Skagens sista dotter – om Helga Ancher

Aldrig hade någon fötts med gynnsammare förutsättningar att bli konstnär än Helga Ancher. Född 1883 mitt in i Skagenmålarnas guldålder, en tid av fester, arbete och konstdiskussioner. Man sade att ...

Av: Kerstin Svea Dahlén | 02 mars, 2014
Konstens porträtt

Julefrid – gudomligt mörker och den mångkulturella människan

Farmor hade en julgran. I vårt köpcentrum står en julgran. Jag har ingen julgran. I år är julen mörk och varm. Ingen snö, men regn och en massa plusgrader. Bra, säger ...

Av: Annakarin Svedberg | 24 december, 2013
Kulturreportage

Emmakrönika X jag tror mig existera i en blomma

vad kan mina tårar smaka, som nog hennes tårar, droppen som slutligen tidigt klarade separator, efter det min droppe jag fällde i världshav med tesil skilt, vilken hon tog upp ...

Av: Stefan Hammarén | 13 januari, 2009
Stefan Hammarén

Gruppering av verdier

  Det fins ulike måter en kan gruppere verdier, og en av disse er med utgangspunkt i arven fra naturvitenskapelig basert verdiprofil (empirisk, eksperimentell, vitenskap og vitenskapsfilosofi) versus humane og religiøse ...

Av: Thor Olav Olsen | 18 januari, 2011
Agora - filosofiska essäer

Bild av Francesca Woodman.

Frostsprängning av urberget



Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar.

Nikanor Teratologen läser Thomas Bernhards roman "Frost".



Nikanor Teratologen om Thomas Bernhard.


Thomas Bernhards gravplats.

Thomas Bernhards gravplats.

 

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen.
Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Annons:

En ung man, en så kallad allmäntjänstgöringsläkare, anställd under handledning en tidsperiod innan läkarlegitimationen utfärdas, anländer vintertid med tåg till en avsides österrikisk dalgång. Han har åkt dit för att under falska förespeglingar observera målaren Strauch, på uppdrag av sin handledare, kirurgen Strauch. Den unge mannen är en medicinsk spion, utsänd av kirurgen, som fruktar att hans excentriske bror målaren, med vilken han sedan länge inte har någon kontakt, slutgiltigt håller på att gå under. Ett par decennier har gått sedan bröderna Strauch senast träffades, men rykten från orten Weng, där målaren huserar, har nått kirurgen. Uppdraget är att i brevform och senare när de möts förmedla bl.a detta:

Beskrivning av hans beteendemönster, hans dygnsrutiner; upplysning om hans åsikter, avsikter, yttranden, omdömen. En rapport om hans sätt att gå. Om hans sätt att gestikulera, brusa upp, "värja sig mot människor". Om hanteringen av hans käpp. "Observera käppens funktion i handen på min bror, iaktta det å det noggrannaste." 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den unge mannen utger sig för att vara juridikstuderande och har inga problem att vinna den gamle målaren Strauchs förtroende.

Strauch visar sig vara en talträngd, frispråkig misantrop, förvånansvärt öppen och meddelsam. Han är medveten om att han är sjuk, och yttrar när de två umgåtts några dagar:

"Vad säger folk om mig", frågade han. "Säger de: den idioten? Vad säger folk?" Han ville ha svar. "Jag retar dem, så är det. Mitt huvud har alltid retat dem. Idag, i det här tillståndet, framträder även andra egenskaper som tidigare varit dolda. Inte trängt ända fram till huvudet. Det är sant: i en sådan sjukdom kan man inte längre gömma något."

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar. Han är en oresonlig självplågare och radikal civilisationskritiker och den förste i raden av larger than life-gestalter som ska komma att dominera Bernhards berättelser:

1967 kom Verstörung, om en läkare i en liknande alpdal som tar med sin son på en rundfärd bland sina groteska patienter; boken tas över av furst Sauraus inte helt själsfriska monolog, som löper över ett hundratal sidor; i Das Kalkwerk (1970) möter vi den egenartade och grymme Konrad som tillsammans med sin handikappade och hunsade hustru tagit sin tillflykt till ett nedlagt kalkbruk, enligt Konrads förmodan den bästa tänkbara platsen för att äntligen kunna skriva ner den ultimata studien om det absoluta gehöret, en studie som han säger sig ha haft i huvudet under decennier, men hindrats överföra i skrift tack vare alla tidigare omgivningars störande olämplighet; i Korrektur (1975) har en namnlös berättare dragit sig tillbaka till "Höllers takkammare", som förmodas vara ännu en sådan plats där tankar och skrivande äntligen görs möjliga, för att ordna den självmördade Roithamers efterlämnade papper: liksom i Frost och Kalkverket och i flera kommande verk når oss huvudpersonens mässande ordflöde genom en förmedlare, gärna namn- och konturlös.

Frost var Thomas Bernhards första roman, publicerad 1963, när han var 32 år.

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen. Som jag ser det bröt han ny mark med Frost: ingen hade gjort något jämförbart tidigare. Det finns en befriande kompromisslös djärvhet i Frost; något rått och ursprungligt och tämligen utpinat, eller kanske snarare pinat till vanmäktigt storhetsvansinniga språkliga konvulsioner. Det knotiga och styltiga i det tyska språket, som är ett vackert tungomål, laddas med osalig energi, hudflängs och rådbråkas till knastrande taggighet, när målaren Strauch ger utlopp för sina hutlösa, abrupt avsnörpta tirader. Mer om dem senare, nu till miljöskildringen. Den unge mannen skriver:

Weng är den dystraste ort som jag någonsin sett.---Weng ligger högt, men ändå liksom långt nere i en ravin. Det är omöjligt att komma över klippväggarna.---Floder andas ut lukten från förmultningen längs hela deras lopp. Bergen liknar hjärnstrukturer som man kan råka på, är övertydliga om dagen, inte ens förnimbara om natten.

Nedanför Weng, i botten av dalen, ligger järnvägsstationen. Där finns butiker och en cellulosafabrik. Nära byn byggs ett stort kraftverk. Tillståndet hos befolkningen är så erbarmligt att det väl aldrig skådats i sinnevärlden, åtminstone inte i Österrike. Den unge mannen berättar om sina intryck:

[Orten] är befolkad av mycket små, vuxna människor, som man lugnt kan kalla svagsinta. Inte längre än en och fyrtio i genomsnitt raglar de mellan sprickor i murar och gångar, avlade i rus.---I själva verket har jag hittills bara sett skuggor av människor, människoskuggor, i fattigdom och i ett slags ursinnigt skälvande beklämning.

Denna proletariserade landsbygdsbefolkning påstås ha "försupna barnröster" och sägs närhelst tillfälle ges hänge sig åt glädje-och hänsynslös liderlighet. Strauch har en hårt avvisande och djupt äcklad hållning till sexualitet, och till kvinnor. Till allt, kan man väl egentligen säga. Vid ett tillfälle, i ett genom sina överdrifter komiskt utfall mot livet på landet, fräser han bland annat:

"Perverst", sade målaren, "är allting på landsbygden, speciellt här är allting perverst. Det är dock ett stort misstag att anta att folk på landet är mer värda: folk på landet, ja! Folk på landet, det är ju dagens undermänniskor!---Landsbygden är inte längre något källbezirk, bara en fyndgruva för brutalitet och svagsinthet, för otukt och storhetsvansinne, för mened och dråpslag, för systematiskt utdöende!---Här råder arbete och armod och inget annat. Här hänger man sig eller hoppar i floden.

Den unge mannen bor på samma värdshus som Strauch, och de tillbringar det mesta av dagarna tillsammans. Mest strövar de mödosamt omkring i den snöfyllda skogen, och ner till stationssamhället, och tillbaka till värdshuset vid middagstid. Den unge mannen sammanfattar:

Det är alltid samma promenader. Det är inte alls några promenader. Helt enkelt gående i snö, i blåst och skog, i kyla.

Den halsstarrige Strauch stapplar kraftigt framåtlutad och sönderpinad av smärta vidare, med Pascals Tankar i rockfickan, dag efter dag, och mal sin bitterhet och upprördhet och förtvivlan. Kvällarna tillbringas i värdshuset, där åldringens beska ord fortsätter välla fram som varet ur ett obotligt sår. Förunderligt att denna outtröttliga, hyperboliska kverulans, som kan sägas vara romanens väsentliga handling, kan vara så pass underhållande: i den verkliga världen skulle samma slags jämrande och ilskna utgjutelser förstås inom kort bli outhärdliga.

Även i boken, denna alternativa verklighet, berättad i tjusosju kapitel som motsvarar samma antal dagar i Weng, blir det påfrestande för den unge mannen att nästan hela sin vakna tid passivt och receptivt lyssna till den maniske svartsynspredikanten. Ett av de sista kapitlen består av de brev den unge mannen sänt till kirurgen Strauch, utan att få något svar. Sättet att skriva påminner då om Strauchs sätt att tala, och även den tigande kirurgen dras där genom vissa formuleringar in i den malström av vad som kanske kan kallas vansinne som Strauch och därmed även den unge mannen virvlar kring i. Han, som börjat med att observera och citera Strauch, parafraserar honom senare, infiltreras, invaderas av hans slamskredsordvält, av hans tankevåld. Identiteterna luckras upp, logiken sviktar. Samtidigt kan den unge mannen punktvis se mycket klart på Strauch och hans predikament. Vid ett tillfälle skriver den förstnämnde:

Målaren Strauch hör till dem som gör allt flytande. Allt de rör vid smälter. Karaktären, det mest stabila. "Mig kan man inte se, för man ser ingenting", sade han.

En annan gång beskriver han Strauch så här:

Han var blott ordfragment och omflyttad satsfogning.

Denna första bok handlar om ett sönderfall, liksom den sista av Bernhards romaner skulle göra det (Auslöschung: Ein Zerfall, 1986). Strauch är på väg mot något slags sammanbrott. Han, den i ord ihärdigt självmordskretsande, får ett slut, och därmed får den bok han gav liv ett slut, ett slut som lär ha inspirerats av den läsvärde Robert Walsers livsslut. Men innan Strauch, denne osannolike antihjälte utan något som helst att kämpa för eller hoppas på, tar slut har han bjudit den läsande på mängder av tvärsäkra utlåtanden, outrerade hypoteser och mörkerglimmande resonemang. Om det är tankar så är det existens-undergrävande och tankeförintande tankar. Ofta är iakttagelserna frätande och omdömena roliga. Han har sedan länge vänt sitt tidigare målande ryggen:

Konstnärer, målare, författare, musiker, det är de onanipliktiga på jordklotet, dess oaptitliga förstelningscentra, dess böldperiferier, dess varhärdsrättsordningar...

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar.

Nikanor Teratologen läser Thomas Bernhards roman "Frost".



Nikanor Teratologen om Thomas Bernhard.


Thomas Bernhards gravplats.

Thomas Bernhards gravplats.

 

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen.
Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Thomas Bernhard, 1987. Foto: Wikipedia

Annons:

En ung man, en så kallad allmäntjänstgöringsläkare, anställd under handledning en tidsperiod innan läkarlegitimationen utfärdas, anländer vintertid med tåg till en avsides österrikisk dalgång. Han har åkt dit för att under falska förespeglingar observera målaren Strauch, på uppdrag av sin handledare, kirurgen Strauch. Den unge mannen är en medicinsk spion, utsänd av kirurgen, som fruktar att hans excentriske bror målaren, med vilken han sedan länge inte har någon kontakt, slutgiltigt håller på att gå under. Ett par decennier har gått sedan bröderna Strauch senast träffades, men rykten från orten Weng, där målaren huserar, har nått kirurgen. Uppdraget är att i brevform och senare när de möts förmedla bl.a detta:

Beskrivning av hans beteendemönster, hans dygnsrutiner; upplysning om hans åsikter, avsikter, yttranden, omdömen. En rapport om hans sätt att gå. Om hans sätt att gestikulera, brusa upp, "värja sig mot människor". Om hanteringen av hans käpp. "Observera käppens funktion i handen på min bror, iaktta det å det noggrannaste." 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Den unge mannen utger sig för att vara juridikstuderande och har inga problem att vinna den gamle målaren Strauchs förtroende.

Strauch visar sig vara en talträngd, frispråkig misantrop, förvånansvärt öppen och meddelsam. Han är medveten om att han är sjuk, och yttrar när de två umgåtts några dagar:

"Vad säger folk om mig", frågade han. "Säger de: den idioten? Vad säger folk?" Han ville ha svar. "Jag retar dem, så är det. Mitt huvud har alltid retat dem. Idag, i det här tillståndet, framträder även andra egenskaper som tidigare varit dolda. Inte trängt ända fram till huvudet. Det är sant: i en sådan sjukdom kan man inte längre gömma något."

Han är en målare som bränt alla sina målningar. Han har pengar att leva för, antagligen ärvda, och har sedan barndomen en i många avseenden plågsam koppling till orten Weng, där han nu vistas. Han bor på ett värdshus som han avskyr, i en trakt som han känner avsmak inför, där blicken "måste brytas sönder mot bergväggarna", i en dal som "är dödlig för varje själ", där hundar ständigt skäller och ylar. Han är en oresonlig självplågare och radikal civilisationskritiker och den förste i raden av larger than life-gestalter som ska komma att dominera Bernhards berättelser:

1967 kom Verstörung, om en läkare i en liknande alpdal som tar med sin son på en rundfärd bland sina groteska patienter; boken tas över av furst Sauraus inte helt själsfriska monolog, som löper över ett hundratal sidor; i Das Kalkwerk (1970) möter vi den egenartade och grymme Konrad som tillsammans med sin handikappade och hunsade hustru tagit sin tillflykt till ett nedlagt kalkbruk, enligt Konrads förmodan den bästa tänkbara platsen för att äntligen kunna skriva ner den ultimata studien om det absoluta gehöret, en studie som han säger sig ha haft i huvudet under decennier, men hindrats överföra i skrift tack vare alla tidigare omgivningars störande olämplighet; i Korrektur (1975) har en namnlös berättare dragit sig tillbaka till "Höllers takkammare", som förmodas vara ännu en sådan plats där tankar och skrivande äntligen görs möjliga, för att ordna den självmördade Roithamers efterlämnade papper: liksom i Frost och Kalkverket och i flera kommande verk når oss huvudpersonens mässande ordflöde genom en förmedlare, gärna namn- och konturlös.

Frost var Thomas Bernhards första roman, publicerad 1963, när han var 32 år.

Han dog 1989, och lämnade efter sig något av det mest omistliga i den tyskspråkiga efterkrigslitteraturen. Som jag ser det bröt han ny mark med Frost: ingen hade gjort något jämförbart tidigare. Det finns en befriande kompromisslös djärvhet i Frost; något rått och ursprungligt och tämligen utpinat, eller kanske snarare pinat till vanmäktigt storhetsvansinniga språkliga konvulsioner. Det knotiga och styltiga i det tyska språket, som är ett vackert tungomål, laddas med osalig energi, hudflängs och rådbråkas till knastrande taggighet, när målaren Strauch ger utlopp för sina hutlösa, abrupt avsnörpta tirader. Mer om dem senare, nu till miljöskildringen. Den unge mannen skriver:

Weng är den dystraste ort som jag någonsin sett.---Weng ligger högt, men ändå liksom långt nere i en ravin. Det är omöjligt att komma över klippväggarna.---Floder andas ut lukten från förmultningen längs hela deras lopp. Bergen liknar hjärnstrukturer som man kan råka på, är övertydliga om dagen, inte ens förnimbara om natten.

Nedanför Weng, i botten av dalen, ligger järnvägsstationen. Där finns butiker och en cellulosafabrik. Nära byn byggs ett stort kraftverk. Tillståndet hos befolkningen är så erbarmligt att det väl aldrig skådats i sinnevärlden, åtminstone inte i Österrike. Den unge mannen berättar om sina intryck:

[Orten] är befolkad av mycket små, vuxna människor, som man lugnt kan kalla svagsinta. Inte längre än en och fyrtio i genomsnitt raglar de mellan sprickor i murar och gångar, avlade i rus.---I själva verket har jag hittills bara sett skuggor av människor, människoskuggor, i fattigdom och i ett slags ursinnigt skälvande beklämning.

Denna proletariserade landsbygdsbefolkning påstås ha "försupna barnröster" och sägs närhelst tillfälle ges hänge sig åt glädje-och hänsynslös liderlighet. Strauch har en hårt avvisande och djupt äcklad hållning till sexualitet, och till kvinnor. Till allt, kan man väl egentligen säga. Vid ett tillfälle, i ett genom sina överdrifter komiskt utfall mot livet på landet, fräser han bland annat:

"Perverst", sade målaren, "är allting på landsbygden, speciellt här är allting perverst. Det är dock ett stort misstag att anta att folk på landet är mer värda: folk på landet, ja! Folk på landet, det är ju dagens undermänniskor!---Landsbygden är inte längre något källbezirk, bara en fyndgruva för brutalitet och svagsinthet, för otukt och storhetsvansinne, för mened och dråpslag, för systematiskt utdöende!---Här råder arbete och armod och inget annat. Här hänger man sig eller hoppar i floden.

Den unge mannen bor på samma värdshus som Strauch, och de tillbringar det mesta av dagarna tillsammans. Mest strövar de mödosamt omkring i den snöfyllda skogen, och ner till stationssamhället, och tillbaka till värdshuset vid middagstid. Den unge mannen sammanfattar:

Det är alltid samma promenader. Det är inte alls några promenader. Helt enkelt gående i snö, i blåst och skog, i kyla.

Den halsstarrige Strauch stapplar kraftigt framåtlutad och sönderpinad av smärta vidare, med Pascals Tankar i rockfickan, dag efter dag, och mal sin bitterhet och upprördhet och förtvivlan. Kvällarna tillbringas i värdshuset, där åldringens beska ord fortsätter välla fram som varet ur ett obotligt sår. Förunderligt att denna outtröttliga, hyperboliska kverulans, som kan sägas vara romanens väsentliga handling, kan vara så pass underhållande: i den verkliga världen skulle samma slags jämrande och ilskna utgjutelser förstås inom kort bli outhärdliga.

Även i boken, denna alternativa verklighet, berättad i tjusosju kapitel som motsvarar samma antal dagar i Weng, blir det påfrestande för den unge mannen att nästan hela sin vakna tid passivt och receptivt lyssna till den maniske svartsynspredikanten. Ett av de sista kapitlen består av de brev den unge mannen sänt till kirurgen Strauch, utan att få något svar. Sättet att skriva påminner då om Strauchs sätt att tala, och även den tigande kirurgen dras där genom vissa formuleringar in i den malström av vad som kanske kan kallas vansinne som Strauch och därmed även den unge mannen virvlar kring i. Han, som börjat med att observera och citera Strauch, parafraserar honom senare, infiltreras, invaderas av hans slamskredsordvält, av hans tankevåld. Identiteterna luckras upp, logiken sviktar. Samtidigt kan den unge mannen punktvis se mycket klart på Strauch och hans predikament. Vid ett tillfälle skriver den förstnämnde:

Målaren Strauch hör till dem som gör allt flytande. Allt de rör vid smälter. Karaktären, det mest stabila. "Mig kan man inte se, för man ser ingenting", sade han.

En annan gång beskriver han Strauch så här:

Han var blott ordfragment och omflyttad satsfogning.

Denna första bok handlar om ett sönderfall, liksom den sista av Bernhards romaner skulle göra det (Auslöschung: Ein Zerfall, 1986). Strauch är på väg mot något slags sammanbrott. Han, den i ord ihärdigt självmordskretsande, får ett slut, och därmed får den bok han gav liv ett slut, ett slut som lär ha inspirerats av den läsvärde Robert Walsers livsslut. Men innan Strauch, denne osannolike antihjälte utan något som helst att kämpa för eller hoppas på, tar slut har han bjudit den läsande på mängder av tvärsäkra utlåtanden, outrerade hypoteser och mörkerglimmande resonemang. Om det är tankar så är det existens-undergrävande och tankeförintande tankar. Ofta är iakttagelserna frätande och omdömena roliga. Han har sedan länge vänt sitt tidigare målande ryggen:

Konstnärer, målare, författare, musiker, det är de onanipliktiga på jordklotet, dess oaptitliga förstelningscentra, dess böldperiferier, dess varhärdsrättsordningar...

Vad är det här för språk?

Men när jag ska skriva om Frost får jag ungefär samma känsla som den unge mannen i boken:

"Vad är det här för ett språk, Strauchs språk? Vad tar jag mig till med hans tankefragment? Det som först verkade lösryckt och utan sammanhang har sitt "egentliga oerhörda sammanhang"; det hela är en alltigenom förskräckande ordtransfusion in i världen, in i människorna, "ett hänsynslöst förlopp mot dumheten", för att använda hans egna ord, "en oavbruten regenerationsvärdig klangbotten".

Hur skriva ner det? Vilka noteringar? I vilken grad schematiskt, systematiskt? De här utbrotten kommer emot mig som nedfallande klippor. Plötsligt avbryts det han säger av explosiva utrop om det löjliga i hur han "ser sig själv och världen". Strauchs språk är ett hjärtmuskelspråk, ett skändligt "mothjärnanpulserande". Det är rytmiska självförnedringar under det "egna dånande underhörselbjälklaget".

Strauch säger: "Jag arbetar med mina begrepp som jag tillskansat mig från det kaotiska helt för mig själv." Vid ett tillfälle redogör den unge mannen för vad den andre sagt om sina ordkonstruktioner:

Verklighetsföraktandemagister är exempelvis ett sådant ord och lagbrytarmaskinist. Den här manin tog sin början en sommar och fortsatte bara, en gång sänkte han nermänniskoviljeförtigare i ett hål som han själv grävt med stövelspetsen i en vattenpuss.

Wirklichkeitsverachtungsmagister, Gesetzesbrecher-maschinist, Menschenwillenverschweiger...

Det finns även andra avsnitt i boken, men när Strauch inte står i centrum för uppmärksamheten känns de i mångt och mycket som transportsträckor, kanske infogade för att kontrastera den grådaskigt vardagliga, förment socialrealistiska tristessen, som den unge mannen uttryckslöst skildrar, med den vidunderliga frenesin hos den allt mer sinnesförmörkade Strauch. Den gamle kan dock få för sig att agera på annat sätt. Exempelvis vid ett tillfälle i värdshusmatsalen när "målaren låtsas som om han var mycket intresserad av det ingenjören säger" - och så följer några sidor om kraftverksbygget, personalens jultillägg, övertid, sjukpenning och så vidare.

Och Strauch, vars världsfientliga utsagor är som en sargad tapirs dödsångestskrik och vars tankespår liknar ett genialitetsympat gnostiskt fosters tjackdagdrömmar, är samtidigt en ivrig läsare av hela buntar av färska dagstidningar, dessa tanketomhetens, trivialitetens och språkarmodets våta filtar, som han köper på stationen.

Värdshusvärdinnan är en tvångsmässigt promiskuös kvinna vars man värden sitter i fängelse, efter att i ett bråk ha slagit ihjäl en gäst med ett ölglas. Dödsfallet förmodades inledningsvis vara en olycka, men värdinnan angav sin avskydde make. De gäster som får mest utrymme i texten är en ingenjör och en rackare (en Wasenmeister, en person som i gången tid hade som yrke att ta hand om djurkadaver och utvinna nyttoprodukter, som benmjöl och tvål, ur dessa.

Ett allmänt föraktat och avskytt yrke, som kunde medföra att rackaren drabbades av mjältbrand eller andra vidriga sjukdomar. Ofta var bödeln i en stad eller i en region, för att kunna försörja sig och sin familj, också en rackare. Rackaren i Frost arbetar även som dödgrävare.) Värdinnan ligger med både ingenjören och rackaren, och spekulerar i könsumgänge med i princip alla karlar som kommer inom räckhåll. Exempelvis väntar hon flera timmar i förväg otåligt på att ölutkörarna ska komma. Värdinnan får väl i viss mån i boken tjänstgöra som symbol för det mesta som upplevs som kväljande och vämjeligt av såväl Strauch som hans iakttagare och kanske adept, den unge mannen.

Ändå skissas hennes livsgång på ett sätt som nyanserar bilden av värdinnan, alstrar förståelse för att hon är som hon är. Hon är likt de övriga gestalterna förensligad, alienerad, fastlåst i sitt liv. Elias Canetti trodde att Thomas Bernhard vid skrivandet av Frost inspirerats av Canettis storartade Die Blendung, där huvudpersonen, den världsfrånvände filologen Peter Kien, bland annat drömmer om ett "Dekrets betreffs Abschaffung des weiblichen Geschlechts". Canetti säger (citerat i Manfred Mittermayers Thomas Bernhard: Eine Biographie):

Er hat die Isolierung der Figuren begriffen, die das Eigentliche der Blendung ist; sie entsprach seiner eigenen Isolierung von früh auf. Aber er hat sie in eine reale Welt von Landmenschen übertragen und so zu seiner Eigenart gefunden.

Bernhard sade i en intervju:

In das erste Buch, da schreibt man alles hinein.

Och så kan det nog vara. Allt man trodde man hade då, när man skrev den, i alla fall. Allt man inbillade sig. Många teman Bernhard skulle återvända till och omgestalta återfinns i Frost. Ett envetet, oavhängigt temperament och en frätande, svarthumoristisk intelligens präglar redan från början detta författarskap, detta tröstlöst rebelliska och kallsinnigt blottläggande språk. Översättaren Jan Erik Bornlid har gjort ett gediget och lyhört arbete med att överföra Frost till svenska.

Källa
Thomas Bernhard : Frost
Översättning: Jan Erik Bornlid. Bokförlaget Tranan

Nikanor Teratologen

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder
Ett landställt skepp där Aralsjön tidigare bredde ut sig

Moder Jord är i kris

Jorden är förutsättning för våra liv. Den är ett gemensamt villkor för allt levande. Jorden har fostrat oss människor, den är vårt arv och vårt ansvar. Det är globalt känt ...

Av: Lena Månsson | Essäer om samhället | 11 februari, 2016

Västerngenrens reformer och möjligheter – 1950-1990. Del 2

Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi ...

Av: Fredrik Stomberg | Essäer om film | 02 juli, 2013

Kungliga böcker samlade i Stockholm

Kungliga böcker samlade i Stockholm Ett reportage om det kungliga biblioteket Det var en gång för länge sedan en kung. Han tyckte om böcker så mycket att han lade grunden ...

Av: Tidningen Kulturen | Allmänna reportage | 07 september, 2006

Eyvind Johnson : Att läsa, att resa, att skriva

I Personligt dokument skildrar Eyvind Johnson hur han som 19-åring bröt upp från hembygden i Norrbotten: "Och så reste jag på hösten ner till Stockholm. Det liknade flykt och var ...

Av: Björn Gustavsson | Litteraturens porträtt | 02 oktober, 2010

”Klockan två kommer jag att må riktigt illa” – George Bernard Shaw möter…

Det är inte särskilt svårt att vara den perfekta värdinnan och den omtyckte värden. Bara två ord behövs: ”Äntligen!” när gästerna kommer, och ”redan?” när de går (fast man måste ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer | 18 juli, 2012

En politisk ontologi? Om Giorgio Agambens Homo sacer

Vad skulle det innebära att tänka oss politikens ontologi? Som ett politikens ursprung? Före värdeomdömen och olika politiska ideologier och partier. Frågorna ställs av översättaren Sven-Olof Wallenstein i efterskriften till ...

Av: Marie Hållander | Essäer om religionen | 15 januari, 2011

Ioana Nicolaie. Foto Mircea Cărtărescu

Den kvinnliga kroppens erfarenhet träder in i litteraturen – intervju med den rumänska…

Jag är tung, genomskinlig, med geometriska parker som växer under arkader. Jag trycker stenar mot bröstet, jag tycker jag är en damm av sprucken marmor. I nionde månaden är jag ...

Av: Maria Monciu | Litteraturens porträtt | 15 december, 2014

”Johan på snippen han spelte klaver!” Bishop Hill, svenskhet på prärien III

När vi sitter på halmbalar mitt i den vackra parken i svenskbygdens Bishop Hill på prärien i Illinois USA och deltar i det traditionella firandet av Jordbruksdagarna och tillsammans med ...

Av: Benny Holmberg | Kulturreportage | 21 mars, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.