Å ha et globalt liv å leve, Del III

Innledning Del III av Å ha et globalt liv å leve er om sosial rettferdighet. Sosial rettferdighet er om relasjoner mellom mennesker, det vil si at det er om anstendige liv ...

Av: Thor Olav Olsen | 24 oktober, 2013
Agora - filosofiska essäer

Mats Waltre. Korta dikter

I´ll sing to the horizon     tiden är en gåtamänniskan är en gåtadu är näraoch vid horisonten finns en fäll Skimrande vävnad     svävande själ vilar i mitten fri från känslor, tankefri bär bud om mig själv när du ...

Av: Mats Waltre | 31 mars, 2014
Utopiska geografier

Vägar till världen

I tonåren cyklade jag runt Sverige och läste varje gång Nils Holgersson. I min fil.kand.-uppsats skrev jag därför om ”Landskapsskildringen i Nils Holgersson” och disputerade 1958 på Landskap och natur ...

Av: Erland Lagerroth | 12 december, 2014
Övriga porträtt

Du är så underbar Karin Lannby

Hjärtat slår några oregelbundna slag medan jag stirrar på bilden av en blond kvinna och läser recensionen av Anders Thunbergs bok Karin Lannby - Ingmar Bergmans Mata Hari. Karin Lannby ...

Av: Stoika Hristova | 04 december, 2009
Litteraturens porträtt

Albert Herranz – Dikter



Albert HerranzAlbert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du kan vandra mellan dess gränser på en enda dag. Jag försöker leva som sjömannen som vet att det finns fler världar, känner till dem, men är mån om sin egen. Som öbo har jag en speciell syn på verkligheten. För mig är havet inget hinder eller någon gräns, det är bara en fortsättning. Och jag vet att öar är precis som människor: de är skilda av det som för dem samman. Och precis på detta hav vill jag segla och fördjupa mitt författarskap: på det som skiljer och sammanlänkar oss alla.

 

 

  

”Oikumene; så kallades Medelhavet av greker och fenicier. Det Gemensamma Hemmet. Motsatsen till romarnas Mare Nostrum – Vårt Hav.”

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

*

 

Jag plöjer igenom havet som skiljer oss.

Den blåa brisen blåser tomt utan måsar

– vi är så långt från kusten –

 

Där i lä ser jag dem, mellan vågornas vaggande

– busiga och glada, silverfärgade bågar –

 

Poseidons härolder.

 

Deras närvaro tillfredsställer oss:

de är ett lyckligt tecken.

– vi känner en atavistisk kärlek för dem.

 

*

 

Vi var tre som lekte vid stranden,

måsarna planade förbi – över oss, solen

påminde om att det var sommar

 

en hund skällde medan husse

dök ner i det skummande djupet.

 

Vi byggde våra borgar

mellan den vita stranden och det blåa havet.

 

*

 

Hur många gånger har dessa stränder hört

förtrollade ord:

Jag kommer att ge det här riket dess gamla rikedom

och sen ska världen erövras.

 

Alexander hann sätta sig på tronen för att se hur allt upplöstes.

Caesar dog av samma järn som gallerna dödades med.

Pericles kunde inte hindra att Atens guld

förgiftade själva Aten.

 

Ett bibliotek som funnits under århundraden,

En bro, symbol för samlevnad,

En helig bok

kan vara lätt att förgöras.

En eldsvåda, en bomb, en kula

det är så enkelt att förinta tusentals år av historia.

 

Hur många gånger har dessa stränder hört

förtrollande ord:

... och mitt namn kommer att vördas som en guds,

mina ord förgyllas, och min kropp hedras.

 

Tidens stackars, ignoranta, offer.

 

*

 

Kan det vara så att

äventyret har nekas människan definitivt

av gudarna?

 

Inga mera sagor kommer att förlösas,

inga mera bevingade ord uttalas,

ingen stor kärlek kommer att återkallas,

bland de samlade vid elden?

 

Kan det vara att så att slutet är nära?

Att det enda som återstår är att sörja de döda,

och minnas de gamla hoppen?

 

*

 

Vi nådde holmen med roddbåten.

Förtöjd vaggar den i det blå.

Medan en av oss tände på rökelsen vi hade,

vi andra tittade på rösen.

Det var en gravhög, utan skrift, utan minne.

Vi tänkte, medan vattenytans doft fyllde himlen,

på det gamla puniska talesättet:

Vita Moder, jag återlämnar mitt roder.

 

De första stjärnorna förkunnade att natten nalkades.

 

*

 

Ner för den soliga stigen

som leder till den lilla hamnen

vandrar de tre vännerna.

 

De vandrar ner till hamnen

efter att ha sålt sköldpaddor

till de skrikande turisterna.

 

De vandrar ner,

för att se hur dykarna fångar

kräftor och färggranna fiskar

medan de äldre, sittande på torget,

betraktar dem.

 

*

 

Bygden klädd:

alla gatorna prydda med pappersramsor,

väggarna nykalkade,

susande släpar sig fram – brisen under middagens sol,

tomma burkar, plastmuggar, nån tidning,

på torget, där scenen tyst står.

 

Rådhusets smutsiga flaggor tycks inte våga vaja,

och vid marknadens portar, i skuggan

sover tre svarta katter

bredvid en hopkrympt figur,

som, efter festen, inte hann hem

innan solen bröt gryningens rosa kinder.

 

*

 

OIKUMENE

 

 

Det är med ilska och raseri

som de här sidorna är skrivna,

jag trycker inte längre när jag skriver

utan biter ihop mina tänder vid vårt oikumenes vision:

 

Ungdomen slåss inte längre under skuggan av fiendens vapen,

vassa spjut, pilspetsar

skuggan görs av hundratals byggnader,

hjältarna hänger upp affischer på väggarna,

murarna i de århundriga städerna.

 

Homers lyra står tyst med rostade och ostämda strängar,

Ulysses kommer aldrig att återvända till ett bortrövat Europa.

 

I en av våra stränder lyfts en mur, ett skydd fyllt av ignorans

som vill begrava århundrade av utbyte, av samlevnad, av krig mellan bröder.

Det var länge sedan Melkarts kolumner lämnades efter,

och bortom dessa stränder fanns det andra.

Det är vårt gemensamma hem, märkt av historia,

blå av fiskarnas, av familjernas, av slavarnas,

av alla krigs förlorade tårar,

skummande marmor den Vita Gudinnan föddes ur

 

Och kanske, en trumpet, en ljusreflex i avståndet

får oss att minnas att det var här där

Alexandrias biblioteks aska sköljdes,

i detta hav som tycks minnas så lite,

och som nu, ingenjörer och ekonomer

vill beröva dess dröm och musik.

 

*

 

Jag fick ditt brev mitt i stormen

och, min vän, jag blev glad.

 

Dina ord, så långt borta från åskans dån,

gav mig hopp och tröst,

när alla bågar tycktes sikta mot mig.

 

Tack min vän. Just när lejonets käftar

skulle sluta sig kring min strupe

hörde jag trumpeters fanfar.

 

Sedan,

blev jag dragen in i stormens hets igen.

 

*

 

Barnet satte sig ner häftigt,

hans händer vidrör, osäkra, ett sköldpaddsskal

– som ligger där på marken –

kröner sig och tilltalar några fåglar som piper därtill:

Ha! Jag är sköldpaddornas Konung!

 

– en mus som passerade förbi

stannade upp

och riktade sina öron mot honom –

 

Och i den doftande skogen,

bland träd, klippor,

och det gamla havets skummiga leende

susar ekot:

 

Jag – Är – Sköldpaddornas – Konung!

Ur arkivet

view_module reorder

Tre som lämnade elfenbenstornet

Publish or perish, den hotfulla frasen stötte jag på första gången för nästan femtio år sedan. Jag läste på Dartmouth College i New Hampshire, ett Ivy League-universitet med stolta traditioner ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 05 augusti, 2012

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 12 augusti, 2010

Roger Scruton som uppfostrare

Denna text anländer året sent och består i en mer essäistisk anmälan av den svenska översättningen av den konservative filosofen Roger Scrutons Culture Counts från 2007 (sv. Atlantis & Axess ...

Av: Claes-Magnus Bernson | Agora - filosofiska essäer | 15 november, 2010

Robert Schumann och musikens villkor

Från mars 1854 till sin död i juli 1856 var Robert Schumann på egen begäran intagen på ett privat mentalsjukhus i Endenich, strax utanför Bonn. Den omedelbara anledningen var att ...

Av: Carl-Göran Ekerwald | Essäer om musik | 09 juli, 2008

Aborter, omskärelse och ett undersexualiserat samhälle

Jag är ingen abortmotståndare, men jag är inte heller en entusiastisk förespråkare av aborter. Ju färre, desto bättre. Nu haglar det larmrapporter om att vi svenskar ligger i topp i den ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 27 juli, 2013

Lars Andersson. Foto: Kari Lovaas

Fräls oss ifrån ondo …

Lars Andersson ägnar inte sig åt deckargenren. Kanske för att den leder fel, att den är för grund eller för platt för att kunna tjäna hans syften ...

Av: Sven Smedberg | Essäer om litteratur & böcker | 13 januari, 2016

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 06 maj, 2013

”Satan hade jubelfest när Luther skrev sina böcker!” Bishop Hill, svenskhet på prärien

  Taxin gungar mjukt över brofästets skarvar. Jag ser hur snöflingorna förintas när de faller ned i älvens hemlighetsfulla mörker och jag tänker på vilka frågor vi skall ställa när vi ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 08 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts