Magnus Andersson fotoporträtt  av Mario Clementi

Intervju med Magnus Andersson gitarristen som kämpar mot den kulturella provinsialismen

Magnus Andersson är utan tvekan den mest betydande bland de gitarrister som verkar inom den samtida konstmusiken. Han började spela som barn för Roland Bengtsson och studerade i ungdomen i ...

Av: Guido Zeccola | 03 februari, 2015
Musikens porträtt

Svensk lagstiftning bidrar till samiska kvinnors underordning

Det finns knappast någon forskning som behandlar levnadsvillkoren för vår urbefolkning, de svenska samerna under det senaste århundradet. Kunskapen om kvinnor och mäns jämställdhet i denna folkgrupp är mager. Under ...

Av: Lilian O. Montmar | 07 maj, 2013
Kulturreportage

Dikter av Carin Söderström

Dikter av Carin Söderström     Fördämningar bryts. Allt är tyst. Inåtvänt. Varje kalhygge är ett öppet sår. Tillvaron har en början. Kanske inte ett slut. Existensen av vägar in och ut har ...

Av: Carin Söderström | 19 januari, 2007
Utopiska geografier

19. Öster

På en karta är allting platt, men det är missvisande: Lund är inte bara idéernas stad, Lund är också Sveriges mest kuperade stad. Och det är lummigt, frodigt. Jag brukar ...

Av: Öster | 20 april, 2012
Lund har allt utom vatten

Porträtt av fyra kraftfulla samekvinnor



Samiska kvinnorEn gemensam nämnare för de fyra samekvinnor som jag avbildar är att de är speciellt aktiva i samiska frågor eller har på annat sätt förtjänat att bli omnämnda. De varseblir och ser missförhållanden samt omsätter sina iakttagelser och tankar i kreativa och produktiva handlingar. Dessa fyra samekvinnor är:

1. Tiina Sanila-Aikio: Prisbelönad rock-, pop- och leuddsångerska, skoltsamernas hopp för framtiden

2. Nina Afanasy’eva: ”Liten på jorden, stor i orden”, modigt griper hon mikrofonen på av staten förbjudna protestaktioner

3. ”Suvi Sárá Aina Ann” förevigad med en staty i Sababurgs djurpark i Tyskland

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

4. Elsa Laula Renvall: Den första samekvinnan som var politiskt aktiv

Tiina Sanila-Aikio

Där orden tar slut tar jojken vid
Samiskt ordspråk

Fakta om skoltsamerna av Leif Rantala, pensionerad universitetslärare i samiska och samisk kultur vid Lapplands universitet i Finland:

- Goddag på skoltsamiska = Tiõrv!

- I Finland: ca 600 personer, Ryssland: ca 20 personer, Norge: alla så gott som helt assimilerade

- Språk: skoltsamiska talas av ca 300 personer främst i Finland

- Skriftspråk från 1970-talet, latinsk skrift samt en del diakritiska märken

- Ursprungligt bosättningsområde (fram till andra världskriget): Petsamo-området (Suonjel, Pasvik, Petsamo, Neiden, Notozero); efter andra världskriget: Sevettijärvi (centrum), Nellim, Keväjärvi, Neiden, Ylä-Tuuloma, Murmansk

- Religion: ortodox (kyrkor i Sevettijärvi, Ivalo och Nellim samt ett nybyggt kapell i Keväjärvi)

- Näringar: småskalig renskötsel, fiske, jakt, numera även turism

- Kulturen: påverkan från karelarna och ryssarna

- Musik: sången kallas leudd (inte jojk); den enda grupp som har egen dans, kadrilj (ursprungligen fransk hovdans!)

Tiinas tankar om krig och fred: ”Fred är ett samband mellan människan och naturen som kan uppnås genom att lyssna till och högakta naturen. Krig har varit en betydelsefull delfaktor för att forma skoltsamernas framtid och staternas intressen har dominerat över ett litet folks behov. Som tillhörig ett fredsälskande folk kan jag inte förstå strävanden efter att äga land och att fördriva de människor som lever där”.

Den 30-åriga Tiinas modersmål är skoltsamiska och finska och båda språken används ungefär lika mycket i hennes familj. Hon arbetar som lärarinna vid Saamelaisalueen koulutuskeskus (sv. Det samiska områdets utbildningscentrum) och undervisar i skoltsamernas språk och kultur. Familjen består av den äkta mannen, den enaresamiska renskötaren Leo Aikio och en fyraårig dotter Elli-Då´mnn som får lära sig båda samiska språken. Enaresamiska talas i Lappland av 300 personer.

För att bevara och utveckla det skoltsamiska språket och kulturarvet anser hon att det är viktigt att arbeta för att dessa skall kunna överföras till kommande generationer men även för att de små samiska gruppernas intressen ska beaktas vid politiska beslut. För detta ändamål har hon olika förtroendeuppdrag. För att nämna ett par. t. ex. som sametingets vice ordförande och ordförande för den skoltsamiska organisationen Saa´mi Nue´tt ry. 

Om sitt musikaliska intresse säger Tiina: ”Jag hoppas att min musik tilltalar unga skoltsamer. På mitt program finns skoltsamernas leudd samt rock och pop på skoltsamiska. Ett uppträdande som jag speciellt minns var vid norska Sametingets öppnande i Karasjok där kungen var närvarande. Jag har även haft konserter i Sverige, Australien samt Ryssland och kanske får jag komma till Tyskland någon dag? Jag gav ut mitt första album år 2005, Sää´mjânnam rocks, och därefter flera album”. 

Nina Afanasyeva

Nina AfanasyevaEn givande hand blir aldrig tom
Samiskt ordspråk

De circa 2.000 ryska samerna lever i en katastrofal social situation men kämpar hårt för att bevara sin kultur men uppnår små och beaktansvärda framsteg. De lever huvudsakligen av renskötsel, fiske, jakt och konsthantverk. Arbetslösheten är extremt hög. Nina Afanasye’va är sedan långa tider de ryska samernas centrala politiska person. Hon arbetade i åratal för att ryska samerna skulle kunna grunda ett samiskt parlament med liknande uppgifter som de nordiska sametingen har vilket lyckades 12 december 2010. Ryska regeringen har dock inte erkänt detta politiska organ och därför har de ryska samerna t. ex. ännu endast status som observatörer vid Sametingens Parlamentariska Råd som är samernas högsta politiska organisation. Parlamentet har nio medlemmar och Nina är dess viceordförande.

På detta sätt och även genom sitt starka sociala engagemang förverkligar Nina fredsarbete. Hon arbetar även intensivt för att bevara sitt modersmål kildinsamiska som är ett språk och håller på att att dö ut. Den tyska människorättsorganisationen Lappland-Initiative Bremen r. f. (beskriven i FP 1/2011) samarbetar främst med Nina i sitt arbete för att understöda de ryska samernas kultur. De har bl. a. tillsammans organiserat utbyte av elever mellan tyska och rysk-samiska skolor, finansering av olika projekt och understöd för enskilda nödlidande personer samt studeranden.

Nina talar utmärkt tyska och hon besöker ofta Tyskland för att informera om ryska samernas kultur och aktuella problem. Språkforskaren Michael Riessler har även dessa dagar återigen inbjudit henne för forskning av kildinsamiskan i språklaboratorier. Nina har erhållit flera internationella ärobetygelser, t. ex. hedrades hon år för sitt arbete att bevara ryska samernas kultur och existentiella grundval i Bremen 2007 med en skulptur av sitt huvud skulpterad av konstnärinnan Susanne Pikullik-Bastian.

Suvi Sárá Aina Ann

Ett träd utan rötter står ostadigt
Samiskt ordspråk

”Suvi Sárá Aina Ann” var den första lappkvinna*) som exporterades till olika europeiska länder för att ställas ut som exotisk sevärdhet. Hon kom år 1580 på hösten med 12 renar till Sababurgs djurgård i Tyskland. Den dansk-svenske astronomen Tycho Brahe förmedlade dessa exporter. Under den dåtida kolonisationen hade man just upptäckt denna exporte av lapska döttrar slets ur sina familjeband och skickades till adelns hov som utställningsobjekt. Även den unga lappkvinnan Suvi Sárá Aina Ann skulle ledsaga de 12 renarna till Sababurg djurpark och hennes uppgift var att sköta djuren i sin nya hemort i det avlägset belägna Tyskland.

Den mödosamma resan med renarna tog många månader. Efter en lång väg till fots i Sverige fortsatte resan till sjöss och sedan till Bremen med vagnar dragna av hästar. Men inte en enda ren levde längre än ett år. De klarade inte av det varma klimatet och inte heller den annorlunda födan, eftersom ren- och skägglav inte växte där. Den unga lappkvinnan kände sig inte hemmastadd i den nya omgivningen och hon förstod inte heller språket samt plågades av svår hemlängtan. Då hon efter sina djurs död troligen inte såg någon mening i att leva långt borta från sin familj försvann hon en dag utan att lämna något spår efter sig. Hon följde kanske sina djurs öde – eller återvände hon till sin hemort i Sverige? Om den saken vet man inte någonting.

Men minnet av lappkvinnan hedras ännu i Sababurgs djurpark. Till hennes ära finns en liten staty som är det enda monumentet i hela världen som har tillägnats en samekvinna. Den dittills anonyma lappkvinnan fick ett namn. I en ceremoni i djurgården döptes hon symboliskt av Nina Afanasy’eva och fick namnet Suvi Sárá Aina Ann - för varje del av Sameland ett eget namn. Närvarande vid dopet var även Mani Kudrin, en ewenkekvinna från det avlägsna Öst-Asien som också hör till de renskötande urfolken. 

Höjdpunkten för exporten av dessa exotiska attraktioner från Lappland till Europa ägde rum under åren 1880-1930. Hela lappska familjer reste då med barn, kåtor och egna renar runt omkring i Europa och uppvisades som djur i museer samt framför allt i djurgårdar, t. ex. I Hagenbecks djurgård i Hamburg. Skansen i Stockholm var även en långvarig boplats för en lappsk familj. Jag anser att detta sätt att utnyttja annorlunda människor hör till ett av historiens värsta brott mot mänskligheten!

 Elsa Laula Renberg

Mitt var landet i forntid, bevara mitt folk i framtid
Samiskt ordspråk

Kvinnor i 4 länderElsa Laula Renberg, oftast kallad endast Elsa Laula, är för måga samer, främst för samiska kvinnor, en förebild och en symbol som samisk aktivist och politiker. Hon föddes den 29 november 1877 i Tärnaby i Sverige dog den 22 juli 1931 i Brønnøy i Norge. Laulas far var norsk renägare från Hattfjelldal i Nordland fylke och modern var svensk medborgare. Efter giftermålet bosatte sig föräldrarna på Gardfjäll i TärStorumans kommun Tärnaby, i södra Lappland. utbildade sig efter realexamen till barnmorska. Hon gifte sig år 1908 med Tomas Persson Renberg. Paret bosatte sig söder om Mosjøen i Norge.

 Vad Laula uppnådde;

- 1904 var Laula vid 27 års ålder med om att bilda Lapska Centralförbundet och blev dess första ordförande. Detta förbund kom att tyna bort på grund av avsaknad av medel.

- 1918 avhölls i Östersund det första samiska landsmötet i Sverige. Lapska Centralförbundet bildades och Laula blev dess första ordförande. Detta förbund måste även upphöra på grund av avsaknad av medel och det bildades då Lapparnas Centralförbund.

- Redan året innan, 1917, hade Laula varit en av de drivande krafterna bakom det allra första samiska gemensamma landsmötet i Trondheim. Detta öppnades tisdagen den 6 februari 1917 och numera firas årligen detta datum som samernas nationaldag vilket stadfästes i beslut på Nordiska samekonferensen i Åre 1985.

- Laula var även mycket aktiv i kampen för samernas medborgerliga rättigheter och var förespråkare för att samiska kvinnor skulle vara aktiva i samiskt organisationsarbete.

Vid Laulas död 1931 låg återigen det samiska organisationsarbetet nere, men hennes pionjärarbete har fått betydelse för utvecklingen av lokala samiska föreningar och riksorganisationer samt folkvalda organ. I sin lilla bok INFÖR LIF ELLER DÖD? Sanningsord i de lappska förhållandena (1904) går hon i slutet in på ett tema som ännu är lika aktuellt som dåförtiden*).

Elsa Laula skrev i slutet av boken följande tankar: ”Vad borde härnäst uppnås? Allt mera och mera kräver följande fråga ett svar på vad vi härnäst borde göra? Vi kunna inte längre ha förtroende för att om oss utomståendeskulle intressera sig för vårt folks ställning och att de skulle beakta våra rättigheter. Även om de skulle investera största möda och umbäranden, sa klarar de inte av det. För den för oss typiska speciella livssituationen behöver våra egna människor som med insikt, rättfärdighet och med visdom på ettt rättmässigt sätt för saken vidare. Lappen skall själv ta sakerna i sina egna händer. Men hur? Frågar mången. Det finns endast ett sättt att handla och det innebär att grunda en enhetlig lappsk organisation och att det sedan finns sådana föreningar i varje större by. Och snart har vi grupper med egna människor som med insikt, visdom och ett rättfärdigt sätt för saken framåt!”

Laula har här tagit upp interkulturella aspekt som har största betydelse ännu idag för det faktum att samiska intressen inte bevakas adekvat. Det samiska sättet att leva på är så annorlunda att vi som hör till majoritetsbefolkningen inte begriper det hur mycket vi än studerar och forskar! Det som inte förstås tolkas som undermånligt. T. ex. jojken har uppfattats som primitiv eftersom den innehåller endast ett fåtal ord. Jojken är snarast en form av meditation och kan inte jämföras med våra sånger. I själva verket är sakförhållandet tvärtom. Samiska renskötare kan t. ex. göra så noggranna observationer av naturen när de rör sig i fjällvärlden att de kan användas för vetenskapliga ändamål!

Samerna har alltid missförståtts på detta sätt och följden har varit – och är ännu - att de tiger om sin kultur och framför allt om sin andlighet. Därför får vi veta mycket litet om hur de verkligen lever och tänker. Jag anser att samerna har helt rätt och att det inte är de som borde ändra sig utan att vi borde förändra vår materialistiskt präglade världsbild till en mångsidigare syn om vi vill uppnå att samerna skulle vilja leva där!

 

Nina Michael

 

Ur arkivet

view_module reorder

Västerbottenskarta

Vad är det för kartbild av ett landskap som litteraturen tillhandahåller? Om litteraturen kan sägas vara en modell av världen, vilken modell av Västerbotten är det som har kommit att ...

Av: Anders Öhman | Essäer om litteratur & böcker | 14 oktober, 2011

Carl-Göran Ekerwald

Vad är bildning?

Gunnar Lundin om en ny bok av Carl-Göran Ekerwald: Om bildning -: tio dagböckers vittnesbörd

Av: Gunnar Lundin | Essäer om litteratur & böcker | 11 augusti, 2017

En praktisk humanism

Vad händer första veckan i skolbänken? Jag minns spelet mellan den avgudade lärarinnan i katedern och de nya kompisarna. Och jag minns att någon gång i puberteten förvandlades spelet i ...

Av: Gunnar Lundin | Gästkrönikör | 18 juni, 2012

Caspar David Friedrich och stanken av härsket fiskfett

Det ser ut som en tanke. Det lilla tegelhuset ligger i skuggan av Greifswalds Domkyrkas höga torn, inne i den trånga lilla gränden Turmgaße som förbinder Langestraße med Domkyrkoplatsen. Fadern ...

Av: Crister Enander | Essäer om konst | 19 oktober, 2009

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Scenkonstens porträtt | 24 januari, 2012

I Sapfos spår

”Någon, säger jag, kommer att minnas oss i framtiden”. Orden är Sapfos egna och blev en profetia för hennes poesi, läses och uppskattas världen över trots att den har mer ...

Av: Kristina Lauridsen | Övriga porträtt | 29 oktober, 2013

Ryttarstatyn - Några anteckningar om August Strindberg

Året är 1887. Natten är sen. Men på Rydbergs Kælder är stämningen hög. Röster sorlar, skratten rungar. Champagnen och spriten flödar. Lokalen är full av människor, trots den sena timmen ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 01 maj, 2010

Det andliga kallet i Roy Anderssons film "Du levande"

Bra filmer är de som inte endast underhåller men som även bär på starka budskap som dröjer sig kvar i tanken och där lockar till gensvar. För Simon Henriksson är ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 04 augusti, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.