- Essäer om samhället
- Publicerad:
Solidarisk matematik
Åldringsvård är inget uppenbart sexigt ämne. Åldringsvård vilar ofta i medieskugga istället för att synas som en av samhällets stora angelägenheter. Ibland faller ljuset in trots allt. För några år sedan genom Anna Bäséns bok Vem ska ta hand om mamma (2003), nyligen genom Uppdrag gransknings (SVT) serie i två delar om svensk åldringsvård.
I förannonseringen hettas frågan upp med hjälp av den välkända djurparadoxen:
De gamla behandlas som djur.
Djur - och fångar - har det bättre än de gamla.
Stöd Tidningen Kulturen
Kanhända stämmer påståendena? I så fall - vilket av dem? Antingen är behandlingen av gamla sämre än den djuren - och landets fångar - får utstå. Eller så behandlas gamla lika illa som djur och fångar behandlas. Något eller någon kan inte behandlas lika illa och samtidigt ha det bättre.
Tankefiguren, ehuru välmenande, bryr sig litet om vilket. Djurens egendomsstatus och ålderdomslösa öde som slaktprodukt respektive fångars totala status av ofrihet blir av ringa betydelse. De grundläggande reella förhållandena blir irrelevanta. Djuren och fångarna blir castade tingestar, protagonister i en konstruerad konflikt, användbara hävstänger i en förmodat oskyldig logik.
Den uråldriga och underhållande men sällan genomskådade logik som ger tillfälligt stöd åt en behövande grupp - men inte alla. Gamlas oupphörligt utsatta situation ska hävas på bekostnad av andra utlämnade grupper.
Jämförelsen skämmer båda sidor i en konstruerad kamp om resurser. Jämförelsen skymmer samtidigt var och till vems nytta motsatsförhållandet har konstruerats. Det som skyms, det som gjorts osynligt, har två dimensioner: Den första dimensionen är den nämnda verkliga situationen för djur och fångar. Den andra dimensionen är de statliga miljarder (bidrag, krediter, skattelättnader, subventioner) som kunde ha riktats till åldringsvården och kriminalvården men istället går till att upprätthålla industrier som föder upp och spärrar in djur för produktion av mindre behövliga matvaror.
Taktiken där utsatta grupper med i realiteten förenade intressen ställs mot varandra stödjer en grupp men utgår från en annan. Roms härskare visste hur man gjorde, Machiavelli beskrev hur det skulle göras. Den fascistiska matematiken styckar upp och bluddrar blicken och varseblivningen. Låtsas nollsummespel där detta inte finns, kastar in underordnade grupper på arenan mot varandra, mörklägger verkliga intressen och behov.
Mörklägger de stora resurserna och det stora kapitalet, liksom naturens överflöd givet att den ombesörjs.
I styckmästarkulturen råder brist. I denna kultur är konkurrens oundvikligt. Pengaresurserna är knappa och naturen helt och hållet en tingest att bruka och missbruka. I avhandlingen Att uttrycka det undanträngda (2009) tolkar estetikfilosofen Camilla Flodin Theodor Adorno: "Hur kommer det sig att vi ser det som naturgivet att någon eller något alltid måste offras för att upplysningens framsteg ska kunna säkras?"
Vad är kulturval, vad är naturlag? Att ideligen pröva skillnaden borde vara ett gott samhälles skyldighet: hur kan framsteg säkras utan bakstöt, utan missräknade, utan marginalisering? Vad hindrar att varje utsatt grupp omhuldas, inte på varandras, utan på de icke utsattas bekostnad? Vad är i själva verket ett samhälles mest fundamentala uppgift?
Framåtskridande lagar utgår från en solidarisk matematik, ett räknesätt som avtäcker tankefiguren, illusionen om brist, de besuttnas kassor. Och vips, finner att en naturbestämd motsättning underprivilegierade kategorier emellan knappast existerar; att kulturen sedan länge placerar naturens förädlade resultat i redan överfyllda fickor.
Tänk den stund de laguppställda samlar sig. Äldre, fångar, djur i fångenskap med flera. Tar bruk av den samfällda rätten till värdigt liv. Riktar sina besvär och krav, inte nedåt utan uppåt, mot söndrande journalistik och konventionella budgetplaner.
Lisa Gålmark
