Bildåtervinnaren

Joachim Schmid har gjort konst av bortkastade bilder, reklam och vykort från världens alla hörn. Just nu pågår utställningen Photoworks 1982–2007 på Bildmuseet i Umeå. En utställning som vill väcka ...

Av: Marcus Sponthon | 10 mars, 2008
Allmänna reportage

Helen Schjerfbeck – Självporträttens mästarinna

Självporträtt har förekommit sedan antiken, men det var i samband med renässansen som de kom att utgöra en självständig genre. Självporträttet är en dialog mellan konstnären och den egna spegelbilden ...

Av: Lena Månsson | 18 mars, 2012
Konstens porträtt

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor

En gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir ...

Av: Nina Michael | 24 oktober, 2013
Essäer om samhället

Foto Hugo Kuhlin

Paris (Strupen) av Hugo Kuhlin

Denna reseskildring skrevs av mig efter att jag och en vän hade besökt Paris tillsammans. Den skrevs för att jag kände för det och för att roa mig och min ...

Av: Hugo Kuhlin | 22 april, 2017
Utopiska geografier

Emmakrönika XI IL SERPENTE CANTA



Image
Bild: Mona Manias
Enär såg henne anföll mig en lyxlyrikisk apostel, la in min skyddshjärna i en livsöhppning, förstod icke jag vad en livsöhppning är eller varom sådan alls närmare komma sig, så stor så omslutande och egentligen så annorlunda än livet självt att de med träben blir hisnande snabbast gå åhtminstone ifatt förståndet rakt i springan, aldrig sådant hänt mig, innan eller annars, nu varje gång jag sett henne står den där lyrikiska ena gaplyxaposteln bredvid därtill henne och det slår mig att han har mantra blixt genast, eller om det är en hon, säger just livsöhppning den henne förvisa, för det hemliga stället där det oförblommerat oblombara ejdiplomatiska slår ut från knopp med skal trots allt, lika sant, otroligt, ifrån där hon själv vet att hennes vackra endast tävlar enda och sent med de färgiga blommorna, och dekorens ens, rötternas hemvist, klyschans frälste plats och deltagt julgubbens främste att få styvisdjupfrysähvighetskorw själv vilken tinandets gir åsynt på plyschatellen i gap krukhemmets an apostlanässlan (den oklyschade fittan) i sammetsmantel blommans ytterkruka (labium majus pudendi), vid, så, skivorna ihop fler, tillsammans den ologiskhet majblommans äng tätt växt, otäckdikad färsk,

för djupets väta veta för dem, att den bästa livspresent är se hennes hemliga leende som sitter fast med agraffer och rötter, blindrötter, och giraffmular innanför anför ouff oäck att, men i livsöhppningen enkom lägset öppet täck, som jag alltjämt inte vet vad det den är, nånting ur förvissåh med livet, förleken, uppljuset, och allvaret, och just henne beträffande, jag såg enkom henne det på, att hon livsöhppningen är med, ändå som med varje annan öhppning övrig, kan sluta sig slut opphöra av orsaker vilka än gått ihop om, högtidligt god jul är inte Aladiens i det här laget allmänt kända oalltjämt ljudjuckar härm bemyndigat hälsat för dagen, ett sluta oppföra sig porten den längd med, allt det klapp, än vad säger jag dyrt henne själv om livsöhppningen vilken jag blev ju så förstummad perplex intrycksöverfallen in allt oförmögnare över som, till den grad hur mycket poëta jag ändå normalt var att förmå säga saker exakt och meningsandakt att tvärtom svårligen kunnat alls i lägenhet ave denna då i sinnen öppnade invitlivets av av hur insetts, ock pryamidgrönt och vaxrött växtdynamit räcker icke blott förnär till för att spräcka, spränga, stänga hennes tio gånger klyschdetektor framme rycka av dess, om den nu skall det överhuvud alltför heller, osäkras måttligt i varje fall sig passepartout medelst, att kommer till tals hos henne säga heus dig här mig, men eftersom hon har sitt inre leende river det lika hennes eget vara ravin i henne sträcka nog, en dagh kanské uppe och framme på borta framför skyddsmuren redan kommit, längtar jag att få åter alltid se livsöhppningen, se henne säga den, och att bli förlåten för om jag ändå inte kan och kunde säga eller uttrycka för vad den är fullt. Vet hon själv ens? Jag älskar henne. Jag har skrivit om och ändrat det mesta i min roman för henne, från blodig krigsroman, till syndaflodslegend, från det till biografien om en träbensspecialist von Stefan, slutligen om till sagan om livsöhppningen i tre band för henne om hennes, alla år så avgångarna. Att älska henne är särget, och vore bara säregnare, att min hjärna är min främling lika och väckt i något så märkligt, även kusligt. Men varför förlåter hon mig inte? God jul förresten, efteråt, i förväg.

Stefan Sprengtklyschdetektorn

dvornik

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Skylden

 Innledning Nåtiden kretser om å være i bevegelse, det vil si at å flyte omkring er hva det hele er om. Karl Marx, som slettes ikke var en dumskalle, traff målet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 15 december, 2014

Gilsemans, 1642. Bildkälla: Wikimedia

Aotearoas kultur och litteratur

Maoriernas historia påbörjas på Aotearoa, någon gång för mer än 1000 år sedan. Dessförinnan fanns emellertid invånare av annat ursprung redan på plats sedan kanske ett par hundra år; en ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 07 juni, 2015

Vladimir Oravsky

Man skall glädjas åt det lilla

Vem hittade på talesättet "Man skall glädjas åt det lilla"? Troligen samma multimiljonär som själv badade i glädje, och hade hur mycket råd som helst att sprida även den numera ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 05 oktober, 2016

Carl Abrahamsson och verklighetens absurda teater

Såsom en vulkan är Carl Abrahamssons hjärna, full av brinnande ädelstenar. Alla dessa idéer och projekt gör honom till en mångsysslande artist. Men Carl är också en mycket kontroversiell person ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 16 september, 2010

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Penna och knytnäven. Om Amelie Posse

Det är en tvättäkta idyll, inte olikt ett litet hörn av Paradiset som dalat ner här på jorden. Det går inte att beskriva hennes uppväxt med bättre ord. De bor ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 16 december, 2012

Vladimir Oravsky av Elena Piligrim 2015

Fnitter på fullt allvar

En för den breda publiken inte helt okänd kvinnlig svensk litteraturforskare och författare överlade tillsammans med mig frågan huruvida det finns ett kvinnligt och ett manligt språk. Jag dristade mig ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 17 februari, 2015

Skattebefria kulturen

Jag röstar för att den svenska kulturen skattebefrias. Författare, skådespelare och musiker borde inte betala någon skatt alls på inkomst. Tänk dig själv. Vi har oregelbundna arbetstider in absurdum, våra ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 02 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.