Performance on-line

Performance är en konstform som utförs live. Historiskt sett har performancekonsten försökt att tänja på gränserna mellan konsten och det vardagliga livet. Många konstnärer har sett performance som en ...

Av: Mathias Jansson | 05 juli, 2008
Media, porträtt

Florens i mitt hjärta

Marknaden i San Lorenzo har sett ungefär likadan ut i femhundra år. Folk som bott i trakten genom generationer säger att den är tidlös. Dom köper frukt där. Frukten är ...

Av: Stefan Whilde | 28 oktober, 2010
Gästkrönikör

Romantisk dikt och politisk glans – två ambivalenser

Poesi är att söka glansen: något om samtida romantisk poesi Poesin är till sitt väsen antikategorisk. "Innerst i hjärtat har jag mitt förstånd" har någon poet sagt. Ändå förefaller en del ...

Av: Carsten Palmer Schale | 17 juni, 2012
Essäer om litteratur & böcker

Tillvarovävens formvärld och vävfront Torsten Hägerstrands andliga testamente

Som första universitetsämne läste jag 1944-45 geografi i Lund och minns väl de sympatiska lärarna Karl Erik Bergsten, Sven Björnsson och Torsten Hägerstrand. Liksom Helge Nelson, som tillika var min ...

Av: Erland Lagerroth | 14 oktober, 2010
Essäer

Jan Guillou och jantelagen



Jan Guillou. Foto: Peter KnutsonDet är märkligt hur vissa saker tycks förbli sig lika. Dansen dansas med samma gamla innötta steg; de tåtrippande herrarna och hälklackslösa damerna rör sig i ett mönster som tydligt visar att de enbart är kopior av kopior och att originalitet och självständighet är strikt bannlysta. Inget nytt händer. Inga överraskningar erbjuds. I vissa avseenden är det svenska litteraturlivet beklämmande i sin sorgliga förutsägbarhet.

När Jan Guillou har beslutat sig för att göra en verklig kraftansamling som författare – och får ovanlighetens skull har visat en viss ödmjukhet inför sin uppgift – så slipas de slöaste av knivar, då kavlas ärmarna upp på de mest finlemmade av armar och då vässas elakheterna hemma hos de annars alltid lika tamt och ängsligt försiktiga bokkritikerna.

Ty sådan är medielogiken, särskilt i riksmedia. Jan Guillou ska man, med ryggmärgsreflexen och utan att låta en enda tanke passera hjärnan, tycka illa om och fördöma med förakt och fnysningar. Framför allt ska man, såsom en i ledet av välinrättad och åsiktsvattenkammad trotjänare, i varje läge passa på att förkasta hans förmåga att skriva.

Så har det varit så länge jag kan minnas. Guillou fick på pälsen när han skrev sina tio romaner om Hamilton. Han hudflängdes när han lät Riddare Arn rida in i litteraturen. Som kritiker, som en av de betrodda och pålitliga, får man inte på villkors vis tycka att det Guillou presterar som skönlitterär författare är bra.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det hela – själva den prövande och hjärndöda mekaniken – är oerhört tramsig och, ja … tröttsam, mycket tröttsam. Och ytterligt barnslig, slår det mig. Och inte har de reflexmässigt magsura kritikerna mognat det minsta när den första delen i romanbygget ”Det stora århundradet” utkom i förra veckan med titeln ”Brobryggarna”.

Romanen störs av ”ett idiosynkratiskt drag, men det är inte det enda som skämmer den. Handlingen är alltför tillrättalagd”, hickar Svenska Dagbladet. ”När jag berättar handlingen i Jan Guillous nya roman ’Brobyggarna’ för min femårige son säger han: Den har vi läst, fast med bilder i!” inleder DN sin plikttrogna sågning.

Är det Sandemoses hårda Jantelagar som spelar sina cyniska spratt med skribenter som sällan vågar skriva en självständig rad i vanliga fall? Eller är de rentutav lätt debila som läsare, oförmögna att förstå och ta till sig det de läser på ett djupare plan? Ser de verkligen inte det övergripande, det väsentliga? Jag vet allvarligt talat inte. Däremot vet jag att Guillous roman är avsevärt mycket bättre och mer raffinerad än vad dessa kritiker har förmått att inse eller vågar erkänna.

Man ska tycka illa om Jan Guillou. Så enkelt är det. Men tycker de illa om honom för att han är mallig? Vill de – dolda i sin kammare – minsann visa att de vågar hacka på en riktig tolvtaggare? Eller är det politiska styrda nedsablingar?

Jag tror mig veta vad det egentligen handlar om. Att pinka revir. Att ”positionera sig”, som det heter. Att inte avvika. Att inordna sig. De som vaktar kulturens finrum är inte mer korkade än de flesta andra människor. De är bara fnoskigt fisförnäma.

 

Crister Enander

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Tankar kring begreppen Identitet och identifikation

Känner du till lösenordet till ditt eget inre? (Stanislav Jercy Lec) Att finna sin inre kärna, sin sanna identitet, är enligt min favoritpsykolog den mångsidiga psykoanalytikern Carl G. Jung ett livsmål och ...

Av: Nina Michael | Essäer | 15 augusti, 2013

Carlo Bosco - med makt över modet

 Foto: Annika Malmsten Han är en av Sveriges främsta modefotografer och har jobbat världen över. Nu har han stannat upp några år och startat School of Fashion Photography Stockholm ...

Av: Annika Malmsten | Konstens porträtt | 25 november, 2008

Bevissthetsfilosofi

Bevisstheten som grunnkategori Diskursen om bevisstheten er tvetydig; den kan stå for systematiske undersøkelser av bevisstheten, dens struktur og dens fenomen, eller den kan dreie seg om relasjonen mellom vår tilgang ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 05 januari, 2015

Den internationella läskunnighetensdagen

Lördagen den 8 september, firar varje rättrogen ”etnisk svensk”, för att använda mig av Fredrik Reinfeldts terminologi, Internationella läskunnighetsdagen. Yes meine Damen und Herren, i dag firar vi Internationella läskunnighetsdagen ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 07 september, 2012

Migrän utan tradition

  David Sperling, Jonny Wartel, Karin Johansson, Henrik Wartel. Foto: Kajsa Sperling Migrän utan tradition Migrän är en grupp från Göteborg. De finns sedan 2003 men samtliga musiker har en lång karriär ...

Av: Guido Zeccola | Musikens porträtt | 09 november, 2006

Veckans Bodström

Förre justitieministern, fotbollspelaren och deckarförfattaren Thomas Bodström har skrivit en bok som avslöjar det som alla redan för länge sedan visste. Dessutom tycker han att socialdemokraterna ska förnya sig genom ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 29 maj, 2011

10. Ines

Hon hällde upp tretåren och satte sig vid pulpeten. Gudrun hoppade upp i knäet och lade sig tillrätta, spann och värmde. Det kan behövas, tänkte hon, även om kroppen är ...

Av: Ines | Lund har allt utom vatten | 17 februari, 2012

Gränser som förenar – ett grundmotiv i postjugoslavisk film

Sanjin Pejkovic diskuterar gränsmotivet i jugoslavisk film. Han  lyftar fram två filmer som haft distribution i Sverige. Det rör sig om Innan regnet faller (Pred dozhdot, 1994)och Ingenmansland (Nicija zemlja ...

Av: Sanjin Pejkovic | Essäer om film | 05 november, 2008

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.