Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Carina Nurmilehto, några verk



Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade inom habilitering. I skrivandet finner hon kreativiteten hon tidigare fick utlopp för inom teatern. Att skriva har blivit ett behov.

Orden kommer till henne och vill nedtecknas. Improviserande har alltid varit ett livselixir. Det utvecklas nu till att improvisera med datorns tangentbord. Det talade språket blir det skrivna. I teaterns värld är det tvärtom. Nu kan orden vara de egna formulerade, inte bara gestaltade. Naknare. Carina söker sin publik och har på Poeter.se samt Eremonaut tidigare mött den. Förhoppningsvis är detta bara början. Som erfaren skådespelare vill hon gärna framföra sina texter på scenen. Det vore också spännande att bli tonsatt och att med sång kunna gestalta orden.

 

Jag heter inte så.

 

Tryck in den. Kör in den. Bara pressa och forcera in in in. Ingen vill mer än jag. Ber om det. Bönar och ber. Som en nyutsprungen skär vecklar jag ut mig och ber om det. Lägger hjärtat på ett fat för dig att äta. Du kan skära små små bitar och trä dem på gaffel. Eller vill du ha ett spett? Som ett spett. Jag är aldrig ensam. Jag är alltid två. Alltid ser jag mig vid min sida, bönande om nåd. Varje dag är Guds nåd ny, heter det. Jag heter inte så. Jag har ännu inget namn. Är inte kristnad. Inte namngiven. Bara dold i storheten ikring. Gömd bakom det hela. Kan skönjas när mörkret fallit och mina ögon glänser. Kör in den. Din mening. Pressa in den. Meningen. Kasta orden framför mig och tvinga mig att slicka upp dem. Som en slav ska jag ge ge ge och aldrig kräva något. En lönespecifikation är inget kärleksbrev. Jag ska läsa dina ord högt, mässa dem och sedan duscha mig i deras innebörd. Må jag aldrig torka. Må tårar alltid väta huden och det heta blodet värma inifrån. Vener är Venus hårslingor och hud är oändliga vidder att varsamt vandra. Kyss mig nu så glömmer vi det här.

  

Du säger nej men ger mig rubbet. Jag går baklänges nerför trappan för att inte falla. Armringarna ringlar sig uppåt och hotar kväva mig. Tror inget längre; vill inte, orkar inte. Men det visslar en envis slinga inuti. En melodi som påminner om någon bortglömd saga. Så går allt runt och kommer tillbaka. Vi går från varandra. Igen igen igen. Du ser bortom mig och säger: Aldrig. Jag ser bortom dig och svarar samma. Så trycker du dig in i mig och jag låtsas att det är bra. När nöden är verklig blir drömmen allt. Där finns det andra. Den andre. Där lever jag.

 

Man ser mycket när man sorterar. Man gråter bra till tvätt. I Cabaret ställer sig Sally Bowles under järnvägsbron och skriker. Jag går till tvättstugan. Bland tumlande rent och högar av skit kan jag gråta fritt. Där når mig ingen. Jag kan inte som Lugn centrallyriskt briljera i vardagen. Men ingen kan så tyst som jag lägga en spya.

 

Det där med beröring. Att känna dig på mig. Hur är det möjligt när vi inte setts? Jag vet hur du känns. Känner dina fingrar leka med mitt hår. Jag anar värmen av din hand på min höft. En doft av äckligt rakvatten (ska jag ta ur dig) slickar mig. Du är på mig. Tyngden av dig och hur du fyller mig där. Helt verkligt. Jag lyfter en centimeter från stolen. Leviterar som i en varieté; dansar på linan och dödsföraktar livet. Men jag måste vara tyst. Allt finns inte än. Det blir. Det blir.

 

 

Bågen vrider sig. Spiral. Virvlar runt halsen och drar med sig håret. Allt en fana en fana i det tåg härförare ska leda mot intet. Jag skrapar med fötterna. Hälarna blodiga. Håller emot. Synd synd synd. Att syndfullt vägra välsignelse. Dödsstraff. Det ska vara dödsstraff på det. Skottpengar på henne. Vi spelar i olika klubbar. Straffrundor är vardagsmat. Vardagsmaten är oåtkomlig men föraktad för säkerhets skull. Säkert är spiralen garant för. Ditt struptag är vackert och sant. Garant.

 

 

Blundande känner jag. Vet inte om det är. Men känns. Djupt i. Det våta varma, där är du. Hur är det möjligt, du finns ju inte.

 

De säger: Vi vill se!

De säger: Ge hit!

De säger: Snälla...

Jag svarar:

Ni får inte.

Ni får inte.

Jag är inte snäll.

När jag finns i orden, då ska ni alla få läsa.

Då ska ni alla få se.

Men snäll, det kommer jag aldrig att vara.

 

Fräknarna försvinner när man rodnar. Det skrattar. River loss stycken ur allt, breder ut över hela. Vrider och vänder, drar blankt. Touché! Allt är en dans med bestämda turer. Löjlig pardans. Någon vyssjar och sjunger. Blodiga berättelser med döda prinsessor. Alltid är de vackra när de dör. Så är det inte. Ingen dör vackert. Döden är inte vacker. Obönhörlig. Brutal. Verklig. Det enda som är sant. Det enda absoluta. Vi borde förlita oss på den. Hylla den som det enda beständiga. Det vackra bestående. Som tröst uttalades det vackra: En dag dör du, alla andra lever du. Men det är bara en sanning. Det verkliga, bestående är något annat. En enda dag lever du. Alla andra är du död. Var glad för det. Nu tränger du in i mig. Det kyler inifrån. Du visste att jag är din. Jag tar emot dig. Kylan. Tryggheten. Många skriver om detta. Men få vågar. Domna bort. Nu försvinner fräknarna. Rodnaden också borta. Feberrosorna bleknade. Allt transparent. Som luft. Det sista andetaget.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.