Maya Deren: banbrytande artist

Maya Deren (1917-1961) var en pionjär inom den amerikanska efterkrigstidens avantgardefilm. Feministisk inspiratör, banbrytande koreograf, Voodooprästinna, etnograf, filosof, dansare och poet. Ett "flower child" före sin tid som vägrade låta ...

Av: Helena Strängberg | 19 april, 2010
Filmens porträtt

Katten är död och levande samtidigt

“What happens if you put a cat in the microwave?” Ja, vad händer om du gör det, tänker jag. Svar: Ingenting. Så länge du inte sätter på microvågsugnen. Men vad händer ...

Av: Helena Lie | 06 maj, 2013
Reportage om scenkonst

Lucky Dog, deras absoluta första långfilm

Helan och Halvan och den komiska fallhöjden

Att Helan och Halvan är roliga, därom råder eller borde inte råda något tvivel. Åtminstone inte i min, till åren något komna generation. Hur det är med efterkommande generationer vet ...

Av: Ulf Stenberg | 03 april, 2016
Essäer om film

Francesca Woodman. Självbedrageri. Rom, 1978. Med tillstånd från MM i Stockholm.

Ängeln och Döden

”Jag har några parametrar, just nu liknar mitt liv kaffesump. Och jag skulle vilja dö ung och spara det som jag har hunnit skapa, dessa kaotiska men söta bilder, istället ...

Av: Guido Zeccola | 07 september, 2015
Konstens porträtt

Till minnet av dem som stannade häruppe



till_minnet.jpg
 Foto:Niels Hebert

Till minnet av dem som stannade häruppe

Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe.

Malmvagnarnas bromsar skriker i lutningen ner mot Björkliden. Det är inga vanliga spridda, korta bromsskrin som snart upphör, utan en kör av långdragna disharmonier, som från en flock osaliga som kommer flygande och tjutande längs fjällsidorna mot ett enda, våldsamt crescendo, en outhärdlighetspunkt mot vilken alla stämmor konvergerar och förenas till ett enda våldsamt skrik just innan det upphör märkligt samstämt, som avhugget av en osynlig körledare och försvinner i en tystnad, som tycks skör som en skadad människa långt efter att misshandeln upphört. 

Efter de 30 årens byggande av malmbanan monterades affären, stationshuset, bostadsbarackerna, hotellet, sjukstugan och kontoren ned och delarna lastades på vagnar och transporterats till andra platser, och nu sedan husgrunderna försvunnit under gräs och fjällbjörkar, finns endast kyrkogården med sin mur, den smidda järngrinden, träkorsen med namn och dödsår i sakliga svarta versaler och minnesstenen som Kungliga Järnvägsstyrelsen lät resa 1923. En förteckning över de döda finns i det senare byggda kapellet. Inom glas och ram räknas namnen upp med födelseort och födelsedatum (inte för alla), dödsdagen och gravplatsnummer. På en karta över kyrkogården kan man se var de olika gravarna finns. Ordningen fraktades hit, också till kyrkogården. De döda häruppe kom från Stockholm och Sillhövda, från Fernebo, Odensala och Väster Löfsta och Frödinge, men de flesta kom från norr, från Frösön, Skön, Sävar och Gellivare, från Gransjö, Malmberget, Nye, Norberg, Ramsele, Riksgränsen och från Viittangi, Vassijaure, Abisko och Björkliden.

Kungliga Järnvägsstyrelsens ord höggs just så i det stora röda granitblocket (som troligen fraktades hitupp med järnvägen) och bokstäverna målades i guld. Av ordet häruppe förstår man att det tillkommit i Centrum och man kan föreställa sig hur en karta r­ullas ut på ett bord och konstaterandet, ja, det är verkligen högt uppe, däruppe … och ordet däruppe förvandlade stenhuggaren enligt instruktionen till häruppe som en gest över kartan, ett erkännande av denna nordliga plats betydelse som om den kunde vara ett Centrum – dock bara tillfälligt då Järnvägsstyrelsens representanter befinner sig häruppe eller befann sig häruppe och faktiskt ledde detta storslagna pionjärarbete, och inviger vården utan att någon märker den misstanke som snor runt kyrkogården likt en fjällräv, att detta häruppe är ett Centrumhugget ord, för vem av dem som lever här tänker att jag bor häruppe och kanske blir kvar häruppe, och svarar om du frågar ”Hur är det att bo häruppe?”, en fråga som, om du tänker efter, kanske också kan tolkas som ”Hur är det att dö häruppe”, långt från civilisationens välsignelser och mer skyddade, liksom osynliga död, häruppe tycks allt så brutalt synligt, svart och vitt som fjällbjörkarnas stam, har du kanske tänkt flyktigt och i förbigående, men den som fått en sådan fråga svarar med eftertryck att jag bor här, bor du därnere om någon frågar dig där du sitter på ditt kontor och tänker du, här sitter jag härnere, nej, det gör du inte, du sitter alltid här, och är det inte då när du hittar ordet häruppe du tror dig ha funnit ett ord med snö och kyla i sig, ett ord som rymmer obeskrivliga umbäranden och samtidigt också liksom ljudande av psalmsång i din barndoms kyrka, och fullföljer någon tankegången (eller om du gör det långt senare) kan man misstänka att dessa järnvägsstyrelser längtar efter pionjärtiden, eller mer precist när saken analyseras närmare, att efterklangen av hjältedåd och tragiska händelser i andra polartrakter ska kasta en kittlande skugga i soliga och torra ämbetsmannarum, när man bestämde sig för orden ”stannade kvar”, ord som skyler andra ord som lämnades kvar, övergavs, dog av umbäranden, feber, ras och sprängskott som gick fel, och bakom dessa ord likgiltighet, omänskliga förhållanden, utnyttjande och rovdrift, och man kan undra, kan du med tiden fråga, vad som drev Kungliga Järnvägsstyrelsen i dessa oroliga tider – var dessa som reste minnesvården kanske besjälade av försoningstanken som skulle gjuta oljor på den oroliga samtiden, för något fick denna kungliga styrelse att närma sig Tornehamn 1923, vilket var långt senare, över en mycket tunn is under vilken de gyllene bokstävernas mörka skuggor måste varit synliga, eller såg man inte, såg man bara sin egen storslagna gest över kartan, häruppe blev de kvar, tysta, anonyma hjältar som offrade sitt liv för Kungliga Järnvägsstyrelsens järnväg som skapade välstånd i landet (snart skulle världen rusta till krig igen och Norrbottens malm förvandlas till kanoner och pansar), hjältar som väntade på sin rättmätiga hyllning, den kungliga styrelsens tacksamhet och erkännande … rättfärdigandets renande känsla, ett rus, en skälvning i den kungliga styrelsesjälen som framkallar tårar av det slag bara hjältedåd kan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på Turiststationen i Abisko mellan vaka och dröm, tanken på att den plats du sett i dag med sina skimrande fjällbjörkar, härjats av feber som inte kunde vändas på sjukstugan och omgetts av svåra ras ingen kunde förhindra, och vad skulle hjälpa att frakta någon över Torneträsks krabbsjö, för vart skulle man frakta den sjuke eller skadade … och i den oroliga sömnen efter avtäckandet av den av Kungliga Järnvägsstyrelsen resta vården och den omfångsrika middagen med det myckna brännvinet som hör ihop med järnvägsbyggande (som annat rejält arbete), hör du ett tåg ankomma till det bortfraktade Tornehamn, yrvakna och med skrynkliga kläder som om alla sistlidna natt fått för sig att sova i dem, männen orakade och rödögda, kvinnorna vars ansikten tycks darra, vem kan tro sina ögon, och barnen frånvarande som om de lång tid suttit ensamma och tysta, snörombundna väskor och korgar underligt lätta som om tyngdlagen inte angick dem, hur deras skrik intill det oändliga Torneträsk fastnade på dig som imma … och hur du far upp ur din dröm i din tystnad häruppe.

Niels Hebert

Ur arkivet

view_module reorder

Vårt lilla, lilla samhällsbygge

Häromdagen upplevde jag en skräckfilm. Åtminstone kändes det så när jag gick i iskylan mot kiosken för att se om den var öppen. Jag hade lånat min pojkväns mobiltelefon som ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 10 december, 2012

Metaforen i poesi och psykoterapi

Att förklara händelser i livet precis som de var kan te sig omöjligt. Språket kan endast snudda vid våra upplevelser, men aldrig riktigt befinna sig i dem. Metaforen har dock ...

Av: Mattias Segerlund | Essäer om litteratur & böcker | 06 mars, 2012

Sparbössor och direkt demokrati

Alla de som förespråkar den representativa demokratin, är per definition även motståndare till de decisiva, det vill säga beslutande folkomröstningar. Jag antar att dessa människor praktiserar representativ demokrati även i sina ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 10 oktober, 2016

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Umberto Eco, Sverige och kyrkogården

Alexandria, Alessandria på italienska, ligger inte i Egypten. Åtminstone inte bara där. Det finns faktiskt en stad i Piemonte, i norra Italien, som heter så. Staden fick namnet av en ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 24 oktober, 2011

De äldsta dansepidemierna

Här ska jag försöka skildra de tidigaste dansepidemierna i Europa. Från 600-700-talen till 1021-talet denna sista kallad de bannlysta dansarna i Kölbigk.

Av: Idumea Vedamsson | Essäer om religionen | 18 juni, 2017

Landet som är vårt land är sig inte längre likt

Landet som är vårt land har förändrats, och förändrats i grunden. Jag tror det började med Kjell-Olof Feldt, en gång finansminister vid Ingvar Carlssons sida. Minns ni hur han allvarligt ...

Av: Crister Enander | Essäer om samhället | 17 oktober, 2010

Om den sämre formen av kapitalism

Om den sämre formen av kapitalism Fungerar den amerikanska formen av kapitalism bättre än den europeiska? Tidningen Kulturens korrespondent från New York, Pierre Gilly, hävdar att det är tvärt om ...

Av: Pierre Gilly | Essäer om politiken | 12 oktober, 2006

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts