Brudparet

Kunde Indiens tredje Premiärminister ha hetat Feroze Gandhi?

I Bertil Falks biografi om maken till Indira Gandhi, hon som faktiskt var Indiens tredje premiärminister, framträder en skarp relief som förgrund ur något många lärt sig betrakta som bakgrund ...

Av: Annakarin Svedberg | 17 september, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Panpsykism - en annan världsbild

David Skrbina, född och uppvuxen i Detroit och universitetslektor i filosofi vid University of Michigan i Dearborn gav 2005 ut en bok på över 300 välfyllda sidor, Panpsychism in the ...

Av: Erland Lagerroth | 25 februari, 2011
Essäer

1989, Kommunismens nedgång

Jag minns 1989 års politiska händelser som ganska omtumlande - särskilt som jag till viss del fick uppleva dem på ort och ställe. I början av 1989 styrdes många länder av ...

Av: Björn Gustavsson | 21 september, 2009
Reportage om politik & samhälle

Ett liv i vår tid

”Som liten i Ravlund prästgård” är titeln på Elof Stoltz idylliska minnen om hur det var att växa upp på Österlen inte långt från Kivik. Numera är kyrkogården i Ravlunda ...

Av: Ivo Holmqvist | 27 september, 2013
Essäer om litteratur & böcker

Rust Cohle

Rust Cohle – En falsk nihilist



Den amerikanska tv-serien True Detective (2014) har gjort succé. En anledning är dynamiken mellan de två huvudpersonerna, Rust Cohle och Marty Hart. Rust Cohle framställs som en spännande eller åtminstone annorlunda filosoferande typ med en märklig, kanske fascinerande, världsbild. En recensent skriver att han är ”en av de absolut bästa och mest intressanta samt välskrivna karaktärer jag någonsin haft nöjet att umgås med på TV-seriefronten” (Jonsson 2014). Men vad är det då för något Rust Cohle egentligen säger? 
Den fenomenologiska jag-modellen är ett avancerat användargränssnitt utformat för att appropriera och kontrollera en kropp. Med andra ord uppstår den medvetna erfarenheten av att vara ett subjekt när en organism lär sig att förslava sig själv.

I första avsnittet av serien utbrister Cohle i en monolog om mänskligt medvetande. Han säger sig uppfatta medvetandet som ett evolutionärt misstag. Kanske har Cohle läst den norske bergsbestigaren och filosofen Peter Wessel Zapffe som i en essä från 1933, Den siste Messias, liknar människans självmedvetande med de allt för stora horn som fick forntida hjortar att dö ut.

"Dette at en art blir livs-udyktig ved overutvikling av en enkelt evne, er en tragedie som ikke bare har rammet mennesket. Således mener man for eksempel at visse hjorter i paleontologisk tid bukket under, fordi de fikk for store horn. Mutasjonene må oppfattes som blinde, de arbeider, kastes frem, uten interessekontakt med miljøet.
Under depressive tilstander kan sinnet oppleves i billede av et slikt gevir, som i all sin fantastiske prakt knuger sin bærer til jorden." (Zapffe 2007)
Som en parantes kan nämnas att det antagligen är en myt att hjortarna dog ut på grund av sina stora horn. (Stuart et al. 2004)

Men Cohle nöjer sig inte med konstaterandet att självmedvetandet är ett evolutionärt misstag. Han menar vidare att själva upplevelsen av ett jag är en illusion. Det finns ingen där. Vi är bara köttdockor som harvar på i tillvaron. Han är inte ensam om denna uppfattning. Filosofen Thomas Metzinger argumenterar utifrån neurologisk forskning för vad han kallar egotunneln. Han menar att vår upplevelse av ett jag inte är något annat är en virtuell konstruktion i våra hjärnor. Till skillnad från Zapffe och Cohle menar Metzinger däremot att denna upplevelse fyller vissa evolutionära funktioner.

Den fysiska världen består av elektromagnetisk strålning med olika våglängder. Den har inga färger. Ljud är vågrörelser, inte toner. Färger och musik skapas när våra hjärnor tolkar de intryck vi får genom våra sinnen och skapar en bild som vi kan använda för att navigera genom tillvaron med. Denna bild är en verklighetstunnel: Den visar oss det vi behöver se, och filtrerar bort annat. I denna tunnel upplever vi också att någon är, någon som upplever denna värld, nämligen vi själva. Därför kallar Metzinger tunneln för en egotunnel.

Att vara vid medvetande är att uppfatta en omvärld, samt att uppfatta sig som någon som är situerad i denna värld. Det är också tydligt för oss att det är i ett nu som vi existerar. Men det är inte riktigt så det är, enligt Metzinger. Vi uppfattar aldrig en omvärld. Vi uppfattar bara en bild av omvärlden. En mycket effektiv och ändamålsenlig bild, men dock en representation snarare än själva omvärlden. Vår upplevelse av att befinna oss i denna omvärld är praktisk och ändamålsenlig, men också opålitlig. Med ganska enkla experiment kan man visa på hur vi kan lura oss att tro oss vara någon annanstans.

Hur är det med nuet? Det är undflyende. All transport av information tar tid, om än på korta avstånd väldigt kort tid. Nuet är alltid förbi. Vår upplevelse av nuet är en pragmatisk lösning för att koordinera vårt interagerande med omvärlden. Det vi har behov av att reagera på verkar vi uppleva ”nu”.
Dessa olika aspekter av upplevelsen av att vara någon som just nu är i en värld kan manipuleras genom exempelvis meditation, droger eller mekanisk påverkan av hjärnans funktioner. Men vi saknar förmåga att uppleva att det vi upplever endast är representationer av verkligheten.

Vi föds som naiva realister – vi tror att vi står i kontakt med verkligheten. Det har inte heller funnits något starkt utvecklingsmässigt skäl att utveckla den förmågan. Det är nödvändigt att veta att fara hotar, men inte nödvändigt att veta att det vi upplever bara är en representation av faran. Faktum är, påpekar Metzinger, att ju mer vi försöker fokusera ett upplevt objekt för att avslöja det, desto mer verkligt upplever vi det.

Medvetandet kan sägas vara ett virtuellt organ som aktiveras vid behov. Upplevelsen av mina händer som håller i en tidskrift är ett annat sådant virtuellt organ. Metzinger beskriver i sin bok flera experiment i vilka människor eller djurs upplevelser av dessa virtuella organ har manipulerats med relativt enkla optiska trick.

Vi har förmåga att föreställa oss saker, men vi vet vad som är ”verkligt”. Det är en väldigt praktisk förmåga. Om du sitter och dagdrömmer kan någon komma och äta upp dig. Vårt system talar därför om för oss vilka upplevelser som är ”verkliga” (även om det ibland kan ha fel). Så skiljer vi på fantasi och verklighet, vilket exempelvis gör det möjligt för oss att planera.
Men vem menar Metzinger att det är det som upplever allt detta? Ingen. Det vi upplever som oss själva är ett fenomenologiskt själv – en intern upplevelse av organismen som helhet. Ett virtuellt organ, ett användargränssnitt.

Detta virtuella organ har en känsla av äganderätt till den figur som är vår kropp. Det här är ett väldigt flexibelt förhållande. Metzinger beskriver experiment där hjärnan vid behov oerhört snabbt skapar en ny representation som omfattas av denna äganderättskänsla. Detta påverkar även autonoma kroppsliga funktioner. Om man böjer ett finger på gummihanden så att det borde bryta så orsakar det reaktioner i huden på den ”riktiga” handen.

Vissa idéer, som att vi har två armar, verkar vara djupt förankrade i vår bild av kroppen, och är svåra att förändra. Andra aspekter kan vara mer öppna för variationer. När japanska makake-apor använder verktyg uppfattar de dessa som en del av sina kroppar.
När vi kan uppfatta vår kropp kan vi objektifiera den och se den som ett verktyg. Jaget upplevs som självständigt gentemot kroppen. Det seende jaget är en fritt flytande tankekonstruktion. Vanligtvis är det lokaliserat bakom ögonen, som om vi satt inuti huvudet och tittade ut, men i vissa situationer kan det placeras utanför den volym som vi upplever att vår kropp definierar. Jag-känslan följer då med det seende jaget snarare än med kroppen.

Den fenomenologiska jag-modellen är ett avancerat användargränssnitt utformat för att appropriera och kontrollera en kropp. Med andra ord uppstår den medvetna erfarenheten av att vara ett subjekt när en organism lär sig att förslava sig själv.

Denna kontroll sker i ego-tunneln. Där har vi en kroppsemulator med vilken vi skapar bilder av vad som troligen kommer att hända och fattar beslut utifrån dessa. Vi har i omedelbarheten inte tid att vänta på input utan skapar ofta utifrån erfarenheter bilder som vi lärt oss troligen kommer att fungera. Men det kan bli fel. Fantomlemmar har även de som är födda utan ben eller armar. Är de medfödda eller ett resultat av spegling i andras kroppar? Vår kroppsuppfattning är den hypotes systemet har kring vår kropps status.

En annan utvecklingsmotiverad aspekt av att uppleva sig vara ett jag är att ha praktisk intentionalitet: vi vill saker. I det som kallas Alien hand syndrome upplever patienten att det är någon annan som vill något. Viljan kan alltså finnas utanför vår jag-modell. Men det är ingen annan som styr handen. Där finns inget alternativt ego. Forskning tyder på att handen styrs av mål-impulser som uppstår av att vi verkar uppfatta objekt som möjligheter: ”Är detta något jag kan flytta?”. På grund av en neurologisk skada har patientens jag inte kontroll över dessa impulser. (Metzinger 2009)

Zapffes Den siste Messias kommer med en uppmaning till mänskligheten i essäns slut: "Kjenn Eder selv – vær ufruktbare og la jorden bli stille etter Eder." (Zapffe 2007) Rust Cohle ansluter sig till denna uppfattning: Han anser att mänskligheten borde sluta reproducera sig eftersom vi är "fel". Men vad är då ”rätt”? Förutsättningen för denna tankekedja måste vara uppfattningen att det finns en plan för mänskligheten. Vilken är annars måttstocken utifrån vilken denna ”felaktighet” konstateras? Eftersom Zapffe och Cohle båda tycker sig se att något gått snett kan vi sluta oss till att de även anser sig kunna se denna plan. Men de redovisar inga källor.

Manusförfattaren till True Detective, Nic Pizzolatto, redovisar däremot källor. Han har nog inte läst Zapffe, men han berättar i en intervju att han däremot läst skräckförfattaren Thomas Ligotti (Calia 2014).
"”Now we know that we are uncanny paradoxes. We know that nature has veered into the supernatural by fabricating a creature that cannot and should not exist by natural law, and yet does." (Ligotti 2011)
Även här antyds en plan som vi avvikit från, en naturens lag. I Ligottis skräckvärld avviker vi in i det ”övernaturliga”. Historikern Robert Bartlett har undersökt medeltidens användning av sådana begrepp. Han konstaterar att:

”Något som ofta slår en i dessa diskussioner om det naturligas gränser är hur svårt medeltidens tänkare hade det med konsekvensen. Begrepp som rör naturen och dess motsatser och undantag – oavsett om de senare består av mirakler, under, monster eller magi – är inte ämnade för lätta och snabba definitioner, och detta gäller inte bara medeltidens tänkare utan även oss.” (Bartlett 2009)
Det är helt enkelt alltför vanligt att ta till övernaturlighet när orden tryter. Det som vi har svårt att prata om, det vi saknar ord för, det placerar vi på andra sidan naturens gräns.

"For us, then, life is a confidence trick we must run on ourselves, hoping we do not catch on to any monkey business that would leave us stripped of our defense mechanisms and standing stark naked before the silent, staring void." (Ligotti 2011)

Ligottis romanfigurer erfar, på ett sätt som vi enligt Metzinger inte kan, hur det är att bli varse sin tillvaro i en tredimensionell tunnel i ett nemocentriskt kosmos, som en avatar i en virtuell verklighet utan mening och syfte. Konsekvensen för Ligottis köttdockor blir att det egentligen aldrig existerande subjektet imploderar i en kvävande passivitet när illusionen om deras existens gradvis avslöjas. (Trafford 2008)
Zapffes och Cohles slutsats att livet är meningslöst så till den grad att mänskligheten borde upphöra att existera förutsätter uppfattningen att meningen med livet är att ha ett jag att förverkliga. Om vi inte har detta jag att självförverkliga är livet enligt Cohle meningslöst. Även Zapffes siste Messias har som vi sett uppfattningen att jorden skulle ”bli stille” om det inte fanns några människor. De är fast i en humanistisk antropocentrisk idétradition.

Men kosmos är nemocentriskt, utan centrum, och det gör oss fria.
Tyvärr är Rust Cohle oförmögen att hantera denna frihet, sin autonomi, och ta makt och ansvar över sitt liv. Han är oförmögen att skapa en känsla av mening utan att ha en fadersgestalt som säger "Meningen med livet är att uppfylla den plan jag gjort för dig".
Cohle ansluter sig till en pessimism som ger associationer till Emil Cioran. Men varför? Varför inte istället slappna av, läsa en bok, gå barfota i gräset? Han framstår lite som ett uttråkat barn. ”Ring en kompis” känner man för att svara. First Aid Kit uttrycker denna frihet i låten ”King of the World”:

Now I wasn't born for anything
Wasn't born to say anything
Oh I'm just here now and soon I'll be gone
I'm nobody's baby
I'm everybody's girl
I'm the queen of nothing
I'm the king of the world
(Söderberg et al. 2014)

Cohle verkar under de sjutton år som passerat mellan TV-seriens då och nu ha funderat vidare på jagets eventuella existens. I en scen som utspelar sig nu säger han att han ”nu vet vem jag är”. Vad säger det om hans jaguppfattning? Från att ha varit en illusion har den nu blivit något som är statiskt, en essens. Det har funnits där hela tiden, jaget, det enda som förändrats är hans uppfattning om det. Eller har det? När karaktären Maggie Hart ombeds berätta om hur hon uppfattade Cohle då, för 17 år sedan, säger hon ”Rust [Cohle] knew exactly who he was. And there was no talking him out of it”. Vem har rätt – Rust eller Maggie?

För att göra förvirringen fullständig deklarerar Cohle i sista avsnittet (av första säsongen) att ”Look, we’re sentient meat, however illusory our identities are. We craft those identities by making value judgements. Everybody judges, all the time.” (True detective 2014) Han verkar här plötsligt argumentera för ett jag som formas när vi gör värdeomdömen. Om vi bortser från att vi hamnar i ett ”hönan eller ägget”-problem så finns det forskning som tyder på att vi snarare identifierar vårt ”sanna jag” med de egenskaper som stämmer överens med våra värderingar. När vi noterar ett beteende som stämmer med våra värderingar är vi alltså mer benägna att uppfatta det som ett utslag av vårt ”sanna jag”. (Newman et al. 2014)

Är det i själva verket så att Rust Cohle mest slänger sig med fraser för att verka intelligent, för att etablera en position gentemot Marty Hart? Redan första gången de ses korrigerar Cohle sin blivande partner genom att påpeka att de snarare har att göra med en pseudo-psykopat än den psykopat Marty Hart beskrivit. Varför beter sig Cohle så? Är han i sorgearbete efter förlusten av sin dotter? Är han helt enkelt en snubbe som är rädd för att bli utalfad? Eller har manusförfattaren bara slängt in lite pseudofilosofiskt babbel som han snappat upp här och där?

Referenser

True detective (2014). Tillgänglig: http://www.hbo.com/true-detective/#/

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Bartlett, Robert (2009). Naturligt och övernaturligt under medeltiden (1. uppl. uppl.). Stockholm: Dialogos.

Calia, Michael (2014). Writer Nic Pizzolatto on Thomas Ligotti and the Weird Secrets of ‘True Detective’. Tillgänglig: http://blogs.wsj.com/speakeasy/2014/02/02/writer-nic-pizzolatto-on-thomas-ligotti-and-the-weird-secrets-of-true-detective/

Foucault, Michel (2002). Ingår i Johansson Per M. (red.), Sexualitetens historia. Bd 1, Viljan att veta ([Ny utg.] uppl.). Göteborg: Daidalos.

Jonsson, Patrik (2014). Skrämmande rå stämning. Tillgänglig: https://www.moviezine.se/recensioner/skrammande-ra-stamning

Ligotti, Thomas (2011). The conspiracy against the human race : a contrivance of horror (1st pbk. ed. uppl.). New York: Hippocampus Press.

Metzinger, Thomas (2009). The ego tunnel : the science of the mind and the myth of the self. New York: Basic Books.

Newman, George E., Bloom, Paul & Knobe, Joshua (2014). Value Judgments and the True Self. [Digital version]. Personality and Social Psychology Bulletin, vol. 40 nr. 2 s. 203-216.

Stuart, A. J., Kosintsev, P. A., Higham, T. F. G. & Lister, A. M. (2004). Pleistocene to Holocene extinction dynamics in giant deer and woolly mammoth. [Digital version]. Nature, vol. 431 nr. 7009 s. 684-689.

Söderberg, Klara M., Söderberg, Johanna K. & Oberst, Conor M. (2014). King of the world, AZlyrics.com.
Trafford, James (2008). The Shadow of a Puppet Dance: Metzinger, Ligotti and the Illusion of Selfhood. Collapse, vol. 3 nr. IV s. 185.

Zapffe, Peter W. (2007). Den siste Messias. Tillgänglig: http://www.homoludens.no/2007/12/26/den-siste-messias/
 

Jacob Andersson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Ur arkivet

view_module reorder

Komplexitet som inte låter sig styras

Melanie Mitchell är professor i datorvetenskap i Portland, Oregon, och ”external professor” vid Santa Fé-institutet i New Mexico. Vid det senare utsågs hon att ge en föresläsningsserie, som hon kallade ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer | 03 augusti, 2012

Forsoningen

Forord Når en krig er over, er det forsoningen som står for tur. I slike sammenhenger, der det er med henvisning til krig blir forsoningen forstått som ‘forlik’, ‘pakt’, ‘avtale’, det ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 november, 2014

Ivan Tokin, två berättelser

Ivan Tokin (42) bor och arbetar i Belgrad, Serbien och hoppas trots allt på bättre tider. Han skriver kolumner i City Magazine (http://www.citymagazine.rs/) och är, enligt vad han själv säger ...

Av: Ivan Tokin | Kulturreportage | 29 december, 2013

Ladogas ishästar

Myten om Ladogas ishästar lever

Under krigstiden i Finland användes över 70 000 hästar av armén. Hästarna var nödvändiga för transporter av utrustning som proviant, ammunition, vapen. Hästarna drog tunga kanoner. Man uppskattar att 15 ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 29 oktober, 2016

Fri vilje. Del I

Innledning Livet har mange aspekt, der ett av disse er av overordentlig stor betydning, nemlig viljen vår. Det betyr at én av viljens sentrale funksjoner er å holde styr på affekt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 24 februari, 2014

Klassängslighetens dialektik

Nu talar vi kulturellt kapital. Klass. Klyftor. Vi är medelklassen. Vi är osäkra, men vi vet hur man är fel eller rätt. Vi är den osäkra medelvägen. Vi skäms. Vi ...

Av: Nina Ahlzén | Kulturreportage | 13 december, 2012

Mannens råstyrka och visuella skönhet

Jag hade svårt att hitta till Bergsjön, helt ärligt, fastän jag är en infödd Göteborgare, så har jag aldrig någonsin satt min fot i denna stadsdel, söndermärkt av fördomar och ...

Av: Linda Johansson | Kulturreportage | 23 Maj, 2009

Ett kort meddelande till mina muslimska vänner

Hösten 1900 fick vår förste svenske socialistiske agitator, August Palm, ta emot en inbjudan att besöka Amerika för en föredragsturné. Resan beskrev han i boken Ögonblicksbilder från en tripp till ...

Av: Mohamed Omar | Gästkrönikör | 19 januari, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts