Mahler mellan glädje och förtvivlan

Gustav Mahler Mats Myrstener om Gustav Mahler i den musikaliska Umeå. En mycket viktig person i mitt musikaliska Umeå där jag växte upp, var discjockeyn i Burmans musikaffär, Stanley. Stanley ...

Av: Mats Myrstener | 10 september, 2008
Essäer om musik

Kreativiteten och patriarkatet

“Ingen vettig människa kan undgå att lägga märke till professorns makt. Till honom hör makten och pengarna och inflytandet. Han är ägaren av tidningen, dess redaktör och under-redaktör. Han är ...

Av: Oliver Bowers | 24 Maj, 2014
Essäer om musik

Den kinesiska vägen till en konstnärlig kampfilm. Intervju med producenten Rui Li

Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 14 december, 2011
Filmens porträtt

Tillhör inte psyket de humanistiska disciplinerna?

Vad är adekvat? Hjärna eller omgivning? Troligtvis en kombination av bådadera! För drygt tjugo år sedan började jag förstå att hjärnan var upphovet till allt vi kände och tänkte och att ...

Av: Jonas Lindman | 11 november, 2014
Gästkrönikör

Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar



Om två år skulle Sture Linnér ha fyllt hundra år om han förunnats fler år i livet. Sveriges främste filhellen är likväl levande och aktuell med sina tankar om demokrati och kvinnors rättigheter. Med sina många böcker har han gjort mer än någon annan för att främja intresset för antiken i allmänhet och Grekland i synnerhet. Michael Economou minns ett samtal med honom från 2007, då Linnér var nittio år gammal. 

Om vikten av att bejaka likheter


Det slår mig också att ett slut för en man som tagit sådana ord på allvar är omöjligt att föreställa sig. Sture Linnér är inte död.
Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Att människan kan ses som skuggan av en dröm har som bekant Pindaros odödliggjort i en av sina dikter. Orden har vandrat genom seklerna för att leva också i vår tid; många är författarna som alluderat på dem, många är läsarna som lyckliggjorts. Jag kommer att tänka på diktradernas fortsättning när jag erinrar mig ett möte som skänkt såväl mycket glädje som djup kunskap.

Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandra vi i förklarat ljus,
och ljuvt blir livet.

(övers. Emil Zilliacus)

2007 var Sture Linnér 90 år, vital, välmående och så tillmötesgående som bara en innerlig och sann humanist kan vara; kanske var han rentav just ”gudasänd”. Jag ville veta mer om den stora paradoxen i hans liv: Hur kan en människa, så ofta i händelsernas centrum - under andra världskriget och i konflikternas Afrika och Asien - ha fått skaparkraft och ro att skriva böcker med blicken vänd bakåt, mot det förflutna, samtidigt som global dagspolitik med krav på ställningstaganden och överblick trängt på?

Men Sture Linnér tittade vänligt på mig och frågade om det fanns något i mitt liv som stod i vägen. Och jag rodnade och insåg att så måste det vara - frågorna som alla bör ställa sig tillhör livets viktiga: Vad är så väsentligt i nuet att det skymmer sikten bakåt, vad innebär ett blint och reflektionslöst rusande framåt? Vad har vi egentligen tid med?

Vi talade om Sture Linnérs livsgärning så som den utförts under 1900-talet. Seklet är förflutet och det riskerar därmed att förpassa de flesta av hans insatser för det internationella samfundet till glömskan, trots att resultatet av dem ännu är levande. Men minnet är kort och ofta begränsat, för att inte äga obarmhärtigt. Om ytterligare hundra år av livet kunde möjliggöras, visste Sture Linnér vad han skulle ägna sig åt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Jag skulle vilja se en grundlig omprövning av biståndspolitiken – Sveriges och andra länders. Jag skulle vilja att politiken på ett helt annat sätt än nu befrämjade och möjliggjorde insikter om demokratiska principer. Miljövård, kvinnors ställning – sådana frågor måste också prioriteras – för framtidens skull, för mänsklighetens skull.

Vi samtalade om värdet av att minnas. Om det vackra med minnet, som ger mening åt såväl nuet som framtiden. Minnets skönhet, minnets bejakande oumbärlighet. En värdefull plats med utrymme för minnet, men inte för motkraften glömskan, är våra bibliotek. Det är svårt att föreställa sig en bättre demokratisk mötesplats idag – här finns ett välkomnande åt alla. Och en hemskare tanke känns omöjlig - ett samhälle utan bibliotek. Funktionen var förvisso annorlunda förr, men en av världens äldsta och viktigaste kulturinstitutioner, utgjordes av ett bibliotek – det i Alexandria, vilket återinvigdes i modern tid i april 2002. Sture Linnér tillhörde drömmarna som ville återuppväcka denna alexandrinska vision om att ha världens kunskap samlad för att tillhandahålla den för alla lärdomstörstande.

- Som FN:s chefsrepresentant i Egypten såg jag det som angeläget att följa verksamheten vid universiteten. Att det i Alexandria hamnade i fokus berodde givetvis på stadens fascinerande historia och dess säregna karaktär. Här bedrevs för mer än tvåtusen år sedan tvärvetenskap av högsta klass långt innan termen var uppfunnen. Tanken på att väcka det gamla biblioteket till liv låg nära till hands. Universitetets rektor, för övrigt gift med en svensk kvinna, blev entusiastisk! Då jag en gång verkat inom svensk industri låg det nära till hands att sammanföra representanter för universitetet med folk från den alexandrinska industrin. Idéerna fann gehör, och så blev det verklighet av drömmarna.

Vi talade om klassikerarvet, ännu levande som en angelägen bejakare av konsten att minnas, om än stundtals ifrågasatt, stundtals satt på undantag. Och visst; arvet är förvisso inte oproblematiskt eller enkelt att förhålla sig till - att kunna minnas och tillgodogöra sig något betyder varken att man äger det eller att man skamlöst kan göra ideologi av det. Vi i väst talar gärna om Thermopyle och grekernas hjältemod. Tapperheten har glorifierats och fått symbolvärde i kampen för sådana värden som vi hyllar som omistliga för demokratin. Men till västvärlden hör också ondskans representanter. Hitler ville att hans soldater skulle kämpa vid Stalingrad som om staden vore deras Thermopyle. Om Sture Linnér fått frågan om vad han hade stått upp för vid passet där perserna besegrades, skulle svaret vara så självklart, så lättfunnet i hans många böcker, att jag inte vågade ställa den.

Men Sture Linnér tänkte högt och ville formulera sina tankar om klassikerarvet.

- Arvet är mångtydigt, svårdefinierbart … Om vi begränsar oss till Grekland, vilken period talar vi om? Svaret blir ofta 400-talet f. Kr., den högklassiska eran … Men enligt min mening, utgående från de senaste årtiondenas antikforskning, är arvet från den hellenistiska perioden, alltså i runda tal perioden från Alexander den stores död och ett stycke in i det romerska kejsardömet, minst lika viktigt. Jag syftar främst på hur den hedniska grekiska kulturen gradvis förvandlades till en helleniserad kristendom. I och med Alexander utvidgades den grekiska världen till att bli en intrikat mosaik av separata folk: greker, judar, egyptier, perser … Och i stigande grad också romare.

 

Parthenonfragmenten

- Det föll sig naturligt att grekiska tänkare ägnade sig åt frågan om det verkligen fanns en gemenskap mellan människor och vad denna i så fall bestod av. Stoikerna kom fram till att varje människa ägde en gnista av den gudomliga elden och att de därmed ingick i ett internationellt brödraskap, världsstaten, kosmopolis.

Men klassikerarvet utgörs inte enbart av tankar och lärda mäns skrifter, utan lever också i petrifierad form. All skulptural utsmyckning, alla friser, all sten som lord Elgin förde med sig från Akropolis under tidigt 1800-tal väcker i vår tid lika hätska som splittrade åsikter. Röster höjs för att allt ska återlämnas.

Att Elgin på sätt och viss utförde en välgärning glömmer man. Det mesta skulle sannolikt ha förstörts eller bortrövats om det fått vara kvar. Inte ens de dåtida grekerna visade större intresse för skatterna. Idag lär Europa årligen pumpa ut 650 miljoner ton svaveldioxid i atmosfären, vilket är ett hot också mot antikens sten och marmor.

Två synsätt går att urskilja. Det ena: spillrorna, fragmenten i ursprungsländerna bör återfå sina bortförda konstskatter. Det andra: det finns ingen patriotisk konst – kulturen tillhör världen.

Sture Linnér, bestämd i sin uppfattning, uttryckte sig så här.

- De omdiskuterade Parthenonfragmenten hör varken till England eller till Grekland. De utgör ett internationellt kulturgods. Men, och det är det viktiga, de har sprängts loss från templet, i vilket de var integrerade, och därmed har man splittrat något som organiskt hör samman.

- Därför tycker jag at de bör återföras till hemlandet; de må gärna vårdas och värnas av såväl grekiska som internationella experter, om detta kan underlätta integrationen. Detta ska dock inte innebära att man öppnar för ett generellt restituerande av bortförda konstskatter - vi skulle få kaos i museivärlden då…

Vi talade om det angelägna med att bejaka likheter, inte olikheter. Begreppet bör få utrymme i ett samtal om det förflutna, framför allt med tanke på vad som pågår idag. Vilka förbindelser som funnits mellan kulturerna måste vara viktigare att fokusera på än olikheterna. Man kan börja med något så banalt som bruket att bära hatt, vilket tycks ha varit vanligt i europeisk bronsålder. Att det fanns en andlig dimension i modet kan ha spelat roll, men en djupare diskussion om hattens funktion medger inte utrymmet. I Skåne har man funnit figuriner med ståtliga hattar på huvudet; jämförbara sådana har man grävt fram i etruskiska samhällen. Sture Linnér har i sin bok ”Europas ungtid” (2002) gett exempel på etruskiska föremål som letat sig upp till Skandinavien. Kan de skånska figurinerna rentav ha etruskiskt ursprung? På gotländska bildstenar finns motiv och symboler med troligt ursprung i tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris. Och så vidare - exemplen kan mångfaldigas. Kommunikation tycks ha pågått, man påverkade och påverkades. Den som behöver fler exempel för att övertygas, rekommenderas dansken R. Broby-Johansens böcker.

Med de erfarenheter som Sture Linnér bar i sitt bagage måste han vara en av de mest lämpade att utveckla tankar om likheter mellan kulturer och mellan tider.

- Ja, jag är övertygad om att likheter mellan kulturer och tider varit, är och kommer att förbli mer betydelsefulla än olikheterna. De första i vår västerländska kultur som insåg detta var Aiskylos, tragediförfattaren, och Herodotos, historieskrivningens fader. De förstod att skiljelinjen mellan barbari och kultur aldrig är en geografisk gräns mellan två länder. Den går inom varje folk, ja inom varje människa.

Vi talade om människor som betytt mycket för honom i det förflutna och i samtiden. Sture Linnér tvekade inte när jag undrade om vilka som varit mest betydande.

- Solon från 500-talet f.Kr., av Aristoteles betraktad som demokratins fader. Och så Dag Hammarsköld från 1900-talet.

Sedan sa Sture Linnér inget mer. Men jag visste vad hans uppfordrande blick frågade. Solon och Hammarsköld – vilka mänskliga och statsmannalika egenskaper har gjort dem ryktbara än idag? Vad vill de egenskaperna säga oss?

När jag idag åter minns hur Sture Linnér med gängliga kliv lämnade vår mötesplats slår det mig hur inställd han var i hela sitt liv på att göra skillnad – ständigt beredd att skapa, betyda, tydliggöra, innebära, möjliggöra, frambringa, öppna, kreera, synliggöra, förverkliga …

Det slår mig också att ett slut för en man som tagit sådana ord på allvar är omöjligt att föreställa sig. Sture Linnér är inte död.

Pindaros har redan fått säga sitt, härmed lämnas avslutningen till Johannes Edfelt.
Jag vet att Sture Linnér uppskattade insikten:

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar.

Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Rebellerna förstör Syriens kultur

Ända sedan konflikten i Syrien bröt ut har jag pekat på wahhabismens inflytande i rebellrörelsen. I början var det få som lyssnade och många som tvivlade. Dessutom var och är ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 11 januari, 2014

Peter Handke. Foto Wikipedia

Liminalitet

En dag bet skrivklådan extra hårt och på ett frustrerande sätt. Jag visste att jag ville skriva, men hade inget att säga, så det blev tramsigt rim och obscena barnvisor ...

Av: Jesper Nordström | Litteraturens porträtt | 26 november, 2015

Mikroprosa av calle flognman

molnen tätnar talar med läpplös rörelse skiftande färger. sjunker.

Av: Calle Flognman | Utopiska geografier | 18 Maj, 2016

Tala med Johan Hammarström!

Med en dig hållen beskrivning av ett "revbensskåpet" (när de behövdes vid introduktioner,) sin ledsagare, åt vilken dikts pluggades in i hållbart formrymsbotten för den tunne, gjort efter den som ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 16 september, 2013

Det finns inte ett landskap som inte är dunkelt – Om Relationens filosofi…

Congrès des écrivains et artistes noirs, kongress för svarta författare och konstnärer, anordnas för första gången i Paris 1956 på initiativ av den senegalesiske publicisten Alioune Diop och hans panafrikanska ...

Av: Viola Bao | Essäer om litteratur & böcker | 06 augusti, 2012

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Illustration av Hebriana Alainentalo.

Omoral och amoral och vidare – några reflektioner

Den i Sverige tidigare verksamme professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag över 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; ...

Av: Carsten Schale | Agora - filosofiska essäer | 28 Maj, 2015

Sigrid Combüchen: romaner om samtiden kan bara bli en pastisch

– Det finns en sådan längtan efter att någon ska skriva den stora samtidsromanen, säger Sigrid Combüchen. De som längtar efter den är sällan medvetna om hur svårt det är att ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 29 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.