Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

Orientalism och myt hos María Zambrano – om annan kunskap



TEMA ÖST-VÄST

Image
Maria Zambrano (1904–1991). Foto: Multiforo

Den spanska filosofen María Zambrano – skriver Karolina Enquist Källgren – erbjuder ett alternativt tänkande, som strävar efter att lösa upp motsättningarna mellan Orient och Occident. Sedan Edward Said publicerade sin bok Orientalism 1978 har diskussionen om Europas eller Västerlandets förhållande till Orienten blivit akademiskt allmängods. I första hand har man tagit fasta på slutsatsen att föreställningen om Orienten inte är något annat än en föreställning som inte motsvaras av något i verkligheten existerande. Samtidigt har man understrukit att denna föreställning, som till sitt innehåll är exotiserande och oftast negativ, har bidragit till att skapa det positiva innehåll som föreställningen om Europa har. Vi har så att säga skapat orienten som den fiende eller barbar mot vilken vi kan se oss själva som befriare och civiliserande. Saids egen genomgång av europeiska resenärers och författares litterära produktion understryker gång på gång européernas negativa identifikation mot Orienten.

En del av den efterföljande kritik som riktar sig mot Said härrör ur glidningen mellan Orienten som å ena sidan representation utan verklig motsvarighet och å andra sidan föreställning som producerar kunskap och sanning. Är Orienten enbart en falsk bild som vi använder för en förenklad förståelse eller ett raster genom vilket vi förstår och därmed konstruerar vår omvärld och våra relationer till den? Saids understrykande av européernas stereotypa föreställningar tycks leda honom till slutsatsen att föreställningen om Orienten i grunden är en falsk representation som omöjligt kan motsvaras av något verkligt. Frågan uppstår då om det därmed räcker med att avslöja de falska föreställningarna och visa på de verkliga förhållandena (och därmed anta att det skulle finnas några verkliga förhållanden) för att förändra en kolonial förtrycksrelation?

Kritiker, som till exempel den marockanske filosofen Abdelkebir Khatibi, menar att detta är ett felaktigt sätt att förstå frigörelsen från förtryck på. Khatibi menar att föreställningen om Orienten och Västerlandet som två motsatta poler bara är ett sätt att återskapa det koloniala förtryck som en gång fanns. Genom att avslöja den falska representationen återskapar man ändå araberna/muslimerna som några andra än européerna/kristna. Istället bör man förstå att relationerna mellan araber/muslimer och européer/kristna erbjuder en mängd upplevelser uttalade på många olika språk och formulerade i flera olika vetenskaper. Att avkolonialisera sig handlar inte om att återskapa gamla motsättningar utan om att i mängden av språk, uttryck och kunskaper finna ett annat tänkande.

Att motsätta sig ett kolonialt tillstånd handlar alltså inte om att försöka återgå till och hävda en arabernas/muslimernas traditionella essens utan istället ifrågasätta både arabisk/muslimsk och västerländsk tradition som den koloniala konflikten ställer upp som motsatser. Ett annat tänkande – eller dubbel kritik – är en sorts förskjutning av perspektivet, från en historisk utveckling av orientalism som Said beskriver den till ett fokuserande på historio-geografiska platser; de möten, sammanblandningar och specifika motsättningar som funnits där. Dialektiken mellan öst och väst kan då ses som instrument för att lyfta faktiska historiska maktrelationer och föreställningar, på den nivå där föreställningar motsvaras av verklighetseffekter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Frågan är dock hur ett sådant pluraliserat tänkande skulle kunna se ut? Hur skall man förstå användandet av föreställningar som är dialektiskt motsatta utan att för den skull institutionalisera dem som verkliga eller nödvändiga? Genom att vända oss till en tredje filosof kan frågorna kanske klarna.

Al-Andaluz i södra Spanien kan kanske ses som en sådan historio-geografiskt intressant plats. Där levde muslimer, judar och kristna tillsammans under en så lång period som närmare 800 år (711–1492). Historieskrivningen om den här perioden är enorm, med sin början på 1500-talet, och har ofta kopplats till frågan om regional kontra spansk nationell identitet. Men även hos så moderna filosofer som den spanska 1900-tals filosofen María Zambrano förekommer föreställningar om det spanska öster och den period som kallas ”la convivencia”, det vill säga samlevnaden.

Zambrano var framförallt inspirerad av den unga grupp historiker och filosofer som i generationen före henne, ofta kallad 1898 års generation, hade förnyat det historiska studiet om Al-Andaluz. Karaktäristiskt för dessa var att de, bland annat som en konsekvens av förlusten av kolonierna Kuba och Filipinerna, på nytt började intressera sig för Spaniens egen historia. Den koloniala period som ofta kallas ”guldåldern” var slut och man började intressera sig för en ny typ av historieskrivning som skulle skriva den iberiska halvöns egen historia. De såg därför inte historieskrivningen som ett sätt att skriva kolonialismens framgångssaga utan ville istället beskriva en i alla historiska situationer närvarande spansk essens. Framförallt diskuterade man hur den medeltida historien, innan 1492 års kristna maktövertagande, skulle förstås i förhållande till en sådan essens.

Zambrano själv försökte på ett liknande sätt förklara varför Spanien skiljde sig åt från de andra europeiska länderna. Framförallt i hennes tidiga böcker är det tydligt hur det spanska folket beskrivs som något som inkarnerar ett speciellt väsen med sitt ursprung i en mytisk forntid. Detta väsen har genom historien tagit sig olika uttryck, främst genom romersk och arabiskt inspirerad teologi och poesi.

Det är i synen på historien och poesin som Zambrano iscensätter motsättningarna mellan det kristna och det förkristna Spanien. Hennes historiska beskrivningar kan närmast liknas vid myter, förmodligen för att det som intresserar henne inte är specifika historiska situationer, utan sökandet efter den spanska a-historiska essensen. Zambrano förklarar att i det förkristna Spanien levde människorna i en harmonisk religiös sammanblandning, en slags religiös utopi baserad på förståelse och tolerans. Zambrano läser de medeltida lyrikerna, Cervantes riddardiktning men också moralisk lyrik. I dem ser hon hävdandet av en kunskap som är essensiellt spansk men som är annan än den europeiskt kristna och rationella kunskapen. Genom den får läsaren del av en mystisk och på kärlek baserad kunskapsform som förmedlas från den förkristna convivencia-tiden.

Vi ser här hur två olika motsättningar tar form, löper parallellt med och är beroende av varandra. Å ena sidan motsättningen mellan den kristna europeiska världen och den förkristna perioden under ”la convivencia”. Å andra sidan motsättningen mellan två kunskapsformer, den rationella som kopplas till det europeiska kristna och den mystiska convivencia-kunskapen. En ganska traditionell iscensättning kan tyckas, men det som är intressant är vad hon sedan gör med motsättningarna. Genom en argumentation som pekar ut att det europeiska rationella förnuftet med nödvändighet utesluter vissa kunskapsformer, som till exempel den mystiska, förespråkar hon en sammanslagning av dem båda i vad hon kallar ett poetiskt förnuft. Ett förnuft som innebär en sorts betraktarens öppenhet inför världen så som den visar sig, men som ändå inte kan reduceras till en sådan sinnesförnimmelsernas eller uppenbarelsens individuella kunskap eftersom den skall uttalas. Språket, och då snarast i poetisk bemärkelse, blir det sätt genom vilket vi kan sträva efter sann eller gemensam kunskap men som ändå möjliggör uttalandet av plurala och individuella erfarenheter. Ur de två stereotypa motsättningarna uppstår kritiken av samma motsättningar.

Den filosofiska diskussionen om Zambranos språkuppfattning får lämnas till ett annat tillfälle. Det som här är av intresse är att hon använder sig av stereotypa motsättningar för att kritisera samma motsättningar och att hon också, utifrån de specifika positioner som den spanska historien erbjuder skapar ett tredje alternativ med sikte på att möjliggöra plurala kunskaper. Genom att sätta dialektiska motsättningar i spel upphävs de.

Karolina Enquist Källgren
Doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.