Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Hedendom - shamanism och paganism i vår tid

Svenskarna sägs ofta vara världens mest sekulariserade folk. Det talas om postkristna svenskar som lämnat kristen tradition bakom sig. Den sekulära och religionskritiska naturvetenskapliga världsbilden betonar empirin och förnuftet som ...

Av: Lena Månsson | 26 februari, 2017
Essäer om religionen

En kryddställ för tysk turism

Från ungefär mitten av 1800-talet var förbindelserna Tyskland–Sverige täta och mycket djupgående. Detta framkom inte minst av den stora utställningen om Tyskland och Skandinavien som visades på Nationalmuseum på 1990-talet ...

Av: Björn Gustavsson | 11 augusti, 2014
Gästkrönikör

Den relativa maktens århundrade

Det 21:a århundradet kommer inte att bli det nya amerikanska århundradet som de nykonservativa förutspådde i slutet av 1990-talet. Kommer det i stället att bli det antiamerikanska seklet som den ...

Av: Pierre Hassner | 20 november, 2013
Essäer om samhället

Orientalism och myt hos María Zambrano – om annan kunskap



TEMA ÖST-VÄST

Image
Maria Zambrano (1904–1991). Foto: Multiforo

Den spanska filosofen María Zambrano – skriver Karolina Enquist Källgren – erbjuder ett alternativt tänkande, som strävar efter att lösa upp motsättningarna mellan Orient och Occident. Sedan Edward Said publicerade sin bok Orientalism 1978 har diskussionen om Europas eller Västerlandets förhållande till Orienten blivit akademiskt allmängods. I första hand har man tagit fasta på slutsatsen att föreställningen om Orienten inte är något annat än en föreställning som inte motsvaras av något i verkligheten existerande. Samtidigt har man understrukit att denna föreställning, som till sitt innehåll är exotiserande och oftast negativ, har bidragit till att skapa det positiva innehåll som föreställningen om Europa har. Vi har så att säga skapat orienten som den fiende eller barbar mot vilken vi kan se oss själva som befriare och civiliserande. Saids egen genomgång av europeiska resenärers och författares litterära produktion understryker gång på gång européernas negativa identifikation mot Orienten.

En del av den efterföljande kritik som riktar sig mot Said härrör ur glidningen mellan Orienten som å ena sidan representation utan verklig motsvarighet och å andra sidan föreställning som producerar kunskap och sanning. Är Orienten enbart en falsk bild som vi använder för en förenklad förståelse eller ett raster genom vilket vi förstår och därmed konstruerar vår omvärld och våra relationer till den? Saids understrykande av européernas stereotypa föreställningar tycks leda honom till slutsatsen att föreställningen om Orienten i grunden är en falsk representation som omöjligt kan motsvaras av något verkligt. Frågan uppstår då om det därmed räcker med att avslöja de falska föreställningarna och visa på de verkliga förhållandena (och därmed anta att det skulle finnas några verkliga förhållanden) för att förändra en kolonial förtrycksrelation?

Kritiker, som till exempel den marockanske filosofen Abdelkebir Khatibi, menar att detta är ett felaktigt sätt att förstå frigörelsen från förtryck på. Khatibi menar att föreställningen om Orienten och Västerlandet som två motsatta poler bara är ett sätt att återskapa det koloniala förtryck som en gång fanns. Genom att avslöja den falska representationen återskapar man ändå araberna/muslimerna som några andra än européerna/kristna. Istället bör man förstå att relationerna mellan araber/muslimer och européer/kristna erbjuder en mängd upplevelser uttalade på många olika språk och formulerade i flera olika vetenskaper. Att avkolonialisera sig handlar inte om att återskapa gamla motsättningar utan om att i mängden av språk, uttryck och kunskaper finna ett annat tänkande.

Att motsätta sig ett kolonialt tillstånd handlar alltså inte om att försöka återgå till och hävda en arabernas/muslimernas traditionella essens utan istället ifrågasätta både arabisk/muslimsk och västerländsk tradition som den koloniala konflikten ställer upp som motsatser. Ett annat tänkande – eller dubbel kritik – är en sorts förskjutning av perspektivet, från en historisk utveckling av orientalism som Said beskriver den till ett fokuserande på historio-geografiska platser; de möten, sammanblandningar och specifika motsättningar som funnits där. Dialektiken mellan öst och väst kan då ses som instrument för att lyfta faktiska historiska maktrelationer och föreställningar, på den nivå där föreställningar motsvaras av verklighetseffekter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Frågan är dock hur ett sådant pluraliserat tänkande skulle kunna se ut? Hur skall man förstå användandet av föreställningar som är dialektiskt motsatta utan att för den skull institutionalisera dem som verkliga eller nödvändiga? Genom att vända oss till en tredje filosof kan frågorna kanske klarna.

Al-Andaluz i södra Spanien kan kanske ses som en sådan historio-geografiskt intressant plats. Där levde muslimer, judar och kristna tillsammans under en så lång period som närmare 800 år (711–1492). Historieskrivningen om den här perioden är enorm, med sin början på 1500-talet, och har ofta kopplats till frågan om regional kontra spansk nationell identitet. Men även hos så moderna filosofer som den spanska 1900-tals filosofen María Zambrano förekommer föreställningar om det spanska öster och den period som kallas ”la convivencia”, det vill säga samlevnaden.

Zambrano var framförallt inspirerad av den unga grupp historiker och filosofer som i generationen före henne, ofta kallad 1898 års generation, hade förnyat det historiska studiet om Al-Andaluz. Karaktäristiskt för dessa var att de, bland annat som en konsekvens av förlusten av kolonierna Kuba och Filipinerna, på nytt började intressera sig för Spaniens egen historia. Den koloniala period som ofta kallas ”guldåldern” var slut och man började intressera sig för en ny typ av historieskrivning som skulle skriva den iberiska halvöns egen historia. De såg därför inte historieskrivningen som ett sätt att skriva kolonialismens framgångssaga utan ville istället beskriva en i alla historiska situationer närvarande spansk essens. Framförallt diskuterade man hur den medeltida historien, innan 1492 års kristna maktövertagande, skulle förstås i förhållande till en sådan essens.

Zambrano själv försökte på ett liknande sätt förklara varför Spanien skiljde sig åt från de andra europeiska länderna. Framförallt i hennes tidiga böcker är det tydligt hur det spanska folket beskrivs som något som inkarnerar ett speciellt väsen med sitt ursprung i en mytisk forntid. Detta väsen har genom historien tagit sig olika uttryck, främst genom romersk och arabiskt inspirerad teologi och poesi.

Det är i synen på historien och poesin som Zambrano iscensätter motsättningarna mellan det kristna och det förkristna Spanien. Hennes historiska beskrivningar kan närmast liknas vid myter, förmodligen för att det som intresserar henne inte är specifika historiska situationer, utan sökandet efter den spanska a-historiska essensen. Zambrano förklarar att i det förkristna Spanien levde människorna i en harmonisk religiös sammanblandning, en slags religiös utopi baserad på förståelse och tolerans. Zambrano läser de medeltida lyrikerna, Cervantes riddardiktning men också moralisk lyrik. I dem ser hon hävdandet av en kunskap som är essensiellt spansk men som är annan än den europeiskt kristna och rationella kunskapen. Genom den får läsaren del av en mystisk och på kärlek baserad kunskapsform som förmedlas från den förkristna convivencia-tiden.

Vi ser här hur två olika motsättningar tar form, löper parallellt med och är beroende av varandra. Å ena sidan motsättningen mellan den kristna europeiska världen och den förkristna perioden under ”la convivencia”. Å andra sidan motsättningen mellan två kunskapsformer, den rationella som kopplas till det europeiska kristna och den mystiska convivencia-kunskapen. En ganska traditionell iscensättning kan tyckas, men det som är intressant är vad hon sedan gör med motsättningarna. Genom en argumentation som pekar ut att det europeiska rationella förnuftet med nödvändighet utesluter vissa kunskapsformer, som till exempel den mystiska, förespråkar hon en sammanslagning av dem båda i vad hon kallar ett poetiskt förnuft. Ett förnuft som innebär en sorts betraktarens öppenhet inför världen så som den visar sig, men som ändå inte kan reduceras till en sådan sinnesförnimmelsernas eller uppenbarelsens individuella kunskap eftersom den skall uttalas. Språket, och då snarast i poetisk bemärkelse, blir det sätt genom vilket vi kan sträva efter sann eller gemensam kunskap men som ändå möjliggör uttalandet av plurala och individuella erfarenheter. Ur de två stereotypa motsättningarna uppstår kritiken av samma motsättningar.

Den filosofiska diskussionen om Zambranos språkuppfattning får lämnas till ett annat tillfälle. Det som här är av intresse är att hon använder sig av stereotypa motsättningar för att kritisera samma motsättningar och att hon också, utifrån de specifika positioner som den spanska historien erbjuder skapar ett tredje alternativ med sikte på att möjliggöra plurala kunskaper. Genom att sätta dialektiska motsättningar i spel upphävs de.

Karolina Enquist Källgren
Doktorand i idéhistoria vid Göteborgs universitet

 

Ur arkivet

view_module reorder
Den estniske sångaren Georg Ots

Bariton med bredd

I slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland - eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många ...

Av: Thomas Wihlman | Musikens porträtt | 10 december, 2016

Daniel Barenboim Foto Monika Rittershaus

Stalin, Mozart och vi

Josef Stalin älskade Mozarts musik och berördes av den på djupet. Han lyssnade ivrigt till den, på radio och grammofon, på operan och i konsertsalen. Den Store Ledaren, som mördade miljontals ...

Av: Thomas Notini | Essäer om samhället | 18 december, 2016

Johan Jönson

Johan Jönson; poet, född 1966 – har gett ut böcker på Displaced press (i översättning av Johannes Göransson), OEI editör, Maskinen och Albert Bonniers förlag men är även verksam som ...

Av: Johan Jönson | Utopiska geografier | 26 september, 2011

Jacob Ullberger och Thomas Fagerholm spelar på Annorlunda Musikskola. Foto: Maria Ekström.

Jazz för vuxna

En vanlig tisdag i maj övar jazzensemblen Dixie I på låtarna de ska uppträda med på uppspelningen kommande vecka. Det här är den yngsta gruppen av Jacob Ullbergers jazzensembler på ...

Av: Maria Ekström | Musikens porträtt | 05 maj, 2016

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 17 maj, 2011

Nyårsdagen 2007

Nyårsdagen 2007 Första januari 2007 – när jag hör om stormvarning klass tre beslutar jag mig för att åka tåg till Malmö och fotografera. Tar med min gamla Canonkamera, som jag ...

Av: Jenny Nilsson | Bildreportage | 01 februari, 2007

Carl-Heinrich von Stülpnagel – terrorist i tredje riket

När Hitler inser att attentat mot honom den 20 juli 1944 i väsentliga delar organiserats i Paris av överbefälhavaren för det ockuperade Frankrike, generalen Carl-Heinrich von Stülpnagel, fräser Führern till ...

Av: Bo I. Cavefors | Övriga porträtt | 01 januari, 2015

Opplysningstidens konsepsjon om dannelse av et selv

Innledning Både R. Descartes (1596 – 1650) og I. Kant (1724 – 1804) regnes som opplysningstenkere. Kant skrev til og med et stridsskrift, som er kjent som Hva er opplysning? For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 09 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.