Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Carina Nurmilehto, några verk



Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade inom habilitering. I skrivandet finner hon kreativiteten hon tidigare fick utlopp för inom teatern. Att skriva har blivit ett behov.

Orden kommer till henne och vill nedtecknas. Improviserande har alltid varit ett livselixir. Det utvecklas nu till att improvisera med datorns tangentbord. Det talade språket blir det skrivna. I teaterns värld är det tvärtom. Nu kan orden vara de egna formulerade, inte bara gestaltade. Naknare. Carina söker sin publik och har på Poeter.se samt Eremonaut tidigare mött den. Förhoppningsvis är detta bara början. Som erfaren skådespelare vill hon gärna framföra sina texter på scenen. Det vore också spännande att bli tonsatt och att med sång kunna gestalta orden.

 

Jag heter inte så.

 

Tryck in den. Kör in den. Bara pressa och forcera in in in. Ingen vill mer än jag. Ber om det. Bönar och ber. Som en nyutsprungen skär vecklar jag ut mig och ber om det. Lägger hjärtat på ett fat för dig att äta. Du kan skära små små bitar och trä dem på gaffel. Eller vill du ha ett spett? Som ett spett. Jag är aldrig ensam. Jag är alltid två. Alltid ser jag mig vid min sida, bönande om nåd. Varje dag är Guds nåd ny, heter det. Jag heter inte så. Jag har ännu inget namn. Är inte kristnad. Inte namngiven. Bara dold i storheten ikring. Gömd bakom det hela. Kan skönjas när mörkret fallit och mina ögon glänser. Kör in den. Din mening. Pressa in den. Meningen. Kasta orden framför mig och tvinga mig att slicka upp dem. Som en slav ska jag ge ge ge och aldrig kräva något. En lönespecifikation är inget kärleksbrev. Jag ska läsa dina ord högt, mässa dem och sedan duscha mig i deras innebörd. Må jag aldrig torka. Må tårar alltid väta huden och det heta blodet värma inifrån. Vener är Venus hårslingor och hud är oändliga vidder att varsamt vandra. Kyss mig nu så glömmer vi det här.

  

Du säger nej men ger mig rubbet. Jag går baklänges nerför trappan för att inte falla. Armringarna ringlar sig uppåt och hotar kväva mig. Tror inget längre; vill inte, orkar inte. Men det visslar en envis slinga inuti. En melodi som påminner om någon bortglömd saga. Så går allt runt och kommer tillbaka. Vi går från varandra. Igen igen igen. Du ser bortom mig och säger: Aldrig. Jag ser bortom dig och svarar samma. Så trycker du dig in i mig och jag låtsas att det är bra. När nöden är verklig blir drömmen allt. Där finns det andra. Den andre. Där lever jag.

 

Man ser mycket när man sorterar. Man gråter bra till tvätt. I Cabaret ställer sig Sally Bowles under järnvägsbron och skriker. Jag går till tvättstugan. Bland tumlande rent och högar av skit kan jag gråta fritt. Där når mig ingen. Jag kan inte som Lugn centrallyriskt briljera i vardagen. Men ingen kan så tyst som jag lägga en spya.

 

Det där med beröring. Att känna dig på mig. Hur är det möjligt när vi inte setts? Jag vet hur du känns. Känner dina fingrar leka med mitt hår. Jag anar värmen av din hand på min höft. En doft av äckligt rakvatten (ska jag ta ur dig) slickar mig. Du är på mig. Tyngden av dig och hur du fyller mig där. Helt verkligt. Jag lyfter en centimeter från stolen. Leviterar som i en varieté; dansar på linan och dödsföraktar livet. Men jag måste vara tyst. Allt finns inte än. Det blir. Det blir.

 

 

Bågen vrider sig. Spiral. Virvlar runt halsen och drar med sig håret. Allt en fana en fana i det tåg härförare ska leda mot intet. Jag skrapar med fötterna. Hälarna blodiga. Håller emot. Synd synd synd. Att syndfullt vägra välsignelse. Dödsstraff. Det ska vara dödsstraff på det. Skottpengar på henne. Vi spelar i olika klubbar. Straffrundor är vardagsmat. Vardagsmaten är oåtkomlig men föraktad för säkerhets skull. Säkert är spiralen garant för. Ditt struptag är vackert och sant. Garant.

 

 

Blundande känner jag. Vet inte om det är. Men känns. Djupt i. Det våta varma, där är du. Hur är det möjligt, du finns ju inte.

 

De säger: Vi vill se!

De säger: Ge hit!

De säger: Snälla...

Jag svarar:

Ni får inte.

Ni får inte.

Jag är inte snäll.

När jag finns i orden, då ska ni alla få läsa.

Då ska ni alla få se.

Men snäll, det kommer jag aldrig att vara.

 

Fräknarna försvinner när man rodnar. Det skrattar. River loss stycken ur allt, breder ut över hela. Vrider och vänder, drar blankt. Touché! Allt är en dans med bestämda turer. Löjlig pardans. Någon vyssjar och sjunger. Blodiga berättelser med döda prinsessor. Alltid är de vackra när de dör. Så är det inte. Ingen dör vackert. Döden är inte vacker. Obönhörlig. Brutal. Verklig. Det enda som är sant. Det enda absoluta. Vi borde förlita oss på den. Hylla den som det enda beständiga. Det vackra bestående. Som tröst uttalades det vackra: En dag dör du, alla andra lever du. Men det är bara en sanning. Det verkliga, bestående är något annat. En enda dag lever du. Alla andra är du död. Var glad för det. Nu tränger du in i mig. Det kyler inifrån. Du visste att jag är din. Jag tar emot dig. Kylan. Tryggheten. Många skriver om detta. Men få vågar. Domna bort. Nu försvinner fräknarna. Rodnaden också borta. Feberrosorna bleknade. Allt transparent. Som luft. Det sista andetaget.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.