41. Asad

”Så dom tog dig till slut min bror.” Nadifa stod i dörröppningen.”Du får inte tappa hoppet nu. Tänk på mig, på oss.” Jag reste mig upp ur sängen och såg på ...

Av: Asad | 05 oktober, 2012
Lund har allt utom vatten

Död mans hand

Stig Dagerman. Fotografen är okänd Stig Dagerman sitter nere i Frankrike och försöker skriva. Det går trögt. Året är 1948. Tillsammans med sin hustru, Annemarie, och sina två små barn ...

Av: Crister Enander | 23 februari, 2009
Litteraturens porträtt

Ivo Holmqvist

Ett stillsamt förslag: släng det gamla skräpet, in med det slätstruket nya.

Jag ser i Dagens Nyheter att Jan Lööf är den senaste i raden som råkar ut för politiskt korrekta förlagsredaktörers klåfingrighet. Hans roliga bilderbok ”Morfar är sjörövare” som kom ut ...

Av: Ivo Holmqvist | 18 maj, 2016
Gästkrönikör

Normbrytande unga kvinnliga författare i Europa

  Den svenska utgivningen av översatt, ny centraleuropeisk litteratur är på frammarsch. Någon menar att det beror på att nya, unga förlag skyndat att nischa sig inom genren, andra hävdar vikten ...

Av: Johanna Gredfors Ottesen | 05 april, 2010
Litteraturens porträtt

Loserförfattarfabriken II



Loserförfattarfabriken IIEfter någon tid här på författarparadiset visade det sig att jag blev rätt (plötsligt) sinnessjuk, med den allmänt taget osannolika diagnosen stressad sinnessjuk samt klyvd i åtta otrevliga personligheter, normalt som en sinnessjuk här på författarfabriken inte är stressad utan går in med en meningsfull passion eller acceptans i sitt sjuka tillstånd, nöjd med att få leva ut det så framgångsrikt som det är möjligt här, jag fick istället någon mani med att fortsätta skriva till en loserförfattare Emma som mest var en fantasi av något annat, det bar sig dock inte bättre åt än att anställaren råkade heta Emma och fick för sig dåraktigt att jag skrev till henne alltifrån fula till vackra saker, bådeock dög för henne, då som jag i något ljusare tillfälle genast av briljant klarsyn kom på det geniala att avstressa mig trots allt, begärde en stab på åtta subloserförfattare, och hon anställde genast åt mig åtta losersubförfattare som skrev ibland på emmatexter som om de varit examensarbeten i klassisk svärmeri på vikingatiden, slutade jag nästan själv skriva dem för de råkade kunna sin sak någon timme per vecka, jag var nu mer en galen loserdirektörförfattare, den enda direktörloserförfattaren här som hade en egen hel avdelning mitt inne i det enorma kontorslandskapet av loserförfattare, mina åtta losersubförfattare var visserligen ändå någon form av nyvunna transvestiter eftersom de satt i kjolar eller halmkjolar och skrev inte sällan om halmhattar för Emma, och om andra snuskigheter som de hade i hjärnan under halmen, liksom anställaren börjat gå med en herrhalmhatt till sin stora yllekjol som broderades ut större än halvannan meter väggbonad, emedan jag själv istället gick mest hela tiden med allt mörkare solglasögon som en blindgångare och halva dan på kontoret med badrock blott, så jag såg inte mycket mer än mig själv i ett mörker,

å andra siden levde jag ut min svåra sinnesjukdom och blev allt mer personlighetskluven, ett tag nästan i nio olika oräkneliga som det börjat växla i, var fastän i själva verket inte ens mera säker på om min avdelning bestående av losersubförfattare överhuvud fanns ens, eller en inre syn jag målade upp, rentav skrev på, å tredje sidan hade jag fått till avdelningen en fin telexmaskin stor som ett skrivbord och med den en söt eller ful flicka som renskrev mina eller losersubförfattarnas texter ner på den, anställaren undrade förstås varför i sinnessjuka helvetet det måste gå via telex till henne på femtio meters avstånd, liksom hon fick anställa en som skötte hennes nya telexmaskin, förklaringen var lika genial som snabb och oundviklig, att vi är så blyga, och bättre med telex än bedrövliga brevdufvor som hämtar med sig ännu mindre åt gången så inget kan bli komplicerat med brefduvor, samtidigt som min losersubavdelning frossade i tillfälliga fler förmåner, fick vi alla fönsterplatser ut i perfekt stadsvy på himmelsk höjd med krokblommar på fönsterbräden och ett stort växthus ute på en balkong med tomater och tropiska frukter, så avdelningen bestod av en hel sida av våningen, en lång rad var enkom vår, vi var fasadförfattarna, började nog de andra loserförfattarna grymta om det, bli avundsjuka och motarbeta mig, kunde börja skriva veritabel skit om mig, de inledde &:så en kort punktstrejk, slutade skriva helt i demonstration, meden en del började istället flitigare göra kärleksromaner och skrev att lyxpoeten var kär i loserförfattaren Emma, eller annat dumt, och det gick snart att urskilja olika kategorier löjliga författare här, dock aldrig efter vad de skrev eller åstadkom eller efter hur loseraktiga de egentligen var, därom helt utan kategori istället efter orsak klassat, där en avgörande grupp bestod av agenterna, framför allt var de ute efter dubbel förtjänst, snikna så i helvete, hade sin tidigare anställning alltjämt på någon byrå, flest från Bröder Anställda Pinkertons kindurgröpta och illsinnade agenters göromål som på gamla dar äldre med sina allra svåraste och mest komplicerade, allt mest förrödande fall tappat räkningen på döda och lik och alla talrika försnillningar, förväxlingar, blivit skrivoförmögna allt, levde i partiella trauman, låst sig i föga betraktelser och försakelser, kommit hit för att lugna sig över sin extra förtjänst, och att få det skrivet någon gång, förutan press få precisera sina allra årslånga rapporterd de aldrig fick ihop eller att hänga samman, passade på att ibland formulera detaljer som inte gick att oppbringa i föga ord och få för det bra lön från såväl sin byrå och sin ännu högre loserförfattarlön här, byråerna och myndigheterna som trots allt var själaglada att de gömdes här, degenererades, till inget annat än missanpassade losers, de förblev här, äntligen tycktes och loserförfattarparadisets ägarförlag hade troligen fått subväntioner från allt rikare krafter, ryktades att det rentav köpts upp av knarckarteller och underrättelsetjänster som tävlade om ägandet efter att loserförfattarfabriken börjat kosta och sluka mer pengar än ägarförlaget någonsin omsatt på böcker, och det anställdes jämt alltfler loserklyschförfattare i namn av förlorade författade för sina svåra agentkrönikor, rapporter och PMs som aldrig blev skrivna någonsin, inte desto mindre var de avund mig trots sina dubbla löner, eftersom agentförfattarna alltid nekades losersubförfattare och handsekreterare eller egna utredare, överhuvud fick de ingen handräckning för att de inte ens i misstag skulle bli klara med sin storyer, ofta mest pysslade de med att idel skryta om och polera sina kamoufléerade bomber vilka de släpat hit överlopps i enfärgade damväskor och höll om dem ideligen, alltså bomberna ur väskorna, vätskor ur bomber, och ville förevisa det, få peta på, fått prata om något de kunde, speciellt om nattetid med allsköns polerdrägel polerdukar polermedel polerapparater polerdynor polerfilar polerfilter polerpastor polerjärn polertrummor polerkrämer polerrämmar handpolermaskiner polerskiffer polerinsekter (dermestarium) polerkryp polermassor polerpulver polerskivor polersprit polerstenar polerstål polertvålar polervax polerkön polerspott polerpoler, aldrig blev de särskilt annorlunda, alla tryckbokstäver på bomberna var redan utnötta, skröt jämt att författarparadiset skulle stritta två kmeter upp i luften om deras bomber sexploderade samtidigt, och så höll de sina pistoler mot varandras tinningar och funderade om allt sitt skarpsinne om de ifall med andra handen skulle utlösa bomb, aldrig sköt någon sig ändå här, inte ens varandra, bara i misstag ett par gånger men ingen saknade dem speciellt, lämnade efter sig i regel under halv fem skrivna sidor och använd tabulator spatiöst intryck, och någon från originalbyrån kom omgående och åt upp deras sidor med långa tänder + av några glas lyxvin från automaten, vanligtvisch var de här inom en kvart, och ätit sidorna på en kvart, så vi var säkert avlyssnade att de genast visste, och bland agenterna fanns det även idel understatssekreterare och underrättelseagenter som agerade loserförfattare, var losers som spionerade på oss andra loserförfattare och losersubförfattarna, omåttligt låg det in i varandra, säkert som de även försökte skriva om oss fastän var lika oförmögna de också, hade kanské kunnat få fatt i några längre rapporter eller romaner i byråkratisk stil om oss ifall vi inte alla varit så galna, helt för galna, de fick aldrig någonsin något grepp om nåt, jag betraktades dock som ett samhällsomstörtande element som höll på att förstöra litteraturen, varför jag inte bara hade här på författarparadiset mina åtta lyxlosersubförfattare ärbara specialister på klyschor som det visat sig med ospecificerade kön dessutom förutom då även minst lika många statssekreterare och underrättelseagenter som var på mig eller på sidan intill, allt för att motverka mig, försökte även skriva om mej hemligheter mer än om sig själva i den skenbara maskeringen att ville skriva om knarckartellen som ägde förlaget som tillhandahöll författarparadiset och hela potemkinkulissen som slutligt på kort tid expanderat i fem och ett halvt kontorslandskap eller salar på över tre våningar, bland de återstående kategorierna fanns ock ytterligare de idel gamla vanliga loserförfattarna som var framför allt suputer och sniff-rök-sprutnarkomaner, livsvraken, de nertyngda, nervförstörda, utnärda, livsgnisteslocknade som söp mindre än agenterna och mer än jag och mina nästan nyktra loserlyxsubförfattare, losersupförfattarna åstadkom inte heller många bra rader jämfört med oss ansatta i ansatsers fattigdom, de var de mest avundsjuka här av alla, tyckte alltid synd om sig och mest illa om mig samtidigt som de ansåg sig vara stjärnförfattare och litteraturens underbarn sedan sin första oppsats, fastän de inte åstadkommit annat än klyschor på ett kvart sekel, eller arbetarlitteraturens gråhet, alltid aldrig annat än motsägelsefulla var speciellt, aldrig heller gott att säga på vilket humör de vore visa upp för dagen, sedan fanns det ännu en grupp loserepigonförfattare eller utopister som troligen mangrant, i största passion var ute efter min stil, brann för något i största vanmakt, gav annars fan i mig, stilen som var helgad för dem, medan de där statsagenterna var stalkers för sin del ute framför allt efter min person och mitt väsen, eller för att rädda litteraturen och västerlandet, bra för mänskligheten, medan suputloserförfattarna billigt ute för att förgöra min besatta kärlek eller möjligt få skriva sin största berättelse om mig som om vore varit dem själva hänt, tror här endast fanns en enda normal loserförfattare bland oss andra, tyvärr kunde ingen ändå säga vem han var, ibland pekade vi på någon som pekade på måfå på någon annan, det klarnade aldrig någonsin heller, och opproret mot mig kulminerade i att nästan hela författarparadiset började skriva under pseudonym Emma, inte som det störde mig precis, i regel kom de inte längre än till titelbladet, och kom de på några bra klyschor var de så själaglada stolta att de genast ej motstått hojtade självfallet ut dessa över loserparadiset i hopp om extra beröm lite klapp och då snappade mina för stunden fantasilösa subloserförfattare upp det och skev ner samma muterat i sina Emma-texter att det ändå blev något stycke varje vecka, mest höll jag mig ändå borta under dagarna, roade mig periodvis med att undersöka och försöka plundra vitriner hos närbelägna myndigheter på promenadavstånd, släpade på mig allsköns obegripliga genuina saker och helst vassa instrument i extra insydda fickor på mina kläder, delade ofta ut dem åt de andra loserförfattarna och ibland lekte vi rå doktor och fin sköterska efteråt, opererade bort födelsemärken på varandra, eller gjorde tidigare bortopererade skjuthål i fulare ärrbildning även om de flesta var dåliga på att sy fast sår, halmkjolslosersubförfattarna och agenterna kunde vanligtvis ändå nödtorftigt bra sy, liksom jag som gått en tvåårig klänningskräddarutbildning i min ungdoms vår, andra gånger böt vi österrikiska frimärken som vi lyckats lura till oss bland våra äventyr ute i anständiga världen, några gånger bjöd agentförfattarna på spännande föredrag och med främmande skalliga föreläsare från världens ledande polisinrättningar och tortyrkammare om sadomasochistiskt binderi, bara allt hölls på meningslös nivå, och trots att de alla var ute efter mig, låtsades de ändå vara vänner emellanåt ungefär under tidiga kvällen ett tag, och intrigerna låg för det mesta på nollnivå, för det hade krävt en måttlig intelligens och listighet annars, här som ingen orkade vara listig, hellre direkta framför allt, allra minst de avdankade loseragentförfattarna hade geni, slutligen fanns en mer vågad loserkategori som var ute efter den heliga skrivmaskinen av okänt märke nästan för hand gjord som låg i vitrinen, en sak han vadslagningssnillet förtjänat flertal miljoner på, den som tillhört den som lyckades här på författarparadiset skriva en färdig roman till sista sidan, de andra som stundom av ivrighetskov så gärna magiskt ville skriva på den, stjäla den, byta ut den, få ha den, få knacka på den, outslita ut den, uppfylla sin dröm framför allt, fastän inte riktigt vågade ändå, ansågs för kultaktig, förbunden med djävulskt outtalad mening om man gjorde det, pactum turpe då, visste man aldrig vad som kunde hända en, inte ens de käftigaste agenterna vågade sig på den, bara gafflade och gafflade löst prat om att författa sina svindlande, nej hisnande rapportromaner som skulle omskaka mer än halvannat etablissemang, medelst män att förbinda sig till en djävulsk skrivmaskin värre än femme fatale har dock alltid sitt för höga pris, så alla valde den enklaste vägen att skriva till eller antingen om loserförfattaren Emma, själv förvärrades mitt kaotiska och även påfört paranoida tillstånd alltmer efter hand av allt, några nätter hade jag till och med efter hand dyrkat upp dörren till vitrinen, skurit upp det extra glaset till den, eller hur jag egentligen gjorde, tog en timme minst, vad jag omöjligt försåg kunnat med det, anat eller ej, till allt annat mer här alls, aldrig trott, oväntat totalt förbisett, överträffat gräns, förgrep min spänning, men som kom fram, det var en grupp agenter och en revisor samt trappstäderskan som spionerat på mig mest av alla hela tiden, de hade använt sig senast av ett osynlighetspulver ur massreaförpackning och befann sig hela tiden tätt inpå omedelbarhet när jag andades på skrivmaskinen, nu ropade högt hojt att såg mig enär tog nästan den förbjudna maskinen på bar gärning och höll dess glans, att helvetet skulle vara över oss alla snart, dessutom bland de osynliga fanns faktiskt även några av mina egna losersubförfattare som knäade till mig tills ett metallskrammel och stålkling i det nybonade ännu halare golvet dit den förbjudna kultskrivmaskinen föll med ett brak och eko över hela loserförfattarfabriken så att alla polerande loseragentförfattare börjat hicka, de flämtade, fällt mangrant sina explusiva träbomber i golvet som rullade omkring ut som smorda klot mer än någonsin alls tidigare, som de fler snubblade på dem i ett enda följt kaos och skrik, själva hysteriska mest av alla, nästan som vi redan var uppe i himlen, bara losernarkomanförfattarna skrev plötsligt uppståndna som bäst för en gångs skull, skrev himmel, skrev på känsla, som ett under hänt exploderade ändå inte de där bomberna och granaterna, en sista gaffel höll jag ändå där i handen alltjämt jämsides som jag stulit från matsalen dagen innan, den var av antikt silver, med en hand slogs de fyra gaffelpiggarna i henne-honom-han losersubklyschförfattaren som bedragit mig och jag låste den i sin egen ena rosa mjuka dojas snören med några klotbomber med fjäderutlösning som rullat dit fram, snört dem i samma knut, jag lyckades även lika oförhappandes oberört utlöa brandlarmet, fanns en knapp på golvet vid vitrinen och hon anställaren som blivit över natten på jobbet åtråsjuk vaknade änglalik, och blev rasande, i en raptus skrek och skällde ner oss oändligt även mig, skrek att jag inte är numera något annat än materialist, skrällde med smaskinen som hon hade förakt för, sparkade den, hotade ge oss kicken åt oss alla envar men budflickan som kunde knäa bättre än alla andra här var ledig så det var därför inte precis möjligt för henne att bli av med oss och följande morgon kom det representanter från knarckartellerna, samt från beväpnade regeringen, dessutom från underrättelsetjänstens direktion jämte förlagsledningen och en del lagkunnigt följe förutom vadslagningssnillet och alla talade de förstånd och onåd med oss, medan anställaren bara knep sin käft, och alla fick hålla kvar sina anställningar självfallet, och de tyckte det var genialt att vi skrev till Emma, eller om loserförfattaren Emma oavsett vem fan det var, dit skulle vi skriva för brinnkära livet vad vi än kom på av fantasier, det var det bästa vi alltjämt skulle helst oförtrutet fortsätta med och jag fick ytterligare till min egen avdelning en handfull fler losersubförfattare i ihåliga bambukjolar eller klädda i vass och torkad lera, eller i närmare eftertanke kanské jag såg fel i mina mörka solglasögon som någon magsjuk loserförfattare spytt flera gånger på sedan senast, fula var de i vart fall, de nya hjälploserförfattarna och jag gömde dem bäst jag kunde bakom flera skärmar längst bak i raden så ingen skulle se dem mer än lite, likafullt alla bomberna lämnades kvar och delades ut tillbaka, även jag råkade bli tilldelad några, alla polerades åter ivrigare genast från golvdammet, det andades på dem, torkades av i silke, och trappstäderskan fick klagomål från dem som aldrig blivit knullade av henne, medan hon svor tillbaka som en gatpojke trots att delegationen var på plats, och underskrivmaskinen fick slutligen en ny vitrin av skottsäkert och okrossbart glas, fem lager rutor av samma glas bakom, dörren med flera tiotals lås vart ett odyrkbart som ditkallade världens skickligaste på burklös mark polska låssmeder från innan andra världskriget verksamma senast som installerade dessa lås i flera veckor, som ingen av agenterna skulle kunna öppna någonsin och nycklarna delades upp lottvis mellan ägarknarkkartellerna och beväpnade regeringen och några till våra undanskymda förläggare som knappt aldrig gav ut böcker eller sålde bäckenfat, den förbjudna skrivmaskinen ansågs alldeles för farlig för oss och för världen, inte minst för litteraturen, emedan jag fick den nästsista nyckeln i egenskap av direktör, och den sista nyckeln dumpades i världshavet dit de omedelbart mördade likviderade stympade polska låssmederna redan urgamla hissades ner fastkedjade i flera ton moderna atomsopor betong armering och tungmetaller i eskort av pansarfartyg och stridsflyg, och det bedyrades att även om loseragentförfattarnas samtliga bomber small på en enda gång och hela författarparadiset vore flyga två kmeter upp i helvetet och gå i totala bitar i ett enda blodbad av regn falla över stadskärnan skulle vitrinen ändå landa oskadad på någon parkbänk lite sned kladdig och något dammig, ingen jävel skulle nämligen mera skriva på den, dock lyckades jag ändå prata mig fram med den höga delegationen att få en inramad emmadikt i vitrinen som vi alla skrivit på, samt en bit av hennes fläta i en mindre fläta virad lagd inne i ett provrör tillsluten kork på där förseglad, liksom några av de onödiga och obegripliga prylarna jag stulit från andra vitriner slängdes in på måfå, dessutom fick vi lönepåslag för farlig arbetsplats, plus dårtilläggg, författarparadiset klassades till farligare arbetsplats än knarckriget och en kuliss kanské ingen enda intelligent helt greppade och förstod meningen med alls desto vidare, möjligen skulle jag tilldelas personligt livvaktsskydd sades, ansågs trots allt värdefull av någon anledning, kanské eftersom så många var sysselsatta och avledda med att emotverka mitt genuina nedslag, ändå jippi, att få henne budflickan som kunde knäa helt för mig själv, eller om det var för att hon skulle bli befordrad och inte mer syssla med att ge sparken och knät åt författare när anställaren råkat få generellt ursinne, och hon budflickan skulle i sin tur få några nya budflickor som också knäade men inte en hel loserförfattarfabrik på en gång hänt, hellre fortsætta kanské.

Stefan Hammarén

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Den på Stockholms filmfestival 2014 Bronshästnominerade filmen Keeping Room av David Barber

Intervju med Daniel Barber

Roberto Fogelberg Rota intervjuar regissören till filmen "Keeping Room", en film om det amerikanska inbördeskriget, vars historia och foto i hög grad imponerat intervjuaren.

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 15 april, 2015

Mitt enda brott mot mänskligheten

Mitt enda brott mot mänskligheten är att jag tror på människan. Någonstans inom mig har jag inte slutat flyga drake på ängen bakom den rangliga sommarstugan nere på Österlen. När ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 18 november, 2010

Vad hände Wolf Solent?

  Vad hände Wolf Solent? Ny fattning av ett Ibsentema Av den engelsk-walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) har på svenska under senare år utgivits Wolf Solent och essäerna i Kulturens mening ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 18 september, 2007

Om Lars Norén, Kristian Gidlund och Lena Andersson via Heidegger

”Jag har skrivit på dagboken. Jag är nu på sidan 373. Jag fruktar att den blir mycket omfattande, kanske 1 500 sidor. Vem orkar med det.” Så skriver faktiskt – ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 08 december, 2013

"Minsta möjliga lidande är det bästa"

Ett samtal med Michael Bowen Michael Bowen har levt och arbetat under alla de stora formativa perioderna i det sena amerikanska 1900-talets historia: Beatkulturens öppensinnade inre och yttre reslust, Hippie-erans fredspatos ...

Av: Carl Abrahamsson | Konstens porträtt | 11 april, 2010

Själens diskreta relativiseringsprocess

Jag sitter vid fönstret och ser ut på ett träd i höstrusket. Det har blommat hela sommaren som en praktfull rese i synfältet. De goda tiderna. Värmen och föresatserna. Trädet böjer ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om religionen | 16 september, 2009

Samtalets tid och plats

Den västerländska vetenskapen föds ur ett samtal. Platon skrev dialoger. Han uppfann inte formen; inom den filosofiska tradition som han själv tillhörde finns hänvisningar till försvunna dialoger av Protagoras, Zenon ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Agora - filosofiska essäer | 21 augusti, 2013

Vem var Ana Mendieta?

Mattias Viktor Desac om den kubansk-amerikanska konstnären Ana Mendieta

Av: Mattias Viktor Desac | Konstens porträtt | 11 januari, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts