Självporträtt . Olja 1933

Bilden bortom tingen. Kasimir Malevitj och konstens vägval

”Det tycks mig som om Rafaels, Rubens, Rembrandts med fleras måleri för kritiken och för samhället inte har blivit något annat än en konkretion av otaliga ’ting’, som gör det ...

Av: Thomas Notini | 30 november, 2017
Konstens porträtt

Träff

Den 15-årige Kipland Kinkel från Thurston High sköt sin pappa till döds och för att skona mamman från sorgen sköt han även henne, varsamt med ett skott i huvudet och ...

Av: Vladimir Oravsky | 21 september, 2013
Gästkrönikör

Vygotskijs teorier i praktiken?

Detta korta paper tar upp frågorna hur vi kan och i så fall om vi idag kan omsätta Vygotskijs teorier i praktiken. Dagens svenska läroplaner uppmanar oss att praktisera en ...

Av: Karl-Gustaf Svanström | 19 september, 2011
Essäer

Rettferdigheten

Forord Platon var opptatt av spørsmålet om rettferdighet. Grovt sagt kan en uttrykke dette spørsmålet slik. For det første, at det er om lederens intellektuelle, etiske og sosiale egenskaper, det vil ...

Av: Thor Olav Olsen | 01 december, 2014
Agora - filosofiska essäer

Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Tingsten omläst



Författaren Anders Björnsson om Herbert Tingsten – en liberal utan kompromisser, en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna.



Tingsten och Hedenius. Foto: Wikipedia

Tingsten och Hedenius. Foto: Wikipedia

 

Det är mycket trist att de Tingstenska analyserna – liksom historikern Alf W. Johanssons översiktsverk Den nazistiska utmaningen – inte har åberopats i svensk debatt under senare år.
Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Herbert Tingsten. Foto: Wikipedia

Det är märkligt att i den heta diskussion om nyfascism som bröt ut strax före jul, och som sedan dess har falnat, inga referenser gjordes till de vetenskapliga undersökningar som genom åren har gjorts av framstående svenska akademiker och tänkare. Jag tänker till exempel på Herbert Tingstens klassiska studie Nazismens och fascismens idéer. Den nationella diktaturen. Den gavs ut 1936 och har kommit ut också i senare upplagor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Hos Tingsten står det klart, närmast som en självklarhet, att såväl den tyska nationalsocialismen som den italienska fascismen och den österrikiska så kallade austrofascismen var extremt nationalistiska rörelser. Men nationalismen var ingalunda det primära inslaget i deras program. Det var inte det som tillvann dem röster. Andra partier hade med mer eller mindre framgång konkurrerat om nationellt sinnade medborgarens gunst. Ultranationalism är inte heller någon viktig analysparameter i Tingstens bok.

Den kan inte vara det, därför att nationalism inte har varit något som utmärkt fascistiska partier och rörelser från andra. Den politiska huvudkraften bakom 1800-talets nationella strider var liberaler. Under mellankrigstiden, de ”nazistiska decennierna”, gjorde socialdemokratiska arbetarpartier allt vad de kunde för att framträda som nationella partier, i tävlan med bondepartier och konservativa partier, och frågan är om de inte också vann den tävlan. Bolsjevikerna med sin ”proletära internationalism” var hotet mot fosterländskheten par préférence.

När oskolade publicister alltså har försökt göra ultranationalism till kärnan i en fascismdefinition – och därför också velat se nutidens Sverigedemokrater som just ”nyfascister” – har de inte det minsta stöd i Tingstens genomgångar. Vad denne märklige, och idag något underskattade statsvetare, såg som det typiska för mellankrigstiden antidemokratiska rörelser av högerkaraktär var framförallt en antiintellektualism, en vitalism och aktivism, ett förnekande av de sociala och ekonomiska faktorernas betydelse i folkgemenskapen, en irrationalism i det politiska budskapet (ett slags anything goes), som allt står i den bjärtaste kontrast till upplysningstänkandet, moderniteten, det reflekterade beslutsfattandet.För Hitler och Mussolini var alltid ledarskapet överordnat staten och rörelsen endast ett instrument för ledarskapet.

Det är mycket trist att de Tingstenska analyserna – liksom historikern Alf W. Johanssons översiktsverk Den nazistiska utmaningen – inte har åberopats i svensk debatt under senare år. Nyss blev det ju ingen debatt, bara några riposter, med en onödig artikel av statsministern, och med händelserna på den parisiska satirtidningsredaktionen upphörde man alls att bekymra sig om dessa ting. (De dyker säkert upp igen.)

För Tingsten var alltså nazism och fascism entydigt reaktionära tankeskapelser, egentligen ett utflöde av romantiken och av nietzscheansk maktvilja. Ideologiskt anfäktade skribenter har velat placera dessa strömningar i samma fålla som deras huvudfiender: arbetarrörelse, socialism, kommunism. Uttyds inte NSDAP Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet? Nassar skulle alltså vara vänster, inte höger. Tingsten tar mycket lätt på detta slags retorik. Nazisterna kapade ordet socialism, menar han, därför att det hade en så positiv klang i den tidens politiska diskussion. Men i teori och praktik använde de beteckningen för att diskreditera socialistiska ambitioner:

 

Herbert Tingstens gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Foto:Wikipedia

”Nationalismen ställde sig avvisande till vad man i vanligt språkbruk kallar socialistisk ordning – förstatligande av produktionsmedlen och egendomsutjämning”, skriver Tingsten. De godtog kapitalismen, trivdes hyfsat med systemet, belönades av enskilda magnater. Nazisternas fiktionaliserade verkligheten, menar Tingsten. De var sin tids mest fingerfärdiga manipulatörer, mest drivna demagoger. Ordet ”socialism” passade dem perfekt för att dölja vad de höll på med. Tingsten fortsätter:

”Många rörelser och regimer har mer eller mindre systematiskt sökt profitera av den prestige, begreppet socialism erhållit inom breda folklager. Det mest egenartade exemplet är kanske slavägarväldet i de amerikanska sydstaterna, som av uppfinningsrika teoretiker betecknats som den enda ’sanna’ socialismen.”

Att Josef Stalin gjorde vad han kunde för att gå dessa teoretiker till mötes med sin slavlägerekonomi (som för ekonomins totala prestation och för den sedermera krigsinsatsen, utan vilken naziherraväldet inte hade kunnat betvingats, var tämligen obetydlig) är en annan historia, och den frågan tacklar Tingsten egentligen inte som statsvetare utan först senare som heltidspublicist.

När dagsländorna har avträtt från scenen, lönar det sig att ägna sig åt omläsning. Tingstens värde består, oavsett vad man anser om hans ursinniga kampanjer i det kalla krigets kölvatten.

Anders Björnsson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Osynliga på den uppblåsbara jordgloben

Utanför fönstret dånar maskiner. Sten, betong och metall läggs till rätta på järnvägen mellan sjön och huset där jag lever. Jag är på väg in i sömnen mellan två varma ...

Av: Karin Poppius | Gästkrönikör | 20 juli, 2011

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra ...

Av: Belinda Graham | Essäer om litteratur & böcker | 06 december, 2012

”Konst är ingen diet” Stina Otterberg problematiserar läsningens nyttoaspekt

”Jag lyssnar inte på Mozart för att blir smartare. Jag lyssnar på Mozart för att möta en mästare”. Så säger Stina Otterberg, kritiker, författare och lektor i litteraturvetenskap, mot slutet i ...

Av: Hedvig Ljungar | Litteraturens porträtt | 08 oktober, 2014

Madame de Staël kommer!

Ryktet rider redan i förväg. Det lilla Weimar är smått skakat, vissa av förväntan och glädje,andra av ren skräck och oro. De flesta av pur och ohöljd nyfikenhet. Snart kommer ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 21 juli, 2009

Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | Utopiska geografier | 05 april, 2010

Från dag till dag. (Deklaration 2010, tills vidare)

Begreppen, orden, är lampor som kan, när vi är mogna för det, lysa upp mörka punkter i våra föreställningar och få oss klarsynta där. Man måste då vara i en ...

Av: Gunnar Lundin | Kulturreportage | 23 november, 2010

Veckans porträtt: Agneta Klingspor om Agneta Klingspor

Agneta Klingspor om Agneta Klingspor     Agneta: Hörrududu... Agneta: Mmmm. A: Varför skriver du? A:När jag började i 11 års åldern med dagbok , skrev jag för att  ha kontroll över ...

Av: Agneta Klingspor | Litteraturens porträtt | 21 december, 2006

Förälskad i Rom, La Dolce Vita … Alla vägar leder till kändisskap!

”Jag sjöng givetvis också i badrummet. I badrummet är vi alla operastjärnor!” Detta uttalande är från ett föredrag av en okänd musiker om ett liv med musiken. Inte om ett liv ...

Av: Belinda Graham | Gästkrönikör | 24 mars, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.