Let the stars call you

Let the stars call you where I am overwhelmed inside whispering the soul closer singing spirits flying in and out through me and you

Av: Hebriana Alainentalo | 20 juli, 2009
Utopiska geografier

Omöjliga Intervjuer – Johan von Fritz intervjuar Aleister Crowley

De omöjliga intervjuerna är en artikelserie där huvudrollen spelas av de döda. Döda författare, bildkonstnärer, filosofer, poeter, regissörer, musiker, tonsättare, skådespelare, men också historiska personligheter, mytomspunna gestalter, gudar och släktingar ...

Av: Johan von Fritz | 26 juni, 2012
Övriga porträtt

Veckan från hyllan. Vecka 35 -2012

Den här veckan är jag på resande fot. Det är trevligt att resa, upptäcka nya platser, träffa nya människor. Trevligt också att komma hem, jag börjar redan se fram emot ...

Av: Gregor Flakierski | 25 augusti, 2012
Veckans titt i hyllan

Al Namrood  logo

Att leva och dö som Joe Strummer

I Marcus Birros roman Att leva dö som Joe Strummer (2010) möter vi en medelålders man som växt upp i Göteborg men som numera bor i Norrköping. Som ung i ...

Av: Mohamed Omar | 15 mars, 2016
Essäer

Till minnet av dem som stannade häruppe



till_minnet.jpg
 Foto:Niels Hebert

Till minnet av dem som stannade häruppe

Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe.

Malmvagnarnas bromsar skriker i lutningen ner mot Björkliden. Det är inga vanliga spridda, korta bromsskrin som snart upphör, utan en kör av långdragna disharmonier, som från en flock osaliga som kommer flygande och tjutande längs fjällsidorna mot ett enda, våldsamt crescendo, en outhärdlighetspunkt mot vilken alla stämmor konvergerar och förenas till ett enda våldsamt skrik just innan det upphör märkligt samstämt, som avhugget av en osynlig körledare och försvinner i en tystnad, som tycks skör som en skadad människa långt efter att misshandeln upphört. 

Efter de 30 årens byggande av malmbanan monterades affären, stationshuset, bostadsbarackerna, hotellet, sjukstugan och kontoren ned och delarna lastades på vagnar och transporterats till andra platser, och nu sedan husgrunderna försvunnit under gräs och fjällbjörkar, finns endast kyrkogården med sin mur, den smidda järngrinden, träkorsen med namn och dödsår i sakliga svarta versaler och minnesstenen som Kungliga Järnvägsstyrelsen lät resa 1923. En förteckning över de döda finns i det senare byggda kapellet. Inom glas och ram räknas namnen upp med födelseort och födelsedatum (inte för alla), dödsdagen och gravplatsnummer. På en karta över kyrkogården kan man se var de olika gravarna finns. Ordningen fraktades hit, också till kyrkogården. De döda häruppe kom från Stockholm och Sillhövda, från Fernebo, Odensala och Väster Löfsta och Frödinge, men de flesta kom från norr, från Frösön, Skön, Sävar och Gellivare, från Gransjö, Malmberget, Nye, Norberg, Ramsele, Riksgränsen och från Viittangi, Vassijaure, Abisko och Björkliden.

Kungliga Järnvägsstyrelsens ord höggs just så i det stora röda granitblocket (som troligen fraktades hitupp med järnvägen) och bokstäverna målades i guld. Av ordet häruppe förstår man att det tillkommit i Centrum och man kan föreställa sig hur en karta r­ullas ut på ett bord och konstaterandet, ja, det är verkligen högt uppe, däruppe … och ordet däruppe förvandlade stenhuggaren enligt instruktionen till häruppe som en gest över kartan, ett erkännande av denna nordliga plats betydelse som om den kunde vara ett Centrum – dock bara tillfälligt då Järnvägsstyrelsens representanter befinner sig häruppe eller befann sig häruppe och faktiskt ledde detta storslagna pionjärarbete, och inviger vården utan att någon märker den misstanke som snor runt kyrkogården likt en fjällräv, att detta häruppe är ett Centrumhugget ord, för vem av dem som lever här tänker att jag bor häruppe och kanske blir kvar häruppe, och svarar om du frågar ”Hur är det att bo häruppe?”, en fråga som, om du tänker efter, kanske också kan tolkas som ”Hur är det att dö häruppe”, långt från civilisationens välsignelser och mer skyddade, liksom osynliga död, häruppe tycks allt så brutalt synligt, svart och vitt som fjällbjörkarnas stam, har du kanske tänkt flyktigt och i förbigående, men den som fått en sådan fråga svarar med eftertryck att jag bor här, bor du därnere om någon frågar dig där du sitter på ditt kontor och tänker du, här sitter jag härnere, nej, det gör du inte, du sitter alltid här, och är det inte då när du hittar ordet häruppe du tror dig ha funnit ett ord med snö och kyla i sig, ett ord som rymmer obeskrivliga umbäranden och samtidigt också liksom ljudande av psalmsång i din barndoms kyrka, och fullföljer någon tankegången (eller om du gör det långt senare) kan man misstänka att dessa järnvägsstyrelser längtar efter pionjärtiden, eller mer precist när saken analyseras närmare, att efterklangen av hjältedåd och tragiska händelser i andra polartrakter ska kasta en kittlande skugga i soliga och torra ämbetsmannarum, när man bestämde sig för orden ”stannade kvar”, ord som skyler andra ord som lämnades kvar, övergavs, dog av umbäranden, feber, ras och sprängskott som gick fel, och bakom dessa ord likgiltighet, omänskliga förhållanden, utnyttjande och rovdrift, och man kan undra, kan du med tiden fråga, vad som drev Kungliga Järnvägsstyrelsen i dessa oroliga tider – var dessa som reste minnesvården kanske besjälade av försoningstanken som skulle gjuta oljor på den oroliga samtiden, för något fick denna kungliga styrelse att närma sig Tornehamn 1923, vilket var långt senare, över en mycket tunn is under vilken de gyllene bokstävernas mörka skuggor måste varit synliga, eller såg man inte, såg man bara sin egen storslagna gest över kartan, häruppe blev de kvar, tysta, anonyma hjältar som offrade sitt liv för Kungliga Järnvägsstyrelsens järnväg som skapade välstånd i landet (snart skulle världen rusta till krig igen och Norrbottens malm förvandlas till kanoner och pansar), hjältar som väntade på sin rättmätiga hyllning, den kungliga styrelsens tacksamhet och erkännande … rättfärdigandets renande känsla, ett rus, en skälvning i den kungliga styrelsesjälen som framkallar tårar av det slag bara hjältedåd kan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på Turiststationen i Abisko mellan vaka och dröm, tanken på att den plats du sett i dag med sina skimrande fjällbjörkar, härjats av feber som inte kunde vändas på sjukstugan och omgetts av svåra ras ingen kunde förhindra, och vad skulle hjälpa att frakta någon över Torneträsks krabbsjö, för vart skulle man frakta den sjuke eller skadade … och i den oroliga sömnen efter avtäckandet av den av Kungliga Järnvägsstyrelsen resta vården och den omfångsrika middagen med det myckna brännvinet som hör ihop med järnvägsbyggande (som annat rejält arbete), hör du ett tåg ankomma till det bortfraktade Tornehamn, yrvakna och med skrynkliga kläder som om alla sistlidna natt fått för sig att sova i dem, männen orakade och rödögda, kvinnorna vars ansikten tycks darra, vem kan tro sina ögon, och barnen frånvarande som om de lång tid suttit ensamma och tysta, snörombundna väskor och korgar underligt lätta som om tyngdlagen inte angick dem, hur deras skrik intill det oändliga Torneträsk fastnade på dig som imma … och hur du far upp ur din dröm i din tystnad häruppe.

Niels Hebert

Ur arkivet

view_module reorder

Det är inte en riktig post!!!

  Nu är äldsta Postryttaren läst som jag har tillgänglig i sadeln [stapeln i förvaringsmöbeln], tidigare har jag även anmält flera andra hejdlösa årgångar. Den har tett sig ganska lik under ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 03 mars, 2011

Donald och Melania Trump

Dynastin Trump

Gwenda Blairs “The Trump: three generations of Builders” som gavs ut för femton år sedan har när den kommit på nytt utökats med en del sidor och fått några extra ...

Av: Ivo Holmqvist | Reportage om politik & samhälle | 08 oktober, 2016

J´accuse! Femtio år av bortopererad musik

Jag anklagar - J´accuse - de svenska orkester- och konsertinstitutionerna för att svika sitt ansvar mot en generation ledande europeiska tonsättare och numera moderna klassiker som Luciano Berio, Karlheinz Stockhausen ...

Av: Ulf Stenberg | Kulturreportage | 02 november, 2009

Ivo Holmkvists far i ett foto taget av författarens mor

Jubel och skepsis – några anteckningar till tre fotografier

Tyskland förklarade Ryssland krig den första augusti 1914 och införde samma dag allmän mobilisering. Två dagar senare följde man upp med att samman med Österrike-Ungern också gå i krig mot ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om samhället | 26 mars, 2015

Dagmar Norell och omvändelse

Det finns hos vissa människor idag en övertro på vetenskapen. De kan endast tro på det som kan bevisas, vilket säkert är ett hinder för att leva helt och fullt ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 25 juni, 2012

Romantiken. Thekla Knös och konsten att förgylla vardagen

Romantiken är ett dimmigt begrepp som ligger nära ordet nostalgi. Ordet förknippar vi ofta med förälskelse, starka känslor, svärmeri. Det kan även ha en nedsättande klang och blir då liktydigt ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 30 augusti, 2012

Walt Whitman. Tre Dikter i översättning av Erik Carlquist

Man kan fråga vad Walt Whitmans dikt Jag sitter och ser ut  handlar om. Vill han säga att det är poeten själv som har givit upp inför världens ondska, eller vänder ...

Av: Walt Whitman | Kulturreportage | 29 Maj, 2014

Kaj Svensson

Kaj Svensson. Nya dikter

Tre dikter av Kaj Svensson.

Av: Kaj Svensson | Utopiska geografier | 26 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.