Teater Sláva visar Inannas mod

Katabasis. Foto: Daniel Rudholm Den 7 november är det urpremiär för Katabasis - The Best of Hell i Teater Slávas uppförande. Spelet handlar om och kretsar runt Inannas nedstigning i underjorden. Inanna ...

Av: János Deák | 03 november, 2008
Scenkonstens porträtt

Melker Garay. Foto: Niclas Kindahl

Litterära artefakter

Hur lätt är det inte att betrakta sina litterära artefakter med en viss misströstan? Hur lätt är det inte att känna missmod ögonblicket efter att man har lagt ner sin ...

Av: Melker Garay | 13 april, 2015
Melker Garay : Reflektioner

Horatius

Varaktigare än koppar och hållbarare än brons: Horatius på nytt

”Exegi monumentum aere perennius” – den romerske skalden Horatius som levde 65-8 f.Kr  hävdade självmedvetet att han med sin diktning rest ett monument varaktigare än koppar (just de tre orden lånade ...

Av: Ivo Holmqvist | 10 Maj, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Oavhängigt perfektionens hegemoni – Progglådan del 2

”Man ska vara försiktig med vad man önskar sig för plötsligt kanske man får det”, skriver Kulturens Peter Sjöblom i sin recension av ”Progglådan”; 38 timmar med svensk progg, fördelade ...

Av: Peter Sjöblom | 21 Maj, 2013
Essäer om musik

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare – Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.



jan-myrdal.jpg 
Jan Myrdal. Foto: Maria Söderberg

En vänlig och hjälpsam, oppositionell skriftställare

– Jan Myrdal blir 80 år den 19 juli.

Första gången såg jag honom bara på ryggen. Det var mitt sista år i gymnasiet och på besök i Linköping drog vi runt på stadens humanistdagar. Plötsligt stod han där lite för sig själv, långt bak och lyssnade på något föredrag. Jan Myrdal: stor, frodig, med händerna på ryggen, lätt gungande.

En enmansinstitution i svenskt kulturliv.

Inte visste jag då att han nyligen hämtat sig efter hjärtinfarkt och bypass-operation och att han på universitetet denna dag år 1988 gjort ett slags "positionsbedömning" som han själv kallade det. Det talet om den frie intellektuelles ansvar och möjligheter skulle jag komma att läsa först flera år senare, när texten trycktes i boken Inför nedräkningen.

Dagen efter var han på bild i Corren, vid det klotterplank där också vi stått. Vad jag själv skrev minns jag inte, men Myrdal uppdaterade Maos gamla slagord: "Det är - fortfarande - rätt att göra uppror."

Sedan den där septemberdagen har jag hunnit möta Myrdal några gånger. Vi har träffats i olika sammanhang, bland annat genom Folket i Bild/Kulturfront där vi suttit i samma styrelse. Och när jag väl kommit över min överdrivna respekt för monumentet Myrdal upptäckte jag en vänlig och hjälpsam människa - tvärt emot hans rykte som burdus och hårdslående.

Men framför allt har Myrdal kommit att betyda mycket för mig genom det han skrivit. Det mesta av vad han producerat sedan bokdebuten 1954 med pjäsen Folkets hus har jag läst. Och det är ganska mycket det. I min bokhylla står närmare nittio volymer inom de mest skiftande områden och ämnen. Där finns romaner och dramatik; "den oregelbundet utkommande enmanstidskriften" Skriftställning med polemik och politik; reseskildringar och böcker om konst, meccano, science fiction, litteratur, vin... Det är alltid kunnigt och beläst med stora, breda perspektiv på historien och samtiden.

Det var flera år efter Linköping som jag genom en studentafton i Lund med Myrdal fick lust att läsa honom. Att det då blev just nyutgåvan av Söndagsmorgon - hans samlade krönikor ur Stockholms-Tidningens söndagsbilaga från mitten av 1960-talet - var en ren tillfällighet. Jag drabbades obönhörligt av de skarpa iakttagelserna och slagkraftiga formuleringarna, och Söndagsmorgon är en bok som haft livsavgörande betydelse för mig. Den blev nämligen min inkörsport till hela det myrdalska författarskapet, som för alltid har förändrat mitt sätt att se på världen.

En fråga dyker upp i Myrdals böcker gång på gång: vad gör du med ditt liv, din stund på jorden? Det är en djupt moralisk fråga. Den har hemsökt författaren under hela hans liv, och han jagar läsaren med den. Myrdal låter en inte slingra sig undan, och man har inte en chans att fly. Till slut står man där mot väggen: du har ett ansvar för ditt liv och det kan inte lämpas över på någon annan människa.

När världen ständigt "fördjävligas", som Myrdal skulle uttrycka saken, har varje människa ansvar inför hela mänskligheten. Det finns ett djupt engagemang i denna fordran. Men också en obarmhärtig piska. Världsläget kräver hela tiden av Myrdal att han skall sätta sig vid sin maskin och formulera sig. "Rör ditt pulverkaffe med vatten. Det kan du göra när du läser!," manar han sig själv i Brev från en turist. Det finns något beundransvärt men samtidigt djupt skrämmande i denna vägran att slå sig till ro. Det är en värld utan nåd.

Samtidigt finns också en annan sida av Jan Myrdal. Att han är en människa som faktiskt förverkligat det liv i fritt skapande han drömde om när han hoppade av läroverket. "Visst har jag utfört en hel del men det har inte varit lönearbete eller ålagd plikt utan lustfyllt arbete... Att jag försörjer mig på att göra vad jag vill upphör inte att förvåna mig", som han skriver i förordet till På resa.

Just resandet är, tillsammans med själva läsandet och skrivandet, det som mer än något annat kommit att utmärka Myrdals liv. Så fort möjligheterna öppnade sig på 1950-talet började han resa tillsammans med hustrun Gun Kessle. Inte som turist bara, utan för att vidga sin egen värld. Och insikterna från mötena med världens förtryckta har kommit att bestämma hela hans liv och verk. De gjorde att han, med sina egna ord, "förmådde bryta med den europeiska lojaliteten".

De många reserapporterna - från Kina, Indien, Afghanistan och flera andra länder - skildrar världen ur ett annat perspektiv och ser den med de fattigas ögon. Att de är så drabbande beror mycket på samverkan med Gun Kessles fotografier och etsningar. Fram stiger jordens fördömda folk med sina rika kulturer.

Det han ser, och som plågar honom, är det anständiga Europas vidrigheter. Men där de välmenande liberalerna ser en tradition av humanistiska värden som gjort sig skyldig till oförklarliga snedsteg i form av humanitära brott, ser Myrdal en konsekvent brottslig kolonialism överskyld med storvulna ord om mänskliga rättigheter för högtidstalen. Och vi är - var och en - en del av detta förtryck och hyckleri, om inte annat så genom vår vägran att se.

Därmed är uppgiften given: det gäller att spräcka den offentliga lögnen, alla de många ord som skall dölja den blodiga verkligheten. Först då kan vi ta ställning och agera. "Att skriva är att verka. Ett medvetandegörande som förändrar världen", som det heter i Söndagsmorgon.

Vindarna har hunnit vända några gånger under hans mer än femtio år som fri skriftställare, och möjligheterna att verka har skiftat. Under 1950-talet hade han svårt att bli publicerad, för att under 1960- och 1970-talen bli en av de mest lästa förgrundsgestalterna i den svenska vänstern. När många sedan blev kappvändare fortsatte Myrdal envist. I längden vinner det respekt med någon som går sin egen väg utan hela tiden blicka åt sidorna.

Jan Myrdal har behållit sina grundvärderingar och vägrat anpassa sig efter vad som är konjunkturlämplig sanning. Fast ibland har han inte alltid kunnat vara riktigt fri i förhållande till den tillskansade rollen som Den Store Oppositionelle. Den som säger att det alltid är rätt att göra uppror blir ju på sitt bakvända sätt lika styrd av samtiden som den som flyter med.

Liksom Vilhelm Moberg har Myrdal sett faran i att bli uppburen och officiellt belönad av författarkollegiet. Hur det smyger sig in en försiktighet och ett hänsynstagande som fräter sönder ärligheten. Myrdal brukar hävda att han medvetet skrivit sig ut ur de fina litterära salongerna och därför kunnat fortsätta att skriva otaktiskt. Men det är klart att han ändå vill ha deras erkännande - men genom att bli så stor att han varken kan ignoreras eller rubbas.

Så har han också kommit att få en unik position i svenskt kulturliv. Det är ständigt denne Myrdal som gör sig hörd med böcker, filmer, utställningar, debattartiklar, tal...

Samtidigt är han som få andra bespottad och ständigt uträknad. Själv är jag, förstås, inte alltid överens med honom. Men det finns en ömsesidig respekt mellan mig som kristen och honom som socialist och därmed en möjlighet att resonera. Annorlunda är det med många av dem som kritiserar och avfärdar Jan Myrdal. Har de egentligen läst honom och bemödat sig om att ta reda på vad han faktiskt sagt och inte?

För den som vill, så står böckerna där. Och de kommer att finnas kvar när alla hans provinsiella belackare sedan länge är döda och glömda. Serien med jagböcker, flera av reseskildringarna och hans många studier kring August Strindberg är sådant som kommer att bestå.

Den Jan Myrdal som nästa vecka fyller 80 år är en stor svensk intellektuell. En man som försökt ta sitt ansvar, och som påfallande ofta lyckats ta till vara de möjligheter som öppnats för att verka. Må han leva i hundrade produktiva år!

Mikael Löwegren

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

Gammalt tänk får hjulen att snurra igen

I den ljumma dagen ser jag henne ligga i Vikens vatten. Röd och svart till färgen, doftandes av tjära. Hon är smäcker och stolt med sin skorsten, skovelhjul och galjonsfigur ...

Av: Helena Svensson | Allmänna reportage | 06 november, 2010

Gabriele D'Annunzio. La pioggia nel pineto i översättning av Sven Andrè

Gabriele D'Annunzio (1863–1938), italiensk författare, poet, dramatiker, journalist, stridspilot, krigshjälte och nationalist, 1919–1920 ledare av Ståthållardömet Carnaro, en utbrytarstat i Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien). "Regnet i tallskogen" ("La pioggia nel ...

Av: Gabriele d'Annunzio | Kulturreportage | 24 Maj, 2014

Ida Andersen. Foto: Privat

”Det handlar om att bryta sig ur en identitet ”

Ida Andersen är översättare, skribent med mera. Hennes essäer och intervjuer publiceras i flera tidningar och tidskrifter bland andra Tidningen Kulturen. Nu har Ida Andersen givit ut en roman: ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 30 augusti, 2016

Pravdoliub Ivanovs

Den flygande mattan i konsten

Ture Sventon hade en och Aladdin. En flygande matta. Ett magiskt textilt föremål från Orienten som långt innan tanken på flygplan och luftballonger svävade över de stekheta öknarna och genom ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 04 augusti, 2015

Michael Economou

Majken Johansson in memoriam av Michael Economou

En ny dikt av Michael Economou

Av: Michael Economou | Utopiska geografier | 16 februari, 2017

En äkta Härjedals jul

Jamtli har en stor, känd julmarknad. Men söder om Jämtland ligger Härjedalen och på Gammelgården i Sveg finns en liten, fin julmarknad som hålls varje år, helgen kring andra advent ...

Av: Belinda Graham | Kulturreportage | 10 december, 2014

Susann Wilhelmsson, Lyriskafton Bild Poetens Hemsida

Det är naturen, inte läkaren, som botar

Malmöbaserade poeten Susann Wilhelmssons femte diktsamling ”Hortulus” ansluter till en uråldrig tradition och presenterar dikter som sluter sig kring gåtor och hemligheter. Boken framstår för Tidningen Kulturens recensent Michael Economou ...

Av: Michael Economou | Essäer om litteratur & böcker | 08 januari, 2017

Tankens ambivalens III

22/1 Bakom mig är mina ögon slutna Den stora generaliseringen har låtit mig vakna kl 04.42. Klockan nu 04.49 och jag är redo i soffan. Vänta… kaffe… måttet, tre skedar…! 04.56. Redo!   Varje ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts