Mike Disfarmer. Fotograf. 1884 - 1959

Uppsala Konsert Kongress har under våren 2011genomfört ett antal konserter. Bland de framträdanden som annonserats på helsidor i dagspressen lade jag märke till Bill Frisell. Han omtalades som gitarrgeni och ...

Av: Birgitta Milits | 29 april, 2011
Essäer om konst

Benjamin 3

     

Av: Håkam Eklund | 28 augusti, 2011
Kulturen strippar

Lily Tuck: Woman of Rome - A Life of Elsa Morante

För sin roman ”The News from Paraguay” fick amerikanskan Lily Tuck 2004 års National Book Award, inte alldeles oförtjänt. Det är en historia på faktiskt underlag om kärlek och politik ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 september, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Sosialetikk. Del I

Innledning Sosialetikk er ikke det samme som sosialpolitikk. Det trenger å bli forklart. Resonnementet mitt er slik. Mens all sosialpolitikk er bundet opp til politiske styresett der ulike sosiale tiltak er ...

Av: Thor Olav Olsen | 07 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Porträtt om politik & samhälle

Förstår liberaler frihet?

Domenico Losurdo foto Pierre GillyÄr det dags att uppdatera bilden av Joseph Stalin? Har liberaler aldrig förstått sig på frihet? Är kampen mot kolonialismen verkligen över?  Frilansskribenten Pierre Gilly har intervjuat den kontroversielle italienske filosofiprofessorn Domenico Losurdo.   

Jag tänkte börja med att be dig kommentera de olympiska spelen i Sochi.  

Väst har lyckats militarisera de olympiska spelen. OS har blivit ett redskap i ett nytt kallt krig. Vi har sett bojkott eller bojkottsförsök i samband med spelen i Peking. Och nu med OS i Sochi. Men vi såg ingen bojkott i samband med OS i London. Storbritannien var ändå ansvarig för att ha krigat, för att ha deltagit i det andra Gulfkriget, med USA, utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det var ett avskyvärt krig som startades med hjälp av lögner. Storbritanniens premiärminister Tony Blair hävdade till exempel att Saddam Hussein kunde och var beredd att använda massförstörelsevapen på fyrtiofem minuter. I det här fallet blev det ingen bojkott. Det betyder att kriga inte är ett brott mot mänskligheten. Det är Washington som bestämmer vad som är ett brott mot mänskligheten. En stor del av vänstern i väst delar tyvärr den här synen och har ställt sig till förfogande i det här nya kalla kriget.

En ovanlig strateg

Strategen Giap om krigets konstGeneral Vo Nguyen Giap har avlidit 102 år gammal. Denne vietnamesiske strateg kämpade mot japanerna, besegrade fransmännen vid Dien Ben Phu 1954 och tvingade USA att dra sig tillbaka ur Vietnam. Nu hyllas han – inte bara av sina vänner utan också av gamla fiender – som ett militärstrategiskt geni. Helt i linje med kinesen Sun Tzu, som för över tvåtusen år sedan skrev ”Krigskonsten”. Även Vo Nguyen Giap har skrivit en manual för hur man bedriver krig, en text som ivrigt studerats runtom i världen.

”How We Won the War” är en mycket intressant skrift, visserligen författad på svårsmält politrukartad, marxist-leninistisk jargong, men ger man sig tid att läsa vad som egentligen står bakom de kommunistiska schablonerna och hyllningarna till partiet, så förklaras segern över USA in i minsta detalj. Det är en skrift fylld med lärdomar.

Ytligt sett tycks dessa lärdomar vara begränsade till att beskriva framgångsrik, enpartistyrd gerillakrigföring. Djupare sett överskrider texten gränsen för marxist-leninistiska doktriner och representerar fullt användbara strategier för inte bara gerillakrigföring utan också för annan verksamhet, precis som Sun Tzus ”Krigskonsten”, som också har kommit att tillämpas på andra områden. Strateger av skilda slag runtom i världen har använt sig av denna manual, som utgör ett komplext system som inkluderar det mesta: strategi, logistik, organisation, politik, planering, analys.

I raden av notabla erfarenheter är tidsperspektivet och långsiktigheten hos vietnameserna i kontrast till den amerikanska otåligheten och kortsyntheten avslöjande. Skillnaden är som mellan de snabba klippens dagtradare på stockholmsbörsen och wallenbergsfamiljens generationsbaserade långtidsperspektiv.

Nelson Mandela – förebild för tolerans och försoning

Nelson MandelaDen 18 juli 1918 föddes Nelson Mandela i Mvezo, Östra Kapprovinsen. På hans födelsedag i år firas på Times Square i New York den internationella Nelson Mandela-dagen, som instiftades av FN år 2010. Temat är ”The Power of words”.

Enligt egen utsago hade Nelson Mandela kunnat bli en afrikansk hövding med många får och getter och en omfångsrik mage. Förutsättningar därtill fanns: fadern hade rötter i en hövdingesläkt.  Men i stället kom Mandela att bli en över hela världen aktad ledare med en nimbus fjärran från den som ofta förbinds med dagens politiker och styresmän. Den kropp som härdades genom sit-ups, armhävningar och tennis under 27 år i fängelse, större delen av tiden på Robben Island, hålls nu vid liv av modern livsuppehållande apparatur.

Mandela har fått uppleva den inte så vanliga ynnesten att bli hyllad, närmast helgonförklarad , före sin död, inte minst i vårt land. ”Sverige intar en särskild plats som solidaritetsbaserad samarbetspartner”, enligt den sydafrikanske frihets- och jämlikhetskämpen.

Pierre Gilly och den osynliga sanningen om Iran

Pierre GillyPierre Gilly är journalist och författare. Han är bosatt i Linköping men befinner sig ofta på resande fot. Gilly hade ett bidrag i Högerns Svarta bok, och debuterade 2008 med Bombdiplomati : konsten att skapa en fiende. Hans nya bok heter Information mot Iran. Samtliga är publicerade hos Verbal förlaget. Det mesta Pierre Gilly skrivet är kontroversiellt, och, Informationskriget mot Iran är kanske det mest kontroversiella hittills.  

Vill du först berätta lite om dig själv för våra läsare.

- Det är svårt att analysera sig själv, och minnet är oerhört opålitligt. Jag brukade berätta historier om hur oerhört skeptisk jag var till vad vuxna sa redan i förskolan men hur vet jag att det inte är efterhandskonstruktioner? Ska man tro forskningen om minnet så är det under ständig rekonstruktion. Minnet är mer av en kreativ process än något som liknar en hårddisk. Fast jag tror att de flesta som känner mig skulle beskriva mig som kritisk. Att jag är halvfransk har säkert bidragit.

I Sverige står konformismen högt i kurs. I Frankrike är det en sport att tycka olika.

- Jag är inte särskilt social. Jag umgås helst med folk jag känt sedan grundskolan. I små doser. Jag reser oftast ensam. Jag tycker inte om telefoner, TV eller Facebook. Kuriosa: Jag gick på Katedralskolan i Linköping, i samma klass som författaren Jan Wallentin. För runt femton år sedan hjälpte jag Christer B Johansson – som recenserat min senaste bok för Tidningen Kulturen – att tömma tidskriften Förr och Nu:s kontor. Vi har nog inte setts sedan dess. Kartongerna hamnade i Jan Myrdals källare.  Sociala människor kan lätt bygga upp ett fantastiskt kontaktnät inom kultursvängen som allmänheten inte känner till men som ändå påverkar vem som får jobb, och vad som skrivs. Sverige är väldigt litet. Den som inte umgås privat med andra journalister eller författare har lättare att skriva fritt.

Jack Uppskäraren. En ikon för massmördarna

omslaget på tidningen PuckÄven om man kanske inte vet vilka offren var eller hur han tog livet av dem, känner de flesta människor än idag till namnet Jack the Ripper. Den bakomliggande personen är dold och han har kommit att gå till historien som ett fenomen, en slags ickeexistens, ett ansiktslöst spöke. Han har ingen bakgrund, ingen barndom. Han är inte förankrad i samhället annat än som likställd med sina handlingar.

Denna mytologisering grundar sig givetvis i flera faktorer: hans brutala modus operandi, offrens utsatta sociala position med mera. Men det tyngst vägande argumentet är trots allt ändå den omständighet att polisen aldrig lyckades gripa honom. Hade de gjort det, skulle tidningarnas bevakning av fallet sannolikt ha hållit i sig fram till och med rättegången, men i och med domen skulle han antagligen ha fallit i glömska och på sin höjd gått till historien som en vaxdocka i något hörn av The London Dungeon. Det faktum att han aldrig tillfångatogs, aldrig blev en fysisk, faktisk person, gör att han fortsätter vara en gåta. Krasst uttryckt skulle man kunna säga att det kända blir historia, det okända mytologi. 

Genom åren har över tvåhundra misstänkta presenterats. Många är de sentida författare som mer än ett sekel efter morden menar sig ha kommit på lösningen till gåtan om vem Jack the Ripper var, något som gör det svårt att sätta sig in i fallet då det finns så mycket oseriös litteratur att tillgå i ämnet. Med tiden har det dock kommit att bli allt mindre relevant att spekulera kring vad mördaren egentligen hette och idag är det kanske mer intressant att undersöka hur de samtida tidningarna på ett rent språkligt plan presenterade vad som skedde. För det råder ingen tvekan om att skribenterna genom sina semantiska och retoriska val påverkade läsarna och bidrog till mytbildningen kring Jack the Ripper.

Det kommer inte att uppstå fler nya ledtrådar eller bevis i fallet. Oavsett vilken ingång man tar så har man samma material att arbeta med, nämligen det som de samtida journalisterna skrev i sina tidningar. I detta fall är det så att reportern skapat historien - historikern kan enbart sortera och undersöka den.

Minnet av Finland

kyrkogården i KimitoFör några år sedan var jag i Finland i samband med en doktorandkurs i minnets politik som arrangerades i samarbete mellan Linköpings Universitet och Åbo Akademi. Besöken på detta den svenskspråkiga minoritetens enda högre lärosäte gav ett alldeles särskilt perspektiv på den finska och finlandssvenska nationella självbilden, mycket lärorikt för en rikssvensk som sedan barnsben är van vid att höra sitt modersmål omkring sig i offentligheten i Sverige, men få ha det för sig själv när man är utomlands.

Den annorlunda relationen såväl till språket som till historien mötte oss i närmast fysisk manifestation när vi besökte kyrkogården i Kimito, på lansbygden strax utanför Åbo i det som på svenska sedan gammalt kallas Egentliga Finland. Svenska språkets högre representation bland gravstenarna än bland de levande i dagens Åbo är svår att inte lägga märke till för en svenskspråkig besökare från Sverige, en märklig upplevelse av att de dödas språk är mer begripligt än det som på Åbos gator talas av de levande. I ett hörn av kyrkogården kunde man se hjältegravarnas vita kors uppradade kring ett monument över Frihetskriget, Vinterkriget och Fortsättningskriget. Just så kallas de – hjältegravar – ett ord för ett fenomen som för de flesta moderna svenskar är mer bekant från amerikanska filmer än från egen erfarenhet, ens från kyrkogårdar som i övrigt inte alls skiljer sig från de som omger svenska landsbygdskyrkor.

Mubarak har odlat skägg. Samtal med Fayek Saleh

Fayek SalehDet finns nog ingen palestinavän i Uppsala som inte känner Fayek Saleh. Han är ordförande för Palestinska folkets förening och brukar tala på de flesta palestinamöten i staden. Han föddes 1952 i den lilla byn Rishaf i södra Libanon, ungefär två kilometer från Bin Jbeil. Föräldrarna kom dit 1948 efter att ha fördrivits från sitt hem av den israeliska ockupationsmakten i det som på arabiska kallas nakban, katastrofen. Jag träffar honom på Drottninggatan, där han driver en resebyrå.

När blev du politiskt medveten?

- Så fort jag började tänka blev jag politiskt engagerad. Det var en naturlig följd av vår situation. Det gick inte att undvika politik. Mina föräldrar kom från en by som heter Tarshiha i Palestina, nära gränsen till Libanon. De var bönder som hade egen mark och eget hus. När Israel bildades förlorade de allt och blev flyktingar.

Jag föddes i Rishaf i södra Libanon, men när jag var två år gammal flyttade vi till ett flyktingläger i hamnstaden Tyr. Hela familjen bodde i ett rum. Det fanns ungefär en toalett per hundra invånare i lägret. Vi var sextio barn i varje skolklass. Det fanns inget vatten. Min mor fick gå två kilometer för att hämta vatten. Hon bar vattnet i en behållare på sitt huvud.

Den orättvisa som hade drabbat mig och min familj tvingade mig att bli politisk. Vårt hem fanns bara några mil från flyktinglägret! Men det var ockuperat av israelerna och vi kunde komma dit. Fram tills sexdagarskriget trodde vi att Nasser skulle befria Palestina och att vi skulle få återvända hem. Nederlaget tvingade oss att tänka om. Palestinierna måste befria sig själva.

1969 gick jag med i DFLP, Demokratiska fronten för Palestinas befrielse, som var en utbrytargrupp ur PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. Jag fick snabbt ett stort ansvar. Vi var påverkade av Mao Zedongs teorier om det långvariga folkkriget och av Che Guevara. Det gick inte att förlita sig på att någon arabisk stat skulle hjälpa oss. Hela det palestinska folket måste mobiliseras. Vi insåg nu att kampen kunde bli mycket utdragen.

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare

Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Ur arkivet

view_module reorder

Arena könskrig

illustration: Moa Holmqvist Arena könskrig Arbetet för lika rätt för människor som skrivits in i kategorin ”kvinna” har pågått i över tvåhundra år. I väst har kategorin gått ifrån att vara ...

Av: Lisa Gålmark | Essäer om samhället | 07 november, 2007

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 2 av 4)

Här ska det inte knusslas. Skål ta mig fan! Och det bör tilläggas med rakryggad ärlighet; julmat kan man äta när fan man vill, till och med i svartmuskiga februari!

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 februari, 2017

Bear Heart och den heliga pipan

Redan som religionsstuderande på 1970-talet var jag intresserad av shamanismen, då främst i form av samiska nåjder och deras användande av trummor, och på senare år har jag på lite ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Kulturreportage | 09 juli, 2013

Intoleransens spelregler

I dagarna publicerades Forum för levande historias rapport Antisemitism och islamofobi – utbredning, orsaker och preventivt arbete. Det är ett viktigt arbete, och den komparativa ansatsen kan ytterligare hjälpa oss ...

Av: Simon Sorgenfrei | Essäer om religionen | 26 augusti, 2011

Satanist, anarkist och knark­smugglare eller kort och gott: Aleister

  Satanist, anarkist och knark­smugglare eller kort och gott: Aleister Edvard Alexander Crowley föddes i England den 12 oktober 1875. Fadern var en välbärgad familjetyrann som gömde sin själsliga ynklighet bakom ryggen ...

Av: Stefan Whilde | Porträtt om politik & samhälle | 12 juni, 2007

Ann-Helén Andersson

Ann-Helén Andersson . Till försvar för skenlevnaden

Ann-Helén, alias AHA och andra förnyelsebara alter'egon. Denna doktor i litteraturvetenskap befinner sig på skrivande fot i gränsländerna mellan fiktion och verklighet, hav och fastland, galghumor och gravallvar. "Till försvar ...

Av: Ann-Helén Andersson | Utopiska geografier | 11 december, 2017

Varför skulle jag inte tro på June Campbell?

Funderingar kring  "Traveller in space". (Utkom 1996 på The Athlone Press och följdes av en reviderad upplaga 2002 på Continuum i London/New York). En brittisk kvinnas erfarenheter av mötet med ...

Av: Annakarin Svedberg | Essäer | 12 mars, 2011

Emma Sundström

Det tar en livstid att dö, och ingen tid alls

För nio veckor sedan dog min mamma. Hon blev 60 år gammal, och var den enda, vars kärlek, jag aldrig tvivlat på. Jag gråter redan här. Det gick för fort.

Av: Emma Sundström | Gästkrönikör | 27 april, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.