Franz Werfel, fotograferad av Carl van Vechten, 1940. (Wikipedia)

Franz Werfels Die vierzig Tage des Musa Dagh.

Franz Werfels roman om folkmordet på armenierna och om hur en spillra av dem räddades undan tack vare ett franskt fartyg kom ut sent i november 1933, trots att hans ...

Av: Ivo Holmqvist | 28 Maj, 2015
Essäer om litteratur & böcker

Salix caprea Kilmarock Foto Beng B CCBYSA3.0

Sälgen

Sälgen, salix caprea, är inte bara ett av våra vanligaste trädslag utan också helt avgörande för livet på våra breddgrader. En nästan osannolikt stor mängd olika livsformer är knutna till ...

Av: Johannes Söderqvist | 30 januari, 2017
Kulturreportage

Borgeby - ett tusenårigt drama

Strax norr om Lund, strategiskt beläget nere vid Lödde å ligger Borgeby slott, en inte så ofta uppmärksammad men inte desto mindre viktig plats i den skånska kulturhistorien. I över ...

Av: Sofie Nikolajsen Bjarup | 02 oktober, 2011
Kulturreportage

”Monism” – en tredje utväg

Inför en aktualisering av Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus fick jag från professor Birthe Sjöberg mig till livs följande citat från Rydbergs Medeltidens magi från 1865: ”Vår tid är en ...

Av: Erland Lagerroth | 16 juli, 2012
Agora - filosofiska essäer

Metaltown 2011 - två dagar av metal



altI år var första året som Metaltown inte arrangerades på sin sedvanliga plats i hjärtat av Göteborgs hamn. Istället hade man valt att placera festivalen på en galoppbana på Hisingen en bra bit från centrum.


Fredag - väntan, trängsel och bra musik
För mig som är bortskämd med rutinerade stora festivaler som till exempel Roskildefestivalen var de problem som dök upp under Metaltowns första dag ett oväntat inslag.

De som hade förköpt bussbiljett fick gå före i busskön till festivalbussarna, vilket betydde att jag fick släntra förbi de stackare som stod i den 200 meter långa kön och inte hade köpt biljett innan. Men vad hjälpte det när det efter 45 min fortfarande inte hade kommit en enda buss? I efterhand fick jag höra att vissa olyckligt lottade festivalbesökare haft en "restid" från Göteborgs centrum till Hisingen på ca 5 timmar, något som resulterade att de missade många av de band som de sett fram emot att få höra.

Väl framme och inne på festivalområdet stötte jag på patrull igen. Jag kunde knappt ta mig in på scenområdet! En vägg av festivalbesökare som försökte ta sig fram (eller tillbaka) mellan den största scenen och ett mycket dåligt placerat öltält gjorde en passage i stort sett omöjlig.

Som om inte det räckte så skulle jag möta upp mitt festivalsällskap inne på området och vi hade bestämt att jag skulle ringa när jag var på plats. Inget vidare bra beslut visade det sig, eftersom mobilnätet var överbelastat och inte fungerade på området! Efter ett par timmar lyckades jag dock få ett sms levererat och jag kunde äntligen möta upp mina vänner.

Behållningen under fredagen var såklart musiken, och jag måste börja med att rosa den fullsatta konserten med de återförenade System of a Down. Detta armenisk-amerikanska band kan verkligen leverera allt det man önskar sig av en konsert - och lite till. Bandet med sångaren Serj Tankian och gitarristen/sångaren Daron Malakian i spetsen bjuder publiken på en kompott av armenisk folkmusik, råbarkad metal och en släng av techno. Och imponerande nog stod inte mindre än 27 låtar på repertoaren. De spelade allt från klassiker som "Prison Song" och "Chop Suey!" till en variant av Dire Straits "Sultans of Swing".  Det var allsång från början till slut och publiken tycktes ha överseende med att den starka vinden tidvis fick musiken att låta ojämn.

Graveyard hade turen att få spela i ett tält så här uppkom inte problemet med obekväma kastvindar som blåste bort ljudet. Och i just Graveyards fall så kan detta ha varit en extra viktig komponent med tanke på deras avancerade psykedeliska melodislingor i 70-talets anda.
Publiken omkring mig är i extas och jag snappar upp meningar som "Fan va bra det är!" och "Det är sjukt bra!", och stolta göteborgare berättar allt de vet om bandet för sina hitresta vänner. För det är känslan jag får, göteborgarna är stolta över Graveyard.

Och så var det Anvil. Ja, vad kan man säga. Det kändes lite som en välgörenhetskonsert - för bandet. Visst de kan spela och visst, låtarna fungerar. Men hade det inte varit för dokumentären som visar bandets strävan efter berömmelse och en plats på metalpiedestalen så betvivlar jag att publiken skulle vara så stor som den faktiskt var. Den största behållningen var att se bandets glädje över att få spela på en hyfsat stor festival och ha en publik som är där för att se och lyssna på dem.


alt Lördag - antikristligt growl och regn

På lördagen blåste det inte, utan regnade. Vid uppvaknandet på morgonen fasade jag över resan till och från festivalen. Till min stora lättnad hade arrangörerna lyckats ordna fram bra många fler bussar än vad gårdagen erbjöd och vid hållplatsen på Heden stod inte mindre än åtta bussar och väntade på passagerare.

Även på området var det lugnare, vissa omstruktureringar hade gjorts och besökarantalet kändes inte riktigt lika stort. För egen del, och till synes även för andras, så var humöret bra mycket godare på lördagen än den smått kaotiska fredagen - trots regnet som vanligtvis kan vara en riktig glädjedödare.

Så kallad growling och snabba baskaggar kändes lite som lördagens tema, vilket i mina öron kan bli extremt enformigt i längden. Meshuggah och Deicide var inga undantag. Enligt kritiker levererade Meshuggah en enastående konsert och jag är glad att deras fans fick uppleva detta.

Den okristliga och mytomspunna sångaren Glen Benton, med sitt uppochnervända kors i pannan, är frontfigur och sångare i Deicide, och jag skulle tro att hans person är ett lika stort dragplåster för publiken som själva musiken. I Close-Up-tältet där de spelade var det fullsatt, och trots min skepsis så rycktes jag faktiskt med lite. Growling och baskaggar till trots så svängde det faktiskt en hel del.

Cradle of Filth kändes lite som ett skämt. Speciellt med tanke på sångaren Dani Filth såg ut som Jokern i Batman och vars "sång" till stora delar påminde som en growlande mus - vilket också, i och för sig, är karaktäristiskt för bandet, men det blir inte bättre för det.

alt Sen då?

Det finns visserligen en anledning till varför festivalen kallas just Metaltown, men jag kan ändå sakna en större variation av genrer. Till nästa år hade jag gärna hört lite mindre growl och lite mer takt och melodi. Vad hände med t.ex. stonerrocken? Band som Kyuss och Monster Magnet hade verkligen känts som en solglimt i allt mörker.

Nu när årets upplaga av Metaltown är slut och man står här med facit i hand så kan jag bara konstatera att logistiken och planeringen av festivalen hade kunnat vara mycket bättre. Musikutbudet kunde ha varit något mer varierat. Solen hade definitivt kunnat få skina mer (men hur metal är det egentligen?). På det stora hela är jag dock hyfsat nöjd med min upplevelse och det ska bli intressant att se om Metaltown 2012, efter bakslaget på galoppbanan, återigen slår upp portarna i hjärtat av Göteborgs hamn.

Text: Linda Olsson
Foto: Karin Sundqvist

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder

På spaning efter den oskuld som flytt

I vissa frågor tenderar vi att gå från oklarhet till oklarhet. Och när det onda pågått tillräckligt länge har vi förlorat all förmåga till äkthet i vare sig känsla eller ...

Av: Oliver Parland | Essäer | 28 november, 2010

Ikon

En krönika av fotografen och författaren Tarja Salmi-Jacobson

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Gästkrönikör | 25 februari, 2017

Clara Peeters - A still life with carp in a ceramic colander

Några tankar om pekböcker

Pekböcker riktar sig i övervägande del till barn. Små barn. De innehåller enkla bilder på exempelvis husdjur, så som katter och hundar, och så andra djur, så som kor och ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 31 december, 2015

Munch och Strindberg i Berlin

I fjol var det August Strindberg, nu pockar Edvard Munch på uppmärksamhet. Den enes död den andres födelse. I Sverige är Thielska galleriet först ut med en utställning: ”Munch! – ...

Av: Kurt Bäckström | Essäer | 22 februari, 2013

Mathias Jansson. 3 Dikter

Mathias Jansson är poet och konstkritiker. Han har tidigare blivit publicerad i svenska och engelskspråkiga tidskrifter och antologier. som Presens, Populär Poesi, Maintenant 8: A Journal of Contemporary Dada och ...

Av: Mathias Jansson | Utopiska geografier | 04 augusti, 2014

Stefan Whilde

En 50-årings anteckningar (Del 3 av 4)

Världen larmar och står i, men jag – jag vill bara sitta under min korkek och lukta på blommorna. Eller som Långben så sakligt konstaterar i serietidningen Kalle Anka & ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 01 mars, 2017

Ingen rädder för vargen här…

”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om film | 16 september, 2017

Dags att omdefiniera Hilma af Klint

En retrospektiv utställning säger lika mycket om sin samtid som en nyproducerad. Urval är allt, och varje ny vernissage blir en politisk kommentar, om det så bara – vilket ofta ...

Av: Ida Thunström | Essäer om konst | 17 Maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.