Den utsökta labyrinten - Pierre Boulez musik

Det var rubriken på en ytterst ambitiös fokusering på tonsättaren Pierre Boulez och hans musik i London nyligen (30/9-3/10). I Queen Elisabeth Hall och Royal Festival Hall. Boulez är idag ...

Av: Ulf Stenberg | 09 oktober, 2011
Kulturreportage

Återbruk och skönhetslängtan

Med utgångspunkter i en unik samling lapptäcken hölls i veckan ett seminarium på Jonsereds herrgård, en del av Göteborgs universitet. Åsa Wettre och Håkan Wettre har under åren byggt upp ...

Av: Per-Inge Planefors | 10 februari, 2014
Gästkrönikör

Carl-Henning Wijkmark. Foto: Carl-Henning Wijkmark

”Allting har ett pris, bara människan har ett värde”

Min första kontakt med Carl-Henning Wijkmark blev läsningen av "Dressinen", där efter kom "Jägarna på Karinhall" följd av "Den svarta väggen", "Den moderna döden" som redan är en klassiker och ...

Av: Göran af Gröning | 09 november, 2015
Litteraturens porträtt

La culture, Frankrikes heliga ko

Foto: Anne Edelstam Den klassiska bildningstanken är Frankrikes adelsmärke – universiteten bågnar under överfulla klasser, portvaktarna går i husen med vakande ögon, filmindustrin pumpar ut över 200 filmer per år. Vilket ...

Av: Anne Edelstam | 21 april, 2008
Essäer om samhället

Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar



Om två år skulle Sture Linnér ha fyllt hundra år om han förunnats fler år i livet. Sveriges främste filhellen är likväl levande och aktuell med sina tankar om demokrati och kvinnors rättigheter. Med sina många böcker har han gjort mer än någon annan för att främja intresset för antiken i allmänhet och Grekland i synnerhet. Michael Economou minns ett samtal med honom från 2007, då Linnér var nittio år gammal. 

Om vikten av att bejaka likheter


Det slår mig också att ett slut för en man som tagit sådana ord på allvar är omöjligt att föreställa sig. Sture Linnér är inte död.
Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Sture Linnér. Foto: Fredrik Posse

Att människan kan ses som skuggan av en dröm har som bekant Pindaros odödliggjort i en av sina dikter. Orden har vandrat genom seklerna för att leva också i vår tid; många är författarna som alluderat på dem, många är läsarna som lyckliggjorts. Jag kommer att tänka på diktradernas fortsättning när jag erinrar mig ett möte som skänkt såväl mycket glädje som djup kunskap.

Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandra vi i förklarat ljus,
och ljuvt blir livet.

(övers. Emil Zilliacus)

2007 var Sture Linnér 90 år, vital, välmående och så tillmötesgående som bara en innerlig och sann humanist kan vara; kanske var han rentav just ”gudasänd”. Jag ville veta mer om den stora paradoxen i hans liv: Hur kan en människa, så ofta i händelsernas centrum - under andra världskriget och i konflikternas Afrika och Asien - ha fått skaparkraft och ro att skriva böcker med blicken vänd bakåt, mot det förflutna, samtidigt som global dagspolitik med krav på ställningstaganden och överblick trängt på?

Men Sture Linnér tittade vänligt på mig och frågade om det fanns något i mitt liv som stod i vägen. Och jag rodnade och insåg att så måste det vara - frågorna som alla bör ställa sig tillhör livets viktiga: Vad är så väsentligt i nuet att det skymmer sikten bakåt, vad innebär ett blint och reflektionslöst rusande framåt? Vad har vi egentligen tid med?

Vi talade om Sture Linnérs livsgärning så som den utförts under 1900-talet. Seklet är förflutet och det riskerar därmed att förpassa de flesta av hans insatser för det internationella samfundet till glömskan, trots att resultatet av dem ännu är levande. Men minnet är kort och ofta begränsat, för att inte äga obarmhärtigt. Om ytterligare hundra år av livet kunde möjliggöras, visste Sture Linnér vad han skulle ägna sig åt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Jag skulle vilja se en grundlig omprövning av biståndspolitiken – Sveriges och andra länders. Jag skulle vilja att politiken på ett helt annat sätt än nu befrämjade och möjliggjorde insikter om demokratiska principer. Miljövård, kvinnors ställning – sådana frågor måste också prioriteras – för framtidens skull, för mänsklighetens skull.

Vi samtalade om värdet av att minnas. Om det vackra med minnet, som ger mening åt såväl nuet som framtiden. Minnets skönhet, minnets bejakande oumbärlighet. En värdefull plats med utrymme för minnet, men inte för motkraften glömskan, är våra bibliotek. Det är svårt att föreställa sig en bättre demokratisk mötesplats idag – här finns ett välkomnande åt alla. Och en hemskare tanke känns omöjlig - ett samhälle utan bibliotek. Funktionen var förvisso annorlunda förr, men en av världens äldsta och viktigaste kulturinstitutioner, utgjordes av ett bibliotek – det i Alexandria, vilket återinvigdes i modern tid i april 2002. Sture Linnér tillhörde drömmarna som ville återuppväcka denna alexandrinska vision om att ha världens kunskap samlad för att tillhandahålla den för alla lärdomstörstande.

- Som FN:s chefsrepresentant i Egypten såg jag det som angeläget att följa verksamheten vid universiteten. Att det i Alexandria hamnade i fokus berodde givetvis på stadens fascinerande historia och dess säregna karaktär. Här bedrevs för mer än tvåtusen år sedan tvärvetenskap av högsta klass långt innan termen var uppfunnen. Tanken på att väcka det gamla biblioteket till liv låg nära till hands. Universitetets rektor, för övrigt gift med en svensk kvinna, blev entusiastisk! Då jag en gång verkat inom svensk industri låg det nära till hands att sammanföra representanter för universitetet med folk från den alexandrinska industrin. Idéerna fann gehör, och så blev det verklighet av drömmarna.

Vi talade om klassikerarvet, ännu levande som en angelägen bejakare av konsten att minnas, om än stundtals ifrågasatt, stundtals satt på undantag. Och visst; arvet är förvisso inte oproblematiskt eller enkelt att förhålla sig till - att kunna minnas och tillgodogöra sig något betyder varken att man äger det eller att man skamlöst kan göra ideologi av det. Vi i väst talar gärna om Thermopyle och grekernas hjältemod. Tapperheten har glorifierats och fått symbolvärde i kampen för sådana värden som vi hyllar som omistliga för demokratin. Men till västvärlden hör också ondskans representanter. Hitler ville att hans soldater skulle kämpa vid Stalingrad som om staden vore deras Thermopyle. Om Sture Linnér fått frågan om vad han hade stått upp för vid passet där perserna besegrades, skulle svaret vara så självklart, så lättfunnet i hans många böcker, att jag inte vågade ställa den.

Men Sture Linnér tänkte högt och ville formulera sina tankar om klassikerarvet.

- Arvet är mångtydigt, svårdefinierbart … Om vi begränsar oss till Grekland, vilken period talar vi om? Svaret blir ofta 400-talet f. Kr., den högklassiska eran … Men enligt min mening, utgående från de senaste årtiondenas antikforskning, är arvet från den hellenistiska perioden, alltså i runda tal perioden från Alexander den stores död och ett stycke in i det romerska kejsardömet, minst lika viktigt. Jag syftar främst på hur den hedniska grekiska kulturen gradvis förvandlades till en helleniserad kristendom. I och med Alexander utvidgades den grekiska världen till att bli en intrikat mosaik av separata folk: greker, judar, egyptier, perser … Och i stigande grad också romare.

 

Parthenonfragmenten

- Det föll sig naturligt att grekiska tänkare ägnade sig åt frågan om det verkligen fanns en gemenskap mellan människor och vad denna i så fall bestod av. Stoikerna kom fram till att varje människa ägde en gnista av den gudomliga elden och att de därmed ingick i ett internationellt brödraskap, världsstaten, kosmopolis.

Men klassikerarvet utgörs inte enbart av tankar och lärda mäns skrifter, utan lever också i petrifierad form. All skulptural utsmyckning, alla friser, all sten som lord Elgin förde med sig från Akropolis under tidigt 1800-tal väcker i vår tid lika hätska som splittrade åsikter. Röster höjs för att allt ska återlämnas.

Att Elgin på sätt och viss utförde en välgärning glömmer man. Det mesta skulle sannolikt ha förstörts eller bortrövats om det fått vara kvar. Inte ens de dåtida grekerna visade större intresse för skatterna. Idag lär Europa årligen pumpa ut 650 miljoner ton svaveldioxid i atmosfären, vilket är ett hot också mot antikens sten och marmor.

Två synsätt går att urskilja. Det ena: spillrorna, fragmenten i ursprungsländerna bör återfå sina bortförda konstskatter. Det andra: det finns ingen patriotisk konst – kulturen tillhör världen.

Sture Linnér, bestämd i sin uppfattning, uttryckte sig så här.

- De omdiskuterade Parthenonfragmenten hör varken till England eller till Grekland. De utgör ett internationellt kulturgods. Men, och det är det viktiga, de har sprängts loss från templet, i vilket de var integrerade, och därmed har man splittrat något som organiskt hör samman.

- Därför tycker jag at de bör återföras till hemlandet; de må gärna vårdas och värnas av såväl grekiska som internationella experter, om detta kan underlätta integrationen. Detta ska dock inte innebära att man öppnar för ett generellt restituerande av bortförda konstskatter - vi skulle få kaos i museivärlden då…

Vi talade om det angelägna med att bejaka likheter, inte olikheter. Begreppet bör få utrymme i ett samtal om det förflutna, framför allt med tanke på vad som pågår idag. Vilka förbindelser som funnits mellan kulturerna måste vara viktigare att fokusera på än olikheterna. Man kan börja med något så banalt som bruket att bära hatt, vilket tycks ha varit vanligt i europeisk bronsålder. Att det fanns en andlig dimension i modet kan ha spelat roll, men en djupare diskussion om hattens funktion medger inte utrymmet. I Skåne har man funnit figuriner med ståtliga hattar på huvudet; jämförbara sådana har man grävt fram i etruskiska samhällen. Sture Linnér har i sin bok ”Europas ungtid” (2002) gett exempel på etruskiska föremål som letat sig upp till Skandinavien. Kan de skånska figurinerna rentav ha etruskiskt ursprung? På gotländska bildstenar finns motiv och symboler med troligt ursprung i tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris. Och så vidare - exemplen kan mångfaldigas. Kommunikation tycks ha pågått, man påverkade och påverkades. Den som behöver fler exempel för att övertygas, rekommenderas dansken R. Broby-Johansens böcker.

Med de erfarenheter som Sture Linnér bar i sitt bagage måste han vara en av de mest lämpade att utveckla tankar om likheter mellan kulturer och mellan tider.

- Ja, jag är övertygad om att likheter mellan kulturer och tider varit, är och kommer att förbli mer betydelsefulla än olikheterna. De första i vår västerländska kultur som insåg detta var Aiskylos, tragediförfattaren, och Herodotos, historieskrivningens fader. De förstod att skiljelinjen mellan barbari och kultur aldrig är en geografisk gräns mellan två länder. Den går inom varje folk, ja inom varje människa.

Vi talade om människor som betytt mycket för honom i det förflutna och i samtiden. Sture Linnér tvekade inte när jag undrade om vilka som varit mest betydande.

- Solon från 500-talet f.Kr., av Aristoteles betraktad som demokratins fader. Och så Dag Hammarsköld från 1900-talet.

Sedan sa Sture Linnér inget mer. Men jag visste vad hans uppfordrande blick frågade. Solon och Hammarsköld – vilka mänskliga och statsmannalika egenskaper har gjort dem ryktbara än idag? Vad vill de egenskaperna säga oss?

När jag idag åter minns hur Sture Linnér med gängliga kliv lämnade vår mötesplats slår det mig hur inställd han var i hela sitt liv på att göra skillnad – ständigt beredd att skapa, betyda, tydliggöra, innebära, möjliggöra, frambringa, öppna, kreera, synliggöra, förverkliga …

Det slår mig också att ett slut för en man som tagit sådana ord på allvar är omöjligt att föreställa sig. Sture Linnér är inte död.

Pindaros har redan fått säga sitt, härmed lämnas avslutningen till Johannes Edfelt.
Jag vet att Sture Linnér uppskattade insikten:

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar.

Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Barab Bo Odar om dunkelhet och expressionism

I den tyske filmskaparen Barab Bo Odars senaste film "The Silence" målas det upp ett idylliskt landskap (i hög grad tack vare Nikolaus Summerers fotografi) med villor i vilka skuggor ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 09 januari, 2011

Vad är det nu i mig som brister

Det fanns en tid då jag drömde, då jag vaknade upp mitt i natten med häftigt bultande hjärta kall av svett och ångest, uppfylld av märkliga drömlika bilder känslan av att inte veta och ...

Av: Susann Wilhelmsson | Utopiska geografier | 12 oktober, 2009

Moderna Museets utställning 2010

Moderna Museets utställning möter mig med uppmaningen: "AKTA DIG FÖR ATT INTA ÅSKÅDARENS OFRUKTBARA HÅLLNING, TY LIVET ÄR INGET SKÅDESPEL, ETT HAV AV ELÄNDE ÄR INGET TITTSKÅP, EN SKRIKANDE MÄNNISKA ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 18 november, 2010

Anna Quirentia Nilsson Public Domain Wikipedia

Från Ystad till Hollywood - Anna Quirentia Nilsson

Andy Warhols färgglada porträtt av Greta Garbo auktioneras ut för en stor summa, ser jag på nätet, och på frimärket för utlandsportot (14 kr) finns Ingrid Bergmans vackra profil, träffsäkert ...

Av: Ivo Holmqvist | Filmens porträtt | 18 mars, 2016

Matematikern som knäckte Enigma

I takt med att Alan Turings postuma berömmelse vuxit har det kommit en flod av böcker, pjäser och filmer om mannen som knäckte tyskarna Enigma-kod, nu senast The Imitation Game ...

Av: Ivo Holmqvist | Media, porträtt | 19 januari, 2015

Karin G Engs erotisk krönika VI. En doft av inuti.

Mjuk men skönjbar slingrar den sig runt mig; rundlar en viskning, en smekning, löften. När den snuddar mig sluter jag ögonen och håller andan. Stilla. En enda evig sekund. Så ...

Av: Karin G. Eng | Gästkrönikör | 26 juni, 2012

Rehabiliteringsdagbok

I ett år och tre dagar har jag varit långtidssjukskriven. Jag förstår vad som utlöste psykosen som slog sönder mitt liv men det ger mig inte mitt liv tillbaka. Jag ...

Av: Cecilia Persson | Gästkrönikör | 05 juli, 2014

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 10   Ja, det kan man fråga sig. Och man kan också fråga sig om det i sig är en relevant fråga, och så vidare... Och Donnerwetter vad många tyskar det ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 29 april, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.