100-eurosedel med konst av den grekiska konstnären Stefanos

Stämpla dina sedlar – aktivism och pengar

Konstnärer har länge arbetat med monetära systemet som koncept och uttrycksmedel, men att handgripligen ge sig in i det är inte riktigt lika vanligt. Konst som civil olydnad? Tänkvärt blir ...

Av: Mathias Jansson | 18 mars, 2015
Essäer om konst

Är du mogen nog?

Jag velar, det är sant, inför att argumentera den svenska yttrandefriheten i relation till den så kärt omtalade konstnärliga friheten men det är knappast ovanligt att dessa två stångas med ...

Av: Linda Bönström | 21 mars, 2010
Essäer om konst

Om kreativitetens binära och annorlunda maskinerier

Musikindustrin kan i många avseenden liknas vid ett kreativitetens binära maskineri i det att den producerar en uppsättning antingen-eller positioner som i sin tur blir till de ingångsvärden som definierar ...

Av: Daniel Ericsson | 02 januari, 2010
Essäer om musik

Vincent Lambert

Har svenska jurister nagot att lära av den franska tillämpningen av eutanasilagen?

Många fransmän håller andan när de hör Vincent Lambert omnämnas.. För åtta år sedan hamnade han i koma efter en trafikolycka. För tre år sedan inleddes kampen om hans fortsatta ...

Av: Eva-Karin Josefson | 17 december, 2015
Gästkrönikör

Foto Ivo Holmqvist

Stigmatisering är ett historiskt begrepp när det gäller samhällets syn på psykisk sjukdom.



Begreppet stigmatsering används ofta i samhällsdebatten.
Ordet stigmatisering kan härledas från grekiskans stigma som betyder (bränn) märke, fläck. Ordet kan härledas till en medeltida (ligatur) av bokstäverna sigma och tau.




 

 

Stigmatiseringsbegreppet används i stort sett som ett negativt begrepp. Han beskriver en stigmatiserade egenskap som att den misskrediterar en människa om den är känd för omgivningen och den beskrivs som misskreditabel om den är dold.

Det är lätt att föreställa sig att den stigmatiserade människan kan få problem ex. vid anställningsintervjuer, eller ex. att få vänner socialt.

Annons:

Ordet stigmatisering har flera betydelser. Dels kan begreppet användas utifrån den kristna tron då det innebär att en människa har kroppsskador som inte har orsakats av trauma, som anses ha likhet med de sår som Jesus hade på korset.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Begreppet stigmatisering när det gäller samhällets syn på psykisk sjukdom har en betydelse som kan härledas från sociologin.

Professor Erving Goffman som föddes i Kanada 1922 och dog 1982 var en amerikansk professor i antropologi och sociologi som skrev böcker om interaktioner mellan människor och stigma. Hans böcker har sålts i många upplagor internationellt och även i aktuella upplagor.

En period under 1950-talet arbetade han och gjorde studier för amerikanska ”National Institute of Mental Health” som innebar studier av mentalsjukas situationer och interaktioner.

När det gäller stigmabegreppet så delade han in begreppet i 3 enheter dels 1. Kroppsliga stigman ex. blind, hörselskada, dels 2. Karaktärsstigman ex. missbruk samt 3. Gruppstigma ex. etnicitet, kön.

Redan 1959 publicerade Erving Goffman boken ” The presentation of self in everyday life”. Orginalets förlag var Doubleday&Company, Inc. Den svenska översättningen heter ”Jaget och maskerna. en studie i vardagslivets dramatik.”Den blev utgiven 1974 på Raben&Sjögren. Senaste upplaga utgiven på Norstedts Akademiska förlag 2009.

Utifrån denna diskuterar han att människans roll är att i sociala sammanhang överföra jagintryck, han lägger vikt vid ramen och talar om en social inrättning,(som representerar möten i samhället), som en plats med gränser där människor får intryck dvs. där varseblivning äger rum.

I en senare bok med orginaltitel: ”Stigma, Notes on the management of spoiled indentity publicerad 1963 avPrentice-Hall Inc Englewood Cliffs, New Jersey, USA översatt med orginalutgåva i Temaserien 1972 med titel Stigma. Den avvikandes roll och identitet” utvecklar han stigmatiseringsbegreppet.

Stigmatiseringsbegreppet används i stort sett som ett negativt begrepp. Han beskriver en stigmatiserade egenskap som att den misskrediterar en människa om den är känd för omgivningen och den beskrivs som misskreditabel om den är dold.

Det är lätt att föreställa sig att den stigmatiserade människan kan få problem ex. vid anställningsintervjuer, eller ex. att få vänner socialt.

Boken är sammanställd mot bakgrunden av ”den tidens” resultat av medicinsk utveckling. Han beskriver ex. hörselskador som stigmatiserande och det är trots allt 50 till 60 år sen böckerna skrevs. Idag har vi en medicinsk utveckling när det gäller ex. hörapparater som gör att människor med dessa problem inte längre har hörselproblem.

När det gäller synen på mentalsjukdom, mentalt sjuka och psykisk sjukdom så redovisas dessa begepp bara som en mindre del i hans böcker.

Synen på mentalsjuka är rädsla och människor försöker dölja att de varit inlagda.

Han beskriver också kognitiva, tankemässiga problem ex. att det syns för andra människor i det sociala livet att någon varit inlagd på mentalsjukhus tidigare, då medpatienter hälsar på stan i ett senare socialt sammanhang.

Även här representerar han en ”dåtida” syn och det har även inom detta område medicinskt skett avgörande framsteg. Han använder ett samlande begrepp som sannolikt väl reflekterar dåtidens syn på psykisk sjukdom.

Psykiskt sjuka beskrivs som mentalt sjuka. Någon indelning i diagnoser görs inte.

Frågan som kan ställas är om samhällets syn på psykisk sjukdom följt den medicinska utvecklingen på ex. ett liknande sätt som hörselskadorna.

Erving Goffman återkommer ofta till människors roller och hur vi styrs av våra intryck.

Han återkommer också till andra sjukdomar ex. epilepsi som upplevdes stigmatiserande och där det skett avsevärda medicinska framsteg som medfört en helt annan situation behandlingsmässigt och också medfört en nyorienterad samhällssyn när det gäller stigmatisering av människor med neurologisk sjukdom som t.ex. epilepsi.

I boken ”Asylyms. Essays on the sociala situation of mental patients and other inmates” publicerad ursprungligen på orginalförlag Anchor Books, Doubleday& Co.1961 gör Erving Goffman en djupare analys på samhällets syn på mentalsjukhus och psykisk sjukdom ur ett sociologiskt perspektiv.

Boken är publicerad i många upplagor in på 1990-talet.

I denna bok tar Erving Goffman upp samhället syn på de människor som var inlagda på mentalsjukhus. Gränserna var stela och stigmatiserande. Personalen och patienterna kan uppfattas som ”vi och dem”. Patienterna måste följa vissa regler ex. mattider och sjukhuskläder. Under den tiden som även hade motsvarighet i Europa och vårt land så bodde inlagda människor på mentalsjukhus ofta längre tider.

Senare på 1970 och 1980 talet så reformerades psykiatrin och i såväl USA som Europa på det sättet att antalet vårdplatser minskade drastiskt och tidigare patienter integrerades i samhället. Människor som tidigare bott långa tider på mentalsjukhus började för decennier sedan i takt med de medicinska framstegen att skrivas ut klart förbättrade efter behandling för t.ex. djup depression, melankoli och/eller psykos ( tillstånd, sjukdom då en individ tappar verklighetsuppfattningen.) Att samhällen senare också fått kritik för att integreringen inte alltid fungerat väl i aktuell tid har säkert också medfört stigmatiseringsproblem.

Det finns trots de sociala hierarkierna ”ljusglimtar” i Erving Goffmans essäer. Patienterna såg på TV, hade dans och man uppfattade och såg att den goda empatiska kontakten kunde fungera väl.

Likaväl var den sociala rörligheten mellan personal och patienter ganska orörlig. Rollen som patient var stigmatiserande. På den tiden verkar det ganska omöjligt eller iallafall mycket svårt att genomföra en ”karriär” att samtidigt inneha en professur i psykiatri och samtidigt skriva en biografi om sin egen manodepressiva sjukdom.

Detta blev några decennier senare möjligt genom den amerikanska psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison. De medicinska framstegen när det gäller t.ex. hörselskador och hörapparater samt möjliga operationer i innerörat gav för samhället och omgivningen så påtagliga effekter avseende de problem med stigmatisering som fanns tidigare.

Den som är hörselskadad hör bättre och detta är tydligt i sig och kan påverka ex. umgänge och faktiskt kanske anställningar. Påtagligheten gör att stigmatseringen blir inte längre samma problem.

Även ex. en amputerad kan med medicinska framsteg med en skickligt gjord benprotes röra sig fritt i den affär där han arbetar till skillnad från hur det var att ha de ”klumpiga” proteser som fanns för 50 år sen.

Detta kan uppfattas som självklarheter när det gäller synen på dessa sjukdomar. Problemen kan vara de psykiska sjukdomarna. De psykiska sjukdomarna ”syns” ofta inte. Man kan inte ”läsa av” människans hjärna på samma sätt som man ser en protes fungera.

Mentalsjukhusen på 1950 och framöver fram till de senare förändringarna var en ganska sluten värld med tystnadsplikt, stigmatisering och en för det vanliga samhället ganska bristande insyn. Ibland en kanske ”mystifierad värld”. Innanför mentalsjukhusens murar fanns de givetvis personer högt i makthierarkierna som gjorde insatser för att göra vården mer human. Ex. resor för patienter, patienter hade möjlighet att måla konstnärligt.

Genom den amerikanska psykiatriprofessorn Kay Redfield Jamison togs ett nytt och avgörande grepp när det gäller synen på psykisk sjukdom och stigmatisering i samhället.

Kay Redfield Jamison föddes i USA utanför Washington 1946. I självbiografin ” Un unquiet mind” 1996 Vintage books som är en ”bestseller” och internationellt översatt till många språk beskriver hon att hon i yngre år gjorde ett studiebesök på ett mentalsjukhus. Hon möter just den värld som Erving Goffman beskrivit i sina böcker angående mentalsjukhusen med stigmatisering och social roller som var ganska orörliga. Hennes självbiografi är översatt av Natur och Kultur med titeln ” En orolig själ” 2002.

I självbiografin skriver hon med värme och humor om sin egen uppväxt och karriär. Hon är både för 1990 talet och senare på 2000-talet unik på det sättet att hon möjliggör att skriva om sin egen sjukdom som innebär manodepressiva psykoser ( sjukdomsfaser då hon tappar verkligheten) och inläggningar, samt parallellt att hon lyckas att göra en betydande karriär inom psykiatrin.

Hon utbildar sig till psykolog, doktorerar och får en professur i psykiatri vid Johns Hopkins Universitet i USA.

När det gäller stigmatiseringsbegreppet så tar hon upp det som ett problem.

Samhällets syn på psykiatrin, medicinska framsteg gick inte i takt på ett önskvärt sätt. För hennes del medförde det att hon senare i livet uppfattade att stigmatisering gjorde att hon sökte vård betydligt senare än vad hon egentligen behövt.

Det studiebesök hon gjorde som ung vid ett mentalsjukhus och den samhällsinformation hon hade gjorde att hon senare beslutade sig att försöka påverka stigmatiseringen som problem när det gäller samhällets syn på psykisk sjukdom.

Sannolikt hade många människor med omfattande sociala karrärer vårdats inom psykiatrin under 1950 och 1960- talen då Erving Goffman gjorde sina sociologiska studier, men mycket få av dem hade valt att tala öppet om vården.

Kanske de pratade med en sluten familjekrets av vänner, kanske de hade arbetsgivare eller var arbetsgivare själva som fått stöd av omgivningen. De upplevde säkert stöd av tystnadplikten och kanske av att det fanns privata avdelningar som i sig kunde medföra en social avskildhet.

När Kay Redfield Jamison befinner sig i sina ”dubbla roller”, dels i övre skiktet av psykiatrins hierarki, men också i rollen som patient har hon ingen given förebild. Hon är ”först” när hon väljer att tala öppet om sin psykiska sjukdom och dessutom att skriva en biografi om sitt liv.

Man skulle kunna uppfatta att hon frestats och övervägt de äldre begreppen ” misskrediterad” eller ”misskreditabel”när det gäller psykisk sjukdom som stigma.

I självbiografin med titeln ”Un unquiet mind” översatt ”En orolig själ” så skriver hon om den oro och de rädslor hon har framförallt vid tjänstetillsättningar, när hon väljer att tala öppet om sin psykiska sjukdom.

Hon har flera roller. Hon har patientansvar, hon är lärare för dem som studerar medicin och psykologi och hon är givetvis rädd att hennes auktoritet ska skadas. Vid tjänstetillsättningar har hon ett beroende av kollegiala bedömningar. På många sätt är hon ett amerikanskt framgångsöde genom att hon får stöd av majoriteteter av dem som ska bedöma henne och man får anta att hon lyckats ”få bort” en del stigmatiseringsproblem från tidigare decennier.

Hon når ut i samhället med sina böcker som är ”bestsellers” internationellt, hon får också en hel del priser och utmärkelser, detta gör att hon kan påverka internationellt. Hon är också en erkänd föreläsare. Finns det problem för henne? Motgångar? Kolleger som fastnat i gamla stigmatiseringproblem?

I självbiografin tar hon upp ett par ex. där kolleger inte mött henne på ett bra sätt och där hon blivit ”sårad”. Dessa kolleger har dock inte haft maktpositioner. Hon har kunnat göra sin karriär. Historiens ”vingslag” har påverkat samhällets syn på psykisk sjukdom. Medicinska framsteg möjliggör situationer som inte varit möjliga ett par decennier tidigare. Stigmatisering handlar om samhällets syn på människor som har psykiska sjukdomar.

Här är media en viktig faktor ex. böcker, tidningar, TV och internet. Det finns kanske en viss form av ”mystifiering”av psykisk sjukdom i samhället som kan göra att medicin och samhällets bedömningar av människor kan komma i otakt och detta kan medföra stigmatiseringsproblem.

Om man skulle generalisera längre tillbaka i tiden ex. till 1800-talet och den samhällssyn som var då på psykisk sjukdom och därefter närma sig aktuell tid med TV-serien

”En sluten avdelning” från S:t Görans sjukhus i Stockholm med en interiör från en psykiatrisk avdelning av journalisten Maud Nycander, så ser man en betydande samhällsförändring när det gäller synen på psykisk sjukdom. Vår aktuella tid är långt bort från den tid mer än 100 år tillbaka i tiden då prästbetyget var av betydelse för inläggning på Hospitalen. När journalisten Maud Nycander gjorde dokumentären om den slutna psykiatriska avdelningen på S:t Görans sjukhus så hade hon som avsikt att minska fördomarna mot psykisk sjukdom.

Man kan sammanfatta att hon önskade påverka stigmatisering av psykisk sjukdom genom media som denna gång var en TV-dokumentär. Samtidigt så kartlägger myndiheten Handisam stigmatiseringsproblem av psykisk sjukdom i vårt aktuella samhälle och det finns kvarstående fördomar som kan påverka människors liv i vårt samhälle.

 

 

Gunilla Dored

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Det är jul igen - fakta och fiktion

Mitt intresse för att sätta mig in i våra jultraditioners ursprung började med att jag i en av den världsberömda finska shamanforskaren Juha Pentikäinens böcker stötte på en bild av ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 25 december, 2015

Arkiv över idag

Efter tio minuter bärs en kvinna ut med bår. Jag vänder mig om och ser att ingen annan gör det. På den enorma duken strömmar tomma landskap, varpå blickar är ...

Av: Frida Sandström | Essäer om musik | 07 februari, 2014

Erotik - en väg till Gud

"Till Dig, / därför att jag älskar Dig. / Ibland är Du en främling för mig / eftersom Du är så annorlunda... "Idag var jag mycket lycklig och helt uppfylld ...

Av: Bo I. Cavefors | Essäer om religionen | 27 december, 2007

Arun Gandhi och hans barn - att lyfta blicken mot det möjliga livet

Sundsgården ligger vackert vid sundet. När jag lyfter blicken ser jag obehindrat Danmark närma sig. Jag undrar varför inte bron finns här, som förbinder en del av vår nordiska samhörighet. Nu ...

Av: Hans-Evert Renérius | Gästkrönikör | 22 oktober, 2013

Ålderdom

Tre småkakor låg på assietten. Kaffet hängde i luften, timmen var slagen till mitt på dagen, det var halvtid. Hennes hand var knölig, hon satt och tittade ut genom fönstret ...

Av: Jenny Berggren | Gästkrönikör | 30 juli, 2013

War is over

John Lennon och Yoko Ono Lennon lanserade på sin tid kampanjen “War is over : If you want it”. Och så är det. Mänsklighetens framtid är avhängig av den enskilda människans ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 16 november, 2017

Om det moderne. Del I

Innledning Artikkelen min bygger på følgende tese: at for de aller fleste begrepsord gjelder det at det ikke er helt opplagt/innlysende hva for betydning og mening de aktuelle begrepsordene har, eller ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 27 november, 2011

"Jag är långt radikalare än någon kan ana."

Den 3 oktober 1974: Svenska Akademiens ständige sekreterare, Karl-Ragnar Gierow, kliver ut genom Börssalens dörr och betraktar mediauppbådet framför sig. Han meddelar, men i påfallande behärskade, nästan kärva ordalag, att ...

Av: Björn Gustavsson | Essäer om litteratur & böcker | 29 oktober, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.