Lagar och löften

Vid en nationell konferens ”POSOM-kris och beredskap” i Karlstad lyssnade jag till fd statsminister Göran Persson. Ett stort antal funktionärer inom beredskap och krishantering; polis, brand, sjukvård och församlingar hade ...

Av: Per-Inge Planefors | 04 november, 2011
Gästkrönikör

I begränsningen anas Mästaren

Julens glansiga prydnadsänglar trumpetar att det gudomliga blev människa. Även om julens pynt kan verka obegränsat förutsätter det ett budskap om begränsning. Gud utsatte sig för mänsklighetens och världens begränsningar ...

Av: Mikael Mogren | 24 december, 2009
Essäer om religionen

Den ödesdigra själv(o)tillräckligheten. Krigets anlete

Superbia, högmodet är alla synders moder sägs det. Vilket mått av primärnarcissism vi är nödgade att ha för att bära upp vår sviktande, osäkra och oklara självbild är växlande. Mellan ...

Av: Oliver Parland | 28 juni, 2013
Essäer om politiken

Hans-Evert Renérius. Foto: Curt Dahlin

Det var en gång en tidning....

En gång i tiden arbetade jag på Göteborgs Handels- och sjöfarts- tidning. Det var en tidning med ansvar och säker nyhetsförmedling.

Av: Hans-Evert Renérius | 28 april, 2015
Gästkrönikör

Är folket den skyldige?



La bellezza contro le mafieEtt spökväsen vandrar runt i Sverige, det är fördomens föreställning om att det italienska folket har skuld för de missförhållanden som finns i landet, från maffian och korruption till skattefusk och politisk ineffektivitet.

Första gången jag lade märke till denna föreställning var då jag läste den välskrivna boken ”Maffia” av Tomas Lappalainen. Författaren gör i sin bok följande analys: ”En sak är dock säker. Staten är hjälplös om inte befolkningen sluter upp kring lagen. Om någon slutsats kan dras av den sicilianska erfarenheterna så är det att staten står och faller med folkets solidaritet.”1

Detta är en uppfattning som också delas av andra Italienkännare. Under våren 2012 presenterades i Sverige olika italienska samhällskritiska författare som också de berörde denna punkt: Saviano, Parrella, Avallone, Murgia och Lagioia för att nämna några. Även översättaren Ida Andersen sammanfattade i Sveriges Radios OBS att ”alla har ett personligt ansvar”, att ”alla måste ta ansvar” och att ”det personliga ansvaret vilar tungt på Italiens befolkning”.2 Författarna gav på olika sätt uttryck för en sund och uppmuntrande uppmaning av engagerade röster som ville sporra sitt eget (italienska) folk att ta ödet i egna händer, i tron att ansvar och rannsakan kan resultera i en ljus framtid.

Uppmaningens budskap är så enkelt att det borde vara uppenbart för alla: det är upp till folket att lösa sina egna problem! Den positiva aspekten i detta påstående är att man litar på folket som förändrande faktor av historien, man litar på att folkets moral får det att reagera i vissa situationer. Man värdesätter även folkets förmåga att åstadkomma förändringen så till den grad att man till och med menar att en förändring inte kan komma till stånd såvida inte folket självt genomför den. Förändring måste med andra ord grundläggas hos folket. Allt detta stämmer väl överens såväl med vår uppfattning av västerländsk demokrati som med historiska exempel på diverse revolutioner (amerikanska, franska, ryska, kinesiska…). Kanske förvånar det somliga, men uttrycket att ”folket har de ledare som det förtjänar” är ett väletablerat italienskt ordspråk.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Utmärkt så här långt. Dock har jag mina betänkligheter. I mitt fall handlar det om en automatisk misstänksamhet över det som klingar självklart. Misstänksam blir jag allt sedan jag fick veta att det för mänskligheten under årtusenden var självklart att solen kretsar kring jorden, att häxor finns och ska brännas på bål, att ett erkännande kräver tortyr, att slaveriet är samhällets grund och att kvinnan är underställd mannen. Självklarheter som en gång var allmänt vedertagna men som idag är falska.

Låt oss då tänkta på de negativa följderna av att tillskriva ett folk skulden för sina egna problem: riskerar vi inte därmed att hålla det ansvarigt, eller skyldigt, för dess brister? Är inte det ett gott skäl till att inte hjälpa det all medan vi ger oss själva domarens roll? Handlar det inte egentligen om ett behagligt indirekt självberöm för att tillskriva oss och vårt folk meriten att inte ha de brister som vi ser hos andra? Är inte denna ansvartillskrivning i själva verket ett sätt att byta ut offret mot bödeln genom att göra offren till de skyldiga? Och gör vi slutligen inte det för att rentvå våra egna händer?

Kanske är det så att vi av lathet stannar vid den första förklaringen? Historien borde ha lärt oss att alltför ofta är det första självklara svaret det som är felaktigt: jorden är varken platt eller universums mittpunkt och vi är inte rationella djur utan istället påverkade av det omedvetna. Vi kan därmed försöka resonera omvänt: det onda som ett folk befinner sig i är inte resultatet av dess tillkortakommanden utan kan förklaras av objektiva och logiska orsaker, speciella omständigheter, och fakta. Orsaker, omständigheter och fakta som även, för varje enskilt och ytterst specifikt fall som ett folk befinner sig i, förklarar de objektiva svårigheterna med att lösa de problem som föreligger.

Säkert blev också ni förvånade över hur det förhöll sig med judarna, helt fromsinta inför de som förde dem mot förintelsen. Är det då judarna som bär skulden till att inte ha revolterat och gjort sig fria från sina nazistiska bödlar? Likväl kan ingen tvivla på detta folks intelligens och mod. De som är lite äldre minns också västvärldens nedsättande anklagelse mot finländarna under kalla kriget om att vara ”förfinskade”, det vill säga att de vant sig vid att vara underkastade Sovjet. Varför – sa man – revolterade de inte de och lovsjöng antikommunismen som i USA, supermakten på säkert oceanavstånd välutrustad med kärnvapen? Och på samma vis, varför revolterar inte sicilianarna mot maffian och överger ”omertà” (”tystnaden”)? Alltså – påstås det – är det deras fel att maffian existerar.

Enheten av Hebriana AlainentaloKanske är det mer korrekt att tänka att under vissa omständigheter av övermäktighet från toppen, så är den mest förnuftiga reaktionen att försöka anpassa sig, just för att det är den minst onda? Om alla de som opponerar sig mot maffian och deras familjer, som ger avkall på ”omertà” – och de är många, även om de inte alltid syns i media – ständigt blir dödade eftersom staten trots stora ansträngningar och framgång ännu inte lyckats hävda sig som enda innehavare av våldsmonopol inom ett territorium, är det då inte rimligt med en undergiven hållning? Ni, jag, inför sannolikheten att se den egna familjen hotas, skulle vi utmana maffian eller en mördare om vi inte levde inom ett territorium skyddat av staten? Försök att tänka i praktiken och inte i teorin, för i de nämnda exemplen var hoten från SS-soldaterna, Sovjet och maffian dramatiskt reella i ett territorium där styrkans, våldets och säkerhetens monopol låg i deras händer.

Enligt min mening är logiken inte entydig utan den anpassar sig efter omständigheterna: det är en sak att resonera i det trygga och stabila Sverige och en annan sak att besluta att agera i ett osäkert område där trygghet och legalitet ännu inte etablerats på ett betryggande sätt. Folk kan inte annat än förlita sig på logiken i bästa möjliga lösning för den särskilda omständighet av sårbarhet som de befinner sig i. När man dömer kan man därför inte utgå från rådande logik under omständigheter av helt annan natur av trygghet.

Sedan länge har filosofin i diskussionen av beslut förlitat sig till ”spelteorin” och ofta använt sig av ”fångarnas dilemma”. Dilemmat går ut på att två fångar som hålls isolerade från varandra med deras respektive erkännanden går miste om möjligheten av en ömsesidig fördel och istället skadar varandra av rädsla för ett än hårdare straff. Den visar hur två rationella personer, som dock inte litar på varandra, gör avkall på en ömsesidig fördel och istället helt logiskt väljer en lösning av mindre ömsesidig skada, för att undvika en skada som är ännu större. ”Fångarnas dilemma” ter sig som en bisarr konstruktion men är istället något som vi alla alltid närt inom oss. Tänk bara på nedrustningen: den mest lönsamma lösningen för folk i alla tider för att undvika ökade spänningar, resursslöseri, och allt mer fruktansvärda vapen och därmed mindre säkerheten skulle vara nedrustning. Men i avsaknad av ömsesidig tillit mellan folken och rädslan att bli tillintetgjorda av fienden, fortsätter vi att investera och lägga pengar på vapen, resurser som istället hade varit värdefulla för att bekämpa hungern i världen, bota sjukdomar och rädda miljön. Men vi är rädda för varandra. Vi saknar tillit. Därmed väljer vi den minsta skadan – militära utgifter – för att undvika den största skadan – förgöras av ett fientligt angrepp. På så vis går vi alla miste om den kollektiva fördelen i nedrustning och gemensam kamp mot gemensamma problem. Men för att bygga tillit krävs särskilda historisk-social-ekonomisk-politiska omständigheter och tid för deras framväxt. Men inte enbart tid i sig är nog, vilket nedrustningens långa historia är ett utmärkt exempel på.

Alltså är ett samhälle grundat på tillit – såsom det svenska – avgjort annorlunda, ja nästan motsatsen till, ett samhälle – likt det som präglas av maffian – grundat på rädsla och våld mellan familjer och klaner, i en strid med nollresultat där ”mors tua vita mea” härskar eller där ”befolkningens förhållande till stat och polis är ”svagt utvecklat, för att inte säga fullt av misstro”.3 Den som lever i den första typen av samhälle är vanligtvis hårt dömande mot den som lever i den senare typen, trots att den förre utgår från förutsättningar och villkor som är diametralt motsatta och ogripbara för den som inte bara är drabbad av omständigheterna, utan dessutom blir dömd utefter dem. Offret blir alltså förväxlat med förövaren. Den som lever i ett tryggt och fredligt samhälle som fungerar tack vare en väl fungerande rättsstat där våldet anförtros åt staten som enda legitima makt, tar för givna vissa förutsättningar som för den som lever i den helt motsatta situationen ter sig helt futuristiska. Den som är mätt är inte i stånd att förstå den som håller på att dö av svält: man kan intellektuellt inbilla sig att veta hur det känns, men en riktig ”förståelse” uteblir utan magsmärtor och tynande krafter.

Det finns en belysande bok över hur små geografiska fördelar, historiska händelser och minimala skillnader med tiden har påverkat tur, otur och givit upphov till enorma skillnader mellan folk på vår planet oavsett egenskaperna hos människorna eller de etniska grupper som berörts: ”Guns, germs and steel – a short history of everybody for the last 13.000 years” av Jared Diamond. Den borde vara studielitteratur i gymnasier och på universitet eftersom den torde hjälpa att slipa ned arrogansen hos de som i alla tider känt sig starkare och bättre av större förmåga, samt hos alla de som har en tendens att utan ödmjukhet tolka historien simplistiskt i termer av meriter och skuld där ”vi” ställs mot ”dem”.

Är folket tillräckligt som förutsättning för att ändra historien? Är folket både nödvändigt och tillräckligt som förutsättning? Är det inte genom historien som vi kan förstå nuläget – kan vi verkligen bortse från den i våra analyser? Är det t.ex. irrelevant att Italien historiskt varit föremål för många erövringar av flera olika stridande folk sinsemellan, medan Sverige varit hemland endast åt en homogen erövrare? Var har det varit svårast att skapa ett samhälle grundat på ömsesidigt förtroende?

Innan vi dristar oss till att avgöra vad ett annat folk borde göra, vore det passande att inta en intellektuellt ödmjuk hållning i tacksamhet över att inte befinna oss i samma obekväma omständigheter. Precis så obekväma som omständigheterna måste ha varit när det neutrala svenska folket såg sig konfronterat i en särskild situation av överlägset tryck från det segrande nazistiska Tyskland som hade invaderat så gott som hela den europeiska kontinenten.

Själv har jag så pass höga tankar om folket att jag lutar åt att hävda att det aldrig har skuld, utan alltid rätt – om än begränsat av specifika situationer som det hamnar i. Folket försöker ju alltid göra sitt bästa utifrån den specifika situation det befinner sig i.

Angelo Persiani, Italiens ambassadör

1 Tomas Lappalainen, Maffia, s. 9

3 Tomas Lappalainen, Maffia, s. 17.

Ur arkivet

view_module reorder

29. Erik

Nu regnade det igen. De flesta studenterna hade redan lämnat staden. Erik älskade Lund om sommaren, han älskade att promenera de långa kvällarna och ha gatorna ifred. Han tyckte om ...

Av: Erik | Lund har allt utom vatten | 06 juli, 2012

Att lyssna till sfärernas vidunderliga musik

Det har skrivits åtskilliga spaltmetrar om kontroversen kring användningen av Ligetis musik i Kubricks film 2001. Redogörelserna för de juridiska turerna är delvis motsägelsefulla. Klart är i alla fall att ...

Av: Svante Karlsson | Essäer om musik | 30 oktober, 2013

Tolstojs krig

Runt om i världen uppmärksammas att det är hundra år sedan en av den ryska litteraturens skäggiga patriarker, greven Lev Nikolajevitj Tolstoj, gav sig ut på sin sista dramatiska färd ...

Av: Axel Andersson | Essäer om litteratur & böcker | 11 november, 2010

Tankens ambivalens III

22/1 Bakom mig är mina ögon slutna Den stora generaliseringen har låtit mig vakna kl 04.42. Klockan nu 04.49 och jag är redo i soffan. Vänta… kaffe… måttet, tre skedar…! 04.56. Redo!   Varje ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 25 september, 2013

I love you in various languages

Afrikaans Ek is lief vir jou Albanian ...

Av: Anonymus Loic | Utopiska geografier | 14 februari, 2011

"Att måla är att våga"

I juni i år skulle Hélène de Beauvoir ha fyllt 100 år. Här i Sverige är hon i stort sett okänd.  Hennes drygt två år äldre syster, Simone de Beauvoir ...

Av: Marianne Fors | Konstens porträtt | 19 juni, 2010

Bild Hebriana Alainentalo

Jag gillar personer som kan allt och har svar på allt

Alltid säker, som om hon alltid var ofelbar och kunde allt om så gott som allt, ställde Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén, frågan om framtida krig i Mellanöstern till Paul ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 25 juli, 2016

Sentrale element i oldtidens filosofi: Fra Platon til Plotin

Det er svært mye som ikke er en reell opsjon for meg som filosof, som for eksempel at jeg ikke kan overta de gamle grekernes allmenne forestillingsverden. med dens mange ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 19 augusti, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.