Marionetter. Foto: Belinda Graham

Don Giovanni - Mozart regisserar själv sin största triumf i Prag

I Prag är Don Giovanni helt enkelt den största blockbustern! Punkt slut. Aldrig har Mozarts mästerverk gjorts så charmigt och humoristiskt, och ändå helt seriöst, som av den klassiska National ...

Av: Belinda Graham | 08 maj, 2015
Resereportage

Dr Krabba 6

Janne Karlsson, född 1973 och bosatt i Linköping med mina två söner. Har arbetat inom vården i 20 år, men sade upp mig 2010 för att satsa helhjärtat på tecknandet. Då ...

Av: Janne Karlsson | 11 november, 2011
Kulturen strippar

Goethe om Shakespeare

R.L.Stevenson skriver i sin essä Böcker som har påverkat mig om bland andra Shakespeare och Goethe. Stevensons uppskattning av Goethe är något motvillig, medan hans hyllning till Shakespeare är helhjärtad. Att ...

Av: Johann Wolfgang Goethe | 24 juni, 2013
Utopiska geografier

Om operas rätt att klinga skönt – ett samtal med tonsättaren Mats Larsson…

I Umeå framskrider kulturhuvudstadsåret och på Norrlandsoperan närmar sig urpremiären av operan ”Blanche och Marie”, tonsatt av Mats Larsson Gothe. Hedvig Ljungar träffar honom för ett samtal om varför opera ...

Av: Hedvig Ljungar | 15 september, 2014
Musikens porträtt

Till minnet av dem som stannade häruppe



till_minnet.jpg
 Foto:Niels Hebert

Till minnet av dem som stannade häruppe

Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe.

Malmvagnarnas bromsar skriker i lutningen ner mot Björkliden. Det är inga vanliga spridda, korta bromsskrin som snart upphör, utan en kör av långdragna disharmonier, som från en flock osaliga som kommer flygande och tjutande längs fjällsidorna mot ett enda, våldsamt crescendo, en outhärdlighetspunkt mot vilken alla stämmor konvergerar och förenas till ett enda våldsamt skrik just innan det upphör märkligt samstämt, som avhugget av en osynlig körledare och försvinner i en tystnad, som tycks skör som en skadad människa långt efter att misshandeln upphört. 

Efter de 30 årens byggande av malmbanan monterades affären, stationshuset, bostadsbarackerna, hotellet, sjukstugan och kontoren ned och delarna lastades på vagnar och transporterats till andra platser, och nu sedan husgrunderna försvunnit under gräs och fjällbjörkar, finns endast kyrkogården med sin mur, den smidda järngrinden, träkorsen med namn och dödsår i sakliga svarta versaler och minnesstenen som Kungliga Järnvägsstyrelsen lät resa 1923. En förteckning över de döda finns i det senare byggda kapellet. Inom glas och ram räknas namnen upp med födelseort och födelsedatum (inte för alla), dödsdagen och gravplatsnummer. På en karta över kyrkogården kan man se var de olika gravarna finns. Ordningen fraktades hit, också till kyrkogården. De döda häruppe kom från Stockholm och Sillhövda, från Fernebo, Odensala och Väster Löfsta och Frödinge, men de flesta kom från norr, från Frösön, Skön, Sävar och Gellivare, från Gransjö, Malmberget, Nye, Norberg, Ramsele, Riksgränsen och från Viittangi, Vassijaure, Abisko och Björkliden.

Kungliga Järnvägsstyrelsens ord höggs just så i det stora röda granitblocket (som troligen fraktades hitupp med järnvägen) och bokstäverna målades i guld. Av ordet häruppe förstår man att det tillkommit i Centrum och man kan föreställa sig hur en karta r­ullas ut på ett bord och konstaterandet, ja, det är verkligen högt uppe, däruppe … och ordet däruppe förvandlade stenhuggaren enligt instruktionen till häruppe som en gest över kartan, ett erkännande av denna nordliga plats betydelse som om den kunde vara ett Centrum – dock bara tillfälligt då Järnvägsstyrelsens representanter befinner sig häruppe eller befann sig häruppe och faktiskt ledde detta storslagna pionjärarbete, och inviger vården utan att någon märker den misstanke som snor runt kyrkogården likt en fjällräv, att detta häruppe är ett Centrumhugget ord, för vem av dem som lever här tänker att jag bor häruppe och kanske blir kvar häruppe, och svarar om du frågar ”Hur är det att bo häruppe?”, en fråga som, om du tänker efter, kanske också kan tolkas som ”Hur är det att dö häruppe”, långt från civilisationens välsignelser och mer skyddade, liksom osynliga död, häruppe tycks allt så brutalt synligt, svart och vitt som fjällbjörkarnas stam, har du kanske tänkt flyktigt och i förbigående, men den som fått en sådan fråga svarar med eftertryck att jag bor här, bor du därnere om någon frågar dig där du sitter på ditt kontor och tänker du, här sitter jag härnere, nej, det gör du inte, du sitter alltid här, och är det inte då när du hittar ordet häruppe du tror dig ha funnit ett ord med snö och kyla i sig, ett ord som rymmer obeskrivliga umbäranden och samtidigt också liksom ljudande av psalmsång i din barndoms kyrka, och fullföljer någon tankegången (eller om du gör det långt senare) kan man misstänka att dessa järnvägsstyrelser längtar efter pionjärtiden, eller mer precist när saken analyseras närmare, att efterklangen av hjältedåd och tragiska händelser i andra polartrakter ska kasta en kittlande skugga i soliga och torra ämbetsmannarum, när man bestämde sig för orden ”stannade kvar”, ord som skyler andra ord som lämnades kvar, övergavs, dog av umbäranden, feber, ras och sprängskott som gick fel, och bakom dessa ord likgiltighet, omänskliga förhållanden, utnyttjande och rovdrift, och man kan undra, kan du med tiden fråga, vad som drev Kungliga Järnvägsstyrelsen i dessa oroliga tider – var dessa som reste minnesvården kanske besjälade av försoningstanken som skulle gjuta oljor på den oroliga samtiden, för något fick denna kungliga styrelse att närma sig Tornehamn 1923, vilket var långt senare, över en mycket tunn is under vilken de gyllene bokstävernas mörka skuggor måste varit synliga, eller såg man inte, såg man bara sin egen storslagna gest över kartan, häruppe blev de kvar, tysta, anonyma hjältar som offrade sitt liv för Kungliga Järnvägsstyrelsens järnväg som skapade välstånd i landet (snart skulle världen rusta till krig igen och Norrbottens malm förvandlas till kanoner och pansar), hjältar som väntade på sin rättmätiga hyllning, den kungliga styrelsens tacksamhet och erkännande … rättfärdigandets renande känsla, ett rus, en skälvning i den kungliga styrelsesjälen som framkallar tårar av det slag bara hjältedåd kan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på Turiststationen i Abisko mellan vaka och dröm, tanken på att den plats du sett i dag med sina skimrande fjällbjörkar, härjats av feber som inte kunde vändas på sjukstugan och omgetts av svåra ras ingen kunde förhindra, och vad skulle hjälpa att frakta någon över Torneträsks krabbsjö, för vart skulle man frakta den sjuke eller skadade … och i den oroliga sömnen efter avtäckandet av den av Kungliga Järnvägsstyrelsen resta vården och den omfångsrika middagen med det myckna brännvinet som hör ihop med järnvägsbyggande (som annat rejält arbete), hör du ett tåg ankomma till det bortfraktade Tornehamn, yrvakna och med skrynkliga kläder som om alla sistlidna natt fått för sig att sova i dem, männen orakade och rödögda, kvinnorna vars ansikten tycks darra, vem kan tro sina ögon, och barnen frånvarande som om de lång tid suttit ensamma och tysta, snörombundna väskor och korgar underligt lätta som om tyngdlagen inte angick dem, hur deras skrik intill det oändliga Torneträsk fastnade på dig som imma … och hur du far upp ur din dröm i din tystnad häruppe.

Niels Hebert

Ur arkivet

view_module reorder
 On Kawara på Twitter

Bloggar på avigan och twitterkonst

Det finns miljontals bloggar runt om i världen fyllda med politiska åsikter, existentiella funderingar, skvaller, vardagsnoteringar, sex och spam, så varför skulle inte även världens mest kända New Media-konstnärer, Joan ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 26 februari, 2016

Individ-perspektiv, genus-perspektiv, klass-perspektiv

Jag föddes med ett individ-perspektiv och har behållit det perspektivet genom åren. Det betyder att jag alltid varit välkomnande och accepterande mot mina medmänniskor. Jag har aldrig avvisat någon på ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 04 mars, 2013

Terrorism

Terrorismen har nått Sverige, och landet har förlorat sin oskuld. Visserligen har terror drabbat Sverige förut, och det åtskilliga gånger, men då var utfördes inte dåden av en förvirrad muslim ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 16 januari, 2011

Om Frans G. Bengtssons essäer

Frans G. Bengtsson roman ”Röde Orm” ska ges ut i en nyutgåva. Det sa Lars Lönnroth i en streckare (SvB) 9/2  i år. Vilket förlag det gäller nämndes inte men ...

Av: Lennart Svensson | Essäer om litteratur & böcker | 07 mars, 2012

Är Kolumbusdagen värd att firas?

Världen våndas under deras förtryck som vill den väl (Rabindranath Tagore) Kolumbusdagen firas i USA sedan år 1937 den andra måndagen i oktober till minne av Kristoffer Kolumbus ankomst till Amerika ...

Av: Nina Michael | Reportage om politik & samhälle | 12 oktober, 2013

BRYT

En person jag känner har varit utbränd och sjukskriven i många år. Nu har regeringen ändrat reglerna för fas 3, vilket drabbar henne. Efter att ha gått på vad hon ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 16 juni, 2011

Den svarta romantiken hos Guy Debord

Guy Debord är en tidsinställd bomb, svår att desarmera. Men försök har gjorts och görs – att neutralisera och urvattna honom, att estetiserande förneka hans originalitet. Verkningslöst. Debord förblir dynamit som ...

Av: Michael Löwy | Övriga porträtt | 14 december, 2013

Intervju med den katolska biskopen Anders Arborelius

På Götgatan i Stockholm i en gammal byggnad nära den katolska domkyrkan ligger den katolska biskopens ämbete, kontor och bostad.Att tala om katolicism väcker fortfarande uppseende i Sverige. Men i ...

Av: Guido Zeccola | Övriga porträtt | 09 september, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.