Bild Hebriana Alainentalo

Den plågade postmoderna kroppen

Kroppen är smickrad, tränad, ibland plågad (av oss) i tron på dennes onödighet och på den totala övertygelsen om sin icke återuppståndelse. Vi konstruerar vår kropp för att den ska likna ...

Av: Guido Zeccola | 01 november, 2016
Essäer om samhället

Marcellos död av Bo Bjelvehammar

Allt har en början, denna berättelse börjar vid floden, som söker ett större vatten, det går att se bergen, sluttningarna som färgas i olika nyanser av grönt, av sol och ...

Av: Bo Bjelvehammar | 13 oktober, 2014
Utopiska geografier

Drömmen om det gudomliga inom science fiction

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades ...

Av: Alexander Sanchez | 30 november, 2011
Essäer om litteratur & böcker

 Annalisa Ericson och Nils Poppe i Blåjackor

Den Store Nils Poppes internationella genombrott

Blåjackor har kallats både den bästa svenska filmen och den roligaste svenska filmen --- och dessutom den största teatersuccén. En succé som gick via Frankrike, Danmark och England och tusen ...

Av: Belinda Graham | 02 november, 2016
Essäer om film

”Ha! Tidens sed: att r i v a hus!”



Piet HeinPiet Hein, den danske uppfinnaren, formgivaren och författaren, studerade i sin ungdom på Konsthögskolan i Stockholm (där han blev god vän med  Albert Engström liksom han senare blev det med Niels Bohr, Charlie Chaplin, Albert Einstein och Karen Blixen som var hans syssling). Så han visste vad han talade om när han i en gruk, hans underfundiga reflektioner på vers, beskrev ett pampigt hus i Sveriges kungliga huvudstad och dess närmsta omgivning:

 Grand Hotel/ er et monstrum af rang,/ men det ligger forbandet godt./ Man kan sidde hele dagen/ på Grand/ og kigge på Stockholms Slot.

Fast han hade inte tid till sådant dagdriveri. Han var mångsidig och flitigare än de flesta, och han kom att sätta ett varaktigt spår i den stockholmska stadsbilden. Hans superellips kom till nytta inte bara för ett elegant bord som är en modern möbelklassiker utan också för rondellen på Sergels torg. Han gillade säkert inte att man tvang ner fotgängarna under jord men på amerikanskt vis lät bilarna forsa fram i gatuplan - det borde självklart ha varit tvärtom.

Hans spefulla omdöme om Grand Hotel har visst fog för sig. Arkitekten Axel Kumlien som ritade det åstadkom annat som är både intressantare och vackrare: Jernkontoret, Sofiahemmet, Serafimerlasarettet, Akademiska Sjukhuset i Uppsala, Malmö latinskola. Men även om ett flertal av hans verk undgått förstörelse skulle ingen komma på tanken att riva hans Grand Hotel från 1874, hur monstruöst det än må tyckas vara. Däremot hänger nu ett akut rivningshot över några byggnader i närheten som är minst lika eller mer värda att bevaras.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Grand Hotel i Stockholm 1901Planerna på ett nytt Nobelcentrum (man har höjt sig över det provinsiella och gett det ett engelskt namn och stavar det på amerikanska, Nobel Center) har varit på gång i några år men har förekommit förvånansvärt lite i det offentliga samtalet. För ett tilltänkt sådant centrum har Stockholms Stad avsatt den del av Blasieholmen som ligger bakom Nationalmuseum och som har ett storslaget men också utsatt läge vid vattnet. Planerna är imponerande men det tål att diskuteras om de inte samtidigt är på eller över gränsen till det alltför storslagna.

En arkitekttävling har resulterat i elva olika förslag varav tre nu hamnat på en kortlista. Alla arkitekterna vill börja med ett tabula rasa. Ingen av dem tar hänsyn till områdets befintliga bebyggelse som är av mycket stort värde arkitektur- och stadshistoriskt. Det vore förödande om det vinnande förslaget tilläts göra rent hus innan nybygget börjar. Tullhuset som ligger där vid Nybrokajen kom till bara två år efter Grand Hotel. Det är smäckrare, har vackrare proportioner, och är omistligt, eller borde åtminstone vara det.

Av Axel Fredrik Nyström, arkitekten vid Drottningsholms slott som ritade Tullhuset, finns ett fåtal verk bevarade, bland dem Gamla riksarkivet på Riddarholmen och Gamla sjökrigsskolan på Skeppsholmen, men hans intressanta saluhall vid Hötorget kan man nu bara se på fotografier. Hans tullhus är dessutom bland Stockholms allra äldsta i sitt slag. Bredvid det ligger två hamnmagasin uppförda några år in på förra seklet som är av stort sjöfarts- och byggnadshistoriskt värde eftersom de är de sista i trä som finns kvar i Stockholm. Att riva dessa tre hus vore en svår vandalism. Man kan tycka det borde räcka med den hårdhänta stadssaneringen i den stockholmska stadskärnan för drygt femtio år sedan.

Tullhuset. BlasieholmenLäget för det föreslagna centret är överdådigt om än inte riktigt lika spektakulärt som udden mittemot Circular Quay i Sydney där Jörn Utzon skapade sitt lätta och luftiga operahus, täckt med vita keramikplattor från Höganäs. Historien bakom det byggeriet är full av kontroverser mellan beställare och arkitekt. Så var det också med Operahuset i Köpenhamn på ett lika vackert sjöläge, bekostat av skeppsredaren Mærsk Mc-Kinney Møller och ritat av Henning Larsen. Där tvangs arkitekten till sena ändringar i planerna sedan mecenaten sagt sitt, och resultatet blev inte riktigt lika vackert som var tänkt, och det är inte lika inbjudande från alla sidor. Först i efterhand har kommunikationerna ut till operan lösts, bl.a. med en färja. Det kongelige biblioteks annex Den sorte diamant på motsatta sidan vattnet, ritat av arkitektfirman Schmidt Hammer Larsen 1999, är funktionellt inuti men tar inte överdrivet stor hänsyn till de omgivande gamla magasinsbyggnaderna - som dock bevarats.

Av dessa och andra exempel bör man dra lärdom. Fortfarande är svåra frågor om tillgängligheten till Blasieholmen olösta. Förslaget på en bro mellan Blasieholmen och Skeppsholmen skulle inte bara förfula och bryta vattenspegeln utan också strypa sjöfarten. Vart den för Stockholm så viktiga skärgårdstrafiken ska ta vägen om en sådan bro byggs är något man inte tycks ha riktigt tänkt igenom hos dem som nu ivrar för ett nytt Nobelcentrum.

Av arkitekterna bakom de tre förslag som man låtit gå till en slutomgång har engelsmannen David Chipperfield i Berlin tidigare bl.a. ritat en konstpaviljong i Kivik vars nybrutala betongtorn sticker i ögonen i det öppna landskapet, inte bara hos närmsta grannen Ulf Lundell. Hans förslag till Nobelcentrum är högt, kompakt, och på tok för stort. Johan Celsings förslag är en fyrlängad byggnad kring en innergård och tar därmed upp temat från Tessins slott, men det är kompaktare och inte lika elegant. Och Gert Wingårdhs monumentala lamellartade byggnad skulle kväva det mesta i omgivningen.

Axel KumlienAndra vägande motargument har kommit från bland andra Andres Bárány, fd vicechef för Nobelmuseet som ser ett hot i att Nobelstiftelsen ökar sitt samarbete med privata stiftelser och blir beroende av dem, och Ola Andersson som i DN frågat om så stora lokaler verkligen behövs, särskilt som ekonomin för Nobelstiftelsen inte längre är lika ljus som på den sansade Stig Ramels tid. Att tro att Nobelmuseet som har 130.000 besökare årligen när det blir inhyst i en gigantisk byggnad skulle locka till sig en halv miljon varje år verkar mest en orealistisk glädjekalkyl. Nobelbanketten den tionde december kommer även i fortsättningen att försiggå i Ragnar Östbergs stadshus med Einar Forseths mälardrottning. Vackrare än så kan ingen byggnad bli.

Men för själva prisutdelningen planerar man att överge det nästan lika ståtliga Konserthuset på Hötorget för en hörsal i det planerade nybygget. Man får hoppas att ett sådant auditorium blir minst lika vacker som Ivar Tengboms nyklassiska mästerverk från tjugotalet.Det blir en svår och grannlaga uppgift för arkitekten, vem det nu skulle bli. Och Carl Milles Orfeus får man klara sig utan.

Piet Heins gruk-dikt om Grand Hotel och Stockholms Slot har en finurlig titel: en face. I andra och sista strofen skymtar ett bekant ansikte i slottsfönstret:

Dér sér man i vinduet/ Sveriges drot/ ærgre sig dagen lang-/ fordi han sidder/ på Stockholms Slot/ og kigger over/ på Grand.

Sveriges regent kommer att slippa förarga sig dagen lång över ett nybyggt Nobelcentrum, Nationalmuseum ligger i vägen. Men om planerna genomförs kommer från nästan alla andra håll denna mastodont, vilket av de tre förslagen det nu blir, att få en förkrossande dominans. Om ett så våldsamt stort Nobelcentrum verkligen behövs kunde det läggas på annan plats – någon har föreslagit Vinterviken som ju har en naturlig koppling till Nobels liv och gärningar. De tre vackra byggnader med mänskliga mått som funnits på Blasieholmen i mer än hundra år borde ha K-märkts för länge sedan. Inte ännu men snart är det för sent.

Ivo Holmqvist

Rubriken ovan är förstås en rad i sista strofen av Strindbergs dikt Esplanadsystemet, skriven när man för snart hundrafemtio år sedan drog upp ett nytt gatunät i Stockholm, likt Hausmanns boulevarder i Paris. Det har alltsedan den skrevs diskuterats var Strindbergs sympatier ligger, hos den unge mannen som river för att få luft och ljus ("är kanske inte det tillräckligt?") eller hos den gamle som blir ledsen när han kliver bland ruinerna av gamla byggnader som nu störtat samman i grus.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Mellanspråkligheter; om ingenting och om Ludwig Wittgenstein

Du. Ibland eller väldigt ofta upplever jag att du inte vet vem jag är när du är så bottenlöst försvunnen bakom ditt galler av rosenmirakel att du, som jag sa ...

Av: Johan von Fritz | Agora - filosofiska essäer | 18 mars, 2012

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer om konst | 31 mars, 2011

Bach – trotjänaren

”Johann Sebastian Bach är den femte evangelisten. Gån ut och förkunnen honom!” Så inledde ärkebiskopen Nathan Söderblom ett tal inför en kyrkomusikerkongress i Uppsala en gång under sin ämbetstid. Söderblom var ...

Av: Thomas Notini | Musikens porträtt | 28 december, 2012

Om ekomaten

Jag har alltid tyckt att man borde lagstifta om att alla kommunala eller statliga matserveringar såsom skolor, fängelser och äldreboenden ska servera ekologiska och närproducerade råvaror. Per portionen skulle priset ...

Av: Emma Holmén | Gästkrönikör | 08 augusti, 2012

Magna Grecia Tomba del tuffatore

Med anledning av Internationella mansdagen

Det finns pojkar och även kvinnor som menar att Internationella mansdagen är ett skämt, trots att den enligt Wikipedia ”avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 19 november, 2016

På dekonstruktionens rand - Nanok och Geist brevväxlar

Sedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker ...

Av: Nanok & Geist | Kulturreportage | 22 februari, 2010

Sven Delblanc eller vad gör vi egentligen med vår frihet

Ännu en gång har jag grävt ner mig i Sven Delblancs böcker. Texter så fulla av liv, kraft och en klarsyn som skrämmer. Självfallet går det lättvindigt att ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 22 juni, 2008

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.