Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé

Årets upplaga av Stockholms Filmfestival blev en publiksuccé, och har sålunda vuxit till ett mycket lyckat komplement till årets övriga biorepertoar. Tidningen Kulturen tittade lite extra på tre av festivalens ...

Av: Mattias Löfroth | 04 december, 2007
Kulturreportage

Migrationens metaforer

Till Marco Kurtz Vi hör talas mycket om rötter på vår halvö och bortom den. Om våra samhällens och gemenskapers historiska rötter. Om våra ursprung i vissa geografiska områden sedan tidernas ...

Av: Juan Goytisolo | 23 februari, 2014
Essäer

Skapandets värld

Lever vi i skapandets värld eller i slaveriets? En av 1900-talets mest vidsynta, egensinniga och originella filosofer heter Nikolaj Berdjajev (1874–1948). Han tänkte för fritt och stort för att passa ...

Av: Percival | 26 december, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Greed 1924

Den kompromisslöse extravaganten

Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår ...

Av: Ulf Stenberg | 31 mars, 2016
Filmens porträtt

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition och byråkrati



1909 VeljeskolanHägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är utifrån nutidens språk inte lätt att räkna ut. I den mån man har tillräckligt tidiga dokument och har kunskap om det äldre ordförrådet, visar namnen sig vara naturbeskrivande. Med många ortnamnsforskares insatser genom tiderna är namntolkningsläget följande: Hägra anknyter till fågeln häger; Härke har med hark att göra med betydelse antingen något besvärligt, kanske i terrängen eller med avseende på vatten (eller båda delarna); Höla kommer av hol ’kulle’; Knytta kommer av knytt-, troligen något med knut; Knöva kan komma av knöv-, kanske terrängförhöjning; Kövra kommer av ett ord som troligen beskriver något buktande i terrängen; Rista kommer av rist-, ’klyfta’ i terrängen, troligen älvfåran vid vattenfallet; Skickja har okänd betydelse men kommer troligen från ett tidigt namn på Örån i byn; Ösa kommer av os (neutr.) ’kallkällsprång’; Rätan kommer av rät ’rak’ - kanske den långsmala Rätanssjön; Grytan kommer av gryt ’sten’ i terräng; Rödön kommer av rod ’stång’, som t ex hässjeroa och engelska rod; Silje kommer troligen av sil ’rinnande vatten’; Välje anses komma av vil ’lust’, ’vilja’.

Bosättning, samhällsutveckling och olika namntyper

Just de här namnen har en sak gemensam, som kan anses vara av större intresse än de enskilda betydelserna. De tillhör den tidigaste förekommande typen sammansatta namn bildade med vin (fem.) i betydelsen ”betesäng”; av denna vin finns nu inte mycket kvar i namnen – ändelserna -an, -a eller -e och i-omljud i första namnleden.

Namn sammansatta med -vin, -sta, -heim, -by började bildas som följd av förändrade bosättningsförhållanden, skapandet av markägande och förändrad eller tilltagande boskapshållning. Indoeuropeiska/urgermanska namnbildningar med suffix som -n, -sn, -str, -m, -und med sina gåtfulla namn var inte längre språkligt produktiva – med namn som t ex de jämtska Alsn, Silm, Gesund. Okomplicerade namnbildningar som Berg, Dal, Ås, förefaller däremot ha följt språket och dess utveckling under all bosättningstid – och förekom kanske t o m dessförinnan.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

HästskonSkandinaviska hästskon

Namnen på vinen, betesmarkerna, överfördes med tiden till gårdar, byar och socknar samtidigt som betydelserna förlorades. Under århundradenas lopp utsattes namnen för många språkliga förändringar till nutida oigenkännlighet. De förekommer i flera tusental i Skandinavien – men inte överallt. Kärnspridningsområdet är utefter en stor geografisk halvcirkel från Västergötland, Bohuslän, utefter de norska kustlandskapen upp till Tröndelag med en liten släng till Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Denna s k ”Skandinaviska hästskon” var produktiv under urnordisk tid med spridning även av andra ortnamnstyper som t ex Hov-namnen och -heim-namnen liksom kulturgods av andra slag.

Forskarmöda

Den framstående skandinaviska ortnamnsvetenskapen tog form till stor del med det omfattande forskandet kring just vin-namnen. Det stora pionjärarbetet var De norske gaardnavne av Oluf Rygh med utgivning mellan 1897 och 1924. Det största arbetet på området är Walter Janssons De nordiska -vin-namnen. En ortnamnstyp och dess historia. (1951).

Jansson gjorde alla namntolkningar och namntypbedömningar utifrån ett omfattande källmaterial och en mängd upptecknares arbeten. Brister och ofullkomligheter, som i bland vidlåder upptecknat material, kom Jansson uppenbarligen inte till rätta med, vilket har bidragit till förstärkning av uppfattningen om de jämtska vin-namnens former med avseende på namnändelserna – det problemkomplex som den här artikeln har till huvudsyfte att visa.

Fader VädelDe svårigheter som orsakar dessa brister och ofullkomligheter kan i det här sammanhanget vara värda att ge en bild av med följande frågeställningar: Är upptecknaren tillräckligt förtrogen med det folkmål han möter? Når han den komplicerade dialektspråkiga verkligheten? Förstår han ”iakttagandets paradox”? Gör han tillräckliga terrängundersökningar? Är noteringarna riktiga? Att upptecknare har prioriterat och uppfattat sina uppgifter olika är bekant. Med syfte att just påvisa metodiska svårigheter utförde två framstående ortnamnforskare på 1940-talet ett uppdrag att göra uppteckningar i en och samma bygd, där de kom till påfallande olikheter i sina inventeringar. (Se Namn och Bygd.)

Med tiden efter Janssons stora inventering har ytterligare ett antal namn bedömts till ursprunget vara vin-namn. Om de intresserade hembygdsforskarna skulle få avgöra, skulle mängden vin-namn vara ännu större, för vin-namn, dem är det något extra fint med.

Namntypens utveckling under 2000 år

Utvecklingsvägar som man kan föreställa sig för vin-namnen är: -winio >-vini >-vine >-ine >-ene >-en >-e eller -an >-a – med olika anhalter beroende på folkmålens olika grader av ändelsereducering vid tidpunkt då skriftform har fastställts. De typiskt västergötska är t ex Götene, Kälvene, Skölvene, medan jämtska, medelpadska och ångermanländska vin-namnen numera oftast ändar med -an eller -a. Om reducering av vin-leden har skett, har oftast i-omljud skett; nästan utan undantag har namnen tvåstavighetsaccent. Det gäller också det norska Bergen – ett exempel på en stor ort med ett litet vin-namnsursprung.

De jämtska namnen förekommer efter många hundra års förenklingsprocess i handlingar, på kartor och jordregister på 1500-, 1600- och 1700-talen alltmer i former med -en, -an, -e och -a utan tydliga morfologiska funktioner i de växlande ändelserna.

Förbluffande språklig metamorfos

På 1700-1800-talen förefaller de jämtska vin-namnen med sina ändelser -an och -a i folkmålen så småningom förbluffande ha anpassats till de tvåstaviga kortstaviga maskulinerna – som hage, sele, näve, mage, lake, hare (i deras jämtska former) och dessas böjningssystem – med bestämd grundform -an och bestämd dativform -a.

Det är ett väsentligt morfologiskt inslag som vin-namnsforskningen och myndigheter har förbisett. Det jämtska ortnamnsskicket har ett med språket i övrigt kvarlevande kasussystem, medan detta i rikssvenskt och riksdanskt språk började upphöra ut på 1300-1400-talen. De jämtska folkmålens språkliga system har därigenom haft betydelse även för de jämtska vin-namnens former. Detta torde ha gällt också i Medelpad, Ångermanland och i många norska områden långt in i sen tid.

 Dativ i Skandinaviske språkStelnade dativformer?

Man kan således inte behandla vin-namnen på så sätt att man låter -a-formerna, dvs dativformerna (former av någonting efter prepositioner i, med, på, åt etc), stelna till grundformer som t ex sedan gammalt etablerade namn som Berge, Höge, Kläppe, Rise, Våge, (i dessa deras svenska former), när grundformen fortfarande finns i sinnevärlden. Att använda t ex dativformerna i fel grammatiskt sammanhang upplevs i språk med levande kasussystem som högtyska, isländska, färöiska, jämtska, dalmål och norska folkmål som dålig stil, dåligt språk. Det är den motbjudande språksituation, som myndighetsspråket har försatt jämtarna i under försvenskandet och ”transformerandet” av många jämtska ortnamn.

En ortnamnsvärld med grammatiskt genus och kasus har Lantmäteriet inte förstått att behandla. I 500 år har dessa formsystem varit bortom en statssvenskspråkig horisont, en blind fläck i det svenskspråkiga synfältet. För Lantmäteriet och för svenskskolade kommuningenjörer spelar det traditionella jämtska ortnamnsskicket fortfarande spratt vid namnförståelse, namnbildning och namngivning, vilket ska visas i några kommande artiklar.

Sammanhållen namngrupp

I obruten tradition har de jämtska vin-namnen kvar kompositionsformerna Hägrans-, Härkans-, Hölans-, Knyttans-, Knövans-, Kövrans-, Ristans-, Skickjans-, Ösans-, Rätans-, Grytans-, Röans-, Selens- liksom på samma sätt många av de medelpadska och ångermanländska namnen. Inbyggarnamnen grytansan, hölansan, knyttansan, kövransan, ristansan, ösansan förekommer också ända in i vår tid. Fram till nutid har ortnamn som Härkansbyn, Härkanslägden, Hölansbodarna, Hölansgårdarna, Kövransbyn, Ristansfallet, Ristansstömmen, Ristansängena, Rätansbyn, Rätanskölen, Röansbodarna, Röansgården, Röanssundet, Selenstjärnen varit hävdade. Vin-namngruppen är språkligt tydligt väl sammanhållen.

Namnens öden och äventyr i myndigheters hantering

 Längs Fäbodvägen i södra JämtlandAlla vin-namnen – liksom gamla ortnamn överhuvudtaget – uppträder genom historien i mycket skiftande former, beroende på språkförändringar, stilepoker, praxis och individuella skrivnormer och läsnormer. Flera av vin-namnen har också i sina betydelseförluster genom associationer ombildats och har hamnat på betydelseavvägar i skiftande öden i den officiella namnhanteringen.

- Grytan har fått sin form genom association till gryta, men har tack vare det så att säga kommit rätt som mellannorrländskt vin-namn betraktat.

- Härke läsuttalas svenskt bokstaverat medan det genuina uttalet är ”Härse” eller ”Härsa”, med tonlöst r utan tremolo före tonlös klusil som k, som är norrländskt/norskt förmjukat vid svagtonig stavelse, vilket en tidigare stavning Härkie kunde markera. Vidare har assimilation skett av dessa konsonantismer. Sådan ljudutveckling är välkänd i jämtska folkmål men låter sig inte så lätt förstås ur svensk språksynvinkel.

- Det genuina uttalet av Hägra är ”Hegra” – samma som parallellen i Tröndelag, – men det stavas med ä i svenskspråkiga handlingar, eftersom häger stavas med ä, en svensk särutveckling av gammalt e. Ett tag hävdades en stavning Hägrad i jordregistret, en hypersvecism av typen Fader Vädel! (Farväl!) liksom bl a Dannerö, som är utvecklat till Danderyd.

- För bynamnet Skickja skulle det genuina uttalet med en svensk lässtavning vara Skittja, vilket man har velat undvika som officiell form. Skidka eller Skedka är troligen den stavning, som ligger närmast en ursprungsbetydelse och genuint uttal – med norrländsk/norsk förmjukning vid svagtonig stavelse –, vilket det onödiga j i den svenska officiella formen utvisar.

- Silje och Välje (med parallell Vele i Tröndelag) är uppenbarligen skrivarpåhitt för de rätteliga Sele och Vele, kanske för att man inte har förstått ”tjock” l och för att det var enkelt att överföra från andra svenska ortnamn med helt andra betydelsebakgrunder, vilket skedde år 1825 i jordregistret.

- Utvecklingen av det i svenskt förvaltningsspråk infördaRödön bygger på sedan 1500-talet svenskspråkig missuppfattning av Rödhene, Rödhane, Rødhinø, Rödhan. Det är skäligt att föreställa sig att det urspårade Rödön under några århundraden upprätthölls av en ytterst begränsad krets av svensk- eller dansktalande lantmätare, militärkartografer, präster och enstaka andra myndighetsutövare vid sidan av den genuina namnformen innan den felaktiga har blivit allmänsvensk norm. Den har också orsakat ett korrupt prepositionsbruk, på Rödön, då Rödön inte är en ö och av jämtmålstalande aldrig har förknippats med öy (fem.) ’ö’.

Svensk ortnamnspolitik

När hembygdsrörelsen grundade ett museum valde man att använda sig att ett jämtskt namn Jamtli  jämtars lidDen centralistiska svenska enhetsstatens skapande av nationell enhet genom långtgående försvenskning och likformighet på alla åtkomliga plan kan i efterhand ifrågasättas och missaktas. Myndigheters fruktan för starka regioner har tagit sig uttryck i språkliga förbud och utplånande av vad man ur ett nationellt perspektiv nedlåtande kallar provinsialismer. Den statliga hegemonin över ortnamnen har inneburit ingrepp i lokalt och regionalt ortnamnsskick. Sammantaget kan man tala om ödeläggelse av kulturarv och t o m raserande av historiska, traditionella grunder för lokala och regionala identiteter. Den stora aktören med nästan uteslutande makt över ortnamnen har under flera hundra år Lantmäteriet med tillhörande kartverk varit. Lantmäteriet, som har saknat och fortfarande saknar språkvetenskaplig ortnamnskompetens, har haft en strikt nyttoaspekt på ortnamnen i en etiketteringsfunktion, där saklig grund, etymologi och form har varit av underordnad betydelse. Att svenska språket har utsatts för väldigt många stavningsreformer, flera än något annat språk, har förstås inte underlättat att ge ortnamnen bokstavsdräkt. Det klankas ibland på Lantmäteriet. Dess verksamhetshistoria inrymmer i namnavseende språkliga och sakliga missförstånd, påhitt och skrivarfel, vilka man inte alltid har varit benägen att ta itu med.

Grunden för svensk ortnamnspolitik – ett modernt svenskt normsystem för ortnamn – lades år 1927 då regeringen beslutade att stavning ortnamn i officiella handlingar skulle följa grunderna i Svenska Akademiens ordlista. Denna inriktning modifieras genom delvis motstridiga kompletterande normer som tillämpas, vilka också ligger till grund för lagen om god ortnamnssed: ljudlikhet (stavning i nära anslutning till uttal), samhörighet (om en led i ett namn återfinns som ett ord i SAOL används dess stavning) etymologi (namntolkning får avgöra stavning av ett numera ogenomskinligt namn) samt hävd (en etablerad stavning ändras inte, även om den språkligt sett är felaktig). Att de svenska folken ända in i nutid har uppvisat en unik tilltro till och självpåtagen lojalitet mot statens göranden och låtanden har haft betydelse för att inte politiska strider har behövt ägnas åt ortnamnspolitik.

Den moderna ortnamnsvetenskapen och utvecklandet av ortnamnsforskning till en betydlig språkvetenskaplig genre har givit insikten, att många ortnamn är de äldsta språkdokumenten och värdefulla kulturminnesmärken, som kan ge kunskap om språkutveckling, äldre bebyggelseförhållanden, naturförhållanden, kulturströmmar och om gångna tiders folkliv. Ortnamnsskatten betraktas därför numera som en nationell språklig klenod med visst lagskydd hur den bör behandlas.

Med bakgrund av nya insikter om ortnamnens kulturhistoriska värde skriver Riksantikvarieämbetet i Ortnamnen och kulturminneslagen 2001: ” Ortnamnen engagerar oss. De allra flesta människor bryr sig om ortnamn, de har någon slags relation till ”sina” ortnamn och känner sig berörda av det som gäller just dessa. I ortnamnen finns en psykosocial dimension, en dimension som får människor att känna sig personligt träffade när deras ortnamn ifrågasätts. Ortnamnen är ofta starkt kopplade till traditioner och till närheten i lokalsamhället, kanske till den egna sociokulturella gruppen och till vi-känslan. Ortnamnen är för många en naturlig, integrerad del av deras identitet och deras rötter. Ett ingrepp i namnskicket kan därför upplevas som ett övergrepp, ett personligt påhopp, kanske isynnerhet om det utförs av en myndighet eller ”överhet” av något slag.”

Håkan RoosDetta sentida tillägg till den svenska officiella ortnamnbehandlingen kan i tillspetsade situationer och särskilt i de nysvenska landsdelarna gå stick i stäv med de etablerade svenska ortnamnsnormerna. I praktiken visar det sig att trots detta nya uttryck för allmän välvilja går svensktolkning och skrifthävd – som i sig har skapat sin egen tradition – före sakliga, formella, traditionella och språkliga grunder.

Ett namnkulturproblem är att namnforskarna i huvudsak ägnar sig åt historisk forskning och än så länge inte betraktar myndigheters insatser inom ortnamnssfären som något intressant forskningsområde. Det hör samman med att namnforskare i allmänhet har varit och är i statlig tjänst i olika sammanhang; forskaretik och korrekt förhållningssätt i ämnet bjuder att inte kritisera staten och att inte oombett klandra myndigheter i deras verksamheter, när det gäller språk och ortnamnsbehandling, hur illa det än kan vara.

Namnrestitution och ny namnbildning

Anmärkningsvärt är att flera av namnen med de gamla namnbildningsformerna inte går att söka på Ortnamnsarkivet på den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Lantmäteriet och Kartverket, som annars gärna behåller gamla och inaktuella ortnamn, har också dolskt undan för undan rensat bort dessa namnbildningar i sina produktioner: Hölansbodarna har blivit Hölabodarna, Ristansfallet har blivit Ristafallet etc.

Med språklig sammanhållning av de jämtska vin-namnen och med bättre vetande och värnande om språkarvet skulle de officiella namnformerna kunna återställas till Hegran, Härkan, Hölan, Knyttan, Knövan, Kövran, Ristan, Skidkan, Ösan, Rätan, Grytan, Rödan (med jämtskt uttal med intervokaliskt d-bortfall), – alla med dativformerna -a – medan och Sele och Vele beroende på att stamvokalen har gått egna utvecklingar. De tillhörande namnbildningsformerna skulle ge restituerad namnbildning som Rödans socken och Rödans kyrka och ny namnbildning som Rödansbron, Ösansbacken och Härkansvägen.

Vad kan man tro, att Lantmäteriet och berörda kommuner – Bergs kommun, Krokoms kommun, Åre kommun och Östersunds kommun – säger om saken?

 

Håkan Roos

 

Ur arkivet

view_module reorder

Varför skrev De Geer inte 'fitta' på fanan? En konst- och kulturessä

När konstnären Carl Johan De Geer 1967 skrev det köttiga substantivet 'kuken' på svenska fanan begick han inte bara rikssymbolsbrott utan också det mera könsmaktsteoretiska brottet aktiv manschauvinism som förpassade ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om konst | 05 Maj, 2012

Samuel Beckett – Murphy och ”den blinda viljan”

Hamm: What time is it? Clov: The same as usualHamm: Have you looked?Clov: YesHamm: Well?Clov: Zero.  / Samuel Beckett: Endgame Vi kommer in i Murphy (1938), skriven av Samuel Beckett, då en ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 13 juni, 2014

Greiða úr horni sem fannst í Vimose á Fjóni. Elsta rúnaristan

I runornas tid, del 2

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 26 november, 2015

Solnedgång på Island. Foto: Wikimedia

Litteraturen på våra nordiska öar

När vi talar om nordisk litteratur, i nutid, talar vi nästan alltid om Sverige, Norge, Danmark och (i Sverige tyvärr skamligt lite) Finland. Men hur då med våra ”nordiska öar” ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 04 december, 2015

Sigurdsristningen vid Ramsund, Sundbyholm

I runornas tid

Vad har du för relation till runor? Trodde väl det. En stor sten, formad som ett gotiskt fönster, med inristade tecken från Vikingatiden. I Östergötland. Jodå. Det också. Men ämnet ...

Av: Carster Palmer Schale | Kulturreportage | 22 november, 2015

WASA

Segelfartygens storhetstid

Trots att jag inte kan ro, är jag mäkta stolt över alla sjömän i släkten. Samt väldigt begeistrad över fartyg i största allmänhet och undersköna segelfartyg i synnerhet. De tillhör ...

Av: Carsten Palmer Schale | Kulturreportage | 23 augusti, 2017

Avslut – Början – Agape

Grekerna hade flera ord för att uttrycka det som för oss är Kärlek. Till exempel Fileo som har mest med kunskap, tendens och lust att göra. Och sedan Eros, kropparnas ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Luciafirandet i Svensk-Finland

Vårt Luciafirande grundar sig på ett helgon och martyr Lucia, en helig jungfru som på 283-talet levde i Siracusa på Sicilien. Enligt legenden var hon en varmt troende kristen och ...

Av: Nina Michael | Kulturreportage | 13 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.