Den gamble mannen stryker gråskallan sin – nytt inlägg från professor Stofil

Man snubblar numera mest varje dag på språkliga missfoster i den offentliga debatten, nu senast i ett par rubriker i våra båda största dagstidningar. I den ena frågas ”Har du ...

Av: Ivo Holmqvist | 16 februari, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Dharamsala Foto G.Z.

Resa kan vara att bli hemma i det främmande

Jag reste för buddhismens skull. För tankarnas och den inre människans skull. Jag hade hört att det fanns andra sätt och tänka än dem jag hade lärt mig i svenska ...

Av: Annakarin Svedberg | 06 juli, 2015
Essäer om religionen

Mats Waltre. Korta dikter

I´ll sing to the horizon     tiden är en gåtamänniskan är en gåtadu är näraoch vid horisonten finns en fäll Skimrande vävnad     svävande själ vilar i mitten fri från känslor, tankefri bär bud om mig själv när du ...

Av: Mats Waltre | 31 mars, 2014
Utopiska geografier

Telegramstil från James Ellroy till snabba cash. (Under en samtida betraktelse)

Förstår om en del av det jag skriver kan ses som osammanhängande och uppdelat i för många brottstycken men det är oftast en mycket medveten metod. Jag vill skriva om/som ...

Av: Göran af Gröning | 20 januari, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Emmakrönika VIII - Musans fitta



Var växer man kanské fortast, får den inre växtvärken hårdast slagen om, inte i den hårda blodröda armén. Ej på krigsfronten med löpgravssjuka, eller på slutna fängelset, eller när får börja såga ben på fälttältsjukhuset, när inget är hårt nog, vittnats av många kärleksförstörda främlingslegionärer oförlåtna brevskrivare, bl.a. den spion som utvisades från Finland av regeringen för Kekkonen och var min mormors privata TV-monthör varje månad hemma på Skarpskyttegatan, alltid kvinnan som förvridigt mannens huvud är ock den simpla orsaken mer än något, om den andra är så mer annorlunda än en ens fattning räcker till för men man vill henne just för den hon är, ifall inte lamslagningen slått ut en fort nog och man ohjälpligt förklarat sig för henne, värken obegriplig vilja, jag älskar henne och kan inget annat än att förstå allting på nytt, och på nytt, evigt så länge man tänker, den än värre värken i sig när ändå förlorar henne och ser sig själv andligt dö bokstavligt bort, hamnat först växa för henne, man växte då trots allt i onödan, åt sig i onödan på hajens kött den fisk som ätit ens egna fötter N:r 43 av nysvävande jorklotsförankrat flera cmeter ovan hjärnans nivå på en, gjorde ju, blir man så jävla livssnopen att det inte är klokt, varpå man dukar varje idag rena pyton åt sin egen zombie sig själv, dör så många gånger levande jämt, om och om igen, man dör bort i sin tidigare växtvärk och det gör så otroligt ont i en, och så har hon fräckheten att heta Emma vara, ett så oskyldigt namn egentligen.

Man kommer aldrig över henne, det vet man så precis. Finns ingenstans på hela den här jävla planten att göra det, ej komma undan aldrig. Ingen ens en grön utomjording med jättehänder räddar en, gör den tjänsten för en ta. Inte en sekund lättare ännu fastän två år sedan redan sedan man, jag spolierades, på Noarks ark, drunknomöjlig för att hela havet ren är likmassa och hajen är sjuk i buken på och inte vill ha annat än foten där man på en tå hade färdiga vigselringen gömd beredd, fotbojan som vid kajen inte heller kan sänkas ner som gangsters cementklimp fotmurad, Emma som förresten hatar cementklumpar och blandpulver och snabbtorkat, aldrig kommer man undan henne, hennes uttalade finns alltid vad om och var jag än tänker.

Nu får jag inte mer mera skriva till henne, anlitade erfarna amorkonsulten säger det, alla säger förresten och hon själv i spetsen så arg banerat sig, det enda som gav mig en smula självbedrägligt hopp, att hon skulle förstå att jag förstår henne fastän jag säkert inte gjorde det, ändå hade jag kanské till sist slutligen skrivt mig fram till henne inhyst om lyxhytten par excellencé på den där taklösa arken, om hon varit livsutrotningshotad länge, är jag desto mer inrotningsohotad, än varför älskar jag henne, vet inte ens det, för henne lider jag, och får aldrig mer se henne, eller höra från, eller kyssa på.

Hon blev min musa, vad är värre ont i en, att ohjälpligt förlora den absoluta kärleken, sin livskärlek, eller lika sin musa som allt är avhängigt en? att förlora hoppet, så är inte då musan borta f.&.med det då, efter att ha lärt sig och lyckats skriva en fulländad roman (skarabéerromanen som den där h;ström inte ens fattar poängen med att bör ges ut innan jag drar den tillbaka snart nog) allt, fått en skaparurkraftens kartellt rasande splittrat i växtvärk inre en om, det är beståndets bestående intellektskapandets svällkroppar uppe nånting, vackert för det, dessutom var hon kärleken med på att omforma dem, få den inskrivna tillägnanden och mycket av handlingen, merparten av allt, att musan sedan släcker för lampan och ögonen nog man dör av det, efter att man dessutom åter får lära sig på nytt skriva det där vanliga så avskyvärda skrift- och romanspråket alla fattar och kan, som inget ändå aldrig kan bli fuländat eller fulländat på än av löjliga språkreglers och kommatering snyggt, hon kommer inte ju med, blott att ändå ha en större misslyckad chans att hon förstår mig, &:så det ett förödande fatalt misstagh, dög inte min förklaring av kärleken och hjärtat, allt jag i hjärna om hade säga känslor uttrycka för henne, den där hyttdörren 80 cmeter tjock järnträ av, så tungt virke att den inte ens flyter självt herregud fastän med flyttkarlar, vem snickrar sådana frågar jag mig rimligt, sådant är andras teoretiska suicidahlation på mig, vad innanför, till den ursprungliga frågan svaret ändå här, högst tvivelaktigt [tvivelsaktigt] om det är värst och helt ovärdigt att förlora sin musa, i grunden helt fel att vara kär i sin musa som säkert, misstänker det mitt författarskap är mycket nära sitt slut nu, kom så oväntat snabbt bara, allt är taget ifrån mig, fick de flesta dessutom vad de väntat på, att slippa, det skulle komma snart vissnade, klart så, jag vill blott jämt skriva brev till henne istället, nu ändå afgiftning för får inte annat, hon förbjöd, alla avrådde och jag visste tvärtom, självförbjöd mig dock nu slutligen, respekt om, och jag klarar det men dör innan och inom mig samtidigt det som, och är så fel att kanalisera det till roman istället, när musan dessutom gjort sin dolk i ryggen på mig, finns det något mer som gör ont, när det jag dock allra mest helst absolut vill i livet just nu, att skriva en roman med just henne, inte åhtminstone ensam om henne eller en till henne, är allt att växa ifrån, till så mycket värk mer än verk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Jag vet att det hade blivit en nog trots allt läsbar än ock en av de allra finaste romanerna någonsin skrivna givna i erat Sverige, kan man en gång skriva den fulländade romanen, är &:så detta andra möjligt med henne, den fulländade om alla klasser högre förstås än en ordinärspråkets fina, där musan var sig båda varit om. Den med henne får hon aldrig nu. Den får h;ström aldrig heller, eller pissBonniers allra minst för den delen. Jag hade så sant fått den till stånd med henne, eller eg. kanské hon med mig, bådadera lika, själv får hon aldrig någonsin den (säkert någon annan bra själv men inte denna som varit så mycket bättre). Jag är säker. Ett textråd vet. Men det kunde jag inte ändåens ge åt henne, vilket alla kan förstå, ingen ändå inse, ej hon heller. Man kan hitta en ny kärlek som är allt, även om jag knappast klarar av det om jag ens nånsin vill eller hinder det mer, hon var för unik, oersattbar, och en ny musa däremot som gör den fulländade romanen ånyo är än omöjligare, att överträffa.

Troligt är tre superromaner förlorade med detta. Båda få gör så ont i mig säga att jag inte kan skrivlja dem åt fastän försöker eftersom hjärnan hör vara analytisk, min som hellre är motsägelsefull så långt som till gapet och äpplet. Allt gick åt helvete. Sådan här avklingande inre växtvärk som ändå inte upphör, kan inte vara till någon senare nytta, inte sträcka sig på, inget att få växtkraft på. Musor kan ha kärlek att byggas, de river lika fatalt när det så vill sig. Jag vill gråta in i min musans fitta, eller heter det bättre sin musas fitta, hur nu det sådant skulle gå till men nog. Jag älskar min musa, som råkar vara min kärlek vice versa &:så. Emma, förlåt att säger, kan inte hjälpas, är detta bara för mycket av min sanning nu. Puh, du, hon läser inte detta till allt tur. Hoppas hon ändå tycker vår diktsamling "1, 2" blev ganska fin, jag vet inte, men vill helst tro det önska mig. Jag försökte. Jag vill försöka, men får xxxx. Emma! du sa att det går om, tvärtom ökar det ju, ändå förstås ganska fint att en annan åhstadkommer så mycket i en, märkligt, möjligt, nästan det omöjligt till.

Kanské vill jag inte ens mera ha dig efter allt detta, ändå det enda riktiga jag nog verkligen vill levd av varas. Älskar ju dig. Skulle kärlekssåsorg vara så här konstigt hårt för varje kotte, tror jag oppriktigt mänskligheten gått under för länge sedan av dess begynnelse redan. Så mycket älskar jag dig (förgäves). Min hyttdörr var precis lika tjock 80 cmeter, men du kom igenom den. Om annan tjock dörr, läs min på burklös mark från den "Den apokryfiska fisksoppan" ganska framåt spad, för den en något bra episåd där ju nog i varje fall, finns.

Stefan Hammarén, Sernahövden, fd lyxpoet, ♥

Ur arkivet

view_module reorder

Gudrun Sjödéns 40 inspirerande år

År 1976 öppnade Gudrun Sjödén sin första butik i Stockholm. År 2016 firar företaget 40 år. Kulturföreningen Kulturen i Lund har påbörjat firandet med utställningen Gudrun Sjödén – 40 år ...

Av: Linnéa Johansson | Allmänna reportage | 15 september, 2014

Har någon ett tips på en bra bok till en som inte läser?

Verkligheten börjar komma i kapp mig. Jag skriver böcker, men jag läser inte. En lärare jag hade när jag som vuxen pluggade svenska såg lite misstänksamt på mig när jag ...

Av: Liz Wennberg | Gästkrönikör | 17 december, 2012

Toleranse og verdi i senmoderniteten

Innledning I dette essayet skriver jeg om hva som mer presist er lagt ned i toleransebegrepet, der ‘toleranse’ likeledes er uttrykk for ‘verdi’. Om det er slik at ‘moderniteten’ satte inn ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 juli, 2013

Din klara sol går åter opp

I dag såg jag solen gå upp, d v s jag såg den översta röda kanten sticka upp över horisonten, en underbar syn. Och jag sade till min fru: ”Tänk ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 25 oktober, 2011

Största slaget i USA återskapas. 150 år efter slaget vid Gettysburg

Amerikanerna är stolta över sin korta historia och vill uppmärksamma viktiga händelser med buller och bång. Just nu pågår ett flerårigt arrangemang i flera stater för att uppmärksamma att det ...

Av: Anja Praesto | Kulturreportage | 31 Maj, 2013

"Berättar du så hamnar mamma och pappa i fängelse och du på omskolninganstalt"

På ungerska rimmar mantrat som den ungersk-rumänske författaren György Dragománs mamma lärde honom. Hans senaste bok handlar om ett barns uppväxt, om paranoia och dubbelliv. Allt med säkerhetstjänsten i bakgrunden ...

Av: Tobias Andersson Åkerblom | Litteraturens porträtt | 06 januari, 2010

Slask, Polens nationella folklore-ensemble, foto Anna Spysz

Gränslös uppkäftighet i Krakow

Stående ovationer för det svensk-danska bandet Body Sculptures under Unsound i polska Krakow. Och flera internationella samarbeten som ger nya infallsvinklar i en krackelerande värld. Det är Unsound i år ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 28 oktober, 2016

Om islams bildkonst – mellan öst och väst

TEMA ÖST-VÄST En återgivning av Muhammeds himmelsfärd. Vilken är islams relation till bildkonsten – bilden och avbildningen? Karin Ådahl diskuterar saken utifrån de så kallade Muhammedbilderna. Den starka reaktionen på de så kallade ...

Av: Karin Ådahl | Gästkrönikör | 12 Maj, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.