Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Machiavellis republikanska ideal

Tanken om republikens överlägsenhet över furstendömet (eller för den skull monarkin) är lika aktuell idag som den var för sex århundraden sedan. Varför Machiavelli? Det finns minst två viktiga skäl. Det ...

Av: Satya Datta | 25 augusti, 2010
Essäer

Mike Disfarmer. Fotograf. 1884 - 1959

Uppsala Konsert Kongress har under våren 2011genomfört ett antal konserter. Bland de framträdanden som annonserats på helsidor i dagspressen lade jag märke till Bill Frisell. Han omtalades som gitarrgeni och ...

Av: Birgitta Milits | 29 april, 2011
Essäer om konst

Thailand - leendets land. Besök i Ban Phe, Rayong

I flygande fläng landar vi i Bangkok med det fullbokade Boeing 777-planet från Wien. I förhållande till vädret i Sverige hade det under någon vecka varit vårlikt i Wien, men ...

Av: Lilian O. Montmar | 23 januari, 2013
Resereportage

På gränsen till normal? - en kritik av psykologisk diagnostik



Image I begynnelsen var Jorden en och densamma. Så kom människan och upprättade gränser. Hon delade in världen i territorier och skapade grogrunden för idén om "den Andre", främlingen - den som till varje pris måste hållas utanför. Men hon nöjde sig inte där. Undan för undan etablerades ett innan-/utanför även bland befolkningen inom gränserna. Begrepp som "dåren", "token" och "vettvillingen" togs i bruk. Efterhand resulterade dessa särskiljande bestämningar i det högst relativa begreppsparet normal/onormal. Den som föll utanför gränsen för det av kollektivet sanktionerade beteendemönstret brännmärktes och skickades så småningom till korrektionsanstalt. 

Om hon inte bara lämnades åt sitt beskrattade öde.

De psykologiska diagnosernas historia är vid det här laget lång och brokig. Med frenetisk iver har den medicinska expertisen sökt efter vägar att sålla agnarna från vetet. Om ett fåtal lämnas utanför blir den logiska konsekvensen att det stora flertalet befinner sig i trygghet därinne. Så fungerar ju stigmatiseringsprocessen. Och av alla de mer eller mindre förnuftsvidriga diagnoser som den samlade kåren för människosortering har frambringat, framstår en av dem som särskilt egendomlig: Borderline Syndrome. Vi talar alltså om en verksamhet som historiskt sett varit fullkomligt besatt av mellanmänskliga gränsdragningar. Antingen eller, inte både och. Men i och med inrättandet av detta syndrom hände något revolutionerande. Gränsen flyttade in i människan. Uppenbarligen kunde man inte bestämma sig för på vilka grunder den förmodade patienten skulle sorteras bort från normalitetens ordning: Vad gör man med en människa som uppvisar två friska reaktioner på en sjuk omvärld - neuros OCH psykos? Svaret blev att sjukförklara henne genom att peka på just denna "sjuka" och "farliga" gränslinje mellan ... ja, vadå?

Kär avvikelse har många namn. Ett av dem har lånats åt den mentala gränserfarenhet som skiktar en människa i föredomligt många lager. Låt vara att dessa lager understundom överlappar varandra eller skiftar hastigare än vad vi är vana vid. Den genomsnittlige medborgaren älskar och vårdar som bekant sin "ångest", sin "stress" och sina "nojor" ömt som nyfödda barn - men bara så länge de inte konstateras av vetenskapen utan tryggt och slentrianmässigt kan åläggas en själv enligt en klädsam och godtycklig logik. De verkliga demonerna, de som på allvar gör skäl för sitt namn, måste med nödvändighet förpassas till den medicinska terminologin för bisarra reaktionsmönster. Men vad kunde vara ett mer rationellt svar på en förvirrad efterkrigstid än psykos och neuros i fruktbar symbios? För att parafrasera den polske sociologen Zygmunt Bauman: Efter Auschwitz ingen normalitet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varenda gymnasieungdom med en spirituell förmåga som överstiger amfibiens brukar ha hört talas om Borderline - inte sällan i den välmenande och valbara kursen "Psykologi". Visserligen anpassas eufemismerna alltid efter tidens och vindens vändningar - idag talar man om "emotionell instabil personlighetsstörning" - men påbuden om abnormitet hänger alltjämt som en bila över den diagnosticerade: "Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, 'svartvitt' tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer." Man får bita sig i läppen för att inte göra enkla poänger av denna trubbiga diagnostik. Och ändå frågar man sig: Lider inte åtminstone 25 procent av Sveriges befolkning av denna så kallade "störning"?

På vilket sätt vilket blir egentligen "den avvikande" hjälpt av att veta" vad hon "lider" av? Det enkla svaret är: Den drabbade blir inte hjälpt, men hjälper däremot vetenskapen att verka vetenskaplig, ty utan lämpliga objekt kan ingen expertis legitimeras. Den som befinner sig i "helvetet" av "klängighet omväxlande med avståndstagande i viktiga relationer" kommer som en räddare i nöden när pseudopsykologin griper efter medicinska halmstrån. Nåde den vars ångest uppvisar tecken på "emotionell instabilitet, identitetsproblem och 'svartvitt' tänkande". Osökt föreställer man sig vilka kriterier som annars skulle pådyvlas den känsla av vanmakt som från tid till annan ansätter de flesta av oss? Vad sägs om emotionell stabilitet, stark jagkänsla och empatiskt tänkande?

Gränsen för det normala utgör med andra ord en hårfin linje av tvivelaktiga markörer. Vad som i ena stunden betraktas som en sund reaktion är i ögonblicket efter ett sjukdomssymptom. Så kan det gott få vara. Problemet är själva diagnosen, brännmärkningen, stigmatiseringen. Ty först i den stund "normaliteten" skaffar sig representanter som ritar om den psykologiska kartan i linje med den förmenta friskheten börjar resan in i ingenmansland. Och när det sedan famlas i mörkret efter nya skiljelinjer uppstår barocka icke-tillstånd. Ett sådant är Borderline Syndrome. Den desperata behandlingsmetoden, ett sammelsurium av kognitiv terapi och zenbuddism, är bara ett i raden av exempel på hur sjuk denna sjukdomsbestämning ter sig.

Roberth Ericsson 

Ur arkivet

view_module reorder

Levd äkthet, anspråkslös visdom

Carl-Erik af Geijerstam är död, men hans skrifter kommer att överleva honom. De är nämligen skrivna för individer som förmår uppskatta okonstlat kontemplativa, icke-konfessionella, kulturlevande texter som vittnar om ett ...

Av: Nikanor Teratologen | Litteraturens porträtt | 18 december, 2007

Ernst Lubitsch, cirka 1922 Foto Public Domain

A touch of Lubitsch

Man talar om the Lubitsch touch och syftar på den tyske filmregissören Ernst Lubitsch som kom till Hollywood i början av tjugotalet, blev kvar och lyckades, till skillnad från de ...

Av: Ulf Stenberg | Filmens porträtt | 03 april, 2017

Gud finns bortom Gud. Inledande samtal om mystiken. Del 1

Johannes Flink (JF), Guido Zeccola (GZ), Carl-Michael Edenborg (CME), träffades för några veckor sedan för att tala om Gud men sedan pratade de om mystiken. Tidningen Kulturen lovar en fortsättning ...

Av: Johannes Flink, Carl-Michael Edenborg, Guido Zeccola | Kulturreportage | 19 juli, 2010

Europa och den monumentala väggen – Del 2

Det svenska monumentalmåleriet influerades av artonhundratalets rådande estetiska idéströmningar ute i Europa. Hur det uppstod och kom att blomstra runt om i Sverige kan tecknas i tre delar. Perioden som ...

Av: Allan Persson | Essäer om konst | 17 januari, 2013

Från Friskatorpet

Våren avbröts, gick från kyla till värme till kyla igen. Frosten kom åter. Kölden skördar offer. Björkarna böjer sig för majstormen, den kalla vinden sliter i det nyutslagna gröna diset ...

Av: Emma Ehrlekrona | Gästkrönikör | 13 maj, 2010

Utsikt ner över Gamla stan och med havet i bakgrunden

Björn Gustavsson reser till Tallin

Vill du uppleva ett närbeläget men ändå annorlunda och rätt oexploaterat resmål – och samtidigt få gott om tid för avkoppling? Res med färjan Stockholm—Tallin; antingen i form av en ...

Av: Björn Gustavsson | Resereportage | 12 april, 2017

Leila Aboulela  Foto CC BY SA 3.0 Wikipedia

En afrikansk röst att lyssna till

Den afrikanska litteraturen har äntligen börjat få sitt rätta värde. Visst har det funnits en rad afrikanska författare, framförallt från senare halvan av förra seklet, som nått erkännande och berömmelse ...

Av: Carsten Palmer Schale | Essäer om litteratur & böcker | 27 april, 2016

Jesper Nordström 

Är borgerskapet kulturbärande?

Vad innebär det att vara borgerlig? Förutom det uppenbara att rösta på ett alliansparti? Om det anses borgerligt att via hårda studier, fokus, en handfull år på universitet, äga sitt ...

Av: Jesper Nordström | Gästkrönikör | 14 augusti, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.