Författaren som termometer i samtidens röv

   Klas Östergren. Foto: Cato Lein Författaren som termometer i samtidens röv Tidningen Kulturens Crister Enander har träffat Klas Östergren i ett kylslaget landskap. Vädret stämmer. På något obegripligt sätt gör det ...

Av: Crister Enander | 12 januari, 2007
Litteraturens porträtt

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 7 Jag vaknade upp i soffan med TVn på. Måste ha somnat. Konstiga drömmar. Även denna gång drömde jag en text. Drömmen som motgift mot katodstrålning och programmering? På ...

Av: Carl Abrahamsson | 16 mars, 2011
Carl Abrahamsson

Kan islam och demokrati förenas?

Om 1980-talet dominerades av fruktan för export av den iranska revolutionen, så har perspektivet under 1990-talet vidgats till ett globalt islamiskt hot. 1 De olika riktningarna inom dagens islam tenderar ...

Av: Abdel-Qader Yassine | 26 augusti, 2013
Essäer om samhället

Å ha et globalt og personlig prosjekt er OK

Innledning Bortsett fra at humaniora nyter lav prestisje i forskningsråd og ved universitet, med mindre en er villig til å adoptere en vitenskapelig metodikk som er ukritisk, så støter en iblant ...

Av: Thor Olav Olsen | 23 november, 2013
Agora - filosofiska essäer

Guido Zeccola. Foto: Ida Thunström

Innan festen tar slut



Chefredaktören Guido Zeccola lämnar i februari Tidningen Kulturen. Ida (som även hon lämnar sitt uppdrag -som konstredaktör- på tidningen) och Guido har träffats för att tala om Tidningen Kulturens liv och verk, och om de tankar som ligger bakom projektet.




Jag har lärt mig oerhört mycket av att komma i kontakt med så genomgripande olika människor, både om mig själv och om världen. Att på riktigt lyssna på alla, ifrån de med högerradikala värderingar till de med vänsterradikala, gav mig möjligheten, via tidningen, att föra en öppen debatt. Kontroversiell förvisso, det måste den bli om den ska vara fullständigt öppen, men det är inget jag har något emot. Eller ångrar, trots att jag fått ta emot oförtjänt mycket kritikpå grund av oförståelse och inskränkthet hos andra.
Kort sagt ser jag det såhär: man måste försöka ha en dialog med fienden, att tala med vänner för en inte vidare. Det har varit ett viktigt motto för tidningen, vi ville aldrig vara en tidning för de redan frälsta!

Ida: Berätta om hur det hela började

Den 1 september 2006 fick jag och förläggaren Johan Hammarström den galna idén att starta vad som blev en av de första nätbaserade kulturtidskrifterna i Sverige: Tidningen Kulturen. I februari 2007 kom vi sedan ut som veckotidskrift, en papperstidning, och sedan följde ett 18 månader långt kulturellt äventyr. Jag ska inte nämna någon vid namn, de är ju så otroligt många, men vi fick möjligheten att möta författare, skribenter, redaktörer, debattörer, krönikörer, artister, musiker, präster, nunnor från olika religioner, politiker från olika håll, barn, dansare, skådespelare, koreografer, sunda och galna personer som hade en enda sak gemensam: de var människor.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Detta därför att Johan och jag trodde att kulturen var just det: människan. Vi valde att inte profilera oss politiskt (med vissa begränsningar som till exempel rasism och homofobi) för att ge kulturmänniskor möjligheten att yttra sig verkligt fritt.

Jag är själv anarko-konservativ, men liksom Johan har jag aldrig präglat tidningen med mina egna åsikter. Detta har ibland väckt hat och misstro hos en del av den kulturella intelligentian, men samtidigt skapat en stor öppenhet och tillit hos läsarna.

Ida: Ja, tidningen har haft flera trogna läsare ända ifrån starten. Men berätta vad som hände sen, efter att ni dragit igång papperstidningen.

 Nja, det gick inte sådär jättebra, rent ekonomiskt. Självklart har jag funderat över vad det var som hände. Det handlade egentligen inte om kvaliteten på tidningen, utan ett stort fel vi gjorde var nog felbedömningen att sälja papperstidningen för 500 kronor per år (i sig inte mycket pengar), men att samtidigt ha samma artiklar gratis på nätet. Hur som helst så gick det inte längre, och i maj 2008 utkom vår sista papperstidning. Sedan dess har vi dock fortsatt på nätet, vilket har fungerat väldigt bra.

Ida: På något sätt överlevde ni alltså?

 Jodå, vi har haft lite ekonomisk hjälp från Kulturrådet, och det senaste året har vi fått en del hjälp av en mecenat, författaren Melker Garay, som just startat en egen tidskrift (Opulens.se, som jag önskar stor framgång) samt från våra trogna prenumeranter. Dessa har, tillsammans med våra läsare och outtröttliga skribenter, varit vår viktigaste kraftkälla.

För mig har stödet ifrån alla dessa håll varit oerhört viktigt, eftersom jag arbetat mycket hårt, och genom alla år oavlönad. Men det är också just detta som har gjort att vi kunnat bevara tidningen så fri.

Ida: …vilket varit en viktig aspekt av det här projektet. Har det varit det som gått först för dig när det gäller Tidningen Kulturen? Vad är det som har varit viktigast för dig personligen?

Kanske går det hand i hand, men det allra viktigaste genom åren har varit möjligheten att träffa så många olika människor.

Jag har lärt mig oerhört mycket av att komma i kontakt med så genomgripande olika människor, både om mig själv och om världen. Att på riktigt lyssna på alla, ifrån de med högerradikala värderingar till de med vänsterradikala, gav mig möjligheten, via tidningen, att föra en öppen debatt. Kontroversiell förvisso, det måste den bli om den ska vara fullständigt öppen, men det är inget jag har något emot. Eller ångrar, trots att jag fått ta emot oförtjänt mycket kritik på grund av oförståelse och inskränkthet hos andra.

Kort sagt ser jag det såhär: man måste försöka ha en dialog med fienden, att tala med vänner för en inte vidare. Det har varit ett viktigt motto för tidningen, vi ville aldrig vara en tidning för de redan frälsta!

Men självklart har vi publicerat ’vanliga’ artiklar, övervägande sådana faktiskt, även om jag själv alltid föredragit artiklar om ämnen som andra media vägrade ta upp. Att skriva om saker som passar det publicistiska etablissemanget är inte riktigt min vision av Tidningen Kulturen. Jag ogillar bourgeoisien.

Ida: det ligger mycket bakom detta med Tidningen Kulturen för dig. En hel livsfilosofi. Som ett sätt att nå ut med ett budskap, bara genom att leva din insikt, att i handling göra det som du tror på. Aldrig släppa på integriteten i din vision.

Just det, lite som en präst. Men författaren måste också vara en präst, därför att för honom eller för henne är det alltid människan som är viktigast.

Om du lyckas se människan i en person som alla andra hatar eller avskyr då kan du se det som finns bakom masken, det nakna ansiktet som är fullt av hat eller av kärlek. Naturligtvis sker det inte hela tiden, men ibland. Och detta sker för att Gudarna vill det.

Från detta perspektiv är detta det essentiella. Och det är Guds vilja, inte vår.

Ida: Ja, nu låter du definitivt som en präst. På något sätt klingar det fel med det jag känner är en stark aversion mot alla former av absoluta sanningar. Skulle du säga att du är religiös?

 Nej inte riktigt. Jag brukar kalla mig polyteist, jag ser livet utifrån en sakral synvinkel inte en religiös. Jag finner mina husgudar i de försokratiska filosoferna som Herakleitos, Thales och framförallt Parmenides, men även inom Mahayanabuddhismen.

Ida: Sakral, ett ord som återkommer i flera av dina egna texter, vad innebär detta begrepp för dig?

Ja, jag har skrivit mycket om detta, det är bara att titta bland mina essäer. Men lite snabbt kan det förklaras såhär: Den verkliga motsatsen till vetenskapen och tekniken (postmodernitetens nya gudar) är den sakrala sfären. Ordet sakral har indoeuropeiska rötter: sak som bokstavligen betyder: ”Det som man måste undvika eftersom det tillhör det sakrala.” Alltså någonting som inte ska röras. Den ursprungliga betydelsen av sakral (sacer) är ”skild, separerad”.

Ida: …och det visas även i din syn på gränser. I största allmänhet, och hur det är en större existentiell handling att bryta dem än vad man kanske först tror. Men nu tillbaka till Tidningen Kulturen...

Jo precis, det är detta som ÄR Tidningen Kulturen, det är debatter som de här som vi ofta haft i tidningen. Vi har varit en tidning som inte har trott att ordet religion eller sakral varit fula ord.

Jag vet att de flesta tycker motsatsen, att jag har helt fel, men felet är inte hos mig.
De tror inte på Gud därför att det finns så mycket elände och orättvisor i världen, men Gud behöver inte vara god, Gud är kraft, det är vi människor som behöver vara goda mot varandra. Men detta börjar med viljan att vara god. Det är inget som bara är oss givna.

Ida: Ja, fri debatt, många författare, olika åsikter, religion eller vad du vill kalla det, att välja och att inte välja, jag menar politiskt... Vad händer med allt detta nu när du lämnar scenen?

Om du menar Tidningen Kulturen så vet jag faktiskt inte. Nu är bollen tillbaka i  Johan Hammarströms händer, klassföreträdaren. Jag har gjort mitt.

Självklart hoppas jag dock att andra tar över stafettpinnen. Även i andra tidningar och tidskrifter, även om jag inte är särskilt hoppfull. Enligt mig är Sverige ett kulturellt mycket provinsiellt land, yttrandefriheten finns bara som en abstrakt idé. Ibland får jag en känsla av att vissa intellektuella är rädda att stå emot, de är rädda att bli ensamma. Och så händer saker som Expo eller listan av de goda mot de onda, som efter bokmässan i Göteborg i fjol. Tristess och ignorans eller snarare en laicistisk fundamentalism som faktiskt är värre än fascismen.

Ida: Många säger att Tidningen Kulturen är du...

Falskt! Tidningen Kulturen är alla författare, skribenter, fotografer, läsare som har bidragit att skapa TK. Jag har kanske varit orkesterdirigenten ibland men ingenting annat.

Ida: Jo, fast det är ju du som skapat klimatet för alla dessa att frodas i, så något ligger det väl i det uttalandet. Hur som helst Guido, vad ska du göra nu?

Nu ska jag försöka vila och sedan skriva färdigt en essäbok och en roman... jag hoppas på att hinna bli klar med detta innan jag dör. Men jag ska inte skriva och publicera i tidskrifter, jag tror att över 600 publicerade texter genom åren kan räcka.

Ida: Det ligger nåt i det... Och du har redan gjort något oerhört viktigt när du startade TK (tillsammans med Hammarström).

Inte minst för alla oss som varit involverade i att sköta tidningen. Vi som känner Guido inser att det kanske är den allra svåraste uppgiften, att säga ja till allt. Att ställa sig själv utanför och låta människor och ord växa utan begränsningar. Skall man ’städa’ i åsiktslandet är det svårt att inte städa bort alla, inte bara de som man inte riktigt vill veta av. Många röster har kommit fram genom Tidningen Kulturen, som annars inte hade blivit hörda.

Det är en svår uppgift när man rör sig inom det svenska debattklimatet, framför allt i dessa dagar då balansen är hårfin. Det är mycket svårt att vara neutral i dagens viktiga diskussioner, men Tidningen Kulturen och Guido var aldrig neutral. Syftet var, som Guido sa, den absoluta agendan, att inte tvinga in människan i ramar. Därför är det mycket viktigt att inte tvinga in Guido Zeccola i någon politisk ram, gränslösheten måste få möjlighet att sätta sig över detta. Det är att förringa Tidningen Kulturens betydelse, dess uppgift, att döma den, att värdera den på en skala som kan mätas i ord som på något sätt är absoluta.

Tack Guido, och lycka nu till!

 

Ida Thunström

Ur arkivet

view_module reorder

Lars Ahlin – och det sociala korrelatet eller Inga ögon väntar mig

det är vackra ögon bakom slöjor, det är middagstimmens skälvande ljusa dager, det är, på en kylig vinterhimmel, det blå virrvarret av klara stjärnor. Ty vi vill ha nyansen också ...

Av: Göran af Gröning | Litteraturens porträtt | 12 mars, 2014

Om strukturene og relasjonene mellom individet, samfunnet og kulturen. Del II

Filosofiske småtterier om kulturbegrepet Er kulturaktiviteter om 'mål og mening'? Svaret på spørsmålet beror verken på hva en forstår med 'kultur' og 'kulturaktivitetet', eller med 'mål og mening'. Det vil si ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 25 januari, 2013

Tankens ambivalens II (Bland döda fränder)

”Men ensam och naken och utan hägring är den själ jag bär”   ”Ma ben sola e ben nuda senza miraggio porto la mia anima”  / Giuseppe Ungaretti   Min definition av varat är noll Sagt om Neruda av ...

Av: Göran af Gröning | Agora - filosofiska essäer | 18 september, 2013

Alen

I vår följetong om de svenska trädslagen har vi nu kommit till alen, det av åkerbrukare och ängsvårdare kanske mest avskydda av alla våra trädslag. Men som vi ska komma ...

Av: Johannes Söderqvist | Kulturreportage | 19 januari, 2017

Det digitala landskapet

Joan Fontcuberta En bergsplatå som mörk stupar ner i djupet medan den andra sidan reser sig spetsig och eroderad mot horisonten. Landskapet är öde, dystert och kargt, kanske är det ...

Av: Mathias Jansson | Essäer | 15 augusti, 2008

Diktare, playboys och arbetare i Schweinfurt

Jag befinner mig i Schweinfurt. Namnet lär betyda ”vadställe för svinen”. Här hade grisarna fordom för vana att korsa floden Main. Knappt tre mil österut ligger Hassfurt, hararnas vadställe. Och ...

Av: Johan Werkmäster | Resereportage | 22 oktober, 2014

Stillbild ur filmen Sunspring skriven av en AI

Artificiell intelligens skapar framtidens kultur

Artificiell intelligens (AI) beskrivs ofta i Science Fiction i dystopiska ordalag. Det är en HAL i Kubricks 2001 A Space Odysseus, ett ondskefullt Skynet i Terminator-filmerna eller en Matrix som ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 02 juli, 2016

Valerie Solanas en litterär fantasi utan lyckligt slut

Ett ökendjur i Amerika, en litterär fantasi utan lyckligt slut eller en kvinna som har avsagt sig sitt kön? Det behöver inte vara antingen eller och Valerie lyckas med att ...

Av: Lejla Fazlic | Essäer om litteratur & böcker | 15 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.