I häxornas krets, om häxtron i Sverige

En insändare på DN-debatt under titeln ”Religionsfriheten missbrukas” lyder:”… det är upprörande att Borås tingsrätt friade föräldrarna som bedrev djävulsutdrivning på sin flicka, som kallades häxa”. På säkerhetsavstånd från skärtorsdagsnatten ...

Av: Lilian O. Montmar | 16 maj, 2012
Kulturreportage

Veckan från hyllan. Vecka 5, 2012

Nej, det ska inte handla om sossarnas partiledarval. Det händer annat viktigt i världen. Faktiskt viktigare. I fredags var det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska ...

Av: Gregor Flakierski | 28 januari, 2012
Veckans titt i hyllan

Produktionsgruppen Ramaj. fr.v. Markus Granqvist, Nils Poletti, Lena Lindgren

Att alltid gå åt "fel håll"

"Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" är en roman av Nikanor Teratologen som väckte och fortsätter väcka stor kalabalik bland förläggare och läsare. Det är kanske en av de mest radikala böcker ...

Av: Guido Zeccola | 25 december, 2015
Scenkonstens porträtt

Georg Klein vs Ann Heberlein

I essäsamlingen ”Jag återvänder aldrig” (2011) skriver Georg Klein bl.a. om religion från ett evolutionärt perspektiv. Han menar, med Pascal Boyer och många andra, att vi har ett medfött anlag ...

Av: Niklas Anderberg | 25 januari, 2013
Essäer om religionen

Därefter uppstår oordning i hela kroppen



Sprickorna i dina skrik Aliide  sprickornaSexuella övergrepp har länge varit tabu i Sverige och började inte på allvar uppmärksammas förrän i slutet av 70- och början av 80-talet. Genomgående visar forskningen att övergreppen skapar ett oerhört livslidande hos de utsatta; hela människan påverkas - fysiskt och psykiskt och jag vill tillägga – psykosomatiskt. De utsatta berättar om känslor av svek, rädsla, skräck, skam och skuld. Och den återkommande mest framträdande upplevelsen är skam vilken ytterligare bidrar till att tabubelägga övergreppen. På grund av skammen vill de utsatta flickorna och pojkarna inte berätta. Och de barn som trots skammen ändå berättar men inte blir trodda utvecklar de allvarligaste psykiska störningarna. Skamkänsla kan även blockera lyssnandet hos den som skulle kunna vara vittne. Och betydelsen av vittnen är något jag återkommer till men först till skillnaden mellan den röda och den vita, traumatiska skammen.

Röd skam

Den röda skammen fungerar som varningssignal (signalskam) när du är på väg att överträda dina egna eller andras gränser. Den är integritetsbefrämjande och hjälper dig att värna om ditt mest privata och intima och att genom inlevelse inte såra andra människor. Om du inte har kontakt med din röda skam blir du okänslig för andra. Den skyddar dig samtidigt som den skyddar den andre. Den röda skammen värnar alltså om vår sociala och empatiska förmåga. Tillsammans med skuld ingår skam i samvetet och om vi varken kan känna skam eller skuld blir vi samvetslösa.

Den röda skammen står i Eros tjänst och är ett uttryck för libidons livslånga strävan efter ömsesidig bekräftelse. Den utgör en gräns innanför vilken vi kan utveckla vårt skapande och vårt inre språk. Den röda skammen skyddar primärprocessens språk exempelvis poesins och mystikens språk medan skulden skyddar sekundärprocessens språk; det språk som vi kommunicerar med.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Vit skam

På liknande vis som signalångesten skyddar oss mot att översvämmas av ångest så skyddar signalskammen oss mot att bli invaderade av den vita skammen som även kallats depressiv, massiv, kall eller giftig. Den vita skammen står i tjänst hos Thanatos, vars strävan är att förhindra all ömsesidighet. Den ödelägger och förlamar. Den vita skammen tränger in i vårt allra privataste och mest intima.

När Virginia Woolf, 1941, 59 år gammal, fyller sina fickor med sten, vandrar ned mot floden Ouse och dränker sig i det kalla vattnet är det den vita skammen som tagit herraväldet. I sin dagbok skriver hon: ”Jag skakar fortfarande av skam vid minnet av hur min halvbror utforskade de mest intima delarna av min kropp.”

Den vita skammen berättar om tidiga traumatiska erfarenheter som misshandel, sexuella övergrepp, våld och själamord. Och själamord är ett mord som sker ostraffat och för det mesta osynligt. Det innebär mer eller mindre avsiktliga försök att utplåna eller äventyra en annan människas identitet och att ha varit utsatt för något sådant väcker ofrånkomligen starka för att inte säga förintande känslor av skam.

Kärt barn har många namn men det stämmer inte beträffande den avskydda och fruktade vita skammen som också har många namn som åderlåtning på själen, själens sjukdom, ett sår som angriper inifrån, vämjelig känsla, en stillatigande förstörare, smutsig hinna, de obehagliga känslornas askunge, psykisk katastrof, inre blödning… Min egen favoritmetafor är vingklipparen. En bild där skammen skär av oss vingarna så att vi inte kan flyga i betydelsen älska och skapa.

 Den röda skammen skyddar primärprocessens språk exempelvis poesins och mystikens språk medan skulden skyddar sekundärprocessens språk; det språk som vi kommunicerar med.Förutom den röda skammens rodnad kan den vita skammen komma till uttryck i svettningar, skakningar, depression, apati, raseri, rastlöshet, likgiltighet eller cynism. Inte minst depressionen präglas av skam – den förlorade självkänslan och självaktningen. Man saknar förmåga att akta sig själv, sätta sina egna gränser; något som i hög grad utmärker den som sen tidig ålder varit utsatt för övergrepp.

Psykoanalytikern och depressionsforskaren Johan Beck-Friis säger i sin bok När Orfeus vände sig om att den förlorade självaktningen utgör en gemensam kärna hos deprimerade. Det är skammen som är den tändande gnistan i den depressiva processen. Och tonåringar som varit utsatta för sexuella övergrepp berättar ofta om depressioner, även då övergreppen inträffat långt tillbaka.

Skambärare

Min bok Skammens väg till kärlek är tillägnad skambärarna. Alla bär vi på skam, det är ofrånkomligt och ingår i existensen. Men därutöver härbärgerar skambärarna även andras skam. Det är den bördan som kan bli för tung att bära. Människan orkar förvånansvärt mycket, men när hon också ska bära andras skam kan det bli övermäktigt. Det är nu hon vill dö. I värsta fall tar hon sitt liv. Men egentligen vill hon inte dö, det är skammen som driver henne.

Särskilt drabbade är de som redan som barn fick överta föräldrarnas skam. Över generationer förmedlas i det tysta skammen över sinnesjukdom, mord, lobotomi, incest, homosexualitet, alkoholism, misshandel, självmord, barnamord, våldtäkter, pedofili, förintelseoffer… Ända tills någon i generationskedjan vill minnas och börjar utforska, intervjuar drabbade och överlevande, skriver en bok, filmar eller berättar. De en gång förnedrade får upprättelse och skamarvet förs inte längre vidare.

Särskilt skamutsatta grupper är barnhemsbarn, handikappade, fosterbarn, arbetslösa, dementa, fattiga, utvecklingsstörda och invandrare, kort sagt alla som inte passar in i rådande norm. Andra av tradition utvalda skambärare är minoritetsgrupper som judar och romer.

Vissa skambärare är också skamoffer som tortyr- våldtäkts- och misshandelsoffer. Författaren Asiye Güzel vittnar i sin bok Under tortyr hur hon fängslades och våldtogs av åtta polismän vid polishögkvarteret i Istanbul: ”… Jag hade blivit torterad och upphängd i armarna, blivit slagen och våldtagen. Jag bara skrek och hällde vatten över min kropp. Det var allt jag kunde göra. … Varför skämdes jag? Men det var inte jag som skulle skämmas.” Hon vet att det inte var hon som skulle skämmas, ändå skäms hon. Varför?

Samma fråga ställer sig 80-åriga Katja Orback i den bok hennes son Jens, f.d. jämställdhetsminister skrivit: Medan segern firades – min mammas historia, en berättelse om vad som hände henne i Tyskland efter den 13 mars 1945. Katja var 17 år när ryska soldater under flera veckor sommaren 1945 höll henne, hennes mamma och systrar fångna i en kvarn där de upprepade gånger våldtogs. Ovanpå skammen har Katja Orback även i det fördolda burit skulden – den tyska skulden. På frågan om skillnaden mellan att bära skulden och att bära skammen säger hon att skammen är mer fruktansvärd, och det spelar ingen roll att allting skedde under krig, att hon inte kunde rå för vad som hänt.

Ja, varför är det den utsatta som skäms och inte förövaren? Ett svar är att den skamlösa makten alltid avbördar sig sin skam på andra – och någon måste bära den. Ett annat är att våldtäktsoffret är människa, en människa med samvete, och därför skäms hon för att liksom förövarna tillhöra människosläktet, som Jenny i Jonas Gardells bok om henne:

Jenny som skär sig med rakblad. Jenny som mobbats hela skoltiden och som på avslutningsnatten efter nian utsätts för gruppvåldtäkt där kamraterna påhejade av klassens ledarflicka tvingar henne att dricka deras medhavda sprit. Några grabbar följer efter henne in i skogen:

De fingrar och petar i hennes underliv.

Någon, hon vet inte vem, sticker in en träpinne och skränar: ”Det var fan vad med blod det kom, det måste ha varit mödisen som sprack!”…

Starka armar håller henne tillbaka samtidigt som någon koncentrerat stöter pinnen ut och in i hennes underliv. Hon flackar med blicken mellan dem, försöker få ögonkontakt, så att de ser att det är hon, så att de fattar att de inte kan göra vad de gör, men de är bara intresserade av hennes underliv. Det är det enda de tittar på. Det är som om själva hon inte finns.

Som vuxen säger Jenny: ”Det gäller att inte stanna kvar i det, utan hitta en väg ut. Att vägra vara offer.” Boken avslutas med orden: ”Och alla deras lögner betyder ingenting. Tro mig när jag säger: Skammen var aldrig din.”

Och det samhälle som hävdar att det är ett rättssamhälle måste, om det vill försöka leva upp till det, placera skammen där den hör hemma - hos pedofilerna, torterarna, mördarna, våldtäktsmännen, mobbarna och misshandlarna. Inte hos offren.

Så här inleder två psykoterapeuter vid Pojkmottagningen i Stockholm en debattartikel: En mamma besökte fängelset. Hon kom för att träffa mannen hon levt med och som förgrep sig sexuellt på hennes barn. Syftet med hennes svåra resa var inte att få svar. Hon har inget behov av att förstå honom. Hatet och raseriet över vad han gjort dottern har jäst inom henne. Nu är det så stort att hon känner att hon måste få det ur sig. Hon måste kunna andas.

Och en följd av skam med ofta svåra konsekvenser är skammens raseri. Detta har alltid funnits hos människan med fantasier och önskningar om hämnd samt att utplåna och mörda. Det som är speciellt för vår tid är att teknikutvecklingen inneburit att dessa fantasier i dag kan förverkligas på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. Under senare år har vi sett fruktansvärda exempel på hur skammens raseri har kommit till uttryck i massakrer i skolor, familjegräl och utanför krogar där människor mejats ner av unga män med automatgevär. Inte sällan gränsar i dessa fall mord och självmord till varandra – förövaren tar sitt liv.

Vissa skambärare är också skamoffer som tortyr- våldtäkts- och misshandelsofferFör kvinnan som besökte fängelset blev mötet med mannen en viktig del i hennes rehabilitering. Mötet präglades inte av att hon ville förlåta eller försona sig med mannen. Tvärt om. Hon ville kräkas på honom och lägga över skammen och skulden där den hör hemma.

Artikelförfattarna anser att ordet medling inte är bra, för det antyder förlåtelse. Det borde heta förövarkonfrontation. Och de ger ett tragiskt exempel där detta sätt att bearbeta sina känslor förvägrats den utsatta och det är Englas mamma. Deras slutsats blir att förövaren inte ska ha makt att bestämma den saken och de uppmanar politiker och jurister att ändra lagen.

Gränser

Vi lever i en tid då det råder förvirring kring gränser. Skamkänslan hjälper oss som sagt att upprätthålla våra egna gränser och inte överträda andras. Det är den röda skammen jag talar om. När den vita skammen inträder har gränsöverträdelsen redan inträffat. Övergreppet är ett faktum och den vita skammen tar över. Detta dödens tillstånd, paralyserande, inte ens förtvivlat utan uppgivet, hopplöst. Det är inte heller ovanligt att ett sexuellt utsatt barn visar sexualiserande beteenden vilka återspeglar en förvrängd uppfattning om de egna gränserna.

Prostituerade kvinnor som i psykoterapi återupplevt barndomens sexuella övergrepp kan konstatera att de i sin verksamhet gjort en helomvändning och lagt traumat i sina egna händer. Där de genom att diktera villkoren: priset, tiden och vad som ingår, upplever sig ha full kontroll över kunden. Betalningen är viktig för återupprättandet av värdigheten. ”Och jag som inte ens tar betalt.” utbrister en kvinna i en samtalsgrupp.

Något som särskilt skiljer de traumatiserade barn vilka som vuxna prostituerar sig från dem som inte gör det är oförmågan att sätta gränser. I psykoterapi har det visat sig att deras nej som barn aldrig respekterades – till och med angreps eller väckte de vuxnas raseri.

Män som prostituerar sig är ännu mer skamstigmatiserade än prostituerade kvinnor; de befinner sig allra lägst i hierarkin. I övrigt kännetecknas utsatta pojkars situation av ett större motstånd mot att berätta. Något som också karakteriserar övergreppssituationen där en kvinna, särskilt modern, är förövaren. Myten om det heliga moderskapet sitter djupt.

Den ojämförligast vanligaste formen av övergrepp är den där män förgriper sig på flickor och pojkar men nu tänker jag dröja vid vad som skulle kunna hända med den son eller dotter som sexuellt utnyttjats av sin mor. Ursprungligen är modern världen för det späda barnet, hon var från början allt och att som litet barn bli sexuellt utnyttjad av sin mor innebär att världen går sönder. Alltför tidigt förlorar barnet sin oskuld – tilliten till livet. För flickans del betyder det att det var modern som tog hennes oskuld, var där först − med sitt finger eller med något föremål. Intrång, intrång… lyder ropen från flickans kropp och själ. Ständigt känner hon sig invaderad. Försöker skydda sig, men förmår inte alltid. För pojkens del spolieras utvecklingen till man. Som vuxen präglas relationen till kvinnan av hat, skräck och hämnd − om den inte helt saknas. I värsta fall blir pojken psykotisk.

För den vuxna dottern ligger prostitution, självskadebeteende eller promiskuitet nära till hands. Hon kan inte njuta av sin sexualitet på egna villkor, utan ställer upp för dem som så önskar utan att kunna säga nej eller själv välja. Sonen riskerar, förutom att bli kriminell, att klyvas i kropp och själ. Ömhet och sexualitet blir antagonister. Den han älskar attraheras han inte av och den han tänder på föraktar han. Antingen madonna eller hora. Aldrig kvinna och människa.

Så kan det hända att den av sin moder sexuellt utnyttjade kvinnan på bordellen eller motsvarande i ömsesidigt förakt förenas med den av sin moder sexuellt utnyttjade sonen. Två skadade barn möts i vuxen skepnad. Och modern då? Hon som förgriper sig på sitt barn. En gång var också hon ett barn… Det är detta som är arvsynden. När vuxna förgriper sig på barn.

Åtskilliga som varit utsatta som barn blir som vuxna själva förövare men långt ifrån alla. Varför vissa, drivna av dödshotet, identifierar sig med aggressorn (förövaren) och andra med det egna utsatta barnet är en gåta. I min bok Glöd i mörker skildrade jag under rubriken Traumats konstnärliga konsekvenser hur bland människor med liknande barndomserfarenheter några blev seriemördare och andra blev författare.

Forskning kring varför vissa barn klarar av att handskas med och bearbeta ett sexuellt övergrepp, och andra inte, har bl.a. visat att försvårande omständigheter är när barnen upplever att de inte har rätt till sin egen kropp. De är helt inställda på att tillfredsställa andras behov. Samt när barnets fysiska och känslomässiga gränser inte respekteras. Och ett barn vars integritet ständigt ifrågasatts riskerar att växa upp övertygad om att enbart vara till för andra. Därutöver invaderas barn lätt av föräldrarnas känslor då deras gränser ännu inte är fullt utvecklade. Men själva skammen i sig luckrar också upp människans gränser. I värsta fall blir skammen en psykisk splitterbomb.

Att vara vittne

Den ojämförligast vanligaste formen av övergrepp är den där män förgriper sig på flickor och pojkar Det har visat sig att för barn som har någon de kan berätta för, någon som ser, vet och lyssnar, behöver svåra barndomserfarenheter inte stelna i livslånga trauman. Upplevelserna blir bekräftade av någon och kan integreras. Och när man som vuxen äntligen vågar berätta, exempelvis för en vän eller en psykoterapeut, är det helt avgörande att denne inte försöker släta över utan orkar stanna kvar och lyssna som medkännande vittne.

Vid en analys av biografier skrivna av kvinnor vilka som barn sexuellt utnyttjats av sina pappor framgår att förövarens svek var stort men mödrarnas svek, att inte skydda sina döttrar och ta avstånd från mannens handlande, var värre. En kvinna uttryckte att moderns ”svek var hundra gånger värre.”

En sammanfattning av vad som fanns bakom fasaden i en av de så kallade lyckliga familjerna lyder: Antoinette blir från det att hon är sex år sexuellt utnyttjad av sin pappa. Efter det första övergreppet berättar hon vad som hänt för sin mamma som slår ifrån sig och menar att Antoinette ljuger. Från den dagen börjar mammans förakt för sin dotter som gör allt för att mamman ska älska henne igen. Övergreppen fortsätter tills Antoinette vid fjorton års ålder blir gravid. Vid en läkarundersökning berättar hon och pappan anmäls och döms till fängelse. Hon genomgår en svår abort, blir deprimerad samt förvisad av alla i sin närhet. Rapporten slutar med orden: ”Till slut segrar hennes stolthet och vilja och på ett mirakulöst sätt lyckas hon överleva sin hemska barndom.”

Att närmare gå in på de inre och yttre skälen till eventuella vittnens blinda fläckar finns i detta sammanhang inte utrymme för men säkert är att inte heller professionella alltid klarar av Det farliga men viktiga lyssnandet som är titeln på en artikel av Hanna Olsson, där hon även framhåller att gränsen, där man som behandlare skyddar sig själv, är mycket viktig. Hon refererar bl.a. till två lärare vid FBI:s polisutbildning som fick henne att inse att man till och med kan bli sjuk av att som utredare arbeta med sexualbrott. Särskilt svåra att ta till sig är de brott som begås mot barn – sexuella övergrepp, barnpornografi, barnprostitution och våldtäkt. Idag finns det ett ord för detta – sekundär traumatisering. Begreppet används i en intervju i Svensk Polis 2008 där en kvinna berättar hur hon upplever arbetet som barnutredare. ”Hon beskriver hur koncentrationen under ett förhör med ett barn kan följas av starka egna känslor av sorg och vrede inför det våld barnet blivit utsatt för. Hennes bild av omvärlden har förändrats och blivit mörkare. För henne finns det inte heller några ”monster” som förövare, den som begår övergrepp mot barnen är ”tränaren, ungdomsledaren, en familjemedlem eller släkting”.

7 steg till kärlek

Är det över huvud möjligt att bli fri från den vita skammen; den kanske svåraste konsekvensen av sexuella trauman? Medan skulden går att förlåta måste skammen älskas bort, vilket innebär att man också vågar öppna sig för kärleken. Hos Kristian Lundberg i hans bok Och allt ska vara kärlek är skammen svart men vi är överens om att: ”Den som älskar återerövrar sin mänsklighet. Den som blir älskad.”

Många lever under skamskräck och skamhot. Man undviker situationer där man vet (anar) att man riskerar att utsätta sig för skam. Ofta döljer sig skamskräcken i det man kallar social fobi eller panikångest. Det krävs mod för att övervinna skräcken för skammen, att ge sig ut bland människor – något som kan vara svårt för en skambefriad människa att förstå.

Jag har skildrat en väg bort från den vita skammen i sju steg eller stationer: bristen, illusionen, sprickan, självkännedom, sorg, längtan samt ett liv i verklighet och sanning.

Bristen ingår i existensen och ingen undgår den. Det är kärleksbristen jag syftar på och även om vi alla har del i denna därför att vi är människor är det en oändlig skillnad för den nyfödde som är önskad och efterlängtad och den som inte är det. Denna arkaiska, existentiella skam, att i grunden vara oälskad, förstärks inte sällan av den felplacerade tillitens skam. Man skäms över hur man kunde vara så dum, så naiv, att man litade på och lämnade ut sig till kanske en misshandlare, lögnare eller bedragare. Denna den felplacerade tillitens skam finns även i förhållande till en våldförande förälder, även om man som litet barn helt saknade valmöjligheter.

Det gäller att upprätthålla illusionen: Jag är inte oälskad. Föräldrarna är goda. Det är mig det är fel på. Jag är ond eller åtminstone elak. Jag är den skyldige. Och här blir skulden som försvar mot skam tydlig.

vingklipparenEn annan illusion, som också är ett förnekande, lyder: Det har aldrig hänt. Därmed undgår vi sorgen över att exempelvis någon vuxen förgripit sig på oss och den hjälplöshet och förvirring som vi som små barn känner inför det som skett. Anklagar vi oss själva, förnekar eller försöker glömma, blir vår värld åter förståelig och vi har återtagit kontrollen. Därmed skyddas den vuxne och då finns också ett hopp – om än falskt. Om jag bara förändrar mig kommer jag inte längre att bli utsatt.

Följden kan bli att vi som vuxna undviker människor som kan ge oss verkligt hopp, eftersom dessa väcker vår längtan och då ökar risken för att bli besviken. Men risken är också den att förälskelse och kärlek väcker till liv barndomens skam som vi nu tvingas genomleva tillsammans med de plågsamma insikterna i hur det en gång faktiskt var. Därför måste den ursprungliga kärleksillusionen upprätthållas.

Under livets lopp blir illusionsbygget allt intrikatare tills försvaren börjar försvagas eller krackelera och en spricka bildas. En sådan spricka uppstår vanligtvis i samband med svåra kroniska sjukdomar, cancerbesked, olyckor, övergrepp, dödsfall eller skilsmässor. Särskilt utsatt och sårbar blir man om några av dem infaller ungefär samtidigt. Brutalt och obevekligt erfar man livets skörhet. Ur sprickan kan insikten spira att man måste söka hjälp, för det här klarar jag inte. Kanske vill man också förstå och lära känna sig själv bättre.

Och då är vi framme vid den fjärde stationen självkännedom och vägarna dit är lika många som det finns människor. Gemensamt för dem är att det är i relationer vi blev avvisade och sårade och det är i relationer som ett helande kan börja. Det handlar om brobyggande. Om att återskapa bron till andra människor. Och om helandet inte kan börja tillsammans med en annan människa kan det ta sin början i ensamheten där man kan ha relationer till naturen, till ett djur, till Gud eller till någon människa i den inre världen som man tidigare förlorat. Men utan ett vittnes kärleksfulla blick är islossningen knappast möjlig. Varifrån sen den blicken kommer − från djur, Gud eller människor − är upp till var och en.

Grundaren av det ekumeniska klostret i Bose i Italien Enzo Bianchi skriver att ”Utan ett inre liv, utan att anstränga sig för att lära känna sig själv är det inte möjligt att leva ett andligt liv och knappast heller att be.”

Psykoanalytikern Stefi Pedersen, själv flykting och som bl.a. arbetade med f.d. koncentrationslägerfångar i analys betraktar i sin bok Människa och ting skammen som grundval för all psykopatologi: ”Det finns en grundupplevelse som är gemensam för alla människor som söker terapi. De skäms och föraktar sig själva för att vuxna människor har sårat och förnedrat dem utan att de haft kraft eller mod nog att försvara sig mot övergreppen. Offrets skam över att ha blivit gjord till offer. Man har kränkt deras mänskliga värdighet och berövat dem förmågan att växa fram till inre frihet och integritet. Utifrån denna centrala utgångspunkt utvecklas all psykopatologi.”

Så är vi framme vid det femte steget – sorg. Sorgen är ofrånkomlig. Skammens makt bryts först när vi överväldigas av sorg inför det vi ser. Med sorgen väver vi våra liv. Utan sorgen blir livet bara trasor och avklippta trådar. En människa som inte kan eller vill sörja förmår inte upprätthålla kontinuiteten i sitt liv och därigenom riskerar hon att utsätta andra för plötsliga svek och uppbrott. Och ur sorgen föds längtan.

Det viktiga är att längtan finns. Att jag längtar. Hos Etty Hillesum, som dog i koncentrationsläger, fann jag en längtans själsfrände. I hennes dagböcker 1941-43 läser jag: ”Ens längtan måste vara som ett tungt och mäktigt skepp som seglar över oändliga oceaner utan att söka ankringsplats.”


vem betalar för mannens synder?Men om längtan ska förverkligas eller inte hänger samman med sanningslidelse, det vill säga kärleken till verkligheten. Sanningen motsvaras av verkligheten och att leva i sanning är att leva i verkligheten. Och då är vi framme vid det sjunde steget - Ett liv i verklighet och sanning.

För att leva i verkligheten måste du stå ut med den. Det som emellanåt gäller är att stirra demonerna stint i vitögat och till varje pris uthärda. Utan skygglappar måste jag acceptera den tillvaro jag är född till med dess begränsningar och det liv jag hittills levt med dess tillkortakommanden. Och i ett förändringsarbete är förmågan att härbärgera skam lika viktig som att bära skuld och sorg. Undvikandet av skam hindrar dig från att tänka och uppfatta både den inre och den yttre verkligheten. Att tänka innebär att se klart vilket är ett hot mot förövaren som därmed avslöjas. Och den ursprungliga balansen, som skapades av den vuxne och barnet för att dölja övergreppet och bevara relationen, krackelerar.

Sanning helar och lögn splittrar. Lögnen hotar relationer och förstör tilliten mellan människor. Det rör sig inte om vita lögner för att inte såra eller om barnets överlevnadsstrategier för att skydda sig mot vuxenvärldens intrång. Utan jag avser lögnen som livsprincip och drivkraft; föraktet mot verkligheten och sanningen.

Och innan vi lämnar den sjunde stationen ger jag ordet till Sigmund Freud: ”Och till slut får man inte glömma att det analytiska förhållandet grundar sig på sanningskärlek det vill säga på ett erkännande av realiteten, och utesluter varje sken och bedrägeri. 

Synd och skam

Rubriken Därefter uppstår oordning i hela kroppen är en formulering som jag fann i Maria Magdalenas evangelium från mitten av 100-talet. Evangeliet upptäcktes 1896 i Egypten och efter att ha fogat samman fragmenten läser jag: Det finns ingen synd i sig, utan synd är en handling – en handling mot naturen – att förgripa sig sexuellt mot ett barn. Ur en sådan handling skapas ett lidande utan like. Därefter uppstår oordning i hela kroppen. Och det är en oordning som tar sig fysiska, psykosomatiska och psykiska uttryck eftersom människan består av kropp, själ och ande, vilka är oskiljaktiga. Och jag vågar även påstå att en sådan gränsöverskridande handling kommer att påverka, ibland styra barnets fortsatta liv. Som för Aliide i den alltför tidigt bortgångna Mare Kandres roman Aliide, Alide:

Aliide skrämdes av sig själv, hon skrämdes av andra, ingenting hängde längre ihop. Världen, kroppen, det som hände i kroppen, gick inte längre att överblicka och förutsäga, …

Spår, fingeravtryck, som av att en stor hand en gång varit där och rört vid henne i skydd av natten, mörkret, i sömnen.

Hon drömde numera ofta så våldsamt om nätterna. Alla de mödosamt uppförda barriärer som om dagarna höll de ohanterliga känslorna på plats, löstes då upp.

brottets bärarinna

Skrik Aliide

skrik…

 

Sprickorna i dina skrik Aliide

sprickorna

drar ihop

vidgar

öppnar dödsglipan

till barnen i träden

Barnakroppen

bland de multnande löven

BROTTET MOT GUD

varelsen

som vem som helst kan göra

vad som helst

”eftersom den efteråt

inte skulle minnas något”

 

Skrik Aliide

skrik

 

driv ut dem ur ditt tempel

kroppen minns i varje nerv

vet med varje åder

 

Brottets bärarinna

dina skrik

når himlen…

Else-Britt Kjellqvist

Ur arkivet

view_module reorder

Nora och James

Hon sitter och gråter. Det går inte att låta bli. Tårarna bara kommer trillande, en efter en. Envisa och ohejdbara. Hon sitter ensam på en soffa i den lilla fula ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 03 juli, 2011

Katarina, helgonet av de omöjliga

Katarina föddes i Siena 1347 och dog i Rom 1380. En historiker karaktäriserar Katarinas samtid på följande knapphändiga sätt. "Det var en eländig tid för mänskligheten. En källa från 1300-talet ...

Av: Lena Månsson | Övriga porträtt | 07 mars, 2011

Mithraskulten och julens kosmiska makter

Att Jesus födelse kom att firas just vid denna tid på året har sin religionshistoriska grund i ett äldre högtidsfirande av ”den obesegrade solens födelsedag”, Natalis invicti, som ägde rum ...

Av: Simon Henriksson | Essäer om religionen | 21 december, 2013

B+A+C+H=14

I staden Eisenach, någon timmes resa söder om Berlin, öppnar inom kort utställningen ”B+A+C+H=14”, som fokuserar på den talmystik som länge ansetts genomsyra kompositörens verk. På ett Bach-porträtt syns 14 knappar ...

Av: Björn Gustavsson | Gästkrönikör | 22 februari, 2014

Screenshot från videoverket

Intervju med konstnären Jesper O. T. Andersson

Årets ateljéstipendier i Rum 203 för konstnärer i Jönköpings län tilldelades i år konstnärerna Jesper O. T. Andersson och Liselott Bjurgard. Tidningen Kulturen fick en intervju med Jesper om Counterstrike ...

Av: Mathias Jansson | Konstens porträtt | 13 juni, 2016

Om mannen som sov på bänken

  Jag tänkte skriva en litteraturrelaterad krönika den här gången. Hade skrivit upp stolpar i min anteckningsbok och börjat fundera på snitsiga formuleringar så att texten skulle bli intressant att läsa ...

Av: Jessica Johansson | Jessica Johansson | 28 april, 2011

Funderingar kring teodicéproblemet

Teodicéproblemet, det vill säga frågan om hur förekomsten av en allsmäktig och god Gud kan vara förenlig med ondskan i världen har i alla tider plågat troende, som har svårt ...

Av: Bertil Falk | Essäer om religionen | 27 november, 2012

Räkans fenomenologi

Vad är poesi? Är det att med björnkoll på versmått och rim svaja sig fram genom grekiska myter? Är det att tala med stora bokstäver om livet och döden och ...

Av: Jesper Nordström | Övriga porträtt | 28 januari, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.