Skolan i Athen (1511) av Rafael..

Den matematiska konsten

Det finns dem som anser att matematik är en konst och att siffrorna speglar skönheten i Universum. Den brittiska filosofen och matematikern Bertrand Russel gick så långt att han menade ...

Av: Mathias Jansson | 21 maj, 2016
Essäer om konst

Torsten, mera borsten!

Jag ser Johan August Strindberg promenera i ett stockholmskt snöfall. Snart nog ska han återvända till Blå tornet för att jaga bort kräftan med morfin. Bibeln lägger han på bröstet ...

Av: Stefan Whilde | 09 december, 2010
Stefan Whilde

Hinke Bergegrens tal ”Agitation för Kärlek utan barn ” lade grunden för RFSU

I El Salvador väntar just nu den 22 år unga Beatriz på ett beslut från landets Högsta Domstol om hon ska få genomgå en abort eller inte. Den gravida kvinnan ...

Av: Lilian O. Montmar | 08 juni, 2013
Reportage om politik & samhälle

Yta

Ytan, villfarelese, bedrägeri, lism, grannlåt, kattguld, kram, krimskramset, scruta, pastill, bibelot, boschet, vilior alga, flower border dangle on Potemkin's facades,, the underside of a structural component such as a beam ...

Av: Stefan Hammarén | 11 augusti, 2012
Stefan Hammarén

På gränsen till normal? - en kritik av psykologisk diagnostik



Image I begynnelsen var Jorden en och densamma. Så kom människan och upprättade gränser. Hon delade in världen i territorier och skapade grogrunden för idén om "den Andre", främlingen - den som till varje pris måste hållas utanför. Men hon nöjde sig inte där. Undan för undan etablerades ett innan-/utanför även bland befolkningen inom gränserna. Begrepp som "dåren", "token" och "vettvillingen" togs i bruk. Efterhand resulterade dessa särskiljande bestämningar i det högst relativa begreppsparet normal/onormal. Den som föll utanför gränsen för det av kollektivet sanktionerade beteendemönstret brännmärktes och skickades så småningom till korrektionsanstalt. 

Om hon inte bara lämnades åt sitt beskrattade öde.

De psykologiska diagnosernas historia är vid det här laget lång och brokig. Med frenetisk iver har den medicinska expertisen sökt efter vägar att sålla agnarna från vetet. Om ett fåtal lämnas utanför blir den logiska konsekvensen att det stora flertalet befinner sig i trygghet därinne. Så fungerar ju stigmatiseringsprocessen. Och av alla de mer eller mindre förnuftsvidriga diagnoser som den samlade kåren för människosortering har frambringat, framstår en av dem som särskilt egendomlig: Borderline Syndrome. Vi talar alltså om en verksamhet som historiskt sett varit fullkomligt besatt av mellanmänskliga gränsdragningar. Antingen eller, inte både och. Men i och med inrättandet av detta syndrom hände något revolutionerande. Gränsen flyttade in i människan. Uppenbarligen kunde man inte bestämma sig för på vilka grunder den förmodade patienten skulle sorteras bort från normalitetens ordning: Vad gör man med en människa som uppvisar två friska reaktioner på en sjuk omvärld - neuros OCH psykos? Svaret blev att sjukförklara henne genom att peka på just denna "sjuka" och "farliga" gränslinje mellan ... ja, vadå?

Kär avvikelse har många namn. Ett av dem har lånats åt den mentala gränserfarenhet som skiktar en människa i föredomligt många lager. Låt vara att dessa lager understundom överlappar varandra eller skiftar hastigare än vad vi är vana vid. Den genomsnittlige medborgaren älskar och vårdar som bekant sin "ångest", sin "stress" och sina "nojor" ömt som nyfödda barn - men bara så länge de inte konstateras av vetenskapen utan tryggt och slentrianmässigt kan åläggas en själv enligt en klädsam och godtycklig logik. De verkliga demonerna, de som på allvar gör skäl för sitt namn, måste med nödvändighet förpassas till den medicinska terminologin för bisarra reaktionsmönster. Men vad kunde vara ett mer rationellt svar på en förvirrad efterkrigstid än psykos och neuros i fruktbar symbios? För att parafrasera den polske sociologen Zygmunt Bauman: Efter Auschwitz ingen normalitet.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Varenda gymnasieungdom med en spirituell förmåga som överstiger amfibiens brukar ha hört talas om Borderline - inte sällan i den välmenande och valbara kursen "Psykologi". Visserligen anpassas eufemismerna alltid efter tidens och vindens vändningar - idag talar man om "emotionell instabil personlighetsstörning" - men påbuden om abnormitet hänger alltjämt som en bila över den diagnosticerade: "Centralt för borderlineproblematik är ångest som uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, 'svartvitt' tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer." Man får bita sig i läppen för att inte göra enkla poänger av denna trubbiga diagnostik. Och ändå frågar man sig: Lider inte åtminstone 25 procent av Sveriges befolkning av denna så kallade "störning"?

På vilket sätt vilket blir egentligen "den avvikande" hjälpt av att veta" vad hon "lider" av? Det enkla svaret är: Den drabbade blir inte hjälpt, men hjälper däremot vetenskapen att verka vetenskaplig, ty utan lämpliga objekt kan ingen expertis legitimeras. Den som befinner sig i "helvetet" av "klängighet omväxlande med avståndstagande i viktiga relationer" kommer som en räddare i nöden när pseudopsykologin griper efter medicinska halmstrån. Nåde den vars ångest uppvisar tecken på "emotionell instabilitet, identitetsproblem och 'svartvitt' tänkande". Osökt föreställer man sig vilka kriterier som annars skulle pådyvlas den känsla av vanmakt som från tid till annan ansätter de flesta av oss? Vad sägs om emotionell stabilitet, stark jagkänsla och empatiskt tänkande?

Gränsen för det normala utgör med andra ord en hårfin linje av tvivelaktiga markörer. Vad som i ena stunden betraktas som en sund reaktion är i ögonblicket efter ett sjukdomssymptom. Så kan det gott få vara. Problemet är själva diagnosen, brännmärkningen, stigmatiseringen. Ty först i den stund "normaliteten" skaffar sig representanter som ritar om den psykologiska kartan i linje med den förmenta friskheten börjar resan in i ingenmansland. Och när det sedan famlas i mörkret efter nya skiljelinjer uppstår barocka icke-tillstånd. Ett sådant är Borderline Syndrome. Den desperata behandlingsmetoden, ett sammelsurium av kognitiv terapi och zenbuddism, är bara ett i raden av exempel på hur sjuk denna sjukdomsbestämning ter sig.

Roberth Ericsson 

Ur arkivet

view_module reorder
Illustration: Hebriana Alainentalo

Fantasi och mening

Kärleken har behov av verklighet.

Av: Tidningen Kulturen | Melker Garay : Reflektioner | 15 september, 2015

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 23 augusti, 2012

Ingen elektronisk växtvärk i underjorden. Om Art’s Birthday

Många bitar faller på plats under den vecka i Stockholm då maskinisterna i Kraftwerk gör fyra fullsatta konserter på Cirkus och dessutom visar sin 3-D-installation 1 2 3 4 5 ...

Av: Curt Lundberg | Essäer om musik | 29 januari, 2014

Håll hoppet levande

I september 2012 var en av undertecknarna av Charta 77, Jaroslav Suk, tillsammans med undertecknad, de enda svenskar som fick äran att ingå i en månghövdad internationell grupp av övervakare ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 maj, 2014

Veckan från konungen

Sveriges statsskick skakas i sina grundvalar. Det som alla visste, i alla fall de som ville veta, har nu avslöjats. Vår monark är ingen städad familjefar, utan en festprisse som ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 05 juni, 2011

Hur jag minns Ilja Grigorjevitj Ehrenburg

Ilja Ehrenburg blev 76 år gammal. Han dog den 31 augusti 1967, alltså på dagen för 45 år sedan. Prostatacancer. Trots att han var sexuellt mycket aktiv och myten säger ...

Av: Vladimir Oravsky | Litteraturens porträtt | 31 augusti, 2012

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Carsten Palmer Schale – Från världen till köksbordet

”Jag heter Carsten efter min farmor. I november kommer min 42:a bok, men inom litteraturen har jag bara givit ut ett knappt dussin. Mina stora intressen i livet – vid ...

Av: Carsten Palmer Schale | Utopiska geografier | 19 november, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.