Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Fundamentalisterna är den arabiska vårens vinnare



Ayed Ahmed med Mohamed OmarMohamed Omar intervjuar den palestinske läkaren Ayed Ahmed.

Ayed Ahmed är en läkare och politisk aktivist med rötter i Palestina. Han är ordförande för Arabiska kulturföreningen och sitter i styrelsen för palestinska folkets förening i Uppsala. Vi träffas ofta över en kopp kaffe för att diskutera arabisk politik. När jag kommer hem till honom den här gången sitter han och tittar på den nya tevekanalen Al-Mayadeen. Den libanesiske kulturpersonligheten Ziad Rahbani blir intervjuad av journalisten Ghassan bin Jiddo. Ziad Rahbani är musiker och författare men också uttalad kommunist och frispråkig debattör. Han är son till sångerskan Fairuz. Ghassan arbetade förut på Al-Jazeera men hoppade av år 2011 på grund av dess ensidiga rapportering från krisen i Syrien, vilket han tolkade som ett kryperi för imperialismen. Många journalister har hoppat av Al-Jazeera, som har förlorat mycket av sitt förtroendekapital. Man uppfattar den mer och mer som ett verktyg för den oheliga alliansen bestående av de qatariska och saudiska diktaturerna, Muslimska brödraskapet och USA-imperialismen.

Vilka är den så kallade ”arabiska vårens” vinnare?

- Den frågan är lätt att svara på: fundamentalisterna! Många svenskar jag möter verkar ha en bild av att araberna helt spontant har rest sig mot diktaturerna och krävt demokrati. Så är det inte. Protesterna i arabvärlden har i många fall – inte alla – varit inspirerade av fundamentalistiska religiösa ledare. De har ofta börjat i moskéer efter fredagsgudstjänsterna. De har inte alls varit spontana, utan mycket välorganiserade. Det arabiska folket är vårens förlorare. Vi har gått flera decennier tillbaka i utvecklingen. Libyen till exempel är idag tillbaka där det var före revolutionen 1969. Vinnarna är fundamentalisterna, särskilt det Muslimska brödraskapet, ikhwan al-muslimin. Jag kallar det för ikhwan al-mujrimin, det kriminella brödraskapet. Vad som är tydligt är att USA-imperialismen och brödraskapet ingått en ohelig allians. Detta är inget nytt. Brödraskapet har en lång och blodig historia av samarbete med imperialismen för att sabotera för sekulära, progressiva krafter i arabvärlden.

Så inget gott har kommit ur ”den arabiska våren”?

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

- Nej, ingenting. Den arabiska våren är ingen revolution, den är en kontrarevolution. En revolution för mig innebär sociala och ekonomiska framsteg. Var är dem? Vad vi har fått är en religiös fundamentalism som därtill är lika villig att samarbeta med USA-imperialismen som de tidigare regimerna. För att åstadkomma en verklig vår behövs ett alternativ till brödraskapet. De sekulära, progressiva krafterna måste organisera sig i ett parti, en ideologisk förtrupp, som kan leda folket. Jag tror inte på ledarlösa revolutioner.

Vi kan tala mer om alternativet sedan. Nu vill jag att du säger något om den syriska krisen

- Det som pågår där är helt klart en kontrarevolution. Syrien har hittills haft en stor självständighet. Det har inte haft något militärt samarbete med USA-imperialismen. Det har också stött den palestinska kampen. USA och dess allierade vill förstöra Syrien för att så kunna strypa Hizbollah, den enda arabiska armén som lyckats stå emot Israel i krig. Försvinner Syrien, försvinner Hizbollah.

Just nu finns det bara två alternativ i Syrien: baathpartiet och brödraskapet. Det finns inget tredje alternativ. Det är bara illusioner. Den sekulära oppositionen i Syrien, nationalistiska grupper och vänstergrupper, de bär inga vapen. Det finns ingen sekulär milis i Syrien. De enda som bär vapen mot staten är fundamentalisterna. Det är de som får pengar och vapen från de reaktionära oljemonarkierna. Om den nuvarande staten kollapsar kommer fundamentalisterna att fylla tomrummet. Några liberala, demokratiska miliser finns inte. Och det är den som har vapen som bestämmer. Detta gör att även om man är kritisk till det nuvarande baathstyret, som jag också är, så måste jag ändå försvara det eftersom alternativet är mycket sämre.

Medan vi talar strömmar det in religiösa fanatiker till Syrien från hela världen. Till och med från Afghanistan. Fanatikerna har också börjat döda varandra. Det pågår ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Religiösa, sekteristiska strider. Det finns ingen militär lösning på konflikten. Den sansade oppositionen måste ta sitt ansvar och sätta sig ned med Assad. Dialog är den enda vägen ut ur blodbadet. Det finns opinionsundersökningar från förra året som visar att en majoritet av syrierna stödjer Assad. Jag tycker det är djupt orättvist att en minoritet ska kunna genomdriva sin vilja med våld.

Palestinier är delade i frågan om Syrien. Men generellt kan man säga att sekulära vänstergrupper och nationalistiska grupper är mer positiva till det nuvarande systemet, eller rättare sagt, de är misstänksamma mot vad som ska komma i dess ställe, medan religiösa, islamistiska grupper är mer positiva till oppositionen. Av palestinska, politiska grupper har PFLP-GC ställt sig helt bakom Assad. PFLP på Västbanken däremot är mer försiktiga i sitt stöd till Assad. Fundamentalistiska grupper talar om ”den syriska revolutionen” och ”jihad”. Jag generaliserar, som sagt.

Vad är alternativet till fundamentalismen?

- Arabvärlden behöver utveckling på alla plan: ekonomiskt, socialt och vetenskapligt. Det finns tre hundra miljoner araber i världen, och en tredjedel av dem är analfabeter. Visst behöver vi demokrati, men för att demokratin ska kunna fungera behöver vi utbildning. Det finns sekulära, progressiva krafter i arabvärlden. Kommunismen har dock försvagats efter Sovjetunionens fall. Den lyckades heller aldrig attrahera massorna. Det beror på att kommunismen av många människor upplevdes som en främmande ideologi inplanterad i arabvärlden. Man brukar skoja om att kommunisterna bar paraply i Damaskus och Beirut när det regnade i Moskva.

Om kommunismen och socialismen ska ha framgång i arabvärlden måste den anpassa sig till kulturen och de förhållanden som råder i respektive land. I Sudan var ledaren för det kommunistiska partiet, Alshafi Ahmed Elshikh, samtidigt imam och mosképredikant. Han var en religiös muslim och kommunist. Man kan se honom som en arabisk Ernesto Cardenal. Han avrättades 1971 av den islamistiske diktatorn Numeyri. Det är ett exempel, det finns flera, på hur progressiv vänsterideologi kan anpassa sig till arabisk kultur. Man behöver inte vara religiös, det är inte det, men man bör sträva efter att ha en nationell förankring och en nationell framtoning.

Om vänsterkrafterna ska ha en chans i vår tid måste de bli bättre på att organisera gräsrötterna. De måste nå ut till folket med en folklig retorik. Nu, efter den arabiska våren, protesterar man redan mot fundamentalisterna i Tunisien. Vi kommer att få se mer av sådant, tror jag. Missnöjet sprider sig. Fundamentalismen är dömd att misslyckas, och när den gör det kommer människor att leta efter ett alternativ. Då gäller det att man är beredd och kan gå in och leda kampen. Egyptierna klagar redan på brödraskapet. Det lovade mycket, men har inte levererat.

Brödraskapet är mer diktatoriska än Ben Ali och Mubarak. Dessa sekulära diktatorer var visserligen servila mot USA-imperialismen, men de gav individen en viss frihet. De nya härskarna, fundamentalisterna, är både servila mot USA-imperialismen och inskränker individens fri- och rättigheter, särskilt kvinnans.

I Egypten har det nyligen skett någonting som gör mig hoppfull. Nasseristerna, som var splittrade i flera partier, har gått samman och bildat ett gemensamt parti. I presidentvalet som hölls nyligen fick den nasseristiska kandidaten, Hamdeen Sabahi, en tredjedel av rösterna. Det är inte lite. Jag tror att detta nya parti, i koalition med sekulära vänstergrupper, har en verklig chans att utmana brödraskapet.


Intervjuare Mohamed Omar

 

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.