Att närvara med stor frånvaro

Mina skuldror värkte, jag hade skrattat lite för mycket till vänster.Det var då jag skapade mig en besvärlig personlighet att matcha med. Det är inte lätt att låta sig bli ...

Av: Annika Sjöström | 05 april, 2010
Utopiska geografier

Ingen har riktigt koll!

-Det blir alltmer sällsynt att de personliga berättelserna hörs i radion, sa Bengt Bok professor på Dramatiska Institutet och författare till "Möte med den andre" (Carlssons Bokförlag). Precis när han ...

Av: Ann Hingström | 28 november, 2008
Gästkrönikör

Tre tyska författare jubilerar 2013

Georg Büchner och bröderna Jacob och Wilhelm Grimm menade allvar med sina litterära angrepp på Överheten. De tillhörde en generation som kände sig lurade på friheten efter befrielsekrigen mot Napoleon ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 januari, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Vareestetikk, globalisering og menneskeverd. Del I

 I begynnelsen var Ordet   Idag er Ordet i stor krise. Hva betyr det? Svaret mitt er slik. De store og mektige bokforlagene sender ut lass på lass med bøker til bokhandlerne, uten ...

Av: Thor Olav Olsen | 03 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Världen är större än språket. För en postkolonial humanism



altHumanismen lever. Som i debatten om föreningen Humanisternas kampanj i somras, liksom i Nya Vågen i P1 i höstas (18/8). Alla ville vara humanist i sin betydelse av begreppet. Trots att det trendiga egentligen är att kasta humanismen överbord och utropa posthumanismen. Men kanske är det bara en ord- och språkstrid med liten relevans.

Eller stor. För att världen är större. Större och rikare än språket. Språket kan aldrig göra världen rättvisa, påpekade filosofen och författaren antifascisten Georges Bataille i Den fördömda delen från 1949 (på svenska Symposion 1991). Eller om det snarare var Georges mamma. I tusentals år hade språket ställt henne och hennes systrar i världen åt sidan och låtit utkikspunkten vara en konventionellt formad blekhyad man med gods och stamtavla. Det dröjde över 700 år (1947) innan världens förmodligen mest ansedda universitet, Cambridge, släppte in människor med kvinnligt kön.

När de stora antika filosoferna hade talat om människan som världens centrum menade de en icke kroppsarbetande fri medborgare. Etikens omfattning, rättvisans vidd, den atenska demokratins subjekt. De goda föresatserna att behandla andra i den egna gruppen väl. En privilegierad bror en annan privilegierad bror. När den franska revolutionen proklamerade sitt jämlikhetsideal i slutet av 1700-talet var kvinnor fortfarande lämnade utanför.

Inte bara kvinnor och arbetare kunde, som vi vet, uppfattas och stämplas som inte lika mycket människor. Andra kunde jämställas med varelser som utgjorde antites, "djur", och ges samma behandling som de drabbade djuren. Jan P. Coen, grundläggare av nederländsk kolonialism på plats i Indonesien: "Får inte en man i Europa göra vad han vill med sin boskap? Så bör han också kunna göra med sina män här, för överallt är dessa, med allt som tillhör dem, att betrakta som husbondens egendom, på samma sätt som oskäliga djur i Nederländerna." Och Henry C. Morris i sin bok History of Colonization (1900): "För att hemmanationen ska erhålla den korrekt förväntade avkastningen, måste infödingarna låta sig disciplineras. Om de vägrar, bör de antingen utrotas, eller minskas till det antal som gör det möjligt att kontrollera dem."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De humanistiska civilisationernas kolonisering och massdödande av människor gav humanismen en ihålig klang. Varför exempelvis Michel Foucault, Donna Haraway och Louis Althusser i sina vidräkningar långt senare blev posthumanister och kastade bort humanismen för bristen på praktik. Fast det inte var humanismens fel att den inte tillämpades. Att den befanns bristfällig i omfång och vartefter tvingades släppa in de uteslutna människokategorierna. Att den inte rådde på de materiella maktförhållandena och för många blev till den tomt skramlande tunnan.

Eftersom människan inte är världens centrum, men har gjort sig till världens centrum, måste humanismens ideal vara människofokuserat. Inte självupptaget utan självkritiskt, inte självförhärligande utan självreflekterande, inte gruppegoistiskt utan generöst. Humanism, påpekade filosofen Elisabeth de Fontenay i Le Silence des Bêtes (Fayard 1998), betyder inte bara Människa i fokus. Humanism betyder även det goda i fokus. Humanismens ideal om det individuella ansvaret blir även människans ansvar som dominerande species. I sin bok Zoographies (Columbia UP 2008) föreslår filosofen Matthew Calarco "ett slags agnostiskt hänsynstagande utan i förväg uppställda begränsningar eller barriärer."

Vilket innebär att människan kan hålla på sin särskildhet, sin värdighet. Men inte på gränsen för hänsyn. Snarare bör mänskligheten lära sig det historiska samband som sällan diskuteras: Såsom djuren behandlas så riskerar också människor att behandlas. Såsom djuren koloniserades och utrotades så koloniserades och massakrerades människor. Såsom djuren i produktionsordningen kan förvandlas till ting så kan även människor förvandlas till ting. FN:s rapporter Human Impact Report (2009) och Livestock's Long Shadow (2006) visar att animalieindustrin idag, med dess miljöförstöring, vattenåtgång, växthusgasutsläpp och krympande biotoper för djuren i frihet, är en uteslutning som leder till sämre försörjningsmöjligheter för världens fattiga människor. På sikt för oss alla.

Språket kan inte göra världen rättvisa och det manligt västerländska språket visade sig bara vara ett av många mänskliga språk. Att erkänna "språken" i den schabloniserade kategorin "djur" kostar litet. Tvärtom kan mänskligheten öka sina chanser om den, istället för att regelmässigt nyttja och döda andra djurarter, överväger relationen och dess konsekvenser. Kanhända är det till och med en förutsättning för överlevnad. En postkolonial humanism igenkänner valet.

Lisa Gålmark

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tvesynens förbannelse. Om Sven Delblanc

"Gyttja var allt och dy." Omkvädet i memoarerna är sannerligen inget utslag av koketteri eller en lättköpt retorisk gest.Sven Delblanc föds, som bekant, i Kanada, närmare bestämt i Swan River ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 06 oktober, 2010

Alex Gino tillsammans med författarkollegan Sara Lövestam Foto Belinda Graham

Be Who You Are!

Författaren Alex Gino är varm, mysig och trevlig, har en vinnande New York dialekt och ett öppet sätt. Det är svårt att tänka sig Alex förbannad. Men det var tydligen ...

Av: Belinda Graham | Reportage om politik & samhälle | 27 oktober, 2016

En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 oktober, 2014

Kulturkrönika September 2016

Fem kulturhöjdpunkter denna sensommar: 1) Sara Broos nya film Speglingar; 2) indie-pop kontra barock på Drottningholmsteatern ; 3) Tjajkovskijs balettklassiker Nötknäpparen i technoversion på Dansens hus; 4) renässans för ...

Av: Björn Gustavsson | Björn Gustavsson | 23 september, 2016

I ljuset av Människoriket

Den teater som dominerar och har dominerat scenerna är för det mesta en välbekant underhållningshistoria. Den visar ibland ett misslyckande som man kan skratta åt eller lära sig någonting av ...

Av: Percival | Essäer | 21 mars, 2012

Franco Donatoni

The Heart's Ear

Italienske Franco Donatoni var en portalfigur inom den nutida ljudkonsten och han undervisade minst tre generationer av nya kompositörer under sin verksamhetstid. Till minne av Donatonis bortgång för femton år ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 10 juli, 2015

Burroughsparasiten

”Every man has inside himself a parasitic being who is acting not at all to his advantage.”– William S. Burroughs  Jag ser dig i din Brooks Brothers-kostym med väst, din blårandiga ...

Av: Jonas Wessel | Övriga porträtt | 14 april, 2013

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.