Abstrakt expressionism och Agnes Martin

Modernismen var en konströrelse som ville göra upp med traditionella sätt att skapa konst. Man ville förnya konsten och under 1800-talets sista årtionde började allt fler konstnärer revoltera mot realismens ...

Av: Lena Månsson | 16 juni, 2013
Konstens porträtt

Musiken som ett flätverk av olika språk. En intervju med Ivo Nilsson

Ivo Nilsson är kompositör och aktuell med verket Klätterbaronens sångbok (recenserad 11/9) som spelas på Medelhavsmuseet av och med ALICE scenkonstkollektiv och ljud, i vilket Ivo är medlem. Dagen efter ...

Av: Hedvig Ljungar | 12 september, 2014
Musikens porträtt

Det finns en sjö...

Yddingesjön ligger såsom orörd av människohand. Vattnet vattrar sig och skimrar lekfullt i solen. Inte en människa så långt ögat kan nå. Inte ett enda hus syns runt sjöns stränder ...

Av: Crister Enander | 16 februari, 2010
Essäer om litteratur & böcker

2. Smula icke mitt hjärta

Katten som kom aldrig till mig. Bild: Guido ZeccolaHär excerpt käx: Vi är ej likadana, hurpass vi ens förstår varann, aldrig förstör varandra, jag betvivlar dock att någon annan kan ...

Av: Stefan Hammarén | 25 augusti, 2008
Stefan Hammarén

Guds uppfostringsanstalt



altMed Gud i katedern och satan under bänklocken och med pastorns medskickade Jesusbilder om lidandet på korset skickligt skuggade i svag ockra med skäggiga män i fotsida klädnader som höjer sina välmanikyrerade inkvisitionshänder i hudorange välsignelse.

Denne pastor som går runt bland barnen med en svag svettlukt sipprande ur prästkappans andaktsfulla veck och ler salvelsefullt och visar sina gula betar till tänder och med ådriga klor till händer griper pojkens hand och tvångsskriver "Vår Gud är oss en väldig borg".

... Den stora skolan. Vitmenad fasad. Lite gråspräcklig. Många små fönster.

Klassrum. Korridorer. Där ska alla dessa nya människor sitta och insupa historiens vingslag som flaxar och fläktar på lektionerna och landar som stora kondorer på bänkarnas slitna ytor. Och om matematikens lagar, naturens vidunderligheter och att vi ingår i det stora systemet som är människans enda existens på denna jord med religionernas mystik och myter som kringgärdande kosmetika och döljande hölje. Låt alla dessa barn komma till mig... olja in fötterna... präster som förlorar sig i predikoturer... munkar som smeker gossar i dunkla cellers djup.
-    Vad kan vi säga om Den Heliga Treenigheten?
Och skamvrån, det själsmassakrerande tvångsståendet i hörnan, själsuppluckringens torterande svekhörna, Caliguladrömmen i blekt trä. Struten på huvudet som en kröning av förnedring, den förhatliga struttutan som uppfostrande tingest till lärdom och varnagel. En helvetesupplevelse som aldrig släppte då struten kvarstod som en imaginär topp av evig nesa i livslång resa.

I detta skurtrasadoftande klassrum med de inledande två timmarna Kristendomsorgier i morgonstunden med början kl 7.00 måndag när höstvindarna blåste grus i ögonen och skam i själen då självbefläckelsen redan var avklarad i hemmets djupaste gömmen. Vad ska vi lära oss i dag då är den inledande sången när nackknutsfröken trampar salvelsefulla ackord på den ostämt kompressionsvisslande orgeln där ett fiss var dött och stumt och lades märke till särskilt mitt i Oh Du saliga! Och hennes byst som hävde sig i omkvädet inklämd i trängd fägnad och svår längtan efter rumslig frihet. Vad ska vi lära oss i dag då? Jo att Jesus älskar alla barnen även de som inga pengar har till skolresa har och snällt får stanna hemma. Och pojken fick följa med ändå då insamlingen gjordes med hjälp av bössa på katedern med utpekande namn och allt.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Och de gick i gåsmarsch till kyrkan. Där härskade Gud- Den Store Tillrättaläggaren. Gravstenarna stod som en dyster skog, Kyrkans höga skugga lade dem i sorgligt mörker. Inne i kyrksalen låg de stora brukspatronerna och bergsingenjörerna och deras respektive svalkande och ombonat nedmurade i rymliga hålrum under det mäktiga marmorgolvet, medan stadens enklare själar som bruksarbetare och annat löst folk och tokdjävlar var nedstoppade i grundare jordhålor med endast mullen som täcke och himlen som tak.
Och besvikelsens nesa vid åsynen av prästens simpla rågummiskor under manteln. En profan chock!

Skrivövningar med spretig blyerts söndertuggade i stekheta mattetimmar för magister Sigge Stursk med hår i öronen. Och det skulle skrivas skrivövningar för magister Lind 'tjock och trind med en vårta på sin vänstra kind' och det skulle vara med rätt lutning i det linjerade lutmönstret:
Vi tvetar oss i tvetstugan!
Lärdomsskolan med utanläxor som fortfarande sitter som svidande sår i själen inpräntande som Guds korrigerande ord med psalmverser som flytande ordmanier men som ändå rättfärdigade rast och därutöver krigshistorien med kungarna och de stolta fälttågen som i alla länders historia, där alla länders elever sitter och insuper fädernas stolta fälttåg, lika stolta på vilken sida de än må berättas. Med Gud i trossen och Bibeln i handen anträder man det civiliserade kriget som så innerligt önskar förändra, som önskar rättfärdiga, som önskar frilägga det kristna sinnelaget att mörda för att älska och lemlästa för att vinna själar och utveckla ett sinnelag som egentligen fanns i alla sorter av religionen vad som enligt doktrinen.

alt Det var vid den tiden när vinden kom upp utmed åkrarna och förde med doft av torr mylla ända in på skolgården och in genom de smutsgula fönstren och fram till elevernas bänkar där redan sudgummidoften låg tät och blandade med bläckdoften där inskriptionsfigurerna på bänklocken skrev "Ulla vill knulla". Då låg själarna öppna för intrång, vidöppna för oblyg påverkan, obscen våldföring av de unga själarna med hjälp av ångestladdade urkunder som uttolkades. Och det berättades om tider ännu djupare bort i historiens töcken från ett slags mörkerriken, målade med tunga färger och mystiska språng av utlevelse framställda så för att dagen skulle framstå som ljus och behaglig. Och ändå: Vad var syftet? Att presentera dessa historiskt avlägsna eländen insnörpta i gruffiga hemligheter och kvävande mysticism med ficktjuvar och jonglörer, vanskapta tiggare och en doft av lump och hästskit och samhällets uppbygge. Ja ett grävande i gamla tider med alla magnifika målsättningar och eviga uppbyggnadsperioder som mylla och med rättegångar om vad som verkligen skett noggrant genomförda där det historiska spektaklet utretts av tidsepokers domare vilka tycks komma direkt ur lagböckerna, fläckfria och paragrafiska. Och märkvärdigt nog steg de åter fram efter krigen som alltid utgjorde de slutgiltiga utlösningarna i historieböckernas kapitel. Alltid fanns det någon kvarlämnad och överlevande i ruinerna som kunde hålla rättegång efter de omvälvande och människoslaktande sammandrabbningarna. Och strax står man åter där med fädernas efterlämnade beskrivningar av segrarna, de skinande boksluten, skulpterade till pjäser neurotiskt putsade på linneskåpen. Och snart samlar även denna parentes sitt slutgiltiga damm inne i de djupa biblioteken.

Sitter där en pojke i klassrummet som ligger till vänster när man kommer in genom en av de tre portarna som utifrån skolgården leder in i denna resliga läroanstalt av salar och korridorer, där man känner en doft av blöta vinterkläder. Det är långa mörka korridorer impregnerade av elevers utdunstning där golvens marmor har infrusna fossilen.
Och läraren som maniskt står framför pojken vars far sitter svärande och gormande vid köksbordet därhemma.
Och läraren säger: "VI TALAR OM VIKTIGA TING! VAD MAN KAN SÄGA OM DEN HELIGA TREENIGHETEN!" ... med lektioner som liknar andakter där de avgörande livsfrågorna far genom klassrummet som obehagliga örnar och där eleverna sitter nedkrupna i bänkarna, hukande och försöker förstå.
- Vill du nu ta och redogöra för Den Heliga Treenigheten!
Pojken ser på läraren som om denne hade frågat om Einsteins relativitetsteori. Pojkens blick hittar ingen vila i lärarens religiösa iris och låter istället blicken glida ut genom fönstret och bortöver.
Kanske ser han röken från bruket stiga över skogsbrynet.
- Den Heliga Treenigheten? Vad kan vi säga om den?
Läraren ställer sig nu med armarna i kors över bröstet framför pojkens bänk. Hans mest inkvisitoriska pose. Pojken måste svara.

- Va!? Säger pojken.
- VI TALAR OM VIKTIGA TING!
Läraren har spretigt skägg som sticker ut från flera håll. När han suger in läpparna och skäggstråna går ihop utanför läpparna är han på krigsstigen.
Nu var den arma pojken i blickpunkten.
- Jag har inte läst på...
- Va!?
- De... Det blev inte så...
- Vad säger du!?
- Ny... Nykter åt... åt upp den...
- Nykter!? Vasäg...vadförslag?
- Hunden.
- Hunden?
- Ja, hunden. Den heter så.
Pojken talade nu kort och stumt utan känslolägen.
- Pappa har döpt den till det! Den är den enda nyktra individ man kan lita på har han sagt.
- ... Vad är det du säger!?
- Pappa blev arg när mamma hade gömt hans flaska och när han slängde saker omkring sig fick hunden tag i min bok och åt sönder den.
Inkvisitorn häpnar och förvandlas i ett slag till Frälsaren.

alt - Men snälla pojk! Sådana excesser! Vi måste ha tillit till Frälsaren! Vi ska alla en dag... du ska få hämta en ny bok och sedan ska du säga till din far att han låter bli flaskan och att han ska vända sig till Gud med tilltro!
- Det vågar jag inte...
Det var ljusår mellan lärarens tillitsfulla Gudstro och pojkens hårdhänta verklighet.
Läraren gör ett slags gest som om han ville välsigna pojken. Men det ser snarare ut som om han skjuter den stackars pojken ifrån sig...
- Slå upp sidan fyrtiotre! Befaller han ut över klassen.
Pojken suckar djupt. Åter ensam med sin verklighet.

Att denna pojke som sitter i fönsterraden i bänken längst fram.
Just denna morgon.
Har lämnat hemmet i den ruckligt skeva kåken som ligger invuxen bland vilda äppelträd, med små förtvinade kart, överväxt av alla dessa brännande brännässlor och slingrande murgröna som övervuxit fönsterrutorna och där taket på skjulet som ligger invid stigen som bär uppför den svagt stigande backen mot stugan; att det taket rasat så att några tegelpannor, svärtade av tid och rök, nu slagit i marken och krossats och bildat härvor av skärvor och rött grus på stigen som egentligen bara är två övervuxna hjulspår vilka en gång skrivits in i regnblöt lera men som stelnat och konfirmerats till bara aningar.

När han lämnade hemmet var fadern mycket berusad.
Hans far.
Pojkens egen fader.
Som satt och svor vid köksbordet, fortfarande med ytterkläderna på, just instigen efter att ha gått den vådligt vingliga vandringen på stigen som innan den dyker in i skogsdungen eller rättare sagt äppelträdshärvan intill huset, slingrar sig otvunget över åkern där fadern har tagit sig fram som en mörk och hotfull silhuett, denne fader alltså. Synlig för de mer välanpassade familjerna, i denna nyktra morgonstund, som sitter gloendes i sina fönster... gärna med ett mått av tillfredsställelse över denna berusade misär...
Ett tillskott i morgonstunden.
En sidovinst.
En utdikning av den egna moralen och rättfärdighetens marker... sitter vid sina frukostbord borta i trevåningshusen som står i en lång rad därborta på andra sidan vid den asfalterade vägen från vilken stigen leder bort till stugan. Förnedringens smala stig.

alt Och i pojkens huvud är det kaos.
Där pågår stridigheter då han vet att fadern sitter vid köksbordet med sin omtöcknade hjärna höljd och omsluten av sitt missbruk, med skägget tovigt i ansiktet och det yvigt spritsprängda håret som en trasselhärva, likt hans liv, sönderdelad i själen av den starka sprit som han stjälper i sig i begärligt duktiga klunkar för att sedan med handloven på något nonchalant sätt, i en barnslig gest...,faktiskt är det så; i en riktigt barnslig gest att han gjort nån sorts prestation, en sorts elddop som han gått igenom; att kunna häva i sig den explosiva soppan; och då med handloven på det där sättet som pojken lärt sig hata och med blicken som sveper, de halvt slutna ögonen, den öppnade, handlöst hängande munnen med de blötglänsande läpparna; utför nån slags ekvilibristisk manöver. Allt det som pojken lärt sig förakta så vansinnigt.
Och fortfarande den svarta kepsen på snedden ned vid örat, som i en gammal svart-vit film med romantiserade sjömän på sjaskiga barer och fåniga fnask, övertydliga i sina pekoralscener, glömda och begravda i filmbolagens dammiga arkiv bland all annan dynga i en slutgiltig...

... Ingen annan pappa gör så här...
... att göra som man säger, stå vid sitt ord, finnas till hands... för ett växande i närhet... för att kunna skiljas i ett växande... denna fader sitter nu där i sin misär och låter höra ett slags rytande rakt ut i ingenting utan att se till att han hade några åhörare. Och de aggressiva slagen med knytnävarna i bordet och att alla som var i närheten - pojkens syskon och om modern var där - undvek honom, drog sig undan, för att inte komma i vägen för mannens evinnerliga härvor av anklagelser och utrop, bittra spottanden och hatiska påstående om gamla oförrätter, svidande vidräkningar, om allt och alla, oandresserat, planlöst ut i blindo... i en arkaisk ensamhet...

Denna ömklighet som pojken lärt sig hata som man hatar djävulen, eller om man är i förbund med denne, ännu bättre, galen av hat. Ibland är det som om fadern förvandlats till ett djur, en sorts skalbagge som bara satt där och sträckte ut tentakler av jävligheter inom sitt missnöjda skal. Och dessa orosmoln, de svarta skärmarna av elände. Helt enkelt en vandrande, vinglande oroshärd som slog sönder allt vad som kunde finnas i en pojkes liv av glädje och förundran inför detta liv, gubbfan kom han att kallas, alkoholistjäveln, satans suput, förbannade ynkrygg, ... det sista hade han hört sin mor säga i smyg,
hans far,
hans förebild,
tänkte han,

alt funderade han,
när han satt där i lektionssalen i den gråspräckligt vitmenade skolan.
Satt där i fönsterraden i bänk nummer två och kunde se fröken ur ögonvinkel från höger och se hennes bakåtkammade, långa, bruna hår som var fästat i sitt läge av två stora svarta kammar. Hon skulle lära dessa barn att räkna och läsa och skriva och hon funderade ibland på
att kanske arbetet med barnen i många stycken var meningslöst då de flesta av dem ändå skulle slukas av brukets stora gap nere vid älvkanten, där det hamrade och slog och pulserade och värkte och lämnade ifrån sig blänkande stål. Långa rostfritt glänsande rör som var begärliga över hela världen. Vad skulle dessa barn med all denna kunskap till tänkte hon ibland och förde undan en hårslinga ur ögonen och såg ut mot eleverna.
Där satt de bleka, med de snoriga pojkarna och med flickor som hade vackra hårspännen, tafatt utsirade var dom, ja, prydligt klädda men i nån slags valhänt klädsel på något sätt, en del slitet och nedärvt, och annat som var prydligt, genuint, i rekorderlig kvalité'.

Och från sin bänk ser pojken, med faderns åthävor kvardröjande i huvudet, frökens vänliga ansikte; gracilt.., ja... stillhet... doft av äpple och svala rena lakan, ett lätt drag från fönstret som står lite på glänt och släpper in kvällsbrisen från älven, livets goda... en bok som man vänder blad i under lampan... detta vänliga ansikte som han vill vara så nära, som han vill komma så intimt samman med, som han vill få älska... Trygghet! Människa när mig!...och se dagligen. Känna doften av hennes sfär. Som han brukade få göra när hon kom fram till hans bänk och böjde sig och undersökte hans krampaktigt svartkladdiga siffror i den hundörade räkneboken. På något sätt visste hon och han visste att hon visste och hon visste att han visste att hon visste att han inte hade det så lätt eller fett, eller behagligt eller smärtfritt utan att hon ofta gick fram till honom och hans känsla när hon lutade sig över honom med sina underbara dofter av ordning och reda och värme och sannfärdighet och ärlighet och att man gör som man säger, hålla ord, vara till hans, finnas där nästa morgon likadan.

Allt detta far genom pojkens huvud när han känner hennes lår mot sin rygg och när hon lägger sin arm ned mot hans bänk och skriver i hans räknebok och han ser att hon har en tunn, smäcker armbandsklocka. Hans mamma hade inte ens en klocka än mindre hans far som hade slängt den stora skrällande nattduksklockan i golvet en gång så att den for i alla delar, när han för en gångs skull hade fått någon syssla, något han skulle göra, ett arbete att gå till, att han skulle vara behjälplig på gården där borta vid firman som handlade med skrotbilar. Han hade kvitterat ut en overall som kom att ligga oanvänd på stolen invid nattduksbordet. Den tog han senare på sig och gick ned på torget och vinglade och stod och skröt över att han nu fått ett arbete och att det blivit ändring minsann, påstod han, sa han och halsade ytterligare en klunk ur något glas.

...lögner som spindelnät, där lögnaren till slut blir ett med...den egna spegelbilden...
Pojken kunde till och med drömma om att få bli badad i ett badkar av fröken. Att hennes händer gnuggade varmt liv i honom och torkade och skrubbade fram honom och i det stora karet, i det ångande heta vattnet skulle han bli röd som en svedd gris i skinnet men ändå vällusten som omfamnade honom efter badet när han sveptes in i handdukar och det var läggdags och pyjamas. Det skulle han vilja bli av henne. Det skulle han vilja ha av henne.
...sänkt ned i varmt liv...hjärtats slag...kärlekens dagg...gryning...
Fröken som säger att nu ringer det snart till rast men jag vill ändå passa på att säga barn att det är viktigt att man lär sig saker i skolan så att man har med sig ut i livet.
Pojken går stel förbi hennes kateder vid utmarschen...gråtlängtande...ömhets...går han snubblande ut med de andra...i sina gråbruna byxor...och sorg och längtan...och sorg...och läng...sorgernas längtan. En längtans sorg.
Och pojken läser sin hemläxa:
Vår Gud är oss en väldig borg! Vår Gud är oss en väldig borg!
Och det går snart som ett rinnande vatten:
Vår Gud år oss en väldig borg!

Benny Holmberg

Ur arkivet

view_module reorder

Pennan

Jag skriver, ibland skriver jag ord, och ibland, om min ägare tillåter det, blir dessa ord meningar. Det händer ofta att jag kommer till en punkt och mer ofta än ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | Gästkrönikör | 15 april, 2014

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Kannibalmyten som kolonial skrämselsaga

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras ...

Av: Anders Nilsson | Essäer om film | 02 mars, 2015

Malin Vulcano – Ingens tussilago

Foto:  Carl Abrahamsson Malin Vulcano – Ingens tussilago Malin Vulcano gör musik, tavlor och är skådespelerska i grunden. Hon har också gjort en film, Tänk!, och skrivit och framfört tre performance-monologer. Hennes ...

Av: Carl Abrahamsson | Porträtt om politik & samhälle | 27 november, 2007

66 metagram för mycket - ett oavslutat kapitel i många delar.

Del 9   Övertro och optimism? Skeptisk pessimism? Ibland går diametrala positioner faktiskt att kombinera. Extra bra går det naturligtvis om man har teoretisk-magiska överbyggnader i bakfickan då man agerar i livet ...

Av: Carl Abrahamsson | Carl Abrahamsson | 22 april, 2011

Om Bodil Malmsten och hennes senaste bok

Vardagen rör sig framåt på ett smått obegripligt sätt som gör den svårfångad om uppmärksamheten brister bara för ett ögonblick. Nyss var det måndag och snart är det redan helg ...

Av: Crister Enander | Essäer om litteratur & böcker | 19 april, 2012

I Pousettes värld: en poet

Det är en konst att vara enkel. Erik Pousette skalar av det överlagrade och står kvar med de stringenta orden i dess ursprungliga skepnader. Han litar på dem. Behöver inte ...

Av: Benny Holmberg | Litteraturens porträtt | 23 Maj, 2012

Samhället som inte räcker till för alla

  En uteliggare underhåller sig med musiken. Foto: Hebriana Alainentalo Samhället som inte räcker till för alla "Hemlösheten har inte ökat sedan 1993, att den syns mer är kanske för att det ...

Av: Martina Kopra | Reportage om politik & samhälle | 05 oktober, 2006

Tandgnissel och släktskap: Grupp 8:s 70-tal och feminismen år 2010

Om Ebba Witt-Brattström vore min mormor hade jag gärna krupit upp i ett mjukt soffhörn och andäktigt myst över hennes livsberättelse så som hon framställer den i sin nyss publicerade ...

Av: Lovisa Lindgren | Essäer om samhället | 31 Maj, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.