Familjen Facebook – framsidan och baksidan

Det fanns något som hette Facebook, berättade man. Det var ett slags mötesplats på Internet. Jag som författare borde gå med, sa man. Knyta kontakter, nå ut, hålla mig a ...

Av: Stefan Whilde | 31 augusti, 2013
Stefan Whilde

Fragoline. Foto Anne Edelstam

Bo Bjelvehammar. Dikter och minnen

En liten bit av Bo Bjelvehammars poetiska universum.

Av: Bo Bjelvehammar | 09 november, 2015
Utopiska geografier

Peter "Sleazy" Cristopherson, 1955-2010

Peter "Sleazy" Christopherson var en legend i många olika undergroundmiljöer. Inte bara tack vare deltagandet i välrespekterade projekt som COUM Transmissions, Industrial Records, Throbbing Gristle, Psychic TV och Coil, utan ...

Av: Carl Abrahamsson | 26 november, 2010
Musikens porträtt

Matematik och maoism

Det sägs att man inte skall döma en bok efter dess omslag. Den bok det här handlar om är helt vit; på skyddsomslaget står endast titeln i svart med författarens ...

Av: Niklas Anderberg | 07 februari, 2012
Agora - filosofiska essäer

En deckarhylla genompyrda med överraskningar



 Gianrico CarofiglioEfter hela tre år har italienaren Gianrico Carofiglio, förut anti-maffiaåklagare och nu deckarförfattare, återkommit med sin andra översatta kriminalroman. I den första, "På sannolika skäl", introducerades advokaten Guido Guerrieri i staden Bari, längst ner på Italiens stövelklack.

Också Guerrieri är tillbaka i den nya romanen, "Med slutna ögon" (Forum; övers: Ulla Trenter). En ung kvinna misshandlas av sin pojkvän, sonen till stadens mäktigaste man. Flera advokater har tackat nej till att representera kvinnan men Guerrieri tar - med sitt dumdristiga rättspatos - sig an uppdraget.

Ett viktigt ämne; däremot är "Med slutna ögon" - vad gäller intrig och spänning - ingen särskilt bra deckare. Fast som roman är den ändå läsvärd - av en annan anledning. Jag brukar ju hävda att varje land har mer eller mindre unika kriminalromaner, eftersom varje land har sin historia och sina traditioner. Människor lever snarlika men aldrig identiska liv.

"Med slutna ögon" är en mycket italiensk kriminalroman, tror jag. Och advokaten Guerrieri är en mycket italiensk man, tror jag också. Kunde samma sorts man vara huvudperson i en svensk deckare? Jag tvivlar. Det närmaste en manlig svensk deckarhjälte har kommit är väl Erik Winter och han är ändå inte som Guido Guerrieri.

Hur ska Guerrieri karaktäriseras? Nej, ingen vekling. Han har humör. Kan bli arg, knyta näven och slå den som förtjänar det på käften. En kultiverad hårding, kanske? Guido Guerrieri besöker ofta, gärna och länge sin favoritbokhandel och här köper han redan i andra kapitlet en diktsamling av den grekiske poeten Konstantinos Kavafis till sin älskade Margherita i våningen ovanpå. "Med slutna ögon" är en italiensk mansroman för både svenska män och svenska kvinnor.

 Dominique Sylvain Även om jag inte känt så många fransyskor vågar jag hävda att Dominique Sylvain skriver franska - ja, fransyska - deckare. Eller typiska Parisdeckare? Så tyckte jag när jag läste hennes första deckare på svenska, "Dubbla begär", och likadant med den nya, "Medusas gåta" (Norstedts; övers: Nadja Leijonhufvud).

Det lätta anslaget i berättandet, den kärleksfulla men smått ironiska personskildringen, den parisiska ögonvrånsflörten i tonen och så mycket humor! När läste jag senast en svensk deckare som den beskrivningen passade in på? Faktiskt aldrig, såvitt jag minns.

Lola Jost, tidigare kriminalkommissarie och nu en motvillig privatspanare, samt Ingrid Diesel, massör och nakendansös med artistnamnet "Glödheta Gabriella", är problemlösare också i den nya deckaren. Miljö: Paris 10:e arrondissement. Deras favoritrestaurang ligger i Passage Brady och i samma passage har Lady Mba sin afro-hårfrisering. Där börjar kriminalgåtan. Lady Mbas manlige schamponerare har nämligen försvunnit, spårlöst.

Intrigen går från Saint-Martin-kanalen via metron till Sulawesisjön i Indonesien och inkluderar uteliggare, gamla nazister, hårdkokta Pariserskurkar, dykare och amatörsmugglare. Det blir, kort sagt, mycket. Men inte heller här bryr jag mig såvärst om intrigen. För viktigast är Dominique Sylvains skildring av Paris, dess gator, människor och dofter, musik (som att Touré Kunda hörs hos Lady Mba) och mat (jamen kolla vilka franska maträtter som serveras på restaurang Belles!).

Finska (även finlandssvenska) kriminalromaner brukar vara mycket finska. Det finns många exempel - som Matti Joensuu, Leena Lehtolainen, Staffan Bruun och Marianne Peltomaa. Nu har listan plussats på med Marko Leinos hårdkokta deckare "Fälla" (Telegram; övers: Mårten Westö). Om nu den här romanen kvalificerar sig på en lista över typisk finska deckare...

Marko Leino. Foto Heini Lehvaslaiho Leino skildrar poliser och skurkar i Finland (samt Ryssland och Sverige). Hårt och tufft. Ja, rått. Mer stämning än spänning fast ändå fartfyllt berättat. Det handlar om organiserad brottslighet - såväl byggbransch som narkotikahandel - men så långt ner i organisationen att man undrar varför de finska småskurkarna ägnar sig åt brottslighet. Inte mycket mer än fickpengar medan risken att råka illa ut och/eller åka dit - vilket syftar både på polisen och på de överordnade i brottsligheten - är en fråga om när, snarare än om.

Vilket Vesa Levola, härmed utnämnd till huvudperson eller i alla fall den mest vettiga i berättelsen, också undrar. Han vägrar att bli indragen i pappas kriminalitet - men det blir han ändå, när pappan får en kula i skallen och dör.

"Fälla" är långtifrån den sämsta deckaren från Finland som jag läst - ändå gnager något i mig. Marko Leinos berättarstil liknar inte de tidigare finska deckarförfattarnas sätt att skriva och berätta. Här saknas något, nämligen det grovhuggna och, som jag uppfattat det, typiskt finska. Istället har Leino lyft in det anglosaxiskt hårdkokta så att jag frestas jämföra "Fälla" med några hundra hårdkokta deckare från England och USA. Den konkurrensen är, ursäkta, mördande. Varför ska jag då rekommendera just Leinos hårdkokta deckare?

Ingrid Hedström skriver i en mer gammeldags europeisk tradition; en del Simenon och en del Christie. Samtidigt som hon skriver nutida - fast alltid med en tråd bakåt i Europas historia. Hedströms fjärde roman, "Blodröd måne över Villette" (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (lägg märke till efternamnet om ni inte gjort det förut!) i den belgiska staden Villette är den bästa hittills i hela serien.

Ingrid Hedström, foto Peder Lingden Den här gången (tog hon åt sig när flera kritiker muttrade "upprepning"?) har Hedström bemödat sig om att skriva en mer innehållsrik kriminalroman. Redan inledningen - där ett mord sker på dagens mindre lyxiga version av Orientexpressen, är en väl uttänkt kriminalnovell som kunde ha publicerats separat. Men snart växer "novellen" ut till en hel kriminalroman.

Det som sker idag har sin grund i historien. Kriminaliteten har samröre med stat och politiker, här också med Europas underrättelsetjänster efter andra världskriget. I centrum finns Martine Poirot och även hennes svenskättade make, deras privatliv och bakgrund. Morden i Villette knyts ihop med Sverige.

Inte så stor skillnad mot tidigare titlar - ändå en stor skillnad. Allting är så mycket mer noga gjort: själva deckarintrigen, personskildringen, trådarna som tvinnas ihop, privat kontra kriminellt."Blodröd måne över Villette" sätter jag upp på listan över vårens bästa svenska deckare, tillsammans med "Döden på en blek häst" av Amanda Hellberg, "Ingenstans under himlen" av Liselott Willén och - inte minst - "Änglarna" av Ola Nilsson.

Fast "Änglarna" (Natur & Kultur) är väl ingen deckare? Ola Nilsson är väl ingen deckarförfattare? Använd ordet kriminalroman, då. Eller byt ut deckare mot den danska benämningen krimi. "Änglarna" är en nog så kriminell roman, mörk och hemsk. Både föregångaren "Hundarna" och nu "Änglarna", del ett och två i en trilogi, kan jämföras med amerikanen Daniel Woodrells country noir-romaner, som "Winter's Bone"/ "En helvetes vinter" och "Gryningen kommer aldrig åter".

 Ola Nilsson Foto Mia Carlsson Ola Nilsson skriver svensk (eller norrländsk) country noir. Inte som i USA och hos Woodrell utan ett svenskt - just så kunde genren heta - landsortsmörker. "Änglarna" är en kort, intensiv roman med två huvudpersoner, Anders och Anna, som det redan gått åt helvete för när de en sommarmorgon möts på rälsbussen.

Obs! rälsbuss. Finns sådana, fortfarande? Anders och Anna är på väg tillbaka - eller bakåt - till sin lilla by i Norrlands inland.

Nilsson skriver i fragment, blandar och ger, tecknar en bild av det oundvikliga som inte ska ske men sker - det värsta och hemskaste - när två människor fångas och stängs in i en liten by som på samma gång är deras hela värld. Sprit, våld, död, motorer. Han dricker inte; men hon dricker.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

De kommer från varsin samhällsklass i byn, under och över, men både Anders och Anna bär mörkret i hjärta och själ. Ett mörker lika kolsvart som Ola Nilssons lilla tajta (kriminal)roman.

Bengt Eriksson





Ur arkivet

view_module reorder

Artipelag – en naturlig plats för kulturen

Den dieseldrivna ångbåten flyr staden mot innerskärgårdens Stockholm. En mullrande mörk horisont närmar sig i kraftfullt majestät. Den hundraåriga farkosten sätter ut från kajplatsen, vrider sig med fören pekande mot ...

Av: Carsten Lindström | Essäer om konst | 06 juni, 2012

Är du halvspråkig eller är du flerspråkig? Intervju med Teater Foratt

På Teater Foratt i Malmö ser man språken som en kompetens och det är i språken och i flerspråkigheten som man hela tiden rör sig när man gör sina uppsättningar ...

Av: Anna Nyman | Reportage om scenkonst | 31 augusti, 2012

"Ju mer vi är tillsammans..." Individualisternas kollektiva härdsmälta

Det är inte längre en tvistefråga utan det är fint att vara individualist. Vi har fattat "ensam är stark"-grejen, vi ser värdet i åsikt som värdet i oss själva, man ...

Av: Linda Bönström | Essäer om samhället | 18 juni, 2011

Adam och Eva i Edens trädgård, litografi av Nathaniel Currier.

Kvinnlig könsstympning (KKS) Del 1.

Reportage i tre delar. Del 1. Gud skapade människan till sin avbild, som man och kvinna skapade han dem och välsignade dem: ”Var fruksamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg ...

Av: Text och foto: Tarja Salmi-Jacobson | Kulturreportage | 28 december, 2016

Robert Smithson's

Virveln i konsten

Mitt på golvet i galleriet snurrar vattenvirveln hypnotiserande runt, runt, runt, som en Maelström hotar den att dra ner besökaren i djupet. Konstnären Anish Kapoors installation Descension (2014) är visserligen ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 06 juli, 2016

Denna dag ett liv Essä i fragment

En humanism. Självkännedom, insikten om det existensiellt lika som förutsättning, tillsammans med psykologisk fantasi och inlevelse. Inte vara en ovanpå flytande ”humanitarian”, utan använda sin erfarenhet för att förstå vad ...

Av: Gunnar Lundin | Essäer | 06 november, 2013

Ett litet tips till Tidningen Kulturens läsare

Världen är dygnet runt fylld med händelser och nyheter, en del viktiga, andra försumbara. Men ibland dyker det upp något alldeles extra och det sker i nummer 583 av Bewildering ...

Av: Bertil Falk | Gästkrönikör | 29 juli, 2014

Omar Mateen

Terrorattackerna kommer inte från ingenstans

Masskjutningen på en gayklubb i Orlando, Florida, är den senaste i en serie jihadistiska terrorattacker som har drabbat USA den senaste tiden. Den 3 maj 2015 gick två jihadister, Nadir ...

Av: Mohamed Omar | Kulturreportage | 22 juni, 2016

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.