Intervju med Anne Riitta Ciccone

Tidningen Kulturens Roberto Fogelberg Rota har träffat regissören Anne Riitta Ciccone med anledning av filmen "Il prossimo tuo" (Din nästa) från 2008, en film om tre berättelser i tre olika ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | 21 oktober, 2010
Filmens porträtt

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

Världen är kall och ödslig

Världen är kall och ödslig Här är Europas kokande gryta av arbetslöshet och elände. Imponerande är det onekligen, men tröstlöst.  Tidningen Kulturens Crister Enander besöker i andanom Karin Boyes Världsstat. Det finns ...

Av: Crister Enander | 02 november, 2006
Essäer om litteratur & böcker

Benjamin 9

 

Av: Håkan Eklund | 16 oktober, 2011
Kulturen strippar

Till minnet av dem som stannade häruppe



till_minnet.jpg
 Foto:Niels Hebert

Till minnet av dem som stannade häruppe

Den Kungliga Järnvägsstyrelsen reste vården år 1923. Men vilka är det som hedras? Niels Hebert tittar närmare på de döda häruppe.

Malmvagnarnas bromsar skriker i lutningen ner mot Björkliden. Det är inga vanliga spridda, korta bromsskrin som snart upphör, utan en kör av långdragna disharmonier, som från en flock osaliga som kommer flygande och tjutande längs fjällsidorna mot ett enda, våldsamt crescendo, en outhärdlighetspunkt mot vilken alla stämmor konvergerar och förenas till ett enda våldsamt skrik just innan det upphör märkligt samstämt, som avhugget av en osynlig körledare och försvinner i en tystnad, som tycks skör som en skadad människa långt efter att misshandeln upphört. 

Efter de 30 årens byggande av malmbanan monterades affären, stationshuset, bostadsbarackerna, hotellet, sjukstugan och kontoren ned och delarna lastades på vagnar och transporterats till andra platser, och nu sedan husgrunderna försvunnit under gräs och fjällbjörkar, finns endast kyrkogården med sin mur, den smidda järngrinden, träkorsen med namn och dödsår i sakliga svarta versaler och minnesstenen som Kungliga Järnvägsstyrelsen lät resa 1923. En förteckning över de döda finns i det senare byggda kapellet. Inom glas och ram räknas namnen upp med födelseort och födelsedatum (inte för alla), dödsdagen och gravplatsnummer. På en karta över kyrkogården kan man se var de olika gravarna finns. Ordningen fraktades hit, också till kyrkogården. De döda häruppe kom från Stockholm och Sillhövda, från Fernebo, Odensala och Väster Löfsta och Frödinge, men de flesta kom från norr, från Frösön, Skön, Sävar och Gellivare, från Gransjö, Malmberget, Nye, Norberg, Ramsele, Riksgränsen och från Viittangi, Vassijaure, Abisko och Björkliden.

Kungliga Järnvägsstyrelsens ord höggs just så i det stora röda granitblocket (som troligen fraktades hitupp med järnvägen) och bokstäverna målades i guld. Av ordet häruppe förstår man att det tillkommit i Centrum och man kan föreställa sig hur en karta r­ullas ut på ett bord och konstaterandet, ja, det är verkligen högt uppe, däruppe … och ordet däruppe förvandlade stenhuggaren enligt instruktionen till häruppe som en gest över kartan, ett erkännande av denna nordliga plats betydelse som om den kunde vara ett Centrum – dock bara tillfälligt då Järnvägsstyrelsens representanter befinner sig häruppe eller befann sig häruppe och faktiskt ledde detta storslagna pionjärarbete, och inviger vården utan att någon märker den misstanke som snor runt kyrkogården likt en fjällräv, att detta häruppe är ett Centrumhugget ord, för vem av dem som lever här tänker att jag bor häruppe och kanske blir kvar häruppe, och svarar om du frågar ”Hur är det att bo häruppe?”, en fråga som, om du tänker efter, kanske också kan tolkas som ”Hur är det att dö häruppe”, långt från civilisationens välsignelser och mer skyddade, liksom osynliga död, häruppe tycks allt så brutalt synligt, svart och vitt som fjällbjörkarnas stam, har du kanske tänkt flyktigt och i förbigående, men den som fått en sådan fråga svarar med eftertryck att jag bor här, bor du därnere om någon frågar dig där du sitter på ditt kontor och tänker du, här sitter jag härnere, nej, det gör du inte, du sitter alltid här, och är det inte då när du hittar ordet häruppe du tror dig ha funnit ett ord med snö och kyla i sig, ett ord som rymmer obeskrivliga umbäranden och samtidigt också liksom ljudande av psalmsång i din barndoms kyrka, och fullföljer någon tankegången (eller om du gör det långt senare) kan man misstänka att dessa järnvägsstyrelser längtar efter pionjärtiden, eller mer precist när saken analyseras närmare, att efterklangen av hjältedåd och tragiska händelser i andra polartrakter ska kasta en kittlande skugga i soliga och torra ämbetsmannarum, när man bestämde sig för orden ”stannade kvar”, ord som skyler andra ord som lämnades kvar, övergavs, dog av umbäranden, feber, ras och sprängskott som gick fel, och bakom dessa ord likgiltighet, omänskliga förhållanden, utnyttjande och rovdrift, och man kan undra, kan du med tiden fråga, vad som drev Kungliga Järnvägsstyrelsen i dessa oroliga tider – var dessa som reste minnesvården kanske besjälade av försoningstanken som skulle gjuta oljor på den oroliga samtiden, för något fick denna kungliga styrelse att närma sig Tornehamn 1923, vilket var långt senare, över en mycket tunn is under vilken de gyllene bokstävernas mörka skuggor måste varit synliga, eller såg man inte, såg man bara sin egen storslagna gest över kartan, häruppe blev de kvar, tysta, anonyma hjältar som offrade sitt liv för Kungliga Järnvägsstyrelsens järnväg som skapade välstånd i landet (snart skulle världen rusta till krig igen och Norrbottens malm förvandlas till kanoner och pansar), hjältar som väntade på sin rättmätiga hyllning, den kungliga styrelsens tacksamhet och erkännande … rättfärdigandets renande känsla, ett rus, en skälvning i den kungliga styrelsesjälen som framkallar tårar av det slag bara hjältedåd kan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Senare på Turiststationen i Abisko mellan vaka och dröm, tanken på att den plats du sett i dag med sina skimrande fjällbjörkar, härjats av feber som inte kunde vändas på sjukstugan och omgetts av svåra ras ingen kunde förhindra, och vad skulle hjälpa att frakta någon över Torneträsks krabbsjö, för vart skulle man frakta den sjuke eller skadade … och i den oroliga sömnen efter avtäckandet av den av Kungliga Järnvägsstyrelsen resta vården och den omfångsrika middagen med det myckna brännvinet som hör ihop med järnvägsbyggande (som annat rejält arbete), hör du ett tåg ankomma till det bortfraktade Tornehamn, yrvakna och med skrynkliga kläder som om alla sistlidna natt fått för sig att sova i dem, männen orakade och rödögda, kvinnorna vars ansikten tycks darra, vem kan tro sina ögon, och barnen frånvarande som om de lång tid suttit ensamma och tysta, snörombundna väskor och korgar underligt lätta som om tyngdlagen inte angick dem, hur deras skrik intill det oändliga Torneträsk fastnade på dig som imma … och hur du far upp ur din dröm i din tystnad häruppe.

Niels Hebert

Ur arkivet

view_module reorder
Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

Sandrine Piau  Foto Eva Green

Sandrine gestikulerar och lever sig in i musiken

- Att sjunga på Drottningholmsteatern är bland det roligaste jag har gjort. Och dessutom var det underbart att vara i Stockholm. Jag verkligen älskade att vara där... Jag sitter med Sandrine ...

Av: Björn Gustavsson | Musikens porträtt | 30 oktober, 2017

Emmakrönika XXVIII Ett e-postkort II fr. H;fors

Sköna kärleksomutliga Emma emottog märkligt nog emot mig för en kort visit, allt till mig var jag då, förvånansvärt vänlig var hon, nästan sitt gamla jag, och visade lite runt ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 01 oktober, 2009

Ryssen kommer! - tre operakvällar på Östersjöfestivalen

Läser man igenom handlingen till Rodion Sjtjedrins opera "Den förtrollade vandraren" är det svårt att inte dra på munnen, värre snömos kan svårligen uppbringas. Klosternovisen Ivan piskar "på skoj" en ...

Av: Ulf Stenberg | Essäer om musik | 04 september, 2011

Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest

Musée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 23 augusti, 2012

Varför gnäller männen?

– Det är svårt att tala om män som offer, sade Jens Liljestrand. – Jamen vad beror det på, frågade Belinda Ohlsson. Och längre kom de inte, trots att de drog över ...

Av: Håkan Lindgren | Kulturreportage | 28 september, 2011

Monika Orski, dikt

  Monika Orski Datoringenjör och skribent. Bland annat är hon samordnande redaktör för www.noveller.nu. Hennes skönlitterära debutbok kommer att ges ut under 2011 av förlaget King Ink.

Av: Monika Orski | Utopiska geografier | 15 augusti, 2011

Att förbli stående bland ruinerna

 En essä om en musikgenre som kallas Neofolk. En musikgenre som dock inte bara var musik utan också en proteströrelse (såsom punk) ofta extremt provokativ och dunkel. Marco De Baptistis ...

Av: Marco De Baptistis | Essäer om musik | 07 januari, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.