J. M. G. Le Clézio, Hunger i Nobelklass

Jean-Marie Gustave Le Clézio. Foto: Jacques SassierNobelpristagaren J. M. G. Le Clézio är en mycket produktiv författare. Senaste romanen publicerades den andra oktober av Gallimard: Ritournelle de la faim (ungefär: ...

Av: Daniel Pedersen | 13 oktober, 2008
Essäer om litteratur & böcker

Rum för konst

Runt om i Sverige står en mängd lokaler tomma av olika anledningar. En konststudent såg möjligheten och skapade Tomma rum, en grupp och ett projekt som under sommarmånaderna bistår ...

Av: Irina Lazarescu | 28 september, 2010
Konstens porträtt

Dansmusikens marknadsekonomi

Roland TB-303 (TB av transistor bass) är ett instrument som numera är legendariskt bland elektroniska musiker. TB-303 var tänkt att skapa basslingor till gitarrister som saknade basist. Det floppade och ...

Av: Robert Halvarsson | 16 januari, 2012
Essäer

Om flyktingar och alkoholism. Intervju med Jarek Szoda

Under den polska filmfestivalen har jag haft det stora nöjet att möta den polske regissören Jarek Szoda som tillsammans med Boleslaw Pawica har gjort ”Handlarz cudów”, på svenska ”Mirakelhandlaren”, som ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 08 november, 2011
Filmens porträtt

Carina Nurmilehto, några verk



Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade inom habilitering. I skrivandet finner hon kreativiteten hon tidigare fick utlopp för inom teatern. Att skriva har blivit ett behov.

Orden kommer till henne och vill nedtecknas. Improviserande har alltid varit ett livselixir. Det utvecklas nu till att improvisera med datorns tangentbord. Det talade språket blir det skrivna. I teaterns värld är det tvärtom. Nu kan orden vara de egna formulerade, inte bara gestaltade. Naknare. Carina söker sin publik och har på Poeter.se samt Eremonaut tidigare mött den. Förhoppningsvis är detta bara början. Som erfaren skådespelare vill hon gärna framföra sina texter på scenen. Det vore också spännande att bli tonsatt och att med sång kunna gestalta orden.

 

Jag heter inte så.

 

Tryck in den. Kör in den. Bara pressa och forcera in in in. Ingen vill mer än jag. Ber om det. Bönar och ber. Som en nyutsprungen skär vecklar jag ut mig och ber om det. Lägger hjärtat på ett fat för dig att äta. Du kan skära små små bitar och trä dem på gaffel. Eller vill du ha ett spett? Som ett spett. Jag är aldrig ensam. Jag är alltid två. Alltid ser jag mig vid min sida, bönande om nåd. Varje dag är Guds nåd ny, heter det. Jag heter inte så. Jag har ännu inget namn. Är inte kristnad. Inte namngiven. Bara dold i storheten ikring. Gömd bakom det hela. Kan skönjas när mörkret fallit och mina ögon glänser. Kör in den. Din mening. Pressa in den. Meningen. Kasta orden framför mig och tvinga mig att slicka upp dem. Som en slav ska jag ge ge ge och aldrig kräva något. En lönespecifikation är inget kärleksbrev. Jag ska läsa dina ord högt, mässa dem och sedan duscha mig i deras innebörd. Må jag aldrig torka. Må tårar alltid väta huden och det heta blodet värma inifrån. Vener är Venus hårslingor och hud är oändliga vidder att varsamt vandra. Kyss mig nu så glömmer vi det här.

  

Du säger nej men ger mig rubbet. Jag går baklänges nerför trappan för att inte falla. Armringarna ringlar sig uppåt och hotar kväva mig. Tror inget längre; vill inte, orkar inte. Men det visslar en envis slinga inuti. En melodi som påminner om någon bortglömd saga. Så går allt runt och kommer tillbaka. Vi går från varandra. Igen igen igen. Du ser bortom mig och säger: Aldrig. Jag ser bortom dig och svarar samma. Så trycker du dig in i mig och jag låtsas att det är bra. När nöden är verklig blir drömmen allt. Där finns det andra. Den andre. Där lever jag.

 

Man ser mycket när man sorterar. Man gråter bra till tvätt. I Cabaret ställer sig Sally Bowles under järnvägsbron och skriker. Jag går till tvättstugan. Bland tumlande rent och högar av skit kan jag gråta fritt. Där når mig ingen. Jag kan inte som Lugn centrallyriskt briljera i vardagen. Men ingen kan så tyst som jag lägga en spya.

 

Det där med beröring. Att känna dig på mig. Hur är det möjligt när vi inte setts? Jag vet hur du känns. Känner dina fingrar leka med mitt hår. Jag anar värmen av din hand på min höft. En doft av äckligt rakvatten (ska jag ta ur dig) slickar mig. Du är på mig. Tyngden av dig och hur du fyller mig där. Helt verkligt. Jag lyfter en centimeter från stolen. Leviterar som i en varieté; dansar på linan och dödsföraktar livet. Men jag måste vara tyst. Allt finns inte än. Det blir. Det blir.

 

 

Bågen vrider sig. Spiral. Virvlar runt halsen och drar med sig håret. Allt en fana en fana i det tåg härförare ska leda mot intet. Jag skrapar med fötterna. Hälarna blodiga. Håller emot. Synd synd synd. Att syndfullt vägra välsignelse. Dödsstraff. Det ska vara dödsstraff på det. Skottpengar på henne. Vi spelar i olika klubbar. Straffrundor är vardagsmat. Vardagsmaten är oåtkomlig men föraktad för säkerhets skull. Säkert är spiralen garant för. Ditt struptag är vackert och sant. Garant.

 

 

Blundande känner jag. Vet inte om det är. Men känns. Djupt i. Det våta varma, där är du. Hur är det möjligt, du finns ju inte.

 

De säger: Vi vill se!

De säger: Ge hit!

De säger: Snälla...

Jag svarar:

Ni får inte.

Ni får inte.

Jag är inte snäll.

När jag finns i orden, då ska ni alla få läsa.

Då ska ni alla få se.

Men snäll, det kommer jag aldrig att vara.

 

Fräknarna försvinner när man rodnar. Det skrattar. River loss stycken ur allt, breder ut över hela. Vrider och vänder, drar blankt. Touché! Allt är en dans med bestämda turer. Löjlig pardans. Någon vyssjar och sjunger. Blodiga berättelser med döda prinsessor. Alltid är de vackra när de dör. Så är det inte. Ingen dör vackert. Döden är inte vacker. Obönhörlig. Brutal. Verklig. Det enda som är sant. Det enda absoluta. Vi borde förlita oss på den. Hylla den som det enda beständiga. Det vackra bestående. Som tröst uttalades det vackra: En dag dör du, alla andra lever du. Men det är bara en sanning. Det verkliga, bestående är något annat. En enda dag lever du. Alla andra är du död. Var glad för det. Nu tränger du in i mig. Det kyler inifrån. Du visste att jag är din. Jag tar emot dig. Kylan. Tryggheten. Många skriver om detta. Men få vågar. Domna bort. Nu försvinner fräknarna. Rodnaden också borta. Feberrosorna bleknade. Allt transparent. Som luft. Det sista andetaget.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
L'amour fou av Hebriana Alainentalo

Den konstnärliga identiteten

Konsten är ett mångfacetterat forum av uttryck där konstnärer exponerar sina identiteter dels genom att överföra sina projiceringar och intentioner i konstverket till exempel i bilden, skulpturen eller installationen, dels ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 12 maj, 2015

Benjamin 22

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 14 januari, 2012

Funderingar kring teodicéproblemet

Teodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 27 november, 2012

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011

Sitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min ...

Av: Lena Lidén | Kulturreportage | 08 juli, 2011

Erotiskkrönika 03 Tantra

heller icke är en mer den lövknekts som vissnat annat för annat, eller sprungit dolt bort i ovädret ej blekt om, kvar tillför dina kinders hindrade kyss, väderhärdad med tiden ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 05 augusti, 2010

Anne Edelstam när hon inte är sjuk

En släng av influensa

Resan började precis som önskat. Jag hade tio dagar på mig att enbart rå om mig själv, göra det jobb jag utsett att hinna med, träffa familj och vänner på ...

Av: Anne Edelstam | Gästkrönikör | 02 mars, 2015

Är du konstnär så har du inget val. Om Klas Östergren

Var ska man börja? Klas Östergrens författarskap är stort och vittförgrenat från debuten som tjugoåring med "Attila" till den mörka mytberättelsen "Orkanpartyt" om en faders gränslösa kärlek till sin mördade ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 september, 2010

Seamus Heaney 1939-2013

Irländarna är ett läsande folk som vet att uppskatta sina författare. Man kan möta fyra av dem på konstverk i mer än dubbel storlek i en bokhandel i centrala Dublin ...

Av: Ivo Holmqvist | Övriga porträtt | 31 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.