Revolutionär konservativ anarkism. Collage: Guido Zeccola

Antiparlamentarism

Antiparlamentarism utefter hela skalan alltifrån konservatism till anarkism är ett ideologiskt och socialpolitiskt svårplacerat begrepp, vilket emellertid inte innebär att antiparlamentarism saknar antropologiskt fotfäste. Istället för att tala om konservatism ...

Av: Bo I Cavefors | 17 juni, 2015
Essäer om politiken

Vem är vem och vad är vad?

Helgonet Lucia från Italien är enligt tradition, språk och kön en kvinna som levde i ett patriarkalt samhällsklimat. Som kvinna var hennes situation säkert mycket svår; främst med tanke på ...

Av: Thomas Silfving och Gunilla Nilson | 23 november, 2012
Gästkrönikör

Tåg i tid – i Hongkong och Stockholm

”Säga vad man vill om Mussolini, men han fick tågen att gå i tid” var kanske bara en fascistisk propagandalögn men det är en efterhängsen slogan som fastnat. Det finns ...

Av: Ivo Holmqvist | 21 augusti, 2017
Kulturreportage

Börft Records - kulturbärare i periferin

Ungefär samtidigt som syntpopen, emblematiskt representerad av Human Leagues platta ”Dare” och Depeche Modes debut, slog sina kommersiella lovar kring den skivköpande publiken, utvecklades en mindre för allmänheten mindre iögonenfallande ...

Av: Peter Sjöblom | 23 september, 2013
Essäer om musik

Albert Herranz – Dikter



Albert HerranzAlbert Herranz (Stockholm, 1970). Jag har bott hela mitt liv på en medelhavsö och detta har präglat mitt skrivande. Min värld är liten, en människas mått, så liten att du kan vandra mellan dess gränser på en enda dag. Jag försöker leva som sjömannen som vet att det finns fler världar, känner till dem, men är mån om sin egen. Som öbo har jag en speciell syn på verkligheten. För mig är havet inget hinder eller någon gräns, det är bara en fortsättning. Och jag vet att öar är precis som människor: de är skilda av det som för dem samman. Och precis på detta hav vill jag segla och fördjupa mitt författarskap: på det som skiljer och sammanlänkar oss alla.

 

 

  

”Oikumene; så kallades Medelhavet av greker och fenicier. Det Gemensamma Hemmet. Motsatsen till romarnas Mare Nostrum – Vårt Hav.”

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

*

 

Jag plöjer igenom havet som skiljer oss.

Den blåa brisen blåser tomt utan måsar

– vi är så långt från kusten –

 

Där i lä ser jag dem, mellan vågornas vaggande

– busiga och glada, silverfärgade bågar –

 

Poseidons härolder.

 

Deras närvaro tillfredsställer oss:

de är ett lyckligt tecken.

– vi känner en atavistisk kärlek för dem.

 

*

 

Vi var tre som lekte vid stranden,

måsarna planade förbi – över oss, solen

påminde om att det var sommar

 

en hund skällde medan husse

dök ner i det skummande djupet.

 

Vi byggde våra borgar

mellan den vita stranden och det blåa havet.

 

*

 

Hur många gånger har dessa stränder hört

förtrollade ord:

Jag kommer att ge det här riket dess gamla rikedom

och sen ska världen erövras.

 

Alexander hann sätta sig på tronen för att se hur allt upplöstes.

Caesar dog av samma järn som gallerna dödades med.

Pericles kunde inte hindra att Atens guld

förgiftade själva Aten.

 

Ett bibliotek som funnits under århundraden,

En bro, symbol för samlevnad,

En helig bok

kan vara lätt att förgöras.

En eldsvåda, en bomb, en kula

det är så enkelt att förinta tusentals år av historia.

 

Hur många gånger har dessa stränder hört

förtrollande ord:

... och mitt namn kommer att vördas som en guds,

mina ord förgyllas, och min kropp hedras.

 

Tidens stackars, ignoranta, offer.

 

*

 

Kan det vara så att

äventyret har nekas människan definitivt

av gudarna?

 

Inga mera sagor kommer att förlösas,

inga mera bevingade ord uttalas,

ingen stor kärlek kommer att återkallas,

bland de samlade vid elden?

 

Kan det vara att så att slutet är nära?

Att det enda som återstår är att sörja de döda,

och minnas de gamla hoppen?

 

*

 

Vi nådde holmen med roddbåten.

Förtöjd vaggar den i det blå.

Medan en av oss tände på rökelsen vi hade,

vi andra tittade på rösen.

Det var en gravhög, utan skrift, utan minne.

Vi tänkte, medan vattenytans doft fyllde himlen,

på det gamla puniska talesättet:

Vita Moder, jag återlämnar mitt roder.

 

De första stjärnorna förkunnade att natten nalkades.

 

*

 

Ner för den soliga stigen

som leder till den lilla hamnen

vandrar de tre vännerna.

 

De vandrar ner till hamnen

efter att ha sålt sköldpaddor

till de skrikande turisterna.

 

De vandrar ner,

för att se hur dykarna fångar

kräftor och färggranna fiskar

medan de äldre, sittande på torget,

betraktar dem.

 

*

 

Bygden klädd:

alla gatorna prydda med pappersramsor,

väggarna nykalkade,

susande släpar sig fram – brisen under middagens sol,

tomma burkar, plastmuggar, nån tidning,

på torget, där scenen tyst står.

 

Rådhusets smutsiga flaggor tycks inte våga vaja,

och vid marknadens portar, i skuggan

sover tre svarta katter

bredvid en hopkrympt figur,

som, efter festen, inte hann hem

innan solen bröt gryningens rosa kinder.

 

*

 

OIKUMENE

 

 

Det är med ilska och raseri

som de här sidorna är skrivna,

jag trycker inte längre när jag skriver

utan biter ihop mina tänder vid vårt oikumenes vision:

 

Ungdomen slåss inte längre under skuggan av fiendens vapen,

vassa spjut, pilspetsar

skuggan görs av hundratals byggnader,

hjältarna hänger upp affischer på väggarna,

murarna i de århundriga städerna.

 

Homers lyra står tyst med rostade och ostämda strängar,

Ulysses kommer aldrig att återvända till ett bortrövat Europa.

 

I en av våra stränder lyfts en mur, ett skydd fyllt av ignorans

som vill begrava århundrade av utbyte, av samlevnad, av krig mellan bröder.

Det var länge sedan Melkarts kolumner lämnades efter,

och bortom dessa stränder fanns det andra.

Det är vårt gemensamma hem, märkt av historia,

blå av fiskarnas, av familjernas, av slavarnas,

av alla krigs förlorade tårar,

skummande marmor den Vita Gudinnan föddes ur

 

Och kanske, en trumpet, en ljusreflex i avståndet

får oss att minnas att det var här där

Alexandrias biblioteks aska sköljdes,

i detta hav som tycks minnas så lite,

och som nu, ingenjörer och ekonomer

vill beröva dess dröm och musik.

 

*

 

Jag fick ditt brev mitt i stormen

och, min vän, jag blev glad.

 

Dina ord, så långt borta från åskans dån,

gav mig hopp och tröst,

när alla bågar tycktes sikta mot mig.

 

Tack min vän. Just när lejonets käftar

skulle sluta sig kring min strupe

hörde jag trumpeters fanfar.

 

Sedan,

blev jag dragen in i stormens hets igen.

 

*

 

Barnet satte sig ner häftigt,

hans händer vidrör, osäkra, ett sköldpaddsskal

– som ligger där på marken –

kröner sig och tilltalar några fåglar som piper därtill:

Ha! Jag är sköldpaddornas Konung!

 

– en mus som passerade förbi

stannade upp

och riktade sina öron mot honom –

 

Och i den doftande skogen,

bland träd, klippor,

och det gamla havets skummiga leende

susar ekot:

 

Jag – Är – Sköldpaddornas – Konung!

Ur arkivet

view_module reorder

En dikt av Emma Ehrlekrona

  Jag väntar på att de urgröpta benen ska kollidera och bringas i klang, på att flugsvamparna ska slå ut. Röda stjärnor i skogsnatten som när katternas ögon slöts och omfamnade mig Nej platsen ...

Av: Emma Ehrlekrona | Utopiska geografier | 17 januari, 2011

Hypatia av Alexandria som levde i sällskap med stjärnorna

2009 kom filmen Agora av den spanska regissören Alejandro Amenábar, den handlar om en nästan bortglömd filosof i det gamla Egypten: Hypatia av Alexandria. Men vem var Hypatia? Vid universitetet i Neapel ...

Av: Guido Zeccola | Agora - filosofiska essäer | 16 augusti, 2010

Är folket den skyldige?

Ett spökväsen vandrar runt i Sverige, det är fördomens föreställning om att det italienska folket har skuld för de missförhållanden som finns i landet, från maffian och korruption till skattefusk ...

Av: Angelo Persiani | Essäer om samhället | 15 december, 2012

Egentligen inte intresserad av film

Illustratio: Ulla-Carin Grafström Egentligen inte intresserad av film Bäst trivs hon med att röja sly i skogen med motorsåg. Att det blev animerad film var mest av en slump för Ulla-Carin ...

Av: Ulf Hjelting | Porträtt om politik & samhälle | 20 november, 2007

Författare om författare

Skönlitterära Sällskapet Stockholm Nord är en hyvens sammanslutning som nyss kommit med den skrift som är nummer 14 i sällskapets ordning men nummer 127 i Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie. Se ...

Av: Bertil Falk | Kulturreportage | 08 december, 2012

Foto: Tarja Salmi-Jacobson

Bilder från Turkmenistan

Tarja Salmi-Jacobsons underbara resa till Turkmenistan i bilder och ... ord.

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 17 september, 2015

”Oh Småland! It was so stenigt you know!” Bishop Hill, svenskhet på prärien…

Om man går utmed huvudgatan i svenskbygdens Bishop Hill mellan hus med 1800-talsinspirerad svensk bruksbyggnadsstil som Steeple Building och vidare förbi Colony Store och presentshopen Svenska Hjarta (Svenska Hjärtan), krukmakeriet ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 16 mars, 2014

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer…

Abraham Sutzkever föddes för 100 år sedan i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den ...

Av: Grzegorz Flakierski | Litteraturens porträtt | 15 juli, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.