Veckan från hyllan, Vecka 28- 2012

Efter en alldeles för lång vinter och en obstinat vår har sommarvärmen äntligen kommit till Norrland. Till södra Sverige kom den några veckor tidigare, med rena Medelhavstemperaturer. Så är det ofta ...

Av: Gregor Flakierski | 07 juli, 2012
Veckans titt i hyllan

Ljusguden och vår underbara värld

Karl-Erik Edris bok I ett annat ljus är frukten av en total kraftinsats. Även i pocket ter den sig försvarlig med sina 270 tättryckta sidor (Edris Idé-förlag 2010). Men den ...

Av: Erland Lagerroth | 26 januari, 2012
Essäer

Om äktenskap uppgjorda i himlen

Kerstin kommer in till mig och frestar: ”Om vi skall vara tillsammans, så är det nu.” Martin Luther berättar i sina bordssamtal att han brukade röra vid särskilda delar av sin hustru ...

Av: Vladimir Oravsky | 07 december, 2013
Gästkrönikör

Loggbok från seglats i Hammarenska farvatten…

Ute på villande hav, GPS ur funktion, kompass och sextant överbord, sjökortet ivägblåst, bortblåst, omhöljda av dimma och mörka moln i stark kulning stävar vi vidare, framåt i detta hav ...

Av: Oliver Parland | 10 november, 2012
Övriga porträtt

Baltiskskalle

Om skallar och skelett



En bok jag tidigt fascinerades av var ett välillustrerat häfte i liggande format med fullt av tabeller, kurvor och diagram som ville visa upp en expansiv industrinations muskler. Det hette Svea Rike, var sammanställt av den storsvenske Ludvig Nordström, och gavs ut i samband med den paviljong på Stockholmsutställningen 1930 som hade samma namn och som hade honom som främste upphovsman. Där sökte han bevisa att Sverige stod inför en ny guldålder. Att det redan två år senare skulle braka samman i svallvågorna efter Kreuger-kraschen kunde han ju inte veta. Samtidigt gav han ut en historik över Ljunglöfs, stockholmsfirman bakom snuset, men hans största genomslag kom först åtta år senare när han gjorde sin berömda och beryktade reportageresa för Radiotjänst genom Lort-Sverige. 

Den knappologiska indelningen i olika rastyper och den stolliga indelningen i långskallar och kortskallar hör till de pinsammare inslagen i svensk (och europeisk och amerikansk) nyare historia.

I häftet om Svea Rike (namnet stals några år senare av ett nazistiskt förlag) kunde man se representanter för olika typer av svenskar, med olika anatomiska beteckningar. Ostbaltisk ras är en term jag minns. Där fanns foton på samer även om de nog fortfarande kallades lappar, och blonda flickor med flätor, idel bilder på präktigt folk som såg ut som man skulle göra om man var svensk. Jag tror inte att jag som pilt på 1950-talet blev påverkad alls av de underliggande rasfördomarna, men många blev det säkert tidigare, under mellankrigstiden. Redan 1922 hade ett rasbiologiskt institut inrättats vid Uppsala universitet, och trettiotalets sociala ingenjörskonst fick förödande konsekvenser (den statliga tvångssteriliseringen inleddes 1934, samma år som makarna Myrdals inflytelserika skrift Kris i befolkningsfrågan med inte invändningsfria åsikter och förslag gavs ut).

Det där kom jag att tänka på när jag nyss läste Björn af Kleens och Fredrik Funcks intressanta redogörelse i Dagens Nyheter för deras besök på Karolinska Institutet, i de låsta rum där åttahundra kranier förvaras utan att deras ägare någonsin gett sitt medgivande att de skulle få tillbringa evigheten på det viset.  Namn på forskare som på olika vis bidragit till eller i varje fall engagerat sig i samlingen radas upp: far och son Retzius, etnograferna Otto Nordenskjöld och Eric Mjöberg, anatomiprofessorn Folke Henschen, och Conrad Fristedt som var en förslagen och skrupelfri framskaffare av skallar liksom Nordenskjöld och Mjöberg. Några av kranierna stals från nyzeeländska maori-stammar. Man kan hoppas att de nu återlämnas under värdiga former, liksom till andra folkslag som utsatts för denna gravplundring som maskerades som legitim vetenskap.

Eric Mjöberg var kusin till den ibland koleriske rektorn på Lunds katedralskola Josua Mjöberg och därmed fars kusin till den vänlige litteraturhistorikern och flitige skribenten Jöran Mjöberg. En bok av Eric Mjöberg, en hallucinatorisk skildring av en läkemedelsförgiftning (skopolamin och atropin), heter På giftets vingar och har ett roligt omslag på etnografen som far fram i ett monoplan, ritat av Albert Engström. Om han i den beskriver sina härjningar bland gravar minns jag inte. Folke Henschen var en av de utländska obducenter som dissekerade den döde Lenin 1924. I sina memoarer har han skildrat likets grava åderförkalkning: när man slog en skalpell mot en frilagd åder i hjärnan klingade det…

Den knappologiska indelningen i olika rastyper och den stolliga indelningen i långskallar och kortskallar hör till de pinsammare inslagen i svensk (och europeisk och amerikansk) nyare historia. Om det har skrivits mycket på senare tid. Porträttgalleriet i Svea Rike föreföll mig nog lätt kuriöst den gången för drygt sextio år sedan när jag knappt tio år gammal bläddrade genom det. Ungefär samtidigt utsattes jag och mina klasskamrater för ett annat handfast exempel på hur man alldeles oreflekterat handskades med avlidnas kvarlevor, i förment upplysande syfte. I folkskolan i den skånska stad där jag bibragtes nyttiga kunskaper fanns i hörnet bredvid katedern ett glasskåp, halvannan meter högt. I det satt uppsatt ett skelett med alla tillhörande ben intakta.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Av etiketten kunde man läsa att detta varit en sömmerska från Nürnberg.
Det var nog Norstedts skolavdelning som sålt detta läromedel, den som försåg Sveriges skolor med planscher, kartor och annat, med Skrivrit i Arlöv som en allvarlig affärskonkurrent.  Hur länge höll man på med det geschäftet? Jag hoppas att sömmerskan fick betalt innan hon avgick med döden. Skälet att jag minns henne så tydligt är mest för att vår stränge folkskollärare, han var mycket nära pensionsåldern när vi hade honom i tredje och fjärde klass, förvarade sin rotting bakom hennes glasmonter. Han använde den visserligen aldrig, och möjligen var det förbjudet redan då med kroppsaga. Det räckte med hotet för att vi skulle darra – även han kunde vara kolerisk och snabbt uppbrusande.

Därmed är i stort sett mina direkta upplevelser av skallar och skelett uttömda, förutom en skulptur i ett konstmuseum i Auckland där tre skelett är uppställda tätt bredvid varandra. De har gått ner på knä, beredda att möta motståndarlaget. Titeln scrum säger vad det är fråga om, ett viktigt taktiskt inslag i rugby. Det hade förstås varit en gudomlig rättvisa om dessa tre skelett varit vad som fanns kvar av svenska sjömän, ilandflutna på antipodiska stränder. Men de är säkert i plast. Räcker för övrigt de äkta skallarna (långa eller korta eller klantiga) till när man sätter upp Hamlet världen över? När dödgrävaren räcker honom vad som finns kvar av hovnarren Yorick, världslitteraturens mest emblematiska och symbolmättade skalle, är även den nog numera oftare i plast än lånad från ett ossuarium.


 


 

PS


Olle Franzéns artikel i Svenskt biografiskt lexikon om Eric Mjöberg är full av fakta om hans vetenskapliga gärning, den i svenska Wikipedia är redan mera subjektiv, och på den internationella Wikipedia beskrivs hans sista dagar och död som hade han drabbats av en antipodisk Tutankhamons hämnd (the Kimberleys ligger i norra Australien):
Mjöberg died in poverty in Stockholm after a long, undiagnosed illness during which he had constant nightmares reflecting his experiences in the Kimberleys, including a sense of being pursued by Aboriginal people and contact with the Wondjina – creation spirits of the Dreamtime. During this time he was forced to sell part of his collection. Despite his ill health he managed to write an account of this experience.
In the Australian documentary Dark Science, an elder explains that the spirits give intruders a hard time, making them sick, but that Aboriginal people know ways to forestall these effects, and that outsiders do not.

 

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Att vara en annan: Robert Musils Möglichkeitsmensch

Någon gång på 1930-talet gjorde den österrikiske författaren Robert Musil denna anteckning i sin dagbok: ”Seit ich zum Leben erwacht bin, denke ich mir die Sache anders” (Alltsedan jag vaknade ...

Av: Bo Gustavsson | Litteraturens porträtt | 30 april, 2014

En begravningsbåt av cederträ

Sergei Rachmaninov brukade komma och smörja kråset. Det var på den tiden när kobragudinnans vilda bröllopsnatt ansågs vara ett ämne för finsmakarna. Jag hade rest till Florens, mött Gud bakom ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 oktober, 2014

Om Henri Dunant. Röda korsets grundare

I Genève firar människor denna dag den 8 maj 1828 vårens ankomst. Huset på Rue Verdaine 68 väntar och det är torsdag. Klockan slår halv nio. Ute härskar mörkret, och ...

Av: Kjell Ekborg | Övriga porträtt | 26 april, 2014

Eckermann och Goethe

  Den unge Johann Peter Eckermann är på väg att möta sitt öde. Själv tror Eckermann att han ska göra en kort visit i Weimar för att få träffa Goethe. Hans ...

Av: Crister Enander | Litteraturens porträtt | 03 juni, 2009

Bland insekter och skrivmaskiner – om David Cronenbergs Naked Lunch

”It’s a Kafka high. You feel like a bug.”  Länge leve det nya köttet, sa insekten som en gång drömt att den var en människa, och precis som Seth Brundle fusionerades ...

Av: Jonas Wessel | Essäer om film | 31 oktober, 2013

Tunis och Esko

Tunis is av Lars Tunbjörk. Tunis och Esko Två världsberömda fotografer från Norden ställer i höst ut i Stockholm med omnejd. Konsten att se får utmärkt träning genom dessa utställningar ...

Av: Nancy Westman | Essäer om konst | 25 september, 2007

Walt Whitman. Tre Dikter i översättning av Erik Carlquist

Man kan fråga vad Walt Whitmans dikt Jag sitter och ser ut  handlar om. Vill han säga att det är poeten själv som har givit upp inför världens ondska, eller vänder ...

Av: Walt Whitman | Kulturreportage | 29 Maj, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts