Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Carina Nurmilehto, några verk



Carina NurmilehtoCarina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade inom habilitering. I skrivandet finner hon kreativiteten hon tidigare fick utlopp för inom teatern. Att skriva har blivit ett behov.

Orden kommer till henne och vill nedtecknas. Improviserande har alltid varit ett livselixir. Det utvecklas nu till att improvisera med datorns tangentbord. Det talade språket blir det skrivna. I teaterns värld är det tvärtom. Nu kan orden vara de egna formulerade, inte bara gestaltade. Naknare. Carina söker sin publik och har på Poeter.se samt Eremonaut tidigare mött den. Förhoppningsvis är detta bara början. Som erfaren skådespelare vill hon gärna framföra sina texter på scenen. Det vore också spännande att bli tonsatt och att med sång kunna gestalta orden.

 

Jag heter inte så.

 

Tryck in den. Kör in den. Bara pressa och forcera in in in. Ingen vill mer än jag. Ber om det. Bönar och ber. Som en nyutsprungen skär vecklar jag ut mig och ber om det. Lägger hjärtat på ett fat för dig att äta. Du kan skära små små bitar och trä dem på gaffel. Eller vill du ha ett spett? Som ett spett. Jag är aldrig ensam. Jag är alltid två. Alltid ser jag mig vid min sida, bönande om nåd. Varje dag är Guds nåd ny, heter det. Jag heter inte så. Jag har ännu inget namn. Är inte kristnad. Inte namngiven. Bara dold i storheten ikring. Gömd bakom det hela. Kan skönjas när mörkret fallit och mina ögon glänser. Kör in den. Din mening. Pressa in den. Meningen. Kasta orden framför mig och tvinga mig att slicka upp dem. Som en slav ska jag ge ge ge och aldrig kräva något. En lönespecifikation är inget kärleksbrev. Jag ska läsa dina ord högt, mässa dem och sedan duscha mig i deras innebörd. Må jag aldrig torka. Må tårar alltid väta huden och det heta blodet värma inifrån. Vener är Venus hårslingor och hud är oändliga vidder att varsamt vandra. Kyss mig nu så glömmer vi det här.

  

Du säger nej men ger mig rubbet. Jag går baklänges nerför trappan för att inte falla. Armringarna ringlar sig uppåt och hotar kväva mig. Tror inget längre; vill inte, orkar inte. Men det visslar en envis slinga inuti. En melodi som påminner om någon bortglömd saga. Så går allt runt och kommer tillbaka. Vi går från varandra. Igen igen igen. Du ser bortom mig och säger: Aldrig. Jag ser bortom dig och svarar samma. Så trycker du dig in i mig och jag låtsas att det är bra. När nöden är verklig blir drömmen allt. Där finns det andra. Den andre. Där lever jag.

 

Man ser mycket när man sorterar. Man gråter bra till tvätt. I Cabaret ställer sig Sally Bowles under järnvägsbron och skriker. Jag går till tvättstugan. Bland tumlande rent och högar av skit kan jag gråta fritt. Där når mig ingen. Jag kan inte som Lugn centrallyriskt briljera i vardagen. Men ingen kan så tyst som jag lägga en spya.

 

Det där med beröring. Att känna dig på mig. Hur är det möjligt när vi inte setts? Jag vet hur du känns. Känner dina fingrar leka med mitt hår. Jag anar värmen av din hand på min höft. En doft av äckligt rakvatten (ska jag ta ur dig) slickar mig. Du är på mig. Tyngden av dig och hur du fyller mig där. Helt verkligt. Jag lyfter en centimeter från stolen. Leviterar som i en varieté; dansar på linan och dödsföraktar livet. Men jag måste vara tyst. Allt finns inte än. Det blir. Det blir.

 

 

Bågen vrider sig. Spiral. Virvlar runt halsen och drar med sig håret. Allt en fana en fana i det tåg härförare ska leda mot intet. Jag skrapar med fötterna. Hälarna blodiga. Håller emot. Synd synd synd. Att syndfullt vägra välsignelse. Dödsstraff. Det ska vara dödsstraff på det. Skottpengar på henne. Vi spelar i olika klubbar. Straffrundor är vardagsmat. Vardagsmaten är oåtkomlig men föraktad för säkerhets skull. Säkert är spiralen garant för. Ditt struptag är vackert och sant. Garant.

 

 

Blundande känner jag. Vet inte om det är. Men känns. Djupt i. Det våta varma, där är du. Hur är det möjligt, du finns ju inte.

 

De säger: Vi vill se!

De säger: Ge hit!

De säger: Snälla...

Jag svarar:

Ni får inte.

Ni får inte.

Jag är inte snäll.

När jag finns i orden, då ska ni alla få läsa.

Då ska ni alla få se.

Men snäll, det kommer jag aldrig att vara.

 

Fräknarna försvinner när man rodnar. Det skrattar. River loss stycken ur allt, breder ut över hela. Vrider och vänder, drar blankt. Touché! Allt är en dans med bestämda turer. Löjlig pardans. Någon vyssjar och sjunger. Blodiga berättelser med döda prinsessor. Alltid är de vackra när de dör. Så är det inte. Ingen dör vackert. Döden är inte vacker. Obönhörlig. Brutal. Verklig. Det enda som är sant. Det enda absoluta. Vi borde förlita oss på den. Hylla den som det enda beständiga. Det vackra bestående. Som tröst uttalades det vackra: En dag dör du, alla andra lever du. Men det är bara en sanning. Det verkliga, bestående är något annat. En enda dag lever du. Alla andra är du död. Var glad för det. Nu tränger du in i mig. Det kyler inifrån. Du visste att jag är din. Jag tar emot dig. Kylan. Tryggheten. Många skriver om detta. Men få vågar. Domna bort. Nu försvinner fräknarna. Rodnaden också borta. Feberrosorna bleknade. Allt transparent. Som luft. Det sista andetaget.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.