Mystik genom kampsport

Genom alla tider har människan försökt förstå det vi kallar meningen med livet. Ytterst handlar det om insikten; är det värt mödan att leva på den orättvisa jorden. Finns det ...

Av: Isabella Canow | 05 november, 2011
Kulturreportage

Teori versus praksis

Forord I dag er det allment og utbredt å tro og mene at for mennesket finnes det ikke lenger et sikkert grunnlag for erkjenningen, det vil si at mennesket svever over ...

Av: Thor Olav Olsen | 27 januari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Födelsedagens dag

Härmed utnämner jag 22 januari till Födelsedagens dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, tisdagen den 22 januari firar vi ”Födelsedagsdagen”. Här kommer mitt bidrag till dess hugfästelse. I dag är det ...

Av: Vladimir Oravsky | 22 januari, 2013
Gästkrönikör

Luce Irigaray och kvinnan som inte finns än

Luce Irigaray och kvinnan som inte finns än   Luce Irigaray lever i Frankrike, Italien och USA idag. Foto: Bologna Queerinriktade feminister talar ofta om att vi lever i ett samhälle där ...

Av: Kajsa Ekis Ekman | 21 december, 2006
Essäer om samhället

Jan Guillou och jantelagen



Jan Guillou. Foto: Peter KnutsonDet är märkligt hur vissa saker tycks förbli sig lika. Dansen dansas med samma gamla innötta steg; de tåtrippande herrarna och hälklackslösa damerna rör sig i ett mönster som tydligt visar att de enbart är kopior av kopior och att originalitet och självständighet är strikt bannlysta. Inget nytt händer. Inga överraskningar erbjuds. I vissa avseenden är det svenska litteraturlivet beklämmande i sin sorgliga förutsägbarhet.

När Jan Guillou har beslutat sig för att göra en verklig kraftansamling som författare – och får ovanlighetens skull har visat en viss ödmjukhet inför sin uppgift – så slipas de slöaste av knivar, då kavlas ärmarna upp på de mest finlemmade av armar och då vässas elakheterna hemma hos de annars alltid lika tamt och ängsligt försiktiga bokkritikerna.

Ty sådan är medielogiken, särskilt i riksmedia. Jan Guillou ska man, med ryggmärgsreflexen och utan att låta en enda tanke passera hjärnan, tycka illa om och fördöma med förakt och fnysningar. Framför allt ska man, såsom en i ledet av välinrättad och åsiktsvattenkammad trotjänare, i varje läge passa på att förkasta hans förmåga att skriva.

Så har det varit så länge jag kan minnas. Guillou fick på pälsen när han skrev sina tio romaner om Hamilton. Han hudflängdes när han lät Riddare Arn rida in i litteraturen. Som kritiker, som en av de betrodda och pålitliga, får man inte på villkors vis tycka att det Guillou presterar som skönlitterär författare är bra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det hela – själva den prövande och hjärndöda mekaniken – är oerhört tramsig och, ja … tröttsam, mycket tröttsam. Och ytterligt barnslig, slår det mig. Och inte har de reflexmässigt magsura kritikerna mognat det minsta när den första delen i romanbygget ”Det stora århundradet” utkom i förra veckan med titeln ”Brobryggarna”.

Romanen störs av ”ett idiosynkratiskt drag, men det är inte det enda som skämmer den. Handlingen är alltför tillrättalagd”, hickar Svenska Dagbladet. ”När jag berättar handlingen i Jan Guillous nya roman ’Brobyggarna’ för min femårige son säger han: Den har vi läst, fast med bilder i!” inleder DN sin plikttrogna sågning.

Är det Sandemoses hårda Jantelagar som spelar sina cyniska spratt med skribenter som sällan vågar skriva en självständig rad i vanliga fall? Eller är de rentutav lätt debila som läsare, oförmögna att förstå och ta till sig det de läser på ett djupare plan? Ser de verkligen inte det övergripande, det väsentliga? Jag vet allvarligt talat inte. Däremot vet jag att Guillous roman är avsevärt mycket bättre och mer raffinerad än vad dessa kritiker har förmått att inse eller vågar erkänna.

Man ska tycka illa om Jan Guillou. Så enkelt är det. Men tycker de illa om honom för att han är mallig? Vill de – dolda i sin kammare – minsann visa att de vågar hacka på en riktig tolvtaggare? Eller är det politiska styrda nedsablingar?

Jag tror mig veta vad det egentligen handlar om. Att pinka revir. Att ”positionera sig”, som det heter. Att inte avvika. Att inordna sig. De som vaktar kulturens finrum är inte mer korkade än de flesta andra människor. De är bara fnoskigt fisförnäma.

 

Crister Enander

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Veckan från hyllan, vecka 47 - 2012

Veckans stora nyhet var att rasister är rasister. Att de beter sig som rasister, och uttrycker rasistiska åsikter. En icke-nyhet om man så vill. Det positiva är att de finns ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 17 november, 2012

Samuel Beckett. Detalj från omslaget

Beckett och tiden

Samuel Beckett (1906–1989) är en av 1900-talets mest upphöjda författare. Sitt genombrott fick han först på 50-talet med romantrilogin Molloy/Malone dör/Den onämnbare och med pjäsen I väntan på Godot (1953) ...

Av: Marcus Myrbäck | Essäer om litteratur & böcker | 20 Maj, 2017

Montsalvat versus Koli, Parsifal versus Paraske. Pan versus Graal

Vad betyder musik? Allt eller intet? Är då musik, endast tomt klingande former eller ett konkret icke diskursivt språk, med egen symbolik, syntax och mening? Kan vi söka reda ut detta ...

Av: Oliver Parland | Essäer om musik | 27 juni, 2011

Varför firar vi jul?

Ty ett barn har fötts, en son är oss givenVäldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jes. 9:6). På något sätt är ...

Av: .Lars-Erik Gardell | Övriga porträtt | 24 december, 2009

Barbro Alving-Bang

Cyniskt eller aningslöst? Om ett reportage från Berlinolympiaden 1936

I Svenska dagbladet den 18 augusti 1936, ett tidningsnummer som jag råkat få i min hand, ägnas sporten en helsida och två halva, men så pågår också Berlinolympiaden. Intressantast ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 31 augusti, 2017

Musée de Montmartre. maison du Bel Air. Foto: Wikipedia

”Jag har bestämt mig för att vara lycklig, ty det är bra…

Alla konstälskare och konstnärssjälar i alla åldrar har just nu en rad möjligheter att förhöja livskänslan genom att bege sig till Paris. Eva-Karin Josefson skisserar för oss en kort historik ...

Av: Eva-Karin Josefson | Essäer om konst | 05 september, 2015

Det omoderna lever

Det brukar heta att den som inte följer modets växlingar kommer förr eller senare att bära moderna kläder. Idealen skiftar, men kanske finns det också sådant som är tidlöst. Den ...

Av: Anders Björnsson | Kulturreportage | 04 juni, 2017

Rör inte mitt mixtape, jävla gnällgubbe!

Jag har alltid varit av den åsikten att verkligheten är bäst. Den är nämligen (oftast) mer absurd och skrattretande än alla fiktiva fabrikationer tillsammans. Speciellt tydligt blir detta då man ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 20 januari, 2011

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.