trumpet, en ljusreflex i avståndet

får oss att minnas att det var här där

Alexandrias biblioteks aska sköljdes,

i detta hav som tycks minnas så lite,

och som nu, ingenjörer och ekonomer

vill beröva dess dröm och musik.

 

*

 

Jag fick ditt brev mitt i stormen

och, min vän, jag blev glad.

 

Dina ord, så långt borta från åskans dån,

gav mig hopp och tröst,

när alla bågar tycktes sikta mot mig.

 

Tack min vän. Just när lejonets käftar

skulle sluta sig kring min strupe

hörde jag trumpeters fanfar.

 

Sedan,

blev jag dragen in i stormens hets igen.

 

*

 

Barnet satte sig ner häftigt,

hans händer vidrör, osäkra, ett sköldpaddsskal

– som ligger där på marken –

kröner sig och tilltalar några fåglar som piper därtill:

Ha! Jag är sköldpaddornas Konung!

 

– en mus som passerade förbi

stannade upp

och riktade sina öron mot honom –

 

Och i den doftande skogen,

bland träd, klippor,

och det gamla havets skummiga leende

susar ekot:

 

Jag – Är – Sköldpaddornas – Konung!

Ur arkivet

view_module reorder

Unga människor och gamla Essä i form av aforismer

 För den sene Vilhelm Ekelund är ålderdomens visdom underlägsen den unga människans bottensäkra uppfattning att världen visserligen är dårskap och rackar­spel men att den både för poeten och för hjälten ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 31 december, 2013

Från penselhår till pixelporr – en essä om pornografi i konsten

Hur många unga pojkar slet inte ut sin joystick på 80-talet i dunkla pojkrum framför en flimrande TV-skärm? Det var inte bara plattformsspel och shoot-em-up spel som visades på skärmarna ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 22 december, 2012

Jenny Berggren Keljevic

Är du i kärlek eller i lust?

Vi har väl alla någon gång kommit till den punkten i olika relationer då det antingen utvecklas eller börjar slita i kanterna på ett eller annat sätt. Ibland händer det ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 30 juni, 2017

Universum

Då Oden mötte Mefistofeles

Jag upplever i den norröna mytologin en enorm melankoli. Den norröna mytologin är ett drama, en pågående kris, en gudomlig tragedi. För gudarna är otillräckliga, men det är inte bara ...

Av: Eirik Storesund | Agora - filosofiska essäer | 07 oktober, 2015

Hilma af Klint och den manliga konstens pionjärer ─ en jämförelse

Sveriges Konstföreningar har detta år 2012 ”Andlighet i konsten” som konstbildningstema. De framhåller att andlighet inte är detsamma som kristendom, utan att man kommer att arbeta med konstnärer och företeelser ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 19 januari, 2012

Foto: Guido Zeccola

Svenska jordgubbar

Så var det då åter dags för den årliga jakten på falska jordgubbar. Jordgubbar från fjärran land som olagligt säljs som svenska på den svenska marknaden. Se upp så du ...

Av: Thomas Silfving | Gästkrönikör | 06 juni, 2016

Om det katolska bidraget till den europeiska civilisationen

Marcus Myrbäck om Thomas E. Woods Katolska kyrkan och den västerländska civilisationen

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 10 februari, 2017

Tanker om Platon og filosofien hans

 Det er slettes ikke så dumt å hevde at med stor grad av sannsynligvis var det slik for Platon at han trodde og mente at kultur uten moral medførte at ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 17 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.