20 minuter med Birgitta

Vad hinner du på 20 minuter? Ett litet stopp på flygplatsen i Amsterdam fick oss att fundera. Flygskuttet mellan Frankfurt och Amsterdam tar lite drygt 20 minuter. Mer än 20 ...

Av: Per-Inge Planefors | 16 oktober, 2012
Gästkrönikör

Marinetti och futuristen Gud

Berättar les cahiers du situationism som under maj 1968 vissa aktivister tog, för att provocera de dogmatiska maoisterna under ett studentmöte, en kort manifest upp. I manifestet talades det bland annat ...

Av: Guido Zeccola | 25 juni, 2013
Övriga porträtt

Förminska inte känslan av det som du inte förstår

Förminska inte känslan av det som du inte förstår Ett kort porträtt om tonsättaren Giacinto Scelsi. Den originelle och fantastiske tonsättaren, Giacinto Scelsi, som kallade sig "enkel brevbärare som på slitna sulor ...

Av: Ulla-Britt Edberg | 12 juli, 2009
Musikens porträtt

Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med ...

Av: Belinda Graham | 01 januari, 2017
Essäer om film

Paret Myrdal på resa.

Rasbiologin och de goda svinslagen



Vad är en perfekt människa? Något om 20:e seklets syn på människa, växter och djur. 

Om paret Myrdal



Myrdalarna står också bakom en del praktiska reformer, som kommit många till del. Men var det inte på liknande sätt i Tredje Riket? I Stalins Sovjet? Fåren sorterades från getterna, agnarna från vetet, några satt på högra sidan, andra på den vänstra.

En gång har jag talat med Alva Myrdal. Det var i telefon 1977. Hon hade varit ambassadör i Indien. Jag sökte Alva eftersom jag då hade en ganska intensiv kontakt med Indiens premiärminister, Indira Gandhi. Alva lät irriterad i telefon – inte mot mig som person, men mot Indira Gandhi och hennes politik. Berättigat, i viss mån, eftersom vårt samtal delvis handlade om det katastrofala undantagstillståndet i landet med påföljande arresteringar, utegångsförbud och censur av pressen. Och steriliseringar.

Slumpen och Google förde mig till Maciej Zarembas uppmärksammade artiklar ”De olönsamma skars bort” och ”Rasren i välfärden” (DN i augusti 1997) om paret Alva och Gunnar Myrdals inställning, deras inflytande över det rasbiologiska tänkandet och hur de påverkat riksdagens beslut i dessa frågor. Deras bok ”Kris i befolkningsfrågan” (Bonniers 1934) hade stor betydelse i detta. 1999 kom Zarembas bok ”De rena och de andra” ut på DNs förlag.

Som nioåring uttryckte Alva Myrdal en önskan om att bli diktator. Så kanske avundades hon någonstans även som vuxen Indira, som ansågs vara just det? Men Indira Nehru fantiserade som barn istället om att bli martyr i Jeanne d'Arcs efterföljd. En fantasi som aldrig helt lär ha lämnat henne. Steget från martyr till autokrat kan tyckas kort.

Ibland kan jag känna ett nästan primitivt förakt för Alva Myrdal och hennes familj, som jag förr i världen brukade tänka på som ”den oheliga familjen Myrdal”. Medan jag aldrig helt kan tycka illa om Indira Gandhi. Kanske handlar det om en lika primitiv attraktion, det vill säga, någonting som, i båda fallen, inte styrs av det vi brukar kalla rationellt förnuft, utan snarare av instinktiva reaktioner.

Social och steril

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Tre citat:

Sterilisering har en i vissa avseenden en mycket stor samhällelig betydelse. Detta gäller särskilt ur arvshygienisk synpunkt, i synnerhet som sterilisering av sinnesslöa i tillräcklig omfattning kommer att medföra en minskning av sinnesslöhetens frekvens i befolkningen. Den sterilisering som företages av sociala skäl är ur samhällets synpunkt också mycket väsentlig, då det därigenom förhindras tillkomsten av barn, som skulle komma att uppväxa under mycket ogynnsamma förhållanden. Rent objektivt sammanfalla naturligtvis samhällets och den enskildes intressen i flertalet fall av sterilisering på såväl arvshygieniska som sociala grunder, så sterilisering i hög grad är ämnad att förebygga socialt elände. - Alva Myrdal

De övriga elementen var gemensamma: statens självtagna rätt att ingripa i de mest personliga förhållanden; medborgaren underordnades "rasen" eller "folkstammen" (att varje människa fritt skulle förfoga över sin kropp ansåg 30-talets befolkningskommission var "en extremt individualistisk uppfattning"). Gemensam är också den biologiska människosynen, som frånkänner människor lika värde. Det görs i stället beroende av deras rastillhörighet, arvsanlag eller, som i folkhemmet, användbarhet i samhället. (Exempelvis beklagade Alva Myrdal hjonsystemets borttynande, då det berövade de mindervärdiga en "möjlighet att, låt vara till en lägre lön, göra en insats som moraliskt försvarar deras liv" (min kursiv).” - ur M. Zarembas artikel i DN 1997-08-21

De unga socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal kom 1943 ut med boken Kris i befolkningsfrågan där man bl.a. ansåg att den då gällande steriliseringslagen inte gick tillräckligt långt för att få fram " bättre människomaterial". De ansåg att det föddes allt för många "lågvärdiga individer", och krävde att man skulle sortera ut de livsodugliga individer för att sterilisera dessa. - hämtat från Conny Boltenståls blogg 2010-05-02.

Under min barndom och mitt unga vuxen-liv levde jag med de begrepp som förekommer i ”Kris i befolkningsfrågan”. Det hade jag givetvis ingen aning om. Men orden, uttrycken, följde min fostran, mina värderingar och utvecklingen av mina tankemönster.

Min far föddes 1900, och tillhörde alltså samma generation som Alva och Gunnar Myrdal. Hans resonemang om tillvaron och kommentarer kring vardagliga händelser, fanns i luften jag andades. I vårt hem på Södra Promenaden i Malmö, som i så många andra av den tidens borgarhem, var det mannen som satte ramarna. Min far var dessutom vetenskapligt utbildad, forskare och agronom. Det senare kunde få honom att jämföra djurs och människors utveckling: vi i vår familj tillhörde till exempel ”de goda svinslagen”, brukade han skämta. Varför? Vi behövde inte mycket foder för att lägga på oss några extra kilon.

Detta var ett slags självklarhet: människor hade inte lika värde. Jag minns också en bok som fanns i mitt hem. I den var de olika raserna var avbildade, med åtföljande värderingar avseende på ”högtstående” / ”lägre stående”, etc. Min far talade gärna om ”den vita mannens börda” (att civilisera ”vildarna”) och den nordiska rasens djärvhet och mod. Men – detta bör sägas – han hade inte mycket till övers för Hitler.

Kärleken och de gudomligt överlägsna

Två böcker bygger på de båda Alva och Gunnar Myrdals brev till varandra. Den ena boken är Kerstin Vinterheds ”Kärlek i tjugonde seklet” (Atlas 2003), den andra Yvonne Hirdmans ”Det tänkande hjärtat” (Ordfront 2006). Från citat hämtat ur böckerna tycks mig dessa båda framstå som närmast groteska i sin självförgudning. Alva är dock den underdåniga, som skriver till sin ”Herre och Kung”. Hon anhåller, rentav, att bli bestraffad för sina tillkortakommanden och sin ofullkomlighet.

Enligt en anmälan av ”Kärlek i tjugonde seklet” såg de båda sig som ett, näst intill, gudapar:

Kerstin Vinterhed, som är journalist, präst och docent i socialt arbete, interfolierar brevutdrag med skildringen av makarna Myrdals strapatser på 1900-talets världsscen. I breven "skapar de bilden av sig själva som tillvarons centrum, åtrådda, uppburna, ouppnåeliga". - Lena Andersson SvD maj 2003

Hur farliga var de egentligen? Livsfarliga. Ett guda-mänsko-par som, i kraft av sin självbild, tror sig ha rätten att skapa om tillvaron för, inte bara samtidens människor, men oöverskådliga generationer framöver och som har föga till övers för sådant som känslighet, intuition, fantasi.

Förutsättning för ett sådant existentiellt rollspel kan tyckas ligga i det samhälle som frambragt dessa rollspelare, nämligen, i det här fallet, efterkrigets Europa. Alltså: fattigdom, djupa orättvisor, utsugning och förtryck, byggt på det gamla förtryckande klassamhället. Människor som arbetade hårt för usel lön, trångboddhet, smuts och hunger. På deras ryggar kan de ambitiösa skapa sina karriärer i namn av mänsklighetens välgörare.

Alva Myrdals liv framstår som en lång konflikt. Hon lärde sig snart att hitta blindskären i sin kärlek till Gunnar. Redan från början lyfte hon honom till skyarna som sin furste, sin herre och den vars begåvning hela världen borde få ta del av. Hon trodde mer på honom än han själv verkar ha gjort. Var för sig odlade de en övermänniskokult av varandra. Men kanske var Gunnars framgångar ett sätt för Alva att vidga sitt eget livsrum och förverkliga sina ambitioner. Det är en tanke som Hirdman finner sannolik. Det finns i breven en vilja till ärlighet mellan dessa båda Nobelpristagare. Den är rörande och ibland irriterande. Särskilt hos Alva, där språket gärna blir slingrigt när hon vill skriva om sådant som berör innerst i hjärtat.  - Susanne Wigort Yngvesson, 14 aug 2006, SvD, om Hirdmans bok ”Det tänkande hjärtat”.

Kaj Fölster, Alvas och Gunnars dotter, är solidarisk med sin mor. Makten finns hos Gunnar – ansvaret hos Alva, berättar hon i sin bok ”De tre löven. En myrdalsk efterskrift”, (Bonniers 1992) där hon också tar upp brodern Jans sexuella övergrepp.

Äran av andras arbete

Frågeställningen är komplex. Socialdemokratin, som tillskyndade bildandet av Rasbiologiska institutet, (Statens institut för rasbiologi) tillstyrkte steriliseringar, stundtals så kallade barmhärtighetsmord, står också, i vårt land, för nödvändiga och genomgripande sociala reformer där Myrdals insatser blev avgörande.

Enligt, bland andra, historikern fil. dr. Hjördis Levin, tog de emellertid äran åt sig för ett arbete som påbörjats och drivits hårt långt tidigare. Bland andra av en grupp kvinnor som Levin benämner ”frisinnade feminister” (Hjördis Levin: "Kvinnorna på barrikaden”, Carlsons 1997). I sin bok gör Levin en noggrann genomgång av såväl deras debatt som deras arbete (1923-1936), och insatser för sexualupplysning, mödravård, spädbarnsvård , kvinnors hälsa och rätt till utbildning.

Också bland dessa ”frisinnade feminister” diskuterades sterilisering som en möjlig metod. Dock inte lika entydigt och hårt som makarna Myrdals sedermera kom att göra.
Enligt Hjördis Levins forskning byggde paret Myrdal sin politiska karriär på vad andra arbetat fram under stor möda:

Om åren 1933 och 1934 får bilda utgångspunkten för den sexualpolitiska och socialpolitiska reformkampen i Sverige läggs en långvarig strävan för sådana reformer i totalt mörker. ---- Makarna Myrdal lade inte fram några nya problem och nästan alla deras förslag hade redan framförts. - ”Kvinnorna på barrikaden” s. 16.

Att nu läsa om makarna Myrdal blev för mig något av en chock. En del visste jag redan, men inte att deras inställning till sterilisering var så ohindrat positiv. Instinktivt tyckte jag illa om dem, men visste inte mycket om deras megalomani, deras upphöjande av sig själva och varandra till nästan övermänsklig status, så som det tydligen framgår i brevväxlingen.

Myrdals idénapping och osynliggörande av frisinnade feministers arbete och idéer måste ses som djupt oetiskt. Kanske de inte alls känt till denna tidiga kvinnorörelse? Med tanke på deras övriga bildning och beläsenhet samt akademiska fostran, verkar det dock inte speciellt troligt. Möjligtvis än värre finner jag deras resonemang i ”Kris i befolkningsfrågan”, så som det återges av bland andra M. Zaremba. Där använder de sig av ordet ”människomaterial” (uttrycket förekommer också hos föregångarna). Vad är det för material vi som människor skall vara och förse världen med? Och vad händer med oss om vi, som ”material”, inte duger?

Så är jag tillbaka till uppväxten, puberteten, då ideal bildas och tankar blir till, liksom självförtroende och självkänsla och, inte minst, förmåga till sociala relationer. Myrdalarna varnade bl.a. för invandring av s.k. främmande element, som kunde hota den rena, skandinaviska folkstammen. Ja, det där har vi ju hört till sorg och leda också från andra håll. Och vet något om hur illa det kan gå när de nitiska utrensningsapparaterna sätter igång.

 

Hemmets lugna vrå. Annakarin med föräldrar. Privat album.  

 
Om Adam och Eva steriliserats – hade vi då haft frid på jorden?

Men svinslagen då? Jo, det visar sig ju att vi, i vår familj, långt ifrån var de perfekta människorna, bärare av det ”perfekta människomaterialet”, om vi nu granskar det hela mer noga. Fetma anses i dag vara en folksjukdom. Men vi i familjen har fortplantats fram till nu och ser ut att fortsätta, dessutom. Smala barnbarn finnes.

Borde några, i tidernas begynnelse, ha steriliserats, så att vi, som människosläkte, sluppit bära denna börda? Varken framsynthet eller tekniskt kunnande lär dock ha funnits. Fetman, däremot, kom ju sig dessutom av att vi behövt den som näringsupplag och för släktets utveckling. Allt enligt fadern, forskaren och agronomen. Som dock med tiden blev, förutom tämligen fet, också tämligen alkoholiserad. Ännu ett motiv för sterilisering?

Min pappas resonemang och åsikter svävade omkring i min tankebildning. Sällan – eller aldrig – uttryckte han sig till mig i detta. Det var nog tvärtom hans uppfattning att inte resonera om så avancerade ting med en tonåring. Men öron hade jag och förmåga att reagera på vad jag hörde, om än inte så välbalanserat just då.
Vem var jag? Dög jag?

Idag, med perspektiv och, förhoppningsvis, mognad, läser jag om hur Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” jämförs med SD. I Kvällsposten, 15 okt. 2013, skriver Anna Ekström att ”något mer totalitärt får man leta efter.” Hon finner en ”grundläggande vidskepelse som liknar SDs”, och hon menar att vi svenskar omyndigförklarades av paret Myrdal.

Jag kan inte annat än hålla med, rått och triumfatoriskt. Så bra att andra har sett detta, så bra att flera iakttagare talar ut. Nu skall vi väl slippa idiotin i framtiden? Då menar jag inte enbart de rasistiska skuggorna, var de än må visa sig, utan dessa okritiska hyllningar av ett par människor, som framfört denna grundläggande vidskepelse fått beröm och höga utmärkelser, bland annat ett Nobelpris. Nu skall folk väl ändå inse, vilka farliga människor det handlade om?

Det är tyvärr inte fullt så enkelt. Myrdalarna står också bakom en del praktiska reformer, som kommit många till del. Men var det inte på liknande sätt i Tredje Riket? I Stalins Sovjet? Fåren sorterades från getterna, agnarna från vetet, några satt på högra sidan, andra på den vänstra.

 

 

 

I dag är ”Kris i befolkningsfrågan” kanske mest känd för makarna Myrdals entusiastiska stöd för tvångssteriliseringar. Här lägger de inte fingrarna emellan:

 

I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. […] Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper [steriliseringslagen] kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. […] Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt.

Men deras linje i steriliseringsfrågan blir obegriplig om den inte sätts in i ett större sammanhang. Den måste ses som en nödvändig del i det som var makarna Myrdals stora vision att, med deras egna ord, ”framskapa ett bättre människomaterial” för det nya samhället.

Med andra ord:

Den som kunde fylla sin plats i framtidens värld skulle få hjälp i form av barnomsorg, skolmat, gratis läkarvård och andra välfärdsreformer. Men sterilisering och utgallring var de andras lott. - Martin Andreasson, blogg 29 januari 2009

Jag minns Alvas röst i vårt korta samtal i telefon den gången. ”Så säger inte en premiärminister”, tyckte hon om Indira Gandhi, som klagat över sina medarbetare. Visst var det väl klantigt och oförsiktigt av Indira att så lätta sitt hjärta inför en utländsk diplomat? Men Alvas kommentar till mig hade ett missljudande tonläge av skvaller. ”Så gör man inte, fy fy.”

Och – varifrån fick Indira och hennes son Sanjay idén om att sterilisering kunde vara en bra metod att lösa Indiens befolkningsproblem? Det är länge sedan jag läste G. Myrdals bok ”Asian Drama”, men kanske det ingick i hans uppfattning om det asiatiska dramat att sterilisering vore en lyckosam metod för dess lösning. Eller var det Alva som satte idéerna hos väninnan Indira? Den förra berättade för mig i telefon att umgänget med Indira Gandhi varit varmt och familjärt, ”just like sisters”, detta innan Indira hunnit bli sitt lands premiärminister.

Dock: så som det kom att praktiseras i Indien lär det aldrig ha handlat om sållning av de dugliga från de livsodugliga. Det handlade om fattigdom, trångboddhet och överbefolkning. De som steriliserades var till största delen gifta män som redan hade minst två barn. Inte ett sympatiskt förfarande, men ändå skillnad.

En fråga infinner sig: utan paret Myrdals insatser i politiken, hur skulle vår svenska värld sett ut i dag? Var deras osynliggörande av den tidiga kvinnorörelsens insats en nödvändighet för att alls kunna driva igenom reformerna, eller handlade det om en manipulation som tjänade till att ge dem själva en större, mer unik heroisk glans?
Hur som helst: det är djupt oetiskt att ta äran åt sig av andras insatser. Så byggs korthus. Den bristande etiken blir till röta i bygget, som med nödvändighet måste falla samman.

Ändamålen helgar inte medlen. Själva valet av medel kan ha både pedagogisk och inspirerande effekt och stärker utvecklingens gång. Som princip. Det kan finnas undantag, av nödvändighet.

I mitt osäkra tonårsväxande letade sig följande värderingar in: Undermåliga individer hade ingen plats i ett gott samhälle. Var fanns dessa de undermåliga? Hur skulle de undvikas? Jag växte upp med liknande synpunkter osorterade i min mognadsprocess och mitt intellektuella kapital. I alla fall då. Fortfarande upplevs rädslan i ryggmärgen när jag ser hur de alltför känsliga i min omgivning kan drabbas. Får de leva? Är de ”undermåliga”?

Eller vänd perspektivet: I ett sunt samhälle utvecklas inte pelarhelgon av Alva och Gunnar Myrdals sort. Jordmån saknas.

 

Relaterade länkar
Annakarin Svedberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

I takt med tiden. Om Erik Gustaf Geijer

År 1838 bar det av; "ensam i bräcklig farkost" lämnade Erik Gustaf Geijer sina forna vänner bland romantikerna och partikamraterna i det konservativa lägret och gick till de liberala ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 17 augusti, 2010

Pixelmålaren Hal Lasko dör vid 98 års ålder

Hal Lasko fick en dator när han fyllde 85 år och vid en ålder då de flesta konstnärer avlidit eller lagt penseln på hyllan startade han sin självlärda konstnärliga bana ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 04 augusti, 2014

Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse

  Merete Mazzarella. Foto: Leif Weckström/Söderströms förlag Narcissos och Amor – kvinnans emotionella frigörelse Är en självständig kvinna en känslokall kvinna? Kan villkorslös kärlek förenas med jämställdhetskampen? Merete Mazzarella medverkar i den uppmärksammade ...

Av: Kerstin Magnusson | Porträtt om politik & samhälle | 01 februari, 2007

Betvinga din fruktan i förändringens vindar. Om Dean R. Koontz

Den amerikanske skräck- och thrillerförfattaren Dean R. Koontz har skrivit en uppsjö romaner där naturvetenskapliga framsteg leder till blodiga bakslag. På en nivå är det skräck, på en annan science ...

Av: Tommy Sandberg | Litteraturens porträtt | 31 Maj, 2014

London of today Foto: Björn Gustavsson

Björn Gustavsson besöker London efter Brexit

London är tveklöst en av Europas främsta m u s i k m e t r o p o l e r (i konkurrens med städer som Berlin och Wien) ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 12 juli, 2016

Den sublime Turner

”J.M.W. Turner – mannen som satte eld på måleriet.” Så kallas Turner av en av sina biografer, den franske konsthistorikern, konservatorn och läraren vid ”L’Ecole du Louvre” i Paris, Olivier ...

Av: Thomas Notini | Konstens porträtt | 01 december, 2012

Om Dzjan av Andrej Platonov

Tåget stannar i ödemarken. Nazar Tjagatajev stiger av och vandrar iväg från tåget. Han kommer fram till en buske som han tilltalar, men får inget svar tillbaka. På uppdrag av den ...

Av: Gustaf Redemo | Essäer om litteratur & böcker | 06 februari, 2014

Monochrome bodies

Pål Henrik Ekern (b. 1981) is a photographer who previously studied at the ValandAcademy, the Swansea Metropolitan University and at the University of Oslo. Heparticipates in the Hasselblad Foundation's annual ...

Av: Krisztina Orbán | Essäer om konst | 15 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.