Frances Hodgson Burnett

Du kan aldrig finna samma trädgård två gånger

Trädgården. Drömmen om den egna täppan. Paradiset på jorden. Edens lustgård eller Candides lustfyllda odlande i Voltaires upplysningsroman. Har du en boksamling och en trädgård så har du allt!

Av: Belinda Graham | 16 juli, 2017
Essäer om litteratur & böcker

Bitterhetskänslor

Ett återkommande begrepp i min och mina vänners vokabulär när vi var runt tjugo var bittra kärringar. Dessa personer, som kan vara av både manligt och kvinnligt kön, möter man ...

Av: Marja Beckman | 12 augusti, 2010
Gästkrönikör

Köttet tänker

Det finns i köttet en inspirerad fruktan som överflödar till andra sidan av tingen en smak av synd, av teologalisk synd. Kroppen darrar, och det är i dessa konvulsioner som ...

Av: Gilda Melodia | 24 Maj, 2017
Gilda Melodia

Foto Märta Thisner

Scenkonstbiennalen i Norrköping 23-28 maj 2017

Det som  överskrider en genre växer sig allt starkare inom teatern. Varför? Antagligen därför att vi har ett sort behov av det som är nytt. Men framförallt  därför att vi ...

Av: Magnus Dahlerus | 30 Maj, 2017
Essäer om scenkonst

Japan efter tsunamikatastrofen: Synen på döden inom japansk religion



 Kamistatyetter, Kyomachi, Miyazaki. Foto: Kristian Pella
När tsunamikatastrofen inträffade i Japan var det många som förfärades över de bilder som teve sände efter katastrofen. Efter ett tag byttes förfäran mot en viss förundran som en del kände över hur japaner tycktes hantera katastrofen. Denna artikel har till syfte att skildra något av den syn som japanska medier har förmedlat och något om samspelet mellan människor och synen på döden inom japansk religion.
I anslutning till katastrofen var det rapportering dygnet runt. Efter en tid byttes detta ut mot rapporter som kom i ett visst intervall. En viktig aspekt i media har handlat om den återuppbyggnad som ännu bara har börjat. Teve följer de många hemlösa som sedan katastrofen bott i tillfälliga lokaler och de umbäranden de utsätts för när de tvingas leva på små ytor sammanfösta med många andra människor i samma situation. Media rapporterar också ständigt om de ansträngningar som görs för att de skall få ett hem igen. Här får vi också följa några av dem som mist nära anhöriga och hur de hanterar detta.

Japansk teve rapporterade från katastrofområdet tre månader efter tsunamikatastrofen. Här möter betraktaren två föräldrar som har förlorat en älskad tolvårig dotter och som fortfarande är försvunnen. De håller upp ett stort fotografi. På porträttet avbildas en glad och till synes trygg flicka som snart skulle ha gått ut sjätte klass. Hon ger ett för sin ålder ganska vuxet intryck. I april skulle hon ha börjat på högstadiet tillsammans med sina klasskamrater. I ett skolarbete som visas upp för reportern kan man läsa att flickan drömde om att bli lärare precis som sina föräldrar. Kameran följer föräldrarna till det som återstår av dotterns skola. Förödelsen är stor, men byggnaden står kvar. Utanför flickans klassrum lägger föräldrarna lite saker i det elevfack i korridoren. De lägger dit hennes favoritgodis och sådant som hon tycker om för att hennes själ, som nu antagligen är både ensam och hungrig skall hitta hem igen och förhoppningsvis visa dem var hon finns så att de kan få frid tillslut. I samma andetag säger fadern till reportern: "Tiden stannade den 11 mars. Jag kan inte gå vidare innan vår dotter har kommit hem igen. Varje dag drömmer jag om att hon kommer hem. Och jag hälsar henne välkommen." Tårar rinner ner för hans kinder. Han möter åter det leende ansiktet på fotografiet som han håller i sin hand. Det är så han vill minnas henne.

Kameran följer sedan några stadsbor, lokalpolitiker och personer som arbetar i stadens offentliga förvaltning. De diskuterar hur de skall återuppbygga staden, en stad som efter tre månader fortfarande ligger i ruiner. Hur kan de bäst återuppbygga en plats så människor kan leva där utan oro i framtiden? Möjligheten att bygga högre vallar mot havet diskuteras. Ju högre desto bättre, men samtidigt måste man dra gränser baserade på sannolikheter och kostnad. Inom ramarna för en tusenårsperiod har någon räknat fram att chanserna för en lika stor eller ännu större tsunami inte är försumbar, i själva verket är det ganska troligt att det kommer hända igen, säger en av dem som verkar veta. Men när då? Kommer nästa tsunami om tio år, om hundra år, eller först om fem hundra år?  Investeringen bör i någon mån motsvara risken. Det handlar om sannolikheter som egentligen är omöjliga att besvara. Med facit i hand är man överens om är att de åtgärder som gjorts tidigare varit långt från tillräckliga. Frågan kvarstår för hur höga tsunamivågor som man bör ta med i beräkningen när man bygger skyddsvallar. En fem eller tiometersvåg kanske kan hanteras, men hur gör man med de riktigt stora vågorna som kan vara betydligt högre än så? Går det överhuvudtaget att skydda sig vid riktigt stora katastrofer? Och när kan man tala om säkerhet? Är investeringen tillräcklig när folk känner sig trygga? När experter sagt sitt. Handlar det om falsk eller äkta säkerhet? Det bästa är förstås att bygga den nya bebyggelsen på högre höjd över havet. En konkret lösning kan annars vara att schakta stora jordmassor för att höja den tidigare marknivån och bygga den nya staden ett visst antal meter ovanför där den gamla bebyggelsen har legat. I bild ser vi planskisser på hur den nya staden skulle kunna se ut. Kameralinsen letar sig vidare.

Bybor i Kyomachi, Miyazaki-ken utan anknytning till katastrofen. I nästa sekvens ser jag en äldre kvinna som tre månader efter tsunamin fortfarande letar efter sin fyrtiofemårige son. Varje dag går hon till det kontor där sonen arbetade den 11 mars. När tsunamin kom sveptes han och andra anställda iväg. Ytterväggar och inneväggar revs med i strömmen. Sonen förblev spårlöst borta. Varje dag har hon tagit med sig kransar som hon bundit av origamitranor som hon tillverkat i olika färger. Hon hänger dem på det nakna stålskelettet som varit stommen till sonens arbetsplats. Genom kameraögat ser betraktaren mängder av kransar som hänger där. Vissa är redan skadade av sol, fukt, väder och vind. De liknar de kransar som skolbarnen lägger vid fredsmonumentet i fredsparken till minne av de döda i Nagasaki och Hiroshima. Efter en stunds tystnad säger modern stilla: "Det här är sista gången. Jag måste gå vidare."

Jag minns bilderna som visades i teve direkt efter katastrofen. Några har lyckats fånga hur den första stora vågen sveper in över land. Ena stunden ser vi en stad där livet rulla på som vanligt, ett ögonblick senare är den borta och bilarna flyter omkring bland hus och förvandlas till skrot i vattenmassorna. Speciellt minns jag de människor som gick i ökenlandskapet efteråt och letade efter saknade familjemedlemmar. Där kunde man utskilja asfalten och se var vägnätet hade gått. Husruiner och bråte kantade sig längs färdvägarna. En och annan större byggnad stod kvar. Där gick en ensam man som hade förlorat sin fru och sitt barn.

Det märktes att han var utmattad såväl fysiskt som mentalt. Det kändes besvärande att se hur tevereportern och kameramannen följde efter honom och ställde frågor. Teveteamet följde eller tog med mannen till ett uppsamlingsläger i en sportanläggning strax utanför staden där man satt upp namnlistor på överlevande. Där återfann han sin hustrus namn. Djupaste förtvivlan byttes till glädje. I mängden av hemlösa får mannen plötsligt syn på sin hustru och sitt barn. De återförenas och gråter ut i varandras armar. I bakgrunden syns människor som fortfarande hoppas men som hittills har sökt förgäves. Tiden stannade den 11 mars. Förlamningen har ännu inte släppt hos många. Och tanken slår mig: den trygga värld som vi byggt runt om oss kan ligga i spillror redan i morgon.

Kanske har dessa återblickar sagt något om synen på döden i Japan. På vilket sätt speglas den inom japansk religion? När familjemedlemmar dör fortsätter de att ha en viktig plats i familjens liv. Familjen omfattas inte bara av de levande och döda utan också av de ännu ofödda familjemedlemmarna, de generationer som skall komma. Bandet med de avlidna bevaras genom komplexa ritualer utformade för att hålla förfäderna och de avlidna vid gott mod. De döda finns kvar hos de sina så länge de blir ihågkomna. Shintohelgedomar är placerade på mark där himmel och jord möts. Kami finns i naturen, vid träd eller en sten, klippa, ett berg. Många mindre helgedomar utformas med hänsyn till de naturliga omgivningarna, nere vid ett vattenfall, vid ingången till en grotta, under en stor klippa, vid foten av ett mycket stort träd och så vidare.

En egenskap som finns hos japanska religioner är den roll som förfäderna spelar. Böner hålls i intervaller under de första fyrtionio dagarna efter dödsfallet. Detta markerar början på den transformation den döde familjemedlemmen går för att uppnå sin status som förfader. I Japan knyts inte förfädersdyrkan (sosen sūhai) till någon speciell sekt, men är integrerad i det allmänna systemet för att försäkra att döden inte utsläcker existerande sociala band.  Förfädersvördnad är en process som utförs av de anhöriga, genom vilket den avlidne fortsätter att vara en medlem av ie (hushållet) också efter sin död. Den dödes själ vägleds och i viss mån manipuleras längs resan den måste genomgå för att bli en förfäderskami. Denna process sker oftast genom buddhistiska ritualer, vilket är ett utmärkt exempel på hur buddhismen blandats med japanska religiösa föreställningar. Det är också ett slående kännetecken för den synkretistiska process av ordet hotoke (buddha), i innebörden att när en person dör så blir hon en buddha.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Koujin-sama. Hemaltare till skydd mot brand och andra olyckor.Själen efter den nyss avlidna, shirei, förvandlas först till hotoke. Efter en förändringsprocess på ett antal år förvandlas den döde så småningom till senzo (förfader) och slutligen till en kami, bland många andra. Ansvaret att minneshålla de döda faller på familjen och till och med vid begravningen är prästens roll begränsad till att recitera suror. Under de första fyrtionio dagarna är syftet att skilja själen från kroppen och de levandes värld, om detta misslyckas kan den döde i värsta fall fastna någonstans mitt emellan.

I ett buddhisttempel som jag besökte i släktens hemtrakter i Hitoyoshi, Kumamoto finns en kuslig väggmålning som föreställer ett spöke. Bilden vittnar om en olycklig kvinna. Omedveten om sitt tillstånd uppenbarade hon sig för tempelbesökare som blev väldigt illa till mods när hon dök upp. Till sist lyckades en buddhistpräst att få den avlidna kvinnan att se sig själv i en spegel. I spegeln kunde hon äntligen se och förstå i vilket tillstånd hon befann sig. När kvinnan insåg att hon var död försvann hon och besvärade aldrig de levande mer. Templets besökare kunde åter vara lugna. Speciellt viktigt blir minnesceremonierna vid en ond eller bråd död. Ibland byggs stenaltaren för att minneshålla okända dödas andar så att de inte skall gå igen. Dessa går under beteckningen 無縁仏 muenbotoke, vilka är döda utan tillhörighet och som saknar någon som ser efter deras viloplatser.

En tillfällig ihai (minnestablett) av olackerad trä förs från gravplatsen till hemmet och placeras på ett lågt bord framför butsudan (buddhistiskt familjealtare). Efter fyrtionio dagar ersätts den tillfälliga ihai med en permanent av svart lackat trä där den dödes postuma namn ristats in. Dessa ihai är väldigt viktiga objekt som förvaras väl, nästan som om den döde förfadern levde inne i tabletten. Till och med bland kristna konvertiter finns ibland ett motstånd att överge dessa förfäderstabletter. Själens separation från kroppen anses fullbordad vid den första Bon-festivalen (de dödas festival) som följer. Vid den årliga festivalen som sker i början av augusti, återvänder förfäderna eller de döda till sina hem och deltar vid familjefesten. En symbolisk eld tänds utanför husen för att vägleda de döda hem. Förfäderna finns mitt ibland de sina såväl vardag som helg så länge man minns dem och vördar deras minne. Efter trettio till fyrtio år flyttar förfadern vidare till sin slutliga status som förfäderskami.

Förfäderskami blir en slags representanter för samhället i sin helhet. Det förblir evigt i landet och fortsätter att verka för familjens välgång. När de återvänder hem vid Bon kommer de tillbaka dels som byns förfäder, men var och en återvänder till sina egna familjer som dess egen förfader. Denna process sägs fortsätta så länge den döda finns kvar i familjens levande minne. Med tiden försvinner detta minnet hos de efterlevande.  Förfadern mister då sin personliga identitet och blir en för byn gemensam kami (Turnbull 1998: 198-200).

Traditionellt har religion inte varit skild från vardagslivet. Idag lever dock många ofta långt från den plats där de föddes och som förknippas med föräldrarna eller släkten. Det fanns ritualer då man planterade ris och andra när man skördade. Årstidsbundna festligheter och specifika övergångsriter markerade övergången från en årstid till en annan eller från en ålder till en annan. Vuxenblivandet Oseiji som firas i januari är en sådan dag. Vuxen anses man bli det år man fyller tjugo. I många hem finns ett litet kamidana (shintoaltare) eller en butsudana (buddhistaltare) eller båda delar. Där har man ofta dagliga små korta böner.

När en familjemedlem kommer hem eller besöker sina föräldrars hus påbörjar man ofta vistelsen genom att visa förfäderna respekt och knäböjer vid familjealtaret, slår i den lilla klockan, tänder ett ljus och rökelse som sätts ner i rökelsekaret och ber. Vid familjealtaret placerar de boende ut blommor, frukt eller små skålar med ris. Bruket varierar utifrån familjetradition, om man bor på en släktgård på landet eller i storstan. Långt ifrån alla hem har familjealtaren idag. På landet och i traditionella familjer är det fortfarande vanligt. Familjealtaret går i arv, ofta till äldste sonen eller dottern. Matsuri, byfesten, markerar lokala högtider som firas på orten och är ofta något av folkfester bland fyrverkerier, stekta majskolvar, bläckfisk eller andra godsaker. Dessa högtider främjar gemenskapen och familjebanden. På mindre orter känner man ofta varandra väl och samspelet mellan människor i närområdet är viktigt. I centrum står ie (huset). Huset markerar mycket mer än byggnaden och avser också familjeklanen, hela hushållet eller gruppen där far och morföräldrar, barn och barnbarn och nära släktingar ingår. Inom gruppen är man ofta väl sammansvetsade och hjälper varandra i livets olika skeden.

Vid de större helgedomarna och templen säljs amuletter för specifika tillfällen i livet, som för lycka och välgång vid studier, äktenskap, barnafödande, med mera. Helgedomarna ligger vanligtvis i natursköna omgivningar. Vid nationella högtidsdagar bygger man ofta i dess närhet upp en tillfällig marknadsplats med godsaker, fiskedammar för barnen och anvisade platser för picknick.  Där kan familjer, vänner eller företag t.ex. fira körsbärsblomning och vårens ankomst sittande på en stor presenning eller filtar som lagts ut i gräset, medhavd mat eller mat och dryck som säljs på platsen förgyller tillvaron.

I Japan är religion således ofta någonting man utövar kollektivt och det är sällan frågan om en privatsak. Det finns också ett koncept när det gäller gemensamma plikter och skyldigheter. Ofta uttrycks detta som giri eller ninjo, vilket innebär ett traditionellt system av givande och mottagande av gåvor olika tidpunkter på året. Detta är tillfällen då man bör ge en gåva till någon man står i tacksamhetsskuld till. Detta har ett samband med det japanska (senpai) mentor och (kohai) lärlingssystemet eller mellan lärare (sensei) och elev (deshi). Gåvan kan bestå av en kartong med frukt, matolja, öl, shochu (en starkt alkoholhaltig dryck bryggd på sötpotatis), hushållsartiklar, nyttoartiklar eller matvaror. Under sin livstid står en person alltid i tacksamhetsskuld till någon. Det kan röra sig om en äldre kamrat som tagit väl hand om en på universitetet, en respekterad och älskad lärare som bistått med god handledning eller varför inte en välvillig chef som har hjälpt dig framåt i livet.

Så småningom blir man själv äldre och en person som vägleder andra. Dessa yngre personer står då i tacksamhetsskuld till en själv och med stigande ålder blir man inte sällan mer än mottagare. Att visa sitt beroende till människor i sin närhet hänger ihop med ett tillitsfullt beroende som kallas amae. Detta att kunna ta emot när man är i beroendeställning men senare själv hjälpa andra är en del av den japanska fostran. Det betyder att man räknar med varandra. Något som kanske kan tolkas som ett långfristigt lån. Det är underförstått att man hjälper till när och då man kan. Det kan också handla om giri, vilket betyder ungefär givandet som en plikt men också att i vissa situationer ta emot, vilket är ninjo. För att fungera socialt är det viktigt att kunna tolka samspelet mellan människor. En blick att se och läsa av andra människor.

Upptäcka att någon t.ex. saknar ett bestick innan personen i fråga behöver be om det. Hänsyn hör med andra hör till en god japansk fostran. För människor som inte står i en ledarställning gäller det att tona ner sitt tal, sina känslor eller personliga önskemål i offentliga sammanhang. Inte ta för mycket plats. Finna sig i ett kollektivt beslut utan knot. I hemmet kan man däremot vara en individ och visa känslor mer öppet. I närområdet där människor lever finns ofta ett system för gemensamma plikter genom ett rotationssystem där man delar på ansvaret. Det kan innebära att man turas om att ta ansvar för t.ex. sophantering, vårstädning eller andra gemensamma plikter enligt ett uppgjort roterande system. Ofta sker dessa förpliktelser tidigt på morgonen innan folk går till jobbet. Det kan undantagsvis handla städning eller förstärkningsarbeten av risfält och vattenvägar. Inom gruppen av anslutna hushåll förväntas varje hushåll bistå med arbetskraft. Samma sak vid katastrofer eller liknande. Denna typ av rotationssystem är välbevarat i traditionella provinsiella områden där det i en viss miljö har levt människor i långa tider, men är mindre utvecklat i storstäder eller nybyggda bostadsområden där ansvaret liksom i väst ofta lämnas till det allmänna.

Kristian Pella


Ur arkivet

view_module reorder

Kulturradikalen Anna Charlotte Leffler

1873 uppfördes på Dramaten i Stockholm pjäsen ”Skådespelerskan”, som väckte ett stort gensvar hos publiken. Den var skriven av en ung debutant som ville vara anonym. Det utmanande med den ...

Av: Eva-Karin Josefson | Litteraturens porträtt | 10 Maj, 2014

Skolan i Athen (1511) av Rafael..

Den matematiska konsten

Det finns dem som anser att matematik är en konst och att siffrorna speglar skönheten i Universum. Den brittiska filosofen och matematikern Bertrand Russel gick så långt att han menade ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 21 Maj, 2016

Påve på livstid?

Beskedet från Vatikanen om att påven Benediktus kommer att avgå kl 20.00 den 28 februari från sin position som kyrkoledare väcker starka känslor. Vid frukosten i morse, tillsammans med en ...

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 14 februari, 2013

H.P. Lovecraft och esoterismen

Den amerikanska skräckförfattaren H.P.Lovecraft har aldrig varit mer populär än idag. Raden av nytryck och noveller som har inspirerats av hans fantasy- och skräckberättelser är många. De noveller som ibland ...

Av: Alexander Sanchez | Essäer om litteratur & böcker | 28 juni, 2011

Anette Edmark  Foto Anna Rystedt

Anette i underlandet

Kvällssolen lyser över Söders höjder en av de första riktiga vårdagarna och Anette Edmark håller öppet hus i sin verkstad. Hon har utställning i samband med att hon haft verkstaden ...

Av: Pernilla Andersson | Konstens porträtt | 19 april, 2016

Melker Garay. Avvikelsen (100x120) Blandteknik

Avvikelsen

Avvikelsen. En målning av Melker Garay (Blandteknik). Melker Garay om avvikelsens betydelse i konsten.

Av: Melker Garay | Essäer om konst | 15 november, 2016

Loveninjas - nu utan masker

Artist: Loveninjas Titel: Johnny C Loveninjas - nu utan masker Jag kommer ihåg ett stort hjärta och tre killar utklädda till kärleksfulla Turtles. Jag kommer ihåg tokroliga låtar om brutna penisar ...

Av: Sofia Lundgren | Musikens porträtt | 27 oktober, 2006

Porträtt av Yeats, utfört av fadern John Butler Yeats

En dikt av W.B. Yeats

W.B. Yeats i översättning av Erik Carlquist.

Av: W.B.Yeats | Utopiska geografier | 21 december, 2015

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.