Att trivas i lidandet - Lidandet som njutning

Det kan finnas en förrädisk skönhet och bisarr njutning i själsligt lidande. Att förlora sig i egen plåga. Själsligt lidande kan generellt utvecklas till en bekväm ankarplats där inget får störa ...

Av: Benny Holmberg | 07 september, 2009
Essäer om religionen

Att återföda jaget i konsten. Om Pablo Picasso

Fostret var livlöst, lades åt sidan som dödfött. Don Salvador, Pablos farbror blåste cigarrök i näsborrarna på den nyfödde. Picasso vaknade till sin första verklighet. En ingång till existensen, iögonfallande ...

Av: Benny Holmberg | 23 september, 2012
Övriga porträtt

De jämtska -vin-namnen. En betydelsefull ortnamnstyp och dess öden och äventyr i tradition…

Hägra, Härke, Höla, Knytta, Knöva, Kövra, Rista, Skickja, Ösa, Rätan, Grytan, Rödön, Silje och Välje är namn på orter i gamla betydande jämtbygder. Vad de på urnordisk tid betydde är ...

Av: Håkan Roos | 02 december, 2014
Essäer om samhället

Kulturens stängda dörrar. Om fri entréreformen och folkets tillgång till kultur

  Genom museets entré springer två barn in. En flicka i blont, lockigt hår håller sin lillebror i handen. Visar honom alla leksaker i museibutiken. Skrattar. Föräldrarna kommer in bakom dem ...

Av: Frida Oskarsson | 25 januari, 2011
Kulturreportage

Filmer från ett Rumänien på framåtgående



altDet rumänska kulturinstitutet är ett av de mest aktiva i Stockholm. Institutet har lyckats bygga en ordentlig bro mellan den svenska kulturen och hemlandets. Nu har man i flera städer (Stockholm, Göteborg, Västerås, Malmö och Lund i samband med festivalen i Göteborg) presenterat det bästa som landet kan erbjuda filmintresserade världen över.

Den rumänska filmen har efter Nicolae Ceausescus diktaturs fall lyckas att få en hög ställning i utlandet, men man måste påpeka att det åtminstone sen 1970-talet har funnits en god filmisk kultur i Rumänien. Dessutom har på senare tid filmer, som Antony Mignillas "Back to cold mountain" och även den mest kostsamma (och fiaskomässiga) italienska produktionen genom tiderna, Renzo Martinellis "Barabarossa", lyckas att visa hur attraktivt Rumänien är för utländska filmskapare. Jag kommer att analysera festivalens tre huvudteman, nya spelfilmer, äldre filmer och den rumänska dokumentär filmer i korthet.

Tack vare regissören Radu Gabra har Rumänien en lag enligt vilken 20 % av intäkterna för all reklam ska gå till att finansiera den inhemska filmen. Den rumänska regeringen är lika intresserad av film, som av olja eller köttindustrin. Den rumänska filmen före revolutionen har utgått mycket från den socialistiska realismen, även om man har märkt några särdrag, som kärleken för långa tagningar, en viss form av ironi och en utsökt användning av olika kompositioner. Det är dessa tagningar som leder till det som för mig är ett kännetecken på dagens rumänska film, nämligen att leka med det som inte sägs och med paradoxen, som finns mellan den verkliga händelsen som vi ser gestaltad och dess innebörd att kunna söka det som har förekommit bakom scenen och vad som döljer sig bakom varje handling. Det var det som hade hänt under den rumänska revolutionen.

alt Den film som mer än andra tar fasta på detta bildspråk - känslan av utsatthet och förvirring, som var samma för rumäner och andra östeuropéer efter 1989. Den historia som man ofta vill berätta är den personliga. Så är fallet i filmen "Aurora "som behandlar några passionsmord. "Aurora " är den mest kompletta och kompromisslöst genomarbetade filmen. Vi får där lära känna huvudrollensinnehavaren, som rätt mycket liknar den roll som Michael Douglas spelade i Joel Schumachers "Falling Down", även om det i Cristi Puius film är en fråga om en helt annan typ av filmspråk.

Den svagaste filmen, med undantag av den mycket fina gestaltning som presteras av huvudrollensinnehavaren, Vlad Ivanov, är "Principles of Life" i regi av Constantin Popescu, vars extrema användning av vardagsnaturalism dels när det gäller handkameran, men ännu mer i det grundläggande realistiska inslaget för vårt minne till cinema vérité. Nu får man inte följa en riktig person utan en karaktär, i detta fall Emilian. Det är frågan om en atletisk, men en aning korpulent man som arbetar för fullt med ett Internetföretag. Vi lär känna honom och hans vilja att ständigt bestämma över allt. Hans falska artighet finns där redan i den första scenen, när han befinner sig i ett hus som han låter bygga till sin nya hustru Rudix (en övertygande Rodica Lasar) och hans två söner (den lilla Sodirn och sonen från hans första äktenskap som uppenbarligen påminner starkt om sin mamma). Filmen bygger mycket på bilden av fadern som en sliskig, hycklande och mycket omogen person, som absolut vill styra, ställa och bestämma. Helst vill han att alla andra dansar efter hans pipa, från den mycket uppkäftiga andra frun till den svaga första frun. De två fruarna är lika som tvillingsystrar.

alt Emilian visar mycket tydligt tecken på hur omogen han är. Det ses tydligt i den enda scen i vilken det förkommer musik, när han naken dansar till hårdrock. Studien av karaktären är ypperlig, även om den misshandel som han utsätter sin son för i en scen är teatral och otroligt arrangerad. Det finns någon liten antydning om att sonen skulle vara homosexuell. Tyvärr kommer filmen aldrig att lyfta och skapa ett intresse för miljöerna, som saknar atmosfär och skådespeleriet som känns mycket lite genomarbetat och inte repeterat.

Till skillnad från skådespeleriet i Marian Crisans film "Morgen", som är övertygande trots att man inte har använt professionella skådespelare. De gör ypperliga gestaltningar, som man inte har sett sen den italienska neorealismens dagar. I centrum för denna samling händelser, perfekt länkade till varandra, finns Nelu, gestaltad av András Hatházzi, en biffig godhjärtad väktare i en rumänsk by precis vid gränsen till Ungern. Hans utseende är mycket nordiskt och han skulle lätt kunna vara någon landsbygdsbo i Norrland, med samma inåtvända karaktär och med otroliga känsloströmningar. Han gillar havet och att fiska. Det är uppenbart att han finner sig trängd av olika personer och kvävd av samhället. Han revolterar mot samhället genom att ta hand om en illegal turkisk flykting, gestaltad av Yilmaz Yalcin. Nelu finner empati för denna enkla människa och på grund av det faktum att denne inte talar språket och ständigt missförstår allting. Filmfotograferandet av Tudor Mircea är mycket vackert och har en skönhet som kommer av den enkla grå färgskalan. En sevärd film men konstigt nog finns inga närbilder, någonting som gör så att det skapas det som Bertolt Brecht definierade som "Verfremdungseffekt" i teatern fast nu på film, eftersom vi alltid har känslan av att finnas på lite distans. För mig blir det enerverande, precis som bilden av ungrarna, vilka presenteras ungefär som man i gjorde i sovjetisk efter krigsfilm när man presenterade nazister.

Liknande tematik finns i Radu Munteans "Tuesday after Christmas", där vi ser hur huvudpersonen, den nyrika Paul (Mimi Branescu), som inte är något annat än en liten borgarbracka. Han bedrar sin fru Adriana (mycket väl spelad av Mirela Oprisor), en vacker och självständig före detta punkare, med Raluca (vilken spelas av en av Rumäniens mest folkkära skådespelerskor, Maria Popistasu) en naiv rumänsk Barbiekopia. Hon arbetar som tandhygienist. Det filmiska språket och fotografiet som Tudor Lucaciu ansvarar för med hjälp av Alma Cazacus klippning, är vardagsrealistiskt. Det finns några bra klippningar i långa, nästa oändliga tagningar utan musik och minnet förs till Michael Hanekes tidiga verk.

alt Även här kommer hotet inifrån i den borgerliga miljön, även om det i detta fall är de småborgerliga och inte de välbärgade, som i Michael Hanekes "Bennys video". En bra film, men jag tycker att Mimi Branescu som är med i nästan varje tagning är mycket bättre använd i Bogdan George Apetris "Outbound", som är en rumänsk/österrikisk samproduktion - en riktig tragedi indelad i flera kapitel. Filmen är rå och visar mycket av den förvirring, som forna östblocks- och andra europeiska länder har fått genom omvandlingen av ekonomin. Detta ses tydligt i Marius Pandurus fotografi, som är starkt och tar fasta på föremålen, och Eugen Kelemens klippning - de lyckas att ge rytm och spänning åt händelserna. Det är historien om Mathilda (spelad med stark inlevelse av Ana Ularu), en före detta prostituerad som tillsammans med hallicken har en liten son, som nu är åtta år och som placerats på barnhem.

Filmen delas in i tre kapitel, som berör Mathilda och hennes relation till tre män, från brodern Andrei (Andi Vasluianu), som tar henne till moderns begravning, till hallicken Paul (Mimi Branescu), som använder sig av en annan kvinna, Selna (Ingrid Bisu), på samma avskyvärda sätt som han gjorde med Mathilda, till sonen, som bär på hemska hemligheter. Filmen är skoningslös och spännande samt full av en äkta undersökning av samhällets svagaste. Av rekvisita och annat förstår vi att filmen utspelas i slutet av 1990-talet och inte i dagens Rumänien. Förutom dessa verk har vi även sett några mycket fina kortfilmer och det är två stycken som förtjänar att ses: Stanca Radus "For him", som skildrar en annorlunda typ av kärlek och Adrian Sitrarus "The Cage", i vilken vi ser en far- och son-relation på ett sätt som påminner om relationen mellan mor och dotter, som den Luchino Visconti visade i "Bellissima".


Äldre rumänska verk

Rumänien hade ett mycket nära samarbete med två andra länder i forna östblocket: Jugoslavien, som inte var medlem i Warszawapakten, men än mer med Tjeckoslovakien, som bekant hade en stilbildande filmindustri. De rumänska filmskaparna började ta intryck från denna skola och var duktiga att blanda in den socialistiska realismen och använda sig av dess episka dimension, som finns bland annat i en film som Sergei Eisensteins "Alexandr Nevskiy" (1938), en regimkritisk komedi.

När jag menar regimkritisk är det snarare frågan om en parodi som uppfattas i den historiska kontexten av dåvarande publik mot tidens politiker. Mircea Daneliuc har gjort just detta i "The Cruise", en film vars språk påminner mycket om den socialistiska realismen med tagningar av arbetare mot bakgrunden av vacker natur, floden Donau. För fotografiet och klippningen ansvarar Gábor Tarko. Handlingen är den att några ungdomar, som i pris får en kryssning på floden, som tack vare den hysteriska och autoritära ledaren, mycket väl gestaltad av Nicolae Albani, förvandlas till tvångsarbete. Vi följer en mycket lämplig blandning av interiörer och exteriörer och många roliga "gags" på personernas äventyr. Den som verkar vara den klyftigaste är onekligen Lilli, gestaltad av Maria Gligor, en blond skönhet som lyckas att ha flera älskare och manipulerar nästan alla. En föregångare till dagens kapitalister i Rumänien - filmen är från 1981/1982.

Dan Pita har lyckats att producera ett ännu bättre verk, "Contest", i vars centrum finns en samling arkivarier som tvingas delta i en orienteringstävling. Bland dem hamnar av misstag en ung kille, inte helt olik Roman Polanski, som är gestaltad av en änglalik Claudiu Bleont. Han får ersätta chefens älskarinna, mycket väl spelad av Oana Pellea. Killen möter en samling konstiga, groteska personligheter. Den som verkar vara utomstående är konsulten, mycket välspelad av den berömda rumänske skådespelaren Marin Moraru, som talar hälften på latin och hälften på rumänska. Konsulten, tillsammans med den äldre sekreteraren, personifierar det borgerliga arvet. Vi ser att det i denna överbefolkade skog finns musikaliska band, säkerhetstjänstsagenter, en mager häst, vilda hundar samt en romersk vattenledning. Känslan av förvirring och hemskhet ges tydligt av Adrian Enescu bakgrundsmusik, som nästan bär upp filmen, precis som Cristina Ionescus fina och snabba klippning, vilken kanske skulle höra mer till den svenska än till den rumänska filmen. Klippningen lyckas skänka rättvisa åt Vlad Paunescus vackra fotografi, som under visa stunder påminner om några av Caravaggios målningar. Ett litet mästerverk som fortfarande är mycket underhållande och intressant.

Dokumentärfilm

Detta är förmodligen den allra bästa av den rumänska filmen eftersom de lyckas att vara verkliga dokumentärer, inte enbart om nutiden utan även av den tid som gått. De mest lysande exemplen är två filmer av Andrei Ujica, t.ex. "The autobiography of Nicolae Ceausescu", med hjälp av material taget från den rumänska televisionens arkiv, men även från diktatorns privata arkiv. Här skildras hur diktatorn lyckas att inte enbart styra ett land med järnhand men även att vara en mycket uppskattad ledare runt om i världen. Det finns inga förklaringar eller någon "voice over". På bilder från vackra fester och massparader låter man historiens huvudpersoner tala. Vi kan vara glada att vi lever i dag när vi hör hur pass korkade vissa av världens ledande var, från Charles De Gaulle, som inte helt olik Jacques Tati prisar den rumänska nationalismen mot den kosmopolitiska, till Richard Nixons löjliga och rent av pinsamma framförande vid ett statsbesök i Rumänien. Dana Bunescus klippning är fantastisk eftersom den lyckas föra fram de olika nyanserna och visar det ofta groteska i det vardagliga precis som när Ceausescu togs emot av den engelska drottningen med pompa och ståt eller när Jimmy Carter prisade honom som en stor ledare. Det finns några mörka sidor som en våldsam björnjakt med några hästar som fungerar som lockbete eller partikongressen, i vilken med mycket mod den äldre ledaren Alexander Ştefanski kritiserade Nicolae Ceausescu.

Betydelsefullt är hans möte med Mao, som ser otroligt gammal och senil ut och episoden relaterad till Pragvåren, i vilken Nicolae Ceausescu med krigisk ton hotar Sovjetunionen. Från bilden på Alexander Dubcecs ansikte förstår vi svaret på den största gåtan, hur en så pass obegåvad människa kan ha styrt ett land och inte nog med det lyckats vara en prestigefull ledare i utomlands. Det finns även en annan viktig del i denna dokumentär, och det är den av det rumänska folket, som de äldre krigsveteranerna från kriget mot turkarna till den ofta inkorrekt historiskt klädda statistmassan som möter Nicolae Ceausescu och de tusentals rumäner. Som vi ser är dessa människor förvånansvärt lika våra farföräldrar eller våra föräldrar och vi kan läsa deras drömmar och anspråk.

Ännu mer skrämmande är den andra dokumentärfilmen, Alexander Solomons "Kapitalism Our Improved Formula", i vilken med ett för dagen vanligt format av dokumentären, med en serie frågor till de inblandade och ett ständigt refererande till filmskaparens familj i detta fall regissörens barn som leker med Lego. Frågan är hur pass mycket av det äldre, högre samhällsskicket under Ceausescu som levt kvar. Andrei Buticas fotografi är vackert, mycket omarbetat och tar fasta på lyxiga miljöer. Sophie Reiters klippning är vacker, mycket aggressiv och bygger upp våra förväntningar precis som Mircea Florians musikaliska stycken. Ironin i filmen blir allt bittrare och vi förstår hur pass mycket dessa viktiga personer alltid har och alltid kommer att styra ekonomin i landet. Ett ytterst bra exempel för dagens Rumänien och en film som fungerar alldeles utmärkt.

Roberto Fogelberg Rota

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ur arkivet

view_module reorder
Dali Atomicus av Philippe Halsman Foto Wikipedia

Miljoners miljarder bilder…

Adjektivet ”ikonisk” som knappt ens är försvenskat sprider sig med löpeldens hastighet. Nu senast är hundra fotografier som tidskriften Time samlat ”ikoniska”, dvs. alltigenom välkända. Bilder virvlar runt oss varje ...

Av: Ivo Holmqvist | Kulturreportage | 24 november, 2016

Om Röda korsets arbetsförhållanden och språkförbistringen i Första världskrigets Ryssland

Kärt barn har många namn. Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad, och nu Sankt Petersburg igen… St. Petersburg är en vacker stad med breda gator, öppna platser. I skymningsljuset mot broarnas blånande ...

Av: Lilian O. Montmar | Essäer | 29 juli, 2014

Bildning – ingen sport?

  Biblia et stanze av Veronique Traditio.TEMA BILDNING  Tema Bildning Hur förhåller sig bildningen till specialiseringen? Den allmänna bildningen är själva begreppets huvudsats; det är författaren och skriftställaren Leif V Erixells utgångspunkt. Det ...

Av: Leif V Erixell | Essäer om samhället | 10 april, 2008

Hon fångar djurens blickar

Hare – bearbetad litografi på frigolit av Riitta Tjörneryd Blicken mellan djur och människa, som kanske har spelat en avgörande roll i det mänskliga samhällets utveckling, och som alla människor i ...

Av: Niels Hebert | Konstens porträtt | 24 mars, 2008

Litteraturen som politiskt redskap - Intervju med Susanna Alakoski

Det är många som blivit otroligt berörda av de två romaner – Svinalängorna och Håpas du trifs bra i fengelset – som Susanna Alakoski hittills hunnit skriva. Det är böcker ...

Av: Jessica Johansson | Litteraturens porträtt | 02 november, 2011

Tidig turism i Norrbotten

Den tidiga turismen i Norrbotten var männens angelägenhet och vedermödornas och de storslagna vyernas värld. Grunden fanns i geologernas, botanikernas, och kartografernas erfarenheter. De var inte på jakt efter marknader ...

Av: Niels Hebert | Reportage om politik & samhälle | 04 december, 2007

Slå i glasen och låt oss lustiga vara

Jag har haft mina uppgörelser med julen. Jag har barrikaderat mig, dragit ur telefonjacket, hyrt en stuga i ödemarken, sjukskrivit mig efter att frivilligt smittat ner mig med vinterkräksjuka. Jag har ...

Av: Stefan Whilde | Stefan Whilde | 06 december, 2011

Hämndens rus

“One day the last portrait of Rembrandt and the last bar of Mozart will have ceased to be — though possibly a colored canvas and a sheet of notes will ...

Av: Anton Stigermark | Essäer | 13 juni, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.