En av Sveriges starkaste liberala röster

Det första intrycket av Dilsa Demirbag-Sten är hennes energi och engagemang. Redan innan vi har satt oss vid ett bord för att diskutera hennes nya biografi Fosterland, har hon hunnit ...

Av: Waldemar Ingdahl | 27 maj, 2010
Övriga porträtt

Den skapande individen

Tankar om den skapande individen heter en bok av John Landquist från 1970. Landquist var professor i pedagogik och psykologi i Lund 1936-46, men det var snarast en parentes i ...

Av: Erland Lagerroth | 17 maj, 2011
Essäer om litteratur & böcker

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn

Det är som om öarna åter stiger upp för min syn   Klipporna på Färöarna är otaligt många och fantastiskt vackra. Har rest på många sätt, och i många länder, men särskilt starkt ...

Av: Björn Gustavsson | 09 februari, 2007
Resereportage

I världsmedborgarskapets döda vinkel

Alla instanser som på ett eller annat sätt förvaltar ett pedagogiskt uppdrag måste bidra till att fostra världsmedborgaren, menar Martha Nussbaum. Att vara världsmedborgare innebär kort sagt att ha en ...

Av: Andreas Åberg | 12 december, 2013
Övriga porträtt

Alistair Cooke

Alistair Cooke och Charlie Chaplin



I femtioåtta år höll Alistair Cooke igång sitt radioprogram Letter from America för BBC, ett svårslaget rekord. Som nittiofemåring bestämde han sig att det kunde vara nog. Det var i början av mars 2003. Inte mycket mer än fjorton dagar senare avled han, i lungcancer. Han kremerades, och familjen spridde hans aska i Central Park i New York - förstås i största hemlighet, sådant är inte tillåtet. Men där är historien om denne suveräne radioreporter inte slut, dessvärre. 
Det är en ruggig historia som det säkert finns en hel del mer eller mindre lugubra paralleller till. Alistair Cooke var engelsman men kom att tillbringa större delen av sitt liv i USA. Likadant var det med hans landsman Charlie Chaplin, född i Londons slum. Han blev inte riktigt lika gammal, han var åttioåtta när han avled den 27 december 1977 i Vevey i Schweiz.
Charlie Chaplin spelar cello 1915 Foto Wikipedia

Charlie Chaplin spelar cello 1915 Foto Wikipedia

Annons:

Några år senare kom det fram att en skum firma i Fort Lea i New Jersey som handlade med biologiska preparat och kroppsvävnader hade stulit benen i Cookes skelett före eldbegängelsen, för att sälja dem. En ortoped blev fast för tilltaget och fick ett kännbart frihetsberövande: han dömdes till mellan arton och femtiofyra år i fängelset. Men bara en bråkdel av tiden hann han sitta av eftersom han avled efter fem år. Av de stulna benen fick han ingen nytta, de var ingen kurant vara, också de hade cancer. Vad dog skurken för övrigt av? Av gudarnas hämnd: han drabbades av skelettcancer...

Det är en ruggig historia som det säkert finns en hel del mer eller mindre lugubra paralleller till. Alistair Cooke var engelsman men kom att tillbringa större delen av sitt liv i USA. Likadant var det med hans landsman Charlie Chaplin, född i Londons slum. Han blev inte riktigt lika gammal, han var åttioåtta när han avled den 27 december 1977 i Vevey i Schweiz. Där hade han bott sedan han lämnat Amerika 1952, under den värsta kommunisthetsen när hans vänstersympatier inte var uppskattade over there. Han blev begravd på en lantlig kyrkogård i Vevey, och i flera veckor var tidningarna fulla av uppskattande nekrologer.

Det är en ruggig historia som det säkert finns en hel del mer eller mindre lugubra paralleller till.

Sedan lugnade det ner sig, men redan i mars fick journalisterna en ny sensation att skriva om: någon hade grävt upp hans kista (säkert med stort besvär, den var av ek och vägde hundrafemtio kilo) och avvikit med den. Så kom utpressningen. Förövarna ville ha sexhundratusen schweiziska franc, då som nu en hårdvaluta, för att lämna tillbaka kistan och dess innehåll. Chaplins änka Oona, dotter till dramatikern Eugene O'Neill, höll huvudet kallt men kopplade in polisen som beskyddade de många barnen - en av skurkarna hade hotat att använda sitt gevär mot dem.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det tog inte lång tid att få fast de båda tjuvarna, den ene var polack, den andre från Bulgarien, och båda taffliga. De erkände snart men hade glömt exakt var de grävt ner kistan, på ett fält där majsen hunnit växa manshög. Lokalpolisen fick ta metalldetektorer till hjälp för att finna den. När det väl var gjort tyckte de att en kremering kunde vara lämplig, men änkan och barnen insisterade på en ny jordbegravning, dock nu för säkerhets skull med ett gjutet betongfundament. Bonden på vars mark kistan legat nergrävd en tid satte upp en minnestavla som inte var fullt sanningsenlig: "Här sov Charlie Chaplin i lugn och ro".

Det ryktas att en av Chaplins tidigare fruar, den vackra Paulette Godard som spelade mot honom i Moderna tider som slutar minnesvärt när de båda vandrar mot soluppgången, också hon fick ett brev från utpressarna men frankt förklarade att de gärna kunde behålla Chaplin. Hon hade varit mycket lyckligare gift, med författaren Erich Maria Remarque, ett dussin år, mot långt tidigare fyra turbulenta med Chaplin. Hursomhelst, gravrövarna i Vevey fick lindriga straff, omständigheterna var ömmande och domaren full av medkänsla. Nu har det gjorts en film på denna lätt makabra episod, Jakten på Chaplin, som just haft sin premiär i Köpenhamn och snart nog väl får det i Stockholm också.

Ivo Holmqvist

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan

Just nu pågår det ett VM i handboll i Sverige. Fotbollslandslaget är på turné i Sydafrika. Alla de stora fotbollsligorna ute i Europa pågår för fullt. Det spelas dessutom andra ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 23 januari, 2011

Greta Sandberg

Minnen. Kvinnor och konst.

Det blir ett kort återvändande, till en mycket liten by, som jag besökte för fjorton år sedan, jag vill minnas att det bodde 36 människor där då, nu är de ...

Av: Bo Bjelvehammar | Essäer om konst | 19 december, 2016

Vet du icke, min son, med huru lite visdom världen styres

Johan Oxenstiernas fru Anna Margareta Sture (f. 1615) dör sommaren 1646. De har inga barn. Johan och hans ungdomskärlek Margareta Brahe (1603-1669) återupptar kontakten och kärleken blommar upp på nytt ...

Av: Gustaf Redemo | Övriga porträtt | 27 december, 2012

Sickan Carlsson i Filmstaden

Sickan Carlsson och kvinnorollens klassresa i svensk film

Sickan Carlsson personifierar andemeningen av ordet “folkkär”. Hennes filmkarriär stäckte sig över 69 år. När hon gick bort 96 år gammal var hon fortfarande en högt aktad kulturpersonlighet. Sickan Carlssons ...

Av: Belinda Graham | Filmens porträtt | 18 oktober, 2016

Att närma sig närmandet - Jünger, Hofmann och LSD enligt Carl Abrahamsson

"My interest in drugs have caused me various difficulties. But I take drugs too seriously to believe that one should make a habit of them and use them like cigarettes." ...

Av: Carl Abrahamsson | Essäer om litteratur & böcker | 04 december, 2008

Sosialetikk. Del II

For å komme på sporet av grunnlaget for autentiske yrkesvalg, har en å tenke videre enn å oppholde seg ved de ytre sanser, for nå er det om ‘mening’. For ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 08 februari, 2014

Våldet hos Goya

Våldet hos Goya I slutet av 1980-talet bodde jag några år i Madrid. På den tiden hade den socialistiska regeringen beslutat att statliga museer skulle vara öppna gratis för allmänheten, eller ...

Av: Anders Forsberg | Konstens porträtt | 08 april, 2010

Lena S. Karlsson

Odd Lindells tolkning av Doktor Glas

Lena S. Karlsson är väldigt förtjust i en ny uppsättning av "Doktor Glas".

Av: Lena S. Karlsson | Gästkrönikör | 16 oktober, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.