Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Fragoline. Foto Anne Edelstam

Bo Bjelvehammar. Dikter och minnen

En liten bit av Bo Bjelvehammars poetiska universum.

Av: Bo Bjelvehammar | 09 november, 2015
Utopiska geografier

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 november, 2010
Musikens porträtt

Matematik och maoism

Det sägs att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Den bok det här handlar om är helt vit; på skyddsomslaget står endast titeln i svart med författarens ...

Av: Niklas Anderberg | 07 februari, 2012
Agora - filosofiska essäer

Andrzej Stasiuk  Foto: Kamil Gubala

Verklighetens overkliga Europa



Vem reser till Babadag? Har du varit i Babadag? Varför skulle man vilja resa till Babadag? Vad är Babadag? En ort i nordöstra Rumänien, nära Svarta Havskusten. Det är knappt att Andrzej Stasiuk varit i Babadag: två gånger, tio minuter båda gångerna. Babadag ligger på bussrutten Tulcea-Constanta, och är för Stasiuk en symbol för allts bräcklighet och förgänglighet. En ort som liknar många andra samhällen Stasiuk färdas genom. Liksom i sina tidigare böcker är det den östeuropeiska landsbygden han beskriver och besvärjer.




 

 

Han besöker Emil Ciorans födelseby, Rasinari, där den blivande tänkaren tillbringade sina första tio år, efter att ha drabbats av olägenheten att komma till världen.

Annons:

Han säger: "Jag beskriver det förflutna och rummet, för ingenting annat existerar."

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

"Babadag, det var trötthet och ensamhet.---Världen består just av sådana brottstycken, skärvor av en het dröm, synvillor, feberyrsel i en buss."

Ibland misströstar författaren om möjligheten att beskriva något:

"---och det enda som återstår är en uppräkning, för en beskrivning förmår ingenting eftersom här inte finns någonting fast förutom trötthet och sönderfall, och förlorade krafter, och frenetisk möda under en vitglödgad himmel."

När han granskar stämplarna i sitt pass gör han följande reflektion:

"Hundrasextio stämplar och vad fan har jag för det? Jag är lika dum när jag kommer hem som ovetande när jag gav mig iväg."

Men Stasiuks skrivna stämma förefaller klok, luttrad, genuin.

Det är lika mycket tänkta och drömda som genomresta och iakttagna landskap och livsvillkor som intresserar Stasiuk. Alla orter han nämner existerar i sinnevärlden, och genom Google Maps kan man enkelt orientera sig i geografin i Polen, Slovakien, Ungern, Rumänien, Moldavien, Transnistrien. Han är inte lockad av städer: betraktar dem som främmande implantat, som inte har något att berätta om östeuropéernas verkliga, jordbundna liv. Han söker sig helst till periferier, marginaler, avkrokar, bakvatten. De små orterna "härmar ingenting. De fullbordas i sitt eget öde."

Vid ett tillfälle anländer Stasiuk till en ungersk by som heter Telikbánya:

"I Telikbánya fanns ingenting förutom byn som låg där den hade legat i hundratals år. De stora, breda husen låg i fruktträdens skugga. De svavelgula väggarna, de mörkbruna träsniderierna, de skulpterade dörrarna, fönsterluckorna och verandorna levde i perfekt symbios med trädgårdarnas tunga barocköverflöd. Det verkade som en metafor för bofasthet och djupa rötter hade materialiserats på ett idealiskt sätt just här.---Det var ett sådant ställe där man får lust att stanna utan någon särskild orsak. Saker och ting befinner sig helt enkelt på sina rätta platser, folk höjer inte rösten i onödan och gör inga häftiga rörelser."

Ofta är landskapen och människornas boningar i Stasiuks beskrivningar dock något som tycks vara på väg att förblekna, förflyktigas, glömmas bort. Som staden Comrat i Moldavien, huvudort för det gagauziska folkslaget:

"Det är svårt att beskriva Comrat för det är så svårt att få syn på. Man åker genom en stad som knappt syns. Där finns hus och gator men det är bara skisser, ett halvfärdigt provisorium, en sorgsen materia som stelnat halvvägs till sin bestämmelse, förlorat kraften innan den var färdigformad."

Han besöker Emil Ciorans födelseby, Rasinari, där den blivande tänkaren tillbringade sina första tio år, efter att ha drabbats av olägenheten att komma till världen.
Rasinaris fritt kringströvande kreatur kommer framåt kvällen hem från betesmarkerna, en mäktig syn:

"Hundratals kor och getter vandrade längs vägen från Paltinis i det röda solljuset. Det stod en sky av värme och lukter kring hjordarna. Längst fram gick de grå korna med brett mellan hornen. Folk stod i grindhålen och väntade. Allt skedde under tystnad, ingen skrek, ingen manade på dem. Djuren lämnade hjorden och gick var och en hem till sitt. Så försvann de i gårdsplanernas skuggiga halvmörker och bakom dem stängdes de snidade ladugårdsdörrarna på ett helt mänskligt sätt."

Stasiuk ser människorna som de är, utan att vare sig idealisera eller indigneras:

"Tjocka rika knösar till zigenare står vid splitter nya Mercor med öppna motorhuvar, det ser ut som om motorn kokar eller fläktremmen har gått av och de vinkar förtvivlat att man ska stanna, och så försöker de lura på en guld eller ädelstenar för halva priset."

"Vart jag än kommer hoppas jag träffa på zigenare. I Prekmurje körde jag slut på en bensindunk för att hitta dem, för jag blev förbannad på det välstädade landet och på slovenerna, dessa förrädare mot den hemska allmänslaviska villervallan, men jag hittade inte en enda, fast jag hade läst att de säkert skulle finnas där. Fullt möjligt att de gömde sig, att de kände på sig på tio mils håll att jag var på väg, jag med min förtjusning i förfallet, min simpla böjelse för allt som inte ser ut som det borde."

Och han tycker om det han ser, även när det inte är så vackert. En melankolisk fatalism genomsyrar texten, som tar läsaren med på stämningsmättade irrfärder han eller hon annars aldrig skulle ha företagit sig:

"Ja, jag gillar alltså röran på Balkan och i Ungern, Slovakien och Polen, tingens märkliga tyngd, den vackra sömnigheten, nollrespekten för fakta, det lugna, konsekventa supandet redan mitt på dagen och de dimmiga blickarna som utan ansträngning genomborrar verkligheten och utan fruktan öppnar sig mot tomheten."

Stasiuk säger om sitt skrivande:

"På något vis har jag lärt mig skriva, jag lyckas sätta ihop ord som blir varaktiga, men jag kan inte ställa samman alla berättelserna till en historia som verkar meningsfull och trovärdig."

Men det är i fragment som världen uppenbarar sig mest intensivt, det är i uppsnappade brottstycken som sanningarna blottläggs. De stora harmoniskt avrundade berättelserna ljuger alltid för mycket. Den genre Stasiuk skapar åt sig har mycket som talar för den, och han behärskar sitt material fullt ut.

Källa
Andrzej Stasiuk : På vägen till Babadag.
Översättning: Tomas Håkansson
Ersatz

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Artipelag – en naturlig plats för kulturen

Den dieseldrivna ångbåten flyr staden mot innerskärgårdens Stockholm. En mullrande mörk horisont närmar sig i kraftfullt majestät. Den hundraåriga farkosten sätter ut från kajplatsen, vrider sig med fören pekande mot ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 06 juni, 2012

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt

På Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 augusti, 2012

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Adam och Eva i Edens trädgård, litografi av Nathaniel Currier.

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 1.

Reportage i tre delar. Del 1. Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem och välsignade dem: ”Var fruksamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 28 december, 2016

Robert Smithson's

Virveln i konsten

Mitt på golvet i galleriet snurrar vattenvirveln hypnotiserande runt, runt, runt, som en Maelström hotar den att dra ner besökaren i djupet. Konstnären Anish Kapoors installation Descension (2014) är visserligen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 06 juli, 2016

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 06 november, 2013

Ett litet tips till Tidningen Kulturens läsare

Världen är dygnet runt fylld med händelser och nyheter, en del viktiga, andra försumbara. Men ibland dyker det upp något alldeles extra och det sker i nummer 583 av Bewildering ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 29 juli, 2014

Omar Mateen

Terrorattackerna kommer inte från ingenstans

Masskjutningen på en gayklubb i Orlando, Florida, är den senaste i en serie jihadistiska terrorattacker som har drabbat USA den senaste tiden. Den 3 maj 2015 gick två jihadister, Nadir ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 22 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.