Vem ska man tro på – val 2014

Snart är det val igen och våra etablerade partiledare syns precis överallt. Det är löften och hot, tjuvnyp och flirt. Alla är både med och mot varandra i en salig ...

Av: Stefan Whilde | 01 september, 2014
Stefan Whilde

Luciafirandet i Svensk-Finland

Vårt Luciafirande grundar sig på ett helgon och martyr Lucia, en helig jungfru som på 283-talet levde i Siracusa på Sicilien. Enligt legenden var hon en varmt troende kristen och ...

Av: Nina Michael | 13 december, 2015
Kulturreportage

En våg av svartkonst- Black Metal i samtidskonsten

En våg av svartkonst sköljde in över den svenska konstscenen under 2011. Det här året öppnade två utställningar: Om ljuset tar oss på Gävle Konstcentrum och Nordic Darkness på Kristinehamns ...

Av: Mathias Jansson | 16 augusti, 2014
Essäer om konst

Åvald Norén. Texter

Mitt namn är Åvald Norén, 22 år och studerar på Malmö Folkhögskola. Jag har skrivit mycket med inspiration av spoken word och även rapp då jag vill uppnå den typen av ...

Av: Åvald Norén | 17 juni, 2013
Utopiska geografier

De långa nätterna på de iskalla perrongerna



alttid

Allt utförs under ständig observation av tiduret i Korridoren, detta enväldiga kvarnhjul som hugger ned existensen i små ogina sekvenser. Det är också en vardaglighet som tränger på om att vara där i tid kring måltiderna och tvagningarna och de övriga händelserna som hänger upp sin förekomst på tidshjulet och schemalägger dygnet och som per automatik och med nödvändighet sorterar tidsrymder. Sedan gäller det att finnas kring bekvämligheterna för att bevaka nästa tillfälle som ges enligt de rådande ordningarna och de fastslagna tidpunkterna.
Tingens och ordningarnas rumsliga kavalkad utgörs av rutiners fasta punkter som mathållning, sovsalar, hygienutrymmen med tvagningsestetik, stolar naturligtvis med dess sittvänliga performance vid lång väntan och därutöver Korridoren med dess golv, detta alltigenom skinande och slitstarka golv som räknat så mången steg och burit så mycken skyndsamhet och som måst tåla så tidsvinnande spring i utdragna sekvenser under fulltecknade dagar.

 

Där finns också de osynliga gångvägarna, Korridorens imaginära vägbeskrivningar, de rigorösa linjerna för de vardagliga vandringarna sinnrikt klassificerade i utstuderade mönster av engagerade själar och från vars rutter avvikelser är omöjliga. Och så dessa nätter, när Korridoren blir till sina nattliga funktioner: Perrongerna. Dessa svällande rustika performanceytor färdiga att ta emot de anländande minnestågen. Där är 01,34-tåget med sin frustande godstågsmetodik så grandiost processad i sin genuina ekipageapostrofering att det gör ett inträngande intryck vid varje uppenbarelse men som också medför en farlig undergångsvision i de bakre regionerna, dold, förklädd och försåtlig. Och 04,30-tåget med sin eftertänksamma banvallsestetik, lågmält exponerad in natura, i brunt, bärande och brytande, som om varje själ ombord hängivit sig till en slutgiltig och oböjlig defateism och självömkan gjuten i egen insnärjd legering. Och det isande tågsätet från norr inkommande 07,32 som en permafrostig vansinnesturbulens infattad i interna minnesgestaltningar där de havererade budskapen sitter kvar i vagnarna som fastfrusna förruttnelser. Och alla de andra som man inväntar enligt gällande tidtabell, med en stilsäker orsaksintegritet och hotfull pregnans, funktionellt salvelsefulla, övermaga mekanikpotenta och hotfullt ljudimponerande.

De nattliga perrongerna är imaginära plattformar för den spårbundna minnestrafikens simultanplacerade passagerare. Man står och väntar på perrongerna. En sorts utdragen eufori över minnenas sällsamhet där sekvenserna kommer farande som minnesvindilar frampå småtimmarna, yvigt omredigerande och återskapande, alltid med nya saltade innebörder. Detta kan förväxlas med livet. Och det är gjort. Förväxlat. Man emotser det. Man sörjer för det. Man inväntar minnenas transportmedel. Det handlar om tillgång till åkmöjligheter, vägar att beträda, avgångar och ankomster och projekt att starta, målsättningsbyggen att medverka i och minnen att handha och arbeta med.

alt Perrongerna är konstant nedkylda i sitt inväntande av passagerare som ett pålitligt underlag gjutet i betong. Man kliver av och på. Huvudsaken är väntan och av och på. Alltid av och på och därtill denna subtila väntan. Helt enkelt en stilstudie i Avet och Pået. Ett slags djupverkande av- och påcirkus som exponerar kända minnessekvenser men också fördolda och förträngda hågkomster. Utöver detta återstår de motsägelser som bor i denna minnesretorik, med håligheter som röjer disharmonier och avsaknad av pregnans och egentligen berättar om fasansfullt galna tillkomstgrunder som detta att det underifrån finns vakanser i varseblivningen och synkroniseringen. Och frågor ställs om vem som håller isär detaljerna, tågsätet kontra banan, banan kontra Perrongerna, Perrongerna kontra tågsätet där bilderna, de olika små perspektiven, de tingsrelaterade sammanhangens materialnära förhållanden står i sällsamt focus?  Allt detta överblickande som måste till. Vem åstadkommer denna kontroll och översyn över djupverkan?

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Utöver detta pågår ett spårväxlande som äger sitt eget intrikata sammanhang i själva minnesrörelserna och som utväxlas i tinglig form i växlarna och växlingstekniken, och de rationella hopkopplingarna av tågsäten, och därutöver vagnsskrammel och sorteringseufori på rangerbangården. Det handlar om ljuden, bilderna, funktionerna och hur dessa storheters samverkan och historia tranformeras i livet.

"...Elvatåget !. Elvatåget...11,06 från Åvanå. Det jävla förbannade fittatåget. Har det inte gått färdigt snart?"...Lundmark ligger på golvet...i framstupa läge iklädd full stinsmundering...med sitt eregerade kön blottat..."

Lundmarks minnen av tåg och vagnar härbärgerar en kultur som bland annat förevigar skuggor vid hjulens rörelser utmed spåren, avlyssnar gnisslet vid växlandet och kopplandet av minnesvagnar mellan perrongerna, detta som referenser till livets synapser. Ljud från dessa överväxlingar och spårkorsningar finns bevarade och nogsamt utpekade och apostroferade i Lundmarks minnesmemoreringar just för dess användbarhet i detta refererande och rekapitulerande av minnesmaterialet. Att det liknar liv. Han gör överhuvudtaget detaljrika registreringar och har till exempel ägnat stor möda åt att minnesregistrera maskrosors och andra banvallsväxters årliga beteenden i dess periodiserade återkomster mellan spåren enligt de årstidsmässiga regleringarna som inramar det verkliga livet och alltid löper an där. Det kan vara en vek maskrosgestalt som sticker upp sina vackra stängslar mellan rostiga spårsekvenser. Slutligen handlar det ju ändå om tidtabellerna som indelningar av liv. Dessa synkroniserade minutangivelser med rader av ögonblickspropåer mellan hela och halva klockslag, mellan minuter som lägger sig i eller över de ständigt återkommande klockslagen. Ett panorerande över precisa ankomster och avgångar som just är den överskuggande epiken som beskriver minnestågens anpassningar i tiden.

alt Detta är lite av vad som sker dagtid i Korridoren och under de kalla nätterna på Perrongerna. Förutom allt det detaljrika är det förstås generellt alltid den ovan nämnda av- och påstigarestetiken som engagerar. Livsbetingelsernas av- och påestetik. Livets essenser. Minnenas avgångar och ankomster och därtill tidsanpassningar och tidtabellsretorik och de olika känslokartotekens användningsområden kring detta. Där kan som kuriosa noteras genuina av- och påstigningars karakteristiska accessoarer i vackra metaforer, dels i sommarskrud med blomdoft hämtad från ljuva ängars himmelska exponeringar utmed banvallarna och dels vintertid med isande vindar kring de fastfrusna växlarna och därutöver som filbunkslugn motvikt till dessa det ljumma dricksvattnets lugna vågrörelser i karafferna inne i vagnarna.

Och det grövsta, djupaste, mest svåråtkomliga, dessa nedskavda minnesbilder av stativet som krossade den anonyma moderns skallbas. En grotesk i all sin konkretion. Vitblek skallbas, krossade ögonhålor. Och generellt och allt överskuggande att alla dessa av- och påmetaforiska högviltsstycken illustrerar hela den mänskliga komedins eviga tidsanpassningar, minnesneuroser och skuldkomplexitet. Det gäller existensen i allmänhet och dess rundhänta espri och Lundmarks stinsartade tillvaroskuld i synnerhet med sina indelade omöjligheter. Eller om man så vill dess gudomliga outgrundligheter. Eller mentala avogheter. Och därutöver denna bastanta kyla. På Perrongerna är det alltid kallt. Isande kyligt och frostartat nätterna igenom. Detta trots årtidsväxlingarna, trots de varmare perioderna som lever utanför den mentala kylan utmed Perrongerna onåbara för sådana excesser genom sina simultanprocesser.

Benny Holmberg
(utdrag ur den längre texten "De långa nätterna på de iskalla perrongerna)

Ur arkivet

view_module reorder

Tre dikter av Bertil Falk

I En stilla skymt av trots i vinddraget som snuddar vid gardinen och dagen är inte längre lika händelselös som i går. Jag nystar på olösta gåtor. I morgon går tåget hem till dig.  

Av: Bertil Falk | Utopiska geografier | 02 november, 2009

  Niklas Aurgrunn

Niklas Aurgrunn - material till en oskrivbar roman

Tror att skrivandet för mig var terapi redan från början och trots utflykter i ett otal genrer genom åren har det nog förblivit så - om jag vet vad det ...

Av: Niklas Aurgrunn | Utopiska geografier | 16 maj, 2016

Krönika från Maspalomas

  Åter till tyskarna, Plechanov och den unge Uljanov.Revolutionen måste, för att bli lyckad iVärldsomfattning,börja i de mest utvecklade länderna. Åter Tyskland,som förra gången valde fascismens väg, USA, somvalt krigets, Norden ...

Av: Christer B Johansson | Gästkrönikör | 29 april, 2013

Ester – Judisk drottning i Persien och hjältinna

Bibeln är världens mest lästa bok och den har kallats världshistoriens viktigaste och mest inflytelserika skrift. Men Gamla testamentet sägs ofta vara en samling böcker skrivna av män för män ...

Av: Lena Månsson | Essäer om religionen | 24 oktober, 2013

Jorden som helig

Anne Primavesi tycks vara en ovanlig människa. Hon presenteras som en irländsk systematisk teolog, som varit verksam på olika kristna institut i England och USA. Men hon tycks helt fokuserad ...

Av: Erland Lagerroth | Essäer om litteratur & böcker | 20 december, 2014

En guldgruva och ett svart håll

Dundee om hösten är rått. Virar halsduken två extra varv innan jag kliver ut genom den tunga dörren. Skottlands-dörren som låses av sig själv när man slår igen den. Såhär ...

Av: Clara Mulugeta | Gästkrönikör | 29 november, 2014

Annakarin Svedberg

Mänskligheten av Annakarin Svedberg

Vi skapade oss själva ur dimmor och skuggor och förtätades av önskningar att ge liv till materien, den döda, den tröga. Vi skimrade som regnbågar och lyste som stjärnor. Vi var skratt ...

Av: Annakarin Svedberg | Utopiska geografier | 05 januari, 2017

Emmakrönika XVII, face to facébook och?

på skitstöveljordklotsvägens avtag ett allra diffust ställe på com till, men inte alls mer diffust än följande snart, vid disken väl framme hade jag oppnat cärlet och smakat på tre ...

Av: Stefan Hammarén | Stefan Hammarén | 14 maj, 2009

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.