Elegi över farsan

Det vilar en svart regnbåge över Bredasten. Det är uppbrott i luften. Där, i det vita timmerhuset utmed nässelhavet och den vilda, stormbitna tallskogen, dog farsan. Han blev sjuttioett år ...

Av: Stefan Whilde | 01 januari, 2012
Stefan Whilde

Om att inkludera och att exkludera genom mat. Smilla på bokmässan

Rent instinktivt vill man dela med sig. Bryta bröd. Man behöver inte vara Jesus och lärjungarna för att uppskatta den gemenskapen som maten, brödbrytandet, ger. På tåget till bokmässan vill ...

Av: Belinda Graham | 06 oktober, 2013
Kulturreportage

Samiska shamandomens nya dimensioner

 Man tar inte skada av att uppleva för mycket,Men man kan ta skada av att uppleva för litet! (Läkaren och författarenGöran Grip i boken:Allting finns) Vid seminariet Samerna i kyrkan i Enare ...

Av: Nina Michael | 19 augusti, 2013
Essäer om religionen

5 – Erik

När dörren slöt sig bakom honom sjönk han ner med ryggen mot den. Han kunde se rakt igenom den praktiska ettan med sovalkov och ut genom fönstret i vardagsrummet. Han ...

Av: Erik | 13 januari, 2012
Lund har allt utom vatten

Färdigbokad och sommarfin Where the action is, Göteborg, 28 juni 2011



altSitter och lyssnar på den avancerade funktionen Where the action is-lista på Spotify. Tankarna flyger iväg till en tid när jag stod vid en liten bänk i skivaffären i min hemstad och lyssnade igenom vinylskivor som fick mig att drömma iväg om smala killar som dansade till popmusik. Samtidigt som jag tycker synd om alla er som inte varit med om denna sällsamma gemenskap med alla de andra som hängde där inser jag att det är njutbart att vara i total kontakt med all information och all musik bara genom datorn.

Men tycker ni inte att det fattas att läsa fanzines och sitta och föreställa er mötet mellan en redaktör och hans eller hennes favoritband? Det visar sig också vara nostalgi som är temat för denna festival. Nostalgi och längtan efter den tid då outsiders var en liten skara som fick träffas en gång om året på Hultsfredsfestivalen, resten av året var de helt utanför den sociala gemenskapen i sina respektive svenska städer. The Arks Martin Axén funderar med Tidningen Kulturen på om att det numera finns hippa outsiders och att alla liksom är ett enda gäng. Royal Republics Adam Grahn längtar tillbaka till tiden då det fanns fler spelställen för små band och är besviken på Malmö som livestad.

Coldplay som väl ingen kan motstå med sin torra engelska humor och drömska ljudlandskap, Bright Eyes med sin lite skruffiga indiepop, Jenny and Johnny som är en modsnostalgi, Brandon Flowers från legendariska The Killers och mitt i alltihopa: The Ark. De är de enda som sticker ut i denna kavalkad av nutida band men de ska också läggas ner med 20 år tillsammans bakom sig, efter sommarens turné.

Solen strålar när vi kliver in på festivalområdet i Slottsskogen och Sahara Hotnights inleder. De har en tjurig, hård air över sig. Det känns som att de inte alls har lust att vara gulliga utan de försöker vara ocharmigt stentuffa istället. Det är tekniskt bra musik med rytm och melodi men man känner inget. Maria Andersson stoltserar i årets måste-outfit i den kvinnliga svenska befolkningen: hotpants och sladdrig långärmad tröja. Det är väldigt underligt att så korta byxor ska bäras till allt just nu. Känns som en 80-talscamping. Men såklart lite sexigt också, man får visa hela benen.

Vi promenerar bort till lilla scenen för att se det otippade kortet Royal Republic från Malmö. För drygt ett år sedan tog de rockscenen med storm med sin debutplatta och blev mobbade av TV4 Morgon för att de tagit med sig dålig skumpa för att fira sin release. Det går snabbt och de har roligt på scen, fem killar hjälps åt att sjunga, spela och flörta övertydligt med tjejerna vid staketet. Influenserna är Metallica och The Hives men Royal Republic tar sin musik längre än sina svenska kolleger. Med en självklarhet bjuder de publiken på sig själva, sin energi och sina tokiga texter som fastnar efter 2 sekunder så att man måste sjunga med! Det är tungan ut på frontmannen Adam Grahn och mycket teckenspråk. Som en hundvalp på rocktripp men ändå med samma pondus som James Hetfield. Inte konstigt att det blir 6000 personer i publiken nere i Tyskland när de spelar. Vill inte riktigt gå när den för korta tiden är slut.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

alt Istället blir det Serenades med Markus Krunegård och Adam Olenius, sångaren från bandet Shout Out Louds. Det är en duo, men med en mängd stråkmusiker och kör med på scenen. Ett sitt-nerprojekt med en imponerande mängd svartklädda som smälter in i den enormt vackra scenens svarta backdrop. Precis som de osynliga som flyttar runt saker mellan akterna i mörkret. Att vara neutral verkar vara på. Markus Krunegård har svart gubbhatt och Adam Olenius enormt skägg, knäppt trång kostym och raybans. De gör ett svårmodigt intryck men om jag blundar börjar jag tänka på Red House Painters och Nick Drake och det är inte illa. Kanske är det Markus ursprung Tornedalen som bidrar med den ödsliga känslan. Temperaturen har stigit betydligt och det är runt 28 grader varmt och stekhet sol medan Serenades kör en låt om att inte vilja vara ensam på julen.

Vi kollar på Paolo Nutini i några minuter och kommer fram till att denna tvålfagra yngling är mycket smörig med lite gubbrocksfeeling och trånande blickar.
Daniel Adams-Ray är inte min grej men lite nördigt gullig som kan säga saker som "den svartskalle i shorts jag är" och berätta om att han blev mobbad den första gången han skulle åka pulka i Sverige. Han är den nya sortens svensk man, med ett annat ursprung som gör att han har ett annat sätt att använda svenska språket. Han är mjuk och omtänksam på något sätt och rytmen är bra men jag skäms över texter som:

" Fått en flaska i huvet, legat sövd på akuten.
Varit död I minuter, hela själen var bruten.
Blivit jagad av snuten, varit vilsen på djupet.
Jag har famlat I'mörker, men i dig såg jag ljuset"

Förväntningarna stiger till rekordhöjder när vi sedan väntar på The Ark och tittar på deras magnifika backdrop med bilder av dem genom tiderna. En explosion av färger som följs av en explosion av glädje när de kommer ut på scenen i vita dressar. Beslutet att lägga av har tänt något i bandet. Ett pärlband av hits och man kan inte låta bli att smittas av den exhibitionistiska glädjen i Olas androgyna scenstil. Han är en enastående person och det känns som att den osäkerhet som gjorde att The Ark inte lyfte ibland har släppt. De kanske har märkt att de kommer att bli saknade och jag kan inte låta bli att tycka de har varit modiga i detta land där det aldrig varit populärt att sticka ut hakan. De har varit en utsträckt hand till alla oss som inte känt oss "normala" och deras texter är förbluffande klara i sin kritik av mobbarnas rike.

" It kept me sane for a couple of years
As it drenched my fears
Of becoming like the others
Who become unhappy mothers
And fathers of unhappy kids
And why is that?
´Cause they´ve forgotten how to play
Maybe they´re afraid to feel ashamed
To seem strange
To seem insane
To gain weight
To seem gay
- I tell you this:

That it takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
It takes a fool to remain sane
In this world all covered up in shame"

S. Hotnights Sedan överträffar de allt och kör tryckaren Stay with me, Ola sjunger med den röst som han använde till den fantastiska rollen som Jesus Christ Superstar. Stark klar men med mörka toner om att vara rädd att man inte ska hålla måttet och bli genomskådad av den man älskar. I extranumret är det guldkläder som gäller och en plym av fjädrar. Det kommer att bli ett stort hål efter det här gänget.
Något svårt att sedan ta till sig Bright Eyes, som med sin skruffighet iofs är roliga och det svänger bra, som en hillbilly saloon någonstans i amerikanska obygden. Men ärligt talat, hur kul är det att vara lo-fi idag? De tycker i alla fall att vi har en "lovely day in the park" men efter nästa låt erkänner de: "theres not an ounce of sincerity on this stage". Trots att de heter Klara Ögon har de också de obligatoriska solglasögonen på. Vad är de rädda för?
Snabbt vidare till Glasvegas, ett storslaget rockband i den sorgsna brusiga kategorin. Väldigt höga som hus, stela i ryggen liksom. Sångaren James Allan som en parodi av en brittisk arbetarklasskille i vitt linne och vita uppvikta jeans med Doc Martens utan strumpor. Deras macho öronbedövande gitarrmangel låter fantastiskt med den ropande, viskande stämman. Ett väldigt bra band, som är ganska tråkiga på scen. Förutom svenska batteristen Jonna Löfgren som står upp och bankar frenetiskt! Kärleken mellan svenskar och britter är evig, det finns något som binder oss samman.

Brandon Flowers, före detta sångare i The Killers, mormon sägs vara nykterist och gilla stilla hemmakvällar. Men erkänner att han har en stark dragning till kvinnor och jag misstänker att det är ömsesidigt.  Liten och späd i blodröd skjorta och svart väst och byxor med energiska rörelser påminner han mig om predikanterna i teveserien True Blood. Helt oemotståndligt entusiastisk! Han berättar att han gjort låten Magdalena som en hyllning till de mexikanska pilgrimer som varje år går mellan Nogales och Magdalena i Mexiko, han läste om det och blev inspirerad av deras hängivelse. Det känns skönt med ärlighet, han har en stor scenpersonlighet och är mycket kärleksfull mot sina bandmedlemmar och det finns en gammaldags cowboy därinne i honom. Lyssna bara på nämnda låt:

" Prodigal sons and wayward daughters
Carry mandalas that they might
Be delivered from the depths of darkness
And born again by candlelight
And born again my candlelight"

Publiken är full av hängivna fans som sjunger för full hals leende! Swallow it med moraliska vägledningar om att tänka sig för innan man pratar. Den lysande Jilted Lovers and Broken Hearts om sviken kärlek och spelade känslor. Med ett sorgset leende går jag från den lilla scenen mot Coldplay.
Coldplay som har en charm av helt vanliga killar som mer än en gång skämtat sig igenom en BBC-intervju utan att säga så mycket varken om sig själva eller sin musik. Oförglömliga rader som "use your heart as a weapon and it hurts like heaven". Poetiskt och med mycket hög musikalisk höjd svävar de liksom över allt annat.

Lena Lidén
Foto: Per Karlsson

Ur arkivet

view_module reorder

Virkeligheten

Innledning Logikk var ikke Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770 – 1831) sterkeste side. Ut fra hans idéer om erkjennelsen av verden så er den basert på at en trekker opp skillet ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 22 september, 2014

Cecilia Persson. Foto: Øyvind Sviland

Den ironiska distansen

Cecilia Persson är poet, historiker och skrivpedagog. Hon har arbetat och forskat vid Lunds universitet i ämnet historia och med inriktning: förintelsen, flykting- och migrationshistoria. Cecilia har varit verksam som ...

Av: Guido Zeccola | Litteraturens porträtt | 13 juli, 2016

Bild Privat ägo

Rent spel med Sven Frödin

En essä av Ulf Stenberg om konkretisten Sven Frödin.

Av: Ulf Stenberg | Konstens porträtt | 11 Maj, 2016

Gåramålaren Carl Ljungberg från Hammenhög

Kringvandrande målare var en vanlig syn på landsbygden för hundra år sen, särskilt i Skåne. De knackade på hos bönderna och erbjöd sig att måla av gården för mat och ...

Av: Lena Månsson | Konstens porträtt | 18 september, 2017

Radikal realism

Varje konströrelse är i sig banbrytare när det gäller både tekniken och det så kallade samhällsperspektivet. En efter en bryter rörelserna successivt och progressivt mot konservatismen inom konst och ger ...

Av: Giuseppe Di Lecce | Essäer om konst | 26 november, 2011

Erotiskkrönika 03

an saminbandet drogs mig mera bestånd i emedan ut jag poet har trädnovellet trä som stod dåtid tillbaka befann mig ock vid ett styloinkwood av träden jag (2) mig bönfalldess ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 22 juli, 2010

Kan man förstå ett land genom dess litteratur?

Den 9 mars är det 200 år sedan den ukrainske författaren Taras Sjevtjenko föddes. Han anses vara den moderna ukrainska litteraturens och det litterära ukrainska språkets grundare, och han intar ...

Av: Gregor Flakierski | Veckans titt i hyllan | 09 mars, 2014

Dobbeltbevegelsen

  Fenomenet dobbeltbevegelse gis i alt menneskeliv, der retningen for bevegelsen er fra oss selv og utover oss selv, og tilbake til oss selv igjen: eksisterende entiteter(singulære mennesker) er i verden ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 10 april, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.