Rolf Christerson

Ur  Ögonblick i tiden  av Rolf Christerson

fem dikter av Rolf Christerson

Av: Rolf Christerson | 06 juni, 2016
Utopiska geografier

Vai via esibizionista recchione. Av Hebriana Alainentalo

Väninnor med makt

Väninnan hade fått BLICKEN i ögonen, det fyrkantiga magnesiumgrå ljuset som dolde allt utom vad hon inte ville erkänna.

Av: Gabriella Olsson | 30 maj, 2015
Gästkrönikör

Utan kortfilm stannar den svenska filmindustrin!

Filmform har under flera års tid lyft fram många av de unga filmskapare som finns i Sverige idag. Genom att ge plats, kunskap och möjlighet för aspiranter, men även i ...

Av: Amir Ghotaslou | 02 juni, 2009
Essäer om film

Bland gruvor och gangsters. Intervju med Shangjou Cai

Shangjou Cai vann i år Silverlejonet i Venedig med filmen ”People Mountain People Sea”, ett verk som visar hur livlig och mångsidig den kinesiska filmindustrin är. Denne regissör gästade i ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 22 december, 2011
Filmens porträtt

Kroppen i det posthumana samhället



Kroppen i det posthumana samhället

bild03Tidningen Kulturens chefredaktör Guido Zeccola inleder en kort artikelserie om kroppens betydelse i våra samhällen.

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna våra ideal. Som Nietzsche skrev: "den bästa vishet är inte så vis som visheten i din kropp." - På det viset skrev Nietzsche slutordet på själens historia som Platon och monoteismen förverkligade.

Både Platon och monoteismen anlade en vishet eller vetskap i stånd att förinta den mänskliga ovisheten och ersätta den med mer solida mentala konstruktioner. För Platon är kroppen själens grav, ett dödligt och oviktigt varande. Polykleitos kommer senare att fixa en kanon för kroppens ideella propositioner. Polykleitos var skulptör i antikens Grekland, verksam omkr. 460-420 f.Kr., och formulerade den s.k. proportionsläran, Kanon, med regler och teknik för att i konst avbilda den mänskliga anatomin. Ett av hans mest kända verk är skulpturen Doryforos ("Spjutbäraren") som anses vara ett mästerverk i proportioners harmoni. Polykleitos proportionslära fick stor genomslagskraft och inflytande i sin samtidskonst.

bild01Den plågade kroppen

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Under medeltiden är praktikerna för att plåga och kuva kroppen flera. Det finns de som piskar sig själva för att sona sig inför Gudsdomen som t ex flagellanterna, och de som fastar för att bli penetrerade av Gud som t ex Katarina från Siena.

Under 1500-1600-talen förvandlades kroppen till ett nytt begrepp och födde anatomin av den holländska doktorn Nicolaas Tulp. Seklet därpå blir kroppen ett forskningsobjekt bra för biologi och genetik. Den feminina kanonen under romantiken ser smalhet som synonym för skönhet. Den ideella kvinnan ska vara blek, tvingad i hårda korsetter, fragil och ofta sjuk i tbc.

Med 1900-talet och feminismens födelse förblir den kvinnliga kroppen ett objekt, förvandlad dock till ett objekt av politisk kamp. Kvinnan befriar sig från den manliga blicken, the natural look blir ett befrielsetecken för många kvinnor. Idag är de estetiska idealen inkarnerade av rampljusikoner som Kate Moss, en anorektisk triumf av köttligheten.

Sinnen

Vår kropp är ett excellent ting för att sätta igång en relationsrörelse med oss själva, med de andra och världen.

Rösten ger oss möjligheten "att känna igen" oss, att känna att vi existerar, och detta mycket mer än ordet. Även poeterna behöver scenen eller en datastudio för att markera sina ord med en hypotetisk förstärkning som i själva verket bara är ett sätt att dämpa en egen ångest.

Genom känselsinnet kan vi skapa mer kompletta förhållanden eftersom huden är så nära hjärnan.

Våra läppar är dörren mellan det yttre utseendet och kroppens mystiska intimitet. Tystnaden tillåter oss en återkomst till oss själva genom våra läppar. En kyss är ett närmande mellan två intimiteter och läpparna öppnar oss till smaksinnets värld med vilket vi kommunicerar med världen. Våra läppar tillåter oss en mångfasetterad serie av olika förbindelser som ingen annan språklighet kan nå.

Vår kultur har dock ersatt kroppens medlingspotentialitet med godtryckliga metafysiska koder som exilierar oss från oss själva och skiljer oss från vår miljö och från de andra. Idag är kroppen överallt och samtidigt ingenstans. Det rör sig om en djurkropp, en objektkropp, en bildkropp, en robotkropp eller handlar det om en kropp som är sjuk och död, en kropp som inte "än" är "vår" kropp.

Kroppen vinner, kroppen förlorar

Kroppen har blivit någonting illusorisk, en fantasi som separerar oss från livet. Kroppen är frisk och perfekt bara i våra föreställningar, medan den i verkligheten drabbas av anorexi och bulimi.

Kroppen blir evig medan - så ung, dör (den) av krig, av brott, av saturday night, av sjukdom eller av självmord.

Vi är besatta av kroppen, en besatthet utan lidelse. Kroppen är en marknadsvara som säljs och låter sig köpas, kroppen är pengar.

Kroppen lever mycket längre än förr, men den är mindre tålbar, innesluten som den är i ett begränsat "utrymme" som kallas ungdom liksom den vore evig, men som i själva verket förespråkar backfischen.

Kroppen är politisk, framförallt är kvinnokroppen en teater för alla möjliga konflikter: religiösa, lagstiftande, sociala. En kvinnokropp som - ur mannaminnet - är reglerad, fängslad, övervakad, fruktad. Kvinnokroppen bidrar till den fruktansvärda motsättningen mellan Väst och Öst: Islam förslavar kvinnokroppen och förvisar den till samhällets skrymsle, Västlandet förödmjukar den och - genom gangbang och nakenhet - förvandlar den till hot flesh att konsumera.

De islamiska kvinnorna åberopar rättigheten att bära den slöjan som fängslar dem, inte bara symboliskt. Den västerländska kvinnan intalar sig själv en större frihet, men bara därför att hon kan klä av sig inför miljoner bio- eller tv-tittare, och är tvingad att använda sin egen kropp som en stridsklubba, skönheten eller sex appeal blir hennes enda identitet. 

bild02 
Samtliga bilder av Hebriana Alainentalo.

Kroppens historia

Den moderna historien berättar att den västerländska kvinnan aldrig haft rätt till en egen kropp och inte heller till en naturlig skönhet. Hennes bröst har särbehandlats av silikon, midjan har tunnats till döds, flankerna hyvlades av korsetter, stjärten har vulgärt proppats upp av krinoliner och "panier" (korgar), håret rakades till pannan eller puffades av peruker, och ansiktet bleknades av puder eller skuggades av rödsmink.

Det har funnits en tid då kvinnoidealet liknade en matrona, en fellinisk figur, moderlig eller maskulin. Idag behöver modern en kvinnokropp som är falsk. En artefakt mer än en kropp. Smal på vissa ställen, lite tjockare på andra. Hedonism och marknad slänger kvinnan utanför historien igen.

Den triumferade relativismen och den postmoderna könlösheten tvingar den intellektuellt icke frälsta kvinnan till en ny skärseld. Men kunde marknaden av den efemära kroppen tillfredställa sig bara med kvinnorna? Ja, materia prima var betydande och miljoner efter miljoner tjejer var säkert disponibla att ramla i fällan eller bara att drömma. Med det räckte inte. Så kroppsångesten har börjat smitta även mannens kropp.

Deras eviga strävan till "prestationsförmågan" har funnit en ny näring och är flyttad från sex till estetik. Vi har kunnat vittna ett nytt födelsebarn: den maskulina mystiken. Mannen behöver inte längre (eller inte bara) lära sig konsten att förföra kvinnan utan den behöver lära sig konsten att finna behag i sin egen skönhet och att finna sättet för att attrahera även andra män. Den homogena världen har blivit en homovärld.

Bodybuilding, beauty farm, Men's health, plastikkirurgi och mycket träning. Magazines och specialiserade tidskrifter visar en tillfällig skönhet, från vilken läsaren, den som tittar, är utesluten. Den är utesluten och utvisad till en glömd och obenägen skog bebodd av fulhet och sjukdom, av ålderdom och död. 

Den som inte har tillräckligt med pengar väntar i åratal på ett läkarbesök eller en tandvård. Den som inte kan spegla sig i de illusoriska gestalterna från kommersiella tv-kanalerna eller från magazines har inte tillgång till den teknovetenskapliga strävan efter reservdelar för kroppar i förfall.

Och även om kvinnan vet att hennes kropp, hyllad som värdefull, fri och vinnande, ständigt riskerar att bli rövad av det sexuella våldet, kommer ändå politik, moralism och misstänksamhet att segra över hennes behov och rättigheter.  

Media och kropp

På den sexuella frihetens marknad är kroppen (manlig och kvinnlig) ett tillgängligt gods. Kroppen glorifieras men förblir tyst och förlorar sin betydelsefullhet. Samhället letar efter nya kroppar och bland dem de mest heliga: barnens.

Pedofilen söker i barnets kropp det behag som de vuxna kropparna (manliga eller kvinnliga), narcissistiskt sysselsatta med sin självbehagenhet, inte längre kan ge. Kroppen triumferar i media också. Och modet - som borde vara och är den perfekta behållaren för mediabranschen, föreslås som den onda häxan. En häxa som förelägger omöjliga kroppar. Resultatet är att modet letar efter nya kroppar bland 14- eller 15-åriga!

Under det triumferande köttets epok är kroppen en fiende som ska domineras för att kunna förintas. Och vägen till det går inte bara via modet utan också via internet. Webbplatser som Pro-Ana (anorexi) blir flera och flera: http://www.pro-ana-nation.com/

På dessa sajter uppmanas människor till smalhet fram till den yttersta konsekvensen. Detta för att invända mot den vuxna världen. Det är fruktansvärt!

Efter gudarna, revolutionerna och de fria marknaderna äger kroppen sanningen idag. Bara kroppen har en hållbarhet, bara kroppen består. All hopp tillägnar vi till den och från kroppen förväntar vi oss en verklighet som vi annars har svårt att förstå. Kroppen blir vändpunkten i vilken all makt konvergerar, alla förväntningar, även de som kunde ge oss en frälsning.

Vi är dessa konstiga varelser, dessa främmande kroppens människor. Frågan är: av vilken kropp?

Guido Zeccola

Ur arkivet

view_module reorder

Vid tidens skugga

Det står en spegel mellan oss. En glanslös och insmickrande yta som förbinder oss att sträcka ut handen för att beröra, att knyta näven hårt för att nå fram. Stolarna ...

Av: Freke Räihä | Gästkrönikör | 15 januari, 2012

Lyckans identitet

  Lycka är ett besvär. Det vet vi alla av den enkla anledningen att det är det som alla säger. Eller vad som sägs är egentligen att om du kämpar hårt ...

Av: Linda Bönström | Essäer | 02 mars, 2011

Alexandre-Gabriel Decamps ”Experterna” (1837).

Pierre Brassau och andra apkonster

Det var något speciellt med den franska avantgardisten Pierre Brassaus konst som lockade besökarna och kritikerna till utställningen på Gallerie Christinae i Göteborg i februari 1964. Konstnärens abstrakta och starka ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 17 september, 2016

Carl Kylberg - Den helige målaren.

Carl Kylberg (1878-1952) är liksom Aguéli och Hilma af Klint en särling i svenskt 1900-tal. I alla samhällen har funnits och finns en rädsla för konstnären liksom även för diktaren och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 05 april, 2011

Lars Gustafsson Foto CC BY-SA 4.0

Lars Gustafssons 70-tal: fakta, fiktion och autofiktion

Lars Gustafsson är en av den svenska litteraturens mest mångfacetterade författare. I det avseendet kan han erinra om giganter som Strindberg och Goethe! Hans publikationslista omfattar som bekant inte bara ...

Av: Torsten Rönnerstrand | Litteraturens porträtt | 09 mars, 2016

Bruno K Öijer reciterar

När Bruno K Öijer träder fram på scenen på Södra teatern i Stockholm vet applåderna inga gränser. Och finns det ett tema för denna kväll så är det just att ...

Av: Tomas Nilsson | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2009

Sir Terry Pratchett, september 2009. Foto: Wikipedia

Sir Terry Pratchett 1948 – 2015

Sedan science fiction- och fantasyförfattaren Terry (han var döpt till Terence David John) Pratchett adlats på nyåret 2009 ritade en heraldiker ett vackert vapen åt honom. Omgiven av ett par ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 17 mars, 2015

Orientalism och myt hos María Zambrano – om annan kunskap

TEMA ÖST-VÄST Maria Zambrano (1904–1991). Foto: Multiforo Den spanska filosofen María Zambrano – skriver Karolina Enquist Källgren – erbjuder ett alternativt tänkande, som strävar efter att lösa upp motsättningarna mellan Orient och ...

Av: Karolina Enquist Källgren | Porträtt om politik & samhälle | 11 maj, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.