Fotograf: Eva Green

Hur många har varit på La Palma? Handen upp!

Nja... Troligen skulle det synas ganska få uppsträckta händer... Kanarieöarna är för många svenskar fortfarande synonymt med Gran Canaria och Teneriffa. Visserligen har Lanzarote och Fuerteventura börjat locka alltfler – ...

Av: Björn Gustavsson | 13 december, 2016
Resereportage

Werner Bergengruen - den siste reaktionären.

För drygt femtio år sedan inbjöds Werner Bergengruen att föreläsa för studenterna i Lund, Stockholm, Uppsala och Göteborg (den gången var tyska ännu det andra främmande språk de flesta lärde ...

Av: Ivo Holmqvist | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Tiden, människans största illusion

Vad är tid? Den danske författaren Peter Høeg ställde frågan i ”De kanske lämpade”, men är inte ensam om att försöka reda ut begreppen. Marcel Aymé skriver i novellsamlingen ”Mannen ...

Av: Stefan Whilde | 03 maj, 2012
Stefan Whilde

Henri de Monfried

   Henri de Monfried Henri de Monfried - från pirat till poet Här uppstår poesin av sig självt, allt du behöver göra för att frammana den i konsten är att ge upp inför drömmarna. - ...

Av: Mohamed Omar | 11 januari, 2007
Essäer om litteratur & böcker

"Så man har någonting i alla fall" - Om Bostad först och synen på ett värdigt leverne



altFör en tid sedan visade teve ett inslag om "Bostad först", en strategisk modell för att motverka hemlöshet genom att fokusera på tak över huvudet som en grundläggande rättighet och första steget mot trygghet och återanpassning i samhället. Den hemlöse är ingen typ, att vara hemlös är inte alltid detsamma som att vara missbrukare, invandrare, arbetslös, ung eller gammal. Hemlösa är ingen homogen grupp av människor, det är ett faktum som tyvärr inte överrensstämmer med den bilden de allra flesta bär med sig. Men likaså väl är det även ett faktum att det vi associerar med hemlöshet är ofta en självald tillvaro, lukten av ingrodd fylla eller brukade kanyler i parken. En moraliskt korrupt människa som stjäl från dig och staten genom att helt enkelt vägra att skärpa sig och ta tag i livet som alla andra.

En dag sitter jag i köket med min då fyraåriga dotter, vi tecknar och pratar. Hon är i åldern där man ritar mycket blommor, solstrålar, djur, och hus. Med "Bostad först" någonstans i bakhuvudet kan jag inte låta bli att fråga; är det viktigt att ha ett hus? Ja, svarar hon omedelbart och tillägger; "Annars får man vara ute i åskväder". Från ett barn får jag förklarat för mig att det är orättvist om en har hus och inte de andra, om man har ett hus så har man i alla fall någonting. Astrid Lindgrens samlade alster är starka influenser i hennes tolkning av omvärldens förfaranden, Pippi Långstrump är rättvis nämligen, i mer vuxna ord diskriminerar hon inte utan möter både barn och vuxna med generositet, humor och respekt vare sig det är Prussiluskan eller kringresande Konrad. Men det finns - som alltid - ett undantag i denna utopiska dröm, det finns några som förverkat sin rätt till bostad. Tjuvar. De mig veterligen bostadslösa Dunder-Karlsson och Blom tar andras saker och det får man inte, de är elaka i sin eviga jakt efter Pippis guld.

Under 2005 genomfördes en nationell kartläggning över hemlösheten i Sverige. Situationen visade sig vara som följande; av 17 783 personer var ungefär 17 procent uteliggare eller hänvisade till akutboende, härbärge eller jourboende medan 13 procent hade varit hemlösa i minst sju år. Ekvationen är tydlig, den stora majoriteten av hemlösa lever i egentlig mening inte på gatan. Jag skulle vilja kalla detta för maskerad hemlöshet, den som inte sticker ut tillräckligt, inte tillräckligt provocerande deprivation. Det är människor som inkvarteras temporärt hos familj och vänner eller har tillfälliga andrahandskontrakt. Det framstår kanske inte som så illa, men det är en osäker boendetyp och större delen av dessa har problem att få ett eget lägenhetskontrakt. En annan grupp vistas ytterligare som dolda för allmänheten, här återfinns människor vid en vital och avgörande brytpunkt för deras fortsatta rehabilitering. Transitering från fängelser, sjukhus och behandlingshem är onekligen problematiskt när det inte finns någon mottagareadress.

Vid Lunds universitet bedriver man omfattande forskning gällande denna problematik, den så kallade Hemlöshetsakademin konstaterar att personer som har svårt att behålla eller få tillgång till ett stadigt boende hör generellt till de ovannämnda sjutton procent av hemlösa. Låt oss kalla detta för den påtagliga hemlösheten, det är denna grupp allmänheten oftast kommer i kontakt med och som därmed skapar en karakteristisk bild av vad en hemlös person är. För vi måste debattera rakt, att vara hemlös är ett stigma med mycket starkt konsensus till vad en person "är", det föreligger en typ av moralisk värdering - kort och gott är det dåliga människor som har gjort dåliga val och som man bäddar får man ligga som det heter. Men det finns ansvarsplikter även gällande dem som lever lite, eller mycket, annorlunda jämfört med Sveriges generella population, det faller under både social- och bostadspolitiska skyldigheter.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Socialtjänsten och kommunala förvaltningar har svårt att uppfylla dessa och kombinationen av markant brist på bostäder och allt hårdare krav från hyresvärdar innebär en trögflytande process som omfattar såväl fysiska, sociala och psykologiska aspekter. Regeringen fastställde under 2003 att fattigdom och social segregation ska motverkas med hjälp av en delegation inom Socialdepartementet som skall strategiskt överse en handlingsplan för att stärka brukarperspektivet. Vad det egentligen betyder, ja på det stora hela handlar det om samarbete mellan den offentliga sektorn och frivilligorganisationer som kommer i kontakt med gruppen hemlösa (brukarna). Och visst fick man väl till någon slags strategi som under åren 2007-2009 resulterade i rapporten "Hemlöshet, många ansikten mångas ansvar" med fyra omfattande mål, men som i min mening inte kan tolkas som varken konkreta eller särskilt revolutionerande slutsatser. Mer intressant är dock de metoder som forskare vid Socialhögskolan i Lund arbetat fram, "Bostad först" visar på hur strategin mot hemlöshet tidigare inte åstadkommit något direkt eller solitt resultat kan mycket väl bero på att man arbetat från så att säga fel håll. Så som systemet fungerar idag rör det sig om så kallade "boendetrappor", är du hemlös måste du steg för steg "kvalificera" dig till ett eget boende.

altMed andra ord krävs först en fastlagd prestation, därefter en belöning och den främsta premien är en egen bostad och i teorin ser det ju inte ut som en alltför sjabbig uppgörelse. Men verkligheten är i vanlig ordning mer komplicerad vilket bevisas av att majoriteten hemlösa, Hemlöshetsakademin hänvisar till att ofattbara nittio procent, inte lyckas slutföra denna typ av åtgärdsprogram. Brukarmodellen "Bostad först" fastställer i första hand att bostad är en rättighet för alla och ska därför inte vara förhandlingsbart, det vill säga att den som saknar bostad inte skall avkrävas motprestationer som exempelvis olika behandlingsformer. Som dess förespråkare beskriver det centrala i modellen; "först en egen bostad, därefter massiva hjälpinsatser". Detta är ingen ny idé utan testas, hittills med framgång, även i andra länder och det tycks som att den grundtryggheten en bostad utgör för en individ även skapar bättre förutsättningar för framgångsrik rehabilitering in i samhället. Så det kan finnas ett vettigt hjälpmedel i denna typ av modell och ännu mer spännande är att när "Bostad först" presenterades under hösten 2009 fanns det ett omedelbart intresse hos flera kommuner som erbjöd sig att "testköra" strategin. Och enligt Socialhögskolan blir "Bostad först" alltmer efterfrågat.

Jag stödjer modellen "Bostad först" och tror att med adekvat ekonomisk och politisk uppbackning kan den visa sig framgångsrik i bekämpningen mot hemlöshet given viss uthållighet. För det är också en viktig förutsättning, och kanske även en antydan om hur kunskapen gällande detta sociala utanförskap lämnar mer att önska då man i Sverige saknar tillfredsställande tidsstudier över hemlöshet. Vi vet med andra ord inte särskilt mycket om sambandet mellan människors situation sett över längre perioder, livet före, under och efter hemlöshet utan myndighetsstudier ger en överblick baserat på skattningar. Det innebär sannolikt en skev bild eftersom den enbart berättar om individer som är hemlösa under den specifika mätperioden och som dessutom är i kontakt med myndigheter, vilket många hemlösa av olika anledningar inte är.

Men precis som jag tror på modellens potential tror jag även bristande information är dess tyngsta motstånd, allmänhetens krokben. Att ge bostäder i dagens samhällsklimat är inget man gör, och särskilt inte till vilka som anses vara ovärdiga. Socialkonstruktionen omvandlar modellens ideologi och praktik till en fråga om att skänka till dem som inte förtjänat, istället för att se lösningar på ett samhällsproblem eller handlande av ren medmänsklighet upplevs det för många som en ren provokation. Som att det enbart rör sig om daltande med frivilligt substansberoende medan vanliga, hederliga medborgare ska turas om att springa med kräkhinken och skapa rosa bomullsdrömmar. Att några ska få gratis, slippa undan att försöka och tillåtas att härja fritt medan resten ska ansluta sig till käcka slogans om den andra chansen. Vi hanterar inte tanken på olika regler, överseende och förlåtelse för en stökig kväll varje kväll särskilt väl. Det återkommande är att hemlös har blivit ett karaktärsdrag och så kan vi inte ha det om vi vill skapa en genuin förändring. Inom den grupp hemlösa jag har fokuserat på här, den påtagliga, ska det inte förnekas att missbruk och obehandlade psykiska sjukdomar är vanliga men det bör reflekteras över att det delvis är en "höna eller ägg" problematik. Missbruk kan naturligtvis leda till hemlöshet, men även hemlöshet kan leda till missbruk. Hemlöshet är ofta resultat av flera faktorer som den enskilde individen har liten, om någon, kontroll över. För mig låter det rimligt att ett tryggt boende är en förutsättning för att helt enkelt orka engagera sig i sitt eget liv och de försök som har utförts anses visa på hur boendet påverkar motivation och vilja hos brukaren. Sover man i tunnlar och driver runt i betongdjungeln med sina få tillhörigheter i plastpåsar dag ut och dag in hellre än att exempelvis delta i så kallade boendetrappor måste vi nog dra slutsatsen att något är fel. Dessutom är det viktigt att betona att självklart söker hemlösa arbete och bostad som så många andra, problemet är bara att när du väl blivit hemlös en gång ligger detta dig tungt i fatet även vid seriösa försöka att reda upp situationen själv.

Så vems fel är det då, varför klarar de flesta att behålla något slags boende medan andra inte? Jag tycker att det är viktigt att tackla frågan om bristen, om felet, för det är oftast där utvecklingen avstannar. Eller man ska kanske säga vems ansvar är det att det blivit fel till att börja med. Ditt, mitt, gener, socialpolitik eller rent av moralisk korruption? Vi kommer tillbaka till värderingen av människor. Socialpolitik är inget nymodernt fenomen, lika litet så är denna aspekt av rätt och fel beteende. Den hemlösheten vi ser idag och behandlingen av hemlösa anser jag vara en mycket direkt koppling till att vi accepterat, ja rent av förkroppsligat uttrycket "hård tid". Jag menar inte att det alltid är lätt att leva i vårt samhälle, verkligen inte, men jag har på känn att perceptionen av hårda tider också tjänar sitt bekväma syfte. Hårda tider legitimerar mer än något annat att se efter sig själv först, att man får ta allt man kan medan man kan och samhället gör det lilla med det lilla som finns. Men ibland känns allt lite för politiskt korrekt, lite för inövat. Varför ska någon få vad jag inte fått tycks vara det centrala i samhällets stora syskonskara men spelar varför och vem alltid så stor roll?

altJag gillar tanken hos Lundamodellen, Lunds universitets tolkning av "Bostad först", där hemlöshet i första hand skall ses som ett bostadsproblem och behandlas därefter. Att sakna bostad triggar helt enkelt inte den negativa föreställningen så som traditionella boendetrappor utmärker att en person inte är "hemlös" utan exempelvis "missbrukande hemlös". Istället får man en mer likställd situation mellan brukaren och säg dess grannar, och det kan inte betonas nog hur viktigt det är att förmedla klart och tydligt att alla bor under samma villkor. För "Bostad först" och andra typer av boendestöd är inget fripass och det är ett vitalt villkor för implementeringen av modellen. Ingen vill ha stökiga grannar, stinkande öl i trapphuset eller sprutor i sophuset. Det bara är så och det är ingen rädsla jag hånar. Skulle jag själv ta mig an en människa med psykosociala problem som inneboende, skulle jag må bra i mitt eget hem vetandes att grannen har ett stökigt förflutet? Touch and go, man måste om så trevande prova sig fram. Om ens egna moraliska värderingar sätter sig på tvären tycker jag att man kan tänka på att även hemlösa har familjer som absolut inte har gjort några val i fråga om leverne. Hemlösa kan inte bjuda hem vänner på fika, där inga väggar finns hittar man sällan kök. Hemlösa har inga sängar där de kan stoppa om sina barn. Att inte ha ett hem är att sakna något att bygga ett liv på. Jag är varken naiv eller oerfaren men jag anser mig kunna kosta på mig att åtminstone låta människor försöka.

Jag ser spritflaskan vant glida ur den äldre mannens innerficka där jag står utanför busskuren. Han tar sig en hutt, en lång klunk, sväljer som om det vore vatten och fortsätter glatt att prata med sin vän med rullatorn. Själv drar jag upp blixtlåset på min jacka så långt det går, det är fruktansvärt kallt. Man kan kanske inte säga så mycket om framtiden men detta vet jag för säkert; på gatan, ett liv ständigt exponerat, skulle jag också bli missbrukare. Utan tvivel eller preferens och kanske inte bara för kalla vindar utan för kalla ögons skull. Intala mig själv att sängar är överskattade och att självständiga själar frivilligt vänder ryggen mot den etablerade normen. Utanförskap innehåller ofta enligt min erfarenhet en stark identifikation med stolthet och jag tror att samhället har svårt att förstå den betydelsen, från samhällets sida ger ytan andra intryck. Något oförenlig med stolthet. Men jag hoppas att Socialstyrelsens nya kartläggning över hemlöshet under 2011 kommer visa att det också är en del av stigmat hemlös och jag önskar innerligt att man kraftfullt uttrycker att hemlös är ingen karaktär. Hemlös är människa. Eller som min dotter säger, viktigast är människorna och sedan husen, medan hon fortsätter att måla skinande solar. Hon tillägger att om Dunder-Karlsson och Blom inte har pengar till mat så borde de få några guldpengar av Pippi som har så många.

Trots allt.

Linda Bönström



Ur arkivet

view_module reorder

Från diskurs till vägledande sanning

Bakgrund  Denna text handlar om hur en diskurs kan förvandlas till vägledande sanning. Utgångspunkten för detta arbete är Talal Asads argumentation kring religionsbegreppet vilket lyder: My argument is that there cannot be ...

Av: Kristian Pella | Essäer om religionen | 16 april, 2012

Titta det snöar i Mumindalen!

Muminfamiljen är varken människor eller djur. Dock sover de vintersömn. I berättelsen "Granen" blir de emellertid störda av en hemul som krafsar bort snön från taket på deras hus. (Kan ...

Av: Birgitta Milits | Gästkrönikör | 28 december, 2009

Madame Bovarys cyberfascination

Frankrike skapar webbplatser som visar att slikt svenskt Internetutnyttjande ännu så länge är redigt på efterkälken, såväl i forsknings- och undervisningssammanhang som i samverkan med det omgivande samhället. Ett exempel ...

Av: Hans Färnlöf | Essäer om litteratur & böcker | 28 oktober, 2008

Rak och ärlig mexikansk filmproduktion

Skådespelaren, producenten och regissören Gael García Bernal har hänfört en hel värld med sin charm och talang i Mexikos absolut mest firade filmer som "En dagbok från en motorcykel", "Älskade ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 27 december, 2009

Boxaren och soldaten Joe Louis fyller 100 år

Han föddes den 13 maj 1914 som Joseph Louis Barrow. Skrönan har det till att när han skulle skriva under ett matchkontrakt var hans handstil så barnslig och bokstäverna så ...

Av: Gregor Flakierski | Övriga porträtt | 13 maj, 2014

I shot the sheriff

Sen fredagskväll. Mycket sen. Ska vi verkligen ta tunnelbanan? Okej, rädslan ska inte få bestämma.

Av: Tommy Åberg | Gästkrönikör | 18 september, 2008

Jakten på den sista cigaretten - om Italo Svevo

Vädret är som våren brukar vara - lynnigt och fullkomligt opålitligt. Solen som lyst och värmt den nerkylda staden under flera dagar har försvunnit och himlen har liksom havet mörknat ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 29 mars, 2010

Om Kazuo Ishiguro

Sitt namn till trots hör Kazuo Ishiguro till den nu drygt medelålders generationen av engelska författare där många för övrigt kommer från länder och städer långt bortom det förenade kungadömet ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 05 oktober, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.