Om att cykla tycker jag så fan heller!

Om att cykla tycker jag så fan heller, skrek Andy nerifrån diket. Det är ta mig fan det dummaste man kan göra. Sommaren var som grönast, som vackrast, som en jordgubbe ...

Av: Björn Augustson | 30 mars, 2012
Gästkrönikör

Das Ensemble der Hauptstadtoper für Mozarts  Don Giovanni Hauptstadtoper. Foto: Mark Beyer

Alternativ opera i Berlin

Berlins alternativa musikteaterscen fullkomligt myllrar av kreativitet och nydanande projekt.

Av: Björn Gustavsson | 22 Maj, 2015
Kulturreportage

Historien om Jobs grav i Sultanatet Oman och andra länder

I år är vi inne på den nionde säsongen där möjligheten finns att åka charterflyg från Sverige till Oman. Fast jag inte besökt landet tidigare, förstår jag att inte mycket ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | 14 Maj, 2014
Resereportage

Sommaren tillhör Slas

Här är den etiska tiden ingenting för litteraturen som unik och ambivalensen sätter den i förbindelse med den estetiska tiden, alltså närvarons tid. Där finner vi också kärnan i Stig ...

Av: Göran af Gröning | 02 augusti, 2014
Essäer om litteratur & böcker

Litteratur: Catharina Bergsten; Leo – kan man sluta älska sitt barn?



 

För att sluta älska måste man först älska

Leos omslagCatharina Bergsten
Leo – kan man sluta älska sitt barn?
Blue Publishing

När Leos och Marlenes femårige son blir svårt sjuk i leukemi och behöver stamcellstransplantation, visar det sig att Leo inte är far till pojken och hans värld rasar samman. Det är den korta versionen av Catharina Bergstens andra roman Leo, med underrubriken kan man sluta älska sitt barn?

Leo stöter bort sin fru, pratar ut med sin bästa polare över grillat och öl, har svårt att prata om sina känslor med sin fru, gräver ner sig i jobbet (det har han i och för sig gjort även innan avslöjandet), ligger med en kvinnlig kollega och så vidare. Verkar det förutsägbart? Det är det. Alla könsstereotyper och medelklassklicheer är på sin rätta plats, som alla tolv finglasen i vitrinskåpet.

Redan tidigt verkar Bergsten också vara noga med att beskriva vilket märke det är på kepsen kompisen bär, vilket märke IPA:n männen dricker när de pratar ut, att det är en sekelskifteslägenhet Leo flyttar in i efter separationen och så vidare, detaljer som många författare upplåter till läsaren att fylla i med själv. Det hade jag uppskattat, för läsningen blir nu överredovisande och trög.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Efter fyrtio sidor når jag gränsen för när jag vanligtvis lägger från mig en dålig bok, men jag uthärdar för recensionens skull. Vid åttio sidor tänker jag att det här kanske kunde bli en skaplig film.

Då skulle vi slippa detaljbeskrivningarna och få koncentrera oss på dialogen och händelserna men vid ytterligare åttio sidor inser jag att inte ens regisserad av Susanne Bier skulle det här bli en bra film. Dialogen är för gjord och handlingen förutsägbar. Nähä, gjorde han kollegan med barn? Vi får dessutom ta del av några sms och mejl inskrivna i texten. Ett av mejlen från Marlene till Leo är ”mer än två sidor långt”. What?

Men det allra märkligaste är ändå det undertiteln antyder, att sluta älska ett barn. Jo, det står klart att Leo betvivlar sin kärlek till sin svårt sjuke son, men för att sluta älska måste man först älska. Någon sådan förälder-barn-relation får vi av någon besynnerlig anledning inte ta del av utan lämnas att anta att det någon gång fanns en sådan. Som läsare bryr jag mig inte ett smack om hur det går för rollpersonerna, inte ens den sjuke lille pojken som man i bokens epilog finner en käck donator till.

Jag hoppas att Bergsten i sitt kommande skrivande sätter större tillit till läsarens förmåga att klä skeenden med detaljer och att prova dramatik som inte är direkt igenkännbar. Och till den läsare som är sugen på en relationsroman kan jag bara avråda från denna bok. Välj istället Sigge Eklunds Det är 1988 och har just börjat snöa.

 

Calle Flognman

Ur arkivet

view_module reorder

Artipelag – en naturlig plats för kulturen

Den dieseldrivna ångbåten flyr staden mot innerskärgårdens Stockholm. En mullrande mörk horisont närmar sig i kraftfullt majestät. Den hundraåriga farkosten sätter ut från kajplatsen, vrider sig med fören pekande mot ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 06 juni, 2012

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt

På Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 augusti, 2012

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Adam och Eva i Edens trädgård, litografi av Nathaniel Currier.

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 1.

Reportage i tre delar. Del 1. Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem och välsignade dem: ”Var fruksamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 28 december, 2016

Robert Smithson's

Virveln i konsten

Mitt på golvet i galleriet snurrar vattenvirveln hypnotiserande runt, runt, runt, som en Maelström hotar den att dra ner besökaren i djupet. Konstnären Anish Kapoors installation Descension (2014) är visserligen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 06 juli, 2016

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 06 november, 2013

Ett litet tips till Tidningen Kulturens läsare

Världen är dygnet runt fylld med händelser och nyheter, en del viktiga, andra försumbara. Men ibland dyker det upp något alldeles extra och det sker i nummer 583 av Bewildering ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 29 juli, 2014

Omar Mateen

Terrorattackerna kommer inte från ingenstans

Masskjutningen på en gayklubb i Orlando, Florida, är den senaste i en serie jihadistiska terrorattacker som har drabbat USA den senaste tiden. Den 3 maj 2015 gick två jihadister, Nadir ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 22 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.