Hugo Birger- en svensk konstnärs liv och verk

Vem var Hugo Birger (1854-1887)? Han var synnerligen en av de mest engagerande konstnärerna när den omvälvande "opponentrörelsen" drog i igång. Om man någon gång har besökt Göteborgs konstmuseum och ...

Av: Ulf Ljungberg | 07 juli, 2010
Essäer om konst

Lasse Persson

Lisa, Lasse och den stora damen

En intervju med Lasse Persson och Lisa Tulin.

Av: Ida Andersen | 06 juli, 2016
Filmens porträtt

Ett långt liv i sällskap med människor, Gud och poesi

Ett långt liv i sällskap med människor, Gud och poesi Helena Leijd ger oss en glimt in i en numera förgången, men ack så nära, värld, då hon lyssnar på ett ...

Av: Helena Leijd | 15 september, 2006
Övriga porträtt

Tehusens tyrann

Samuel Johnson, enligt en målning av Joshual Reynolds. Tehusens tyrann Han var en svårartat konservativ man, och det mitt i upplysningens och radikalismens stolta tidevarv. Därtill såg han illa intill tidvis blindhet ...

Av: Crister Enander | 30 april, 2010
Litteraturens porträtt

Bland topparna i årets skivutgivning - i bokstavsordning



altArtister: Angles
Titel: Epileptical West
Skivmärke/Distribution: Clean Feed/ www.cleanfeed-records.com

Artister: The Bulgarian Voices Angelite with Huun-Huur-Tu & The Moscow Art Trio
Titel: Legend
Skivmärke/Distribution: Jaro/BAM

Artist: Daniel Herskedal
Titel: City Stories
Skivmärke/Distribution: Norcd/Musikkoperatörene

Artister: Femton olika artister och grupper från Colombia
Titel: Palenque Palenque: Champeta Criolla & Afro Roots in Colombia 1975-91
Skivmärke/Distribution: Soundway/Colectivo
Artister: The Godforgottens
Titel: Never Forgotten Always Remembered
Skivmärke/Distribution: Clean Feed/ www.cleanfeed-records.com

Artister: Joëlle Léandre Francois Houle Raymond Strid
Titel: Last seen headed - Live at sons d´hiver
Skivmärke/Distribution: Ayler Records www.ayler.com

Artister: Kege snö
Titel: -
Skivmärke/Distribution: Umlaut Records/ dotshop.se

Artister: Little Women
Titel: Throat
Skivmärke/Distribution: Aum Fidelity/Forsyte

Artist: Michael Occipinti
Titel: The Sicilian Jazz Project
Skivmärke/Distribution: True North/Rootsy

Artister: Oskar Schönning
Titel: Belgrade Tapes
Skivmärke/Distribution: Schönning Records/

Artister: Paavo
Titel: Cancó del Paó  
Skivmärke/Distribution: Found You Recordings/ Plugged Music

Artister: Portico Quartet
Titel: Isla
Skivmärke/Distribution: Real World/Playground

Artister: V. Sjöberg New Jazz Ensemble
Titel: Lover man
Skivmärke/Distribution: Kalligrammofon/www.kalligrammofon.com

Artist: William Parker
Titel: I plan to stay a believer: The inside songs of Curtis Mayfield
Skivmärke/Distribution: AUM Fidelity/Forsyte




Angles
1972 spelade Archie Shepp in skivan Attica Blues med stor orkester. Musiken var en mix av Ellington-storband lite frijazz barnsång Sly Stone-funk och blues, en välkomnande musik som på allvar bjöd in lyssnaren. Och ingen missade kontexten; afroamerikanernas kamp för frigörelse.

Martin Küchen har nu skrivit sex instrumentala sånger för sin grupp Angles med Gaza Afghanistan Guantanamo och kriget mot terrorismen som fond. Sorg och ilska kan höras, men de ser också en framtid där oket kastas av - själ och kropp. En av de mest komplexa och samtidigt fläskigast hårdsvängande sextetterna på länge. Äran av svänget har främst Kjell Nordeson på trummor och Johan Berthling på bas. Musiken är på väg men verkligen inte på marsch, mer dansande bortivägen. Mattias Ståhls vibrafon Magnus Broos trumpet Mats Äleklints trombon och Martin Küchens altsax virvlar runt varandra och får tonerna att glöda. Energin stänker även i långsamma hymner och den starka känslosamheten blir aldrig sentimental. Angreppssättet liknar Archie Shepps men musiken försöker inte likna eller jämföra sig med någon annan. Inspelat för publik i Coimbra i Portugal.

The Bulgarian Voices Angelite with Huun-Huur-Tu & The Moscow Art Trio
Som en änglakör med ett par småbusiga kompisar i målbrottet. Huun-Huur-Tu är en kvartett från Tuva med traditionella stränginstrument och Tuvas bidrag till världsljudbanken -strupsången. Klassiskt skolade Moscow Art Trio (Ryssland) har ägnat sig åt folkmusik och har också sina tentakler mot jazz, spelar valthorn klarinett piano och sjunger. The Bulgarian Voices Angelite är en damkör i folkdräkt. Allt som allt 28 personer med stor geografisk spridning under ledning av Misha Alperin från moskvatrion.

Musiken är både traditionell och varsamt nyskriven, det mesta av Alperin. I femton år har grupperna slipat sig mot varandra och denna dubbel-cd är en konsertupptagning från Belgrad. Uppfriskande och underhållande vacker musik i en, för ett världsmusikvant västerländskt öra, lagom udda mix, framförd med pådrivande självklarhet. Arrangemangen klingar respekt för allas särart utan att sudda. Något för integrationsministrar att lära av.

Daniel Herskedal
Den jazzutbildade tubaisten Daniel Herskedal har med folkmusik i bakhuvudet skrivit åtta stycken till platser han besökt. Intressant att jämföra hans intryck med mina. I Damaskus ekar en böneutropare och i Ramallah klingar ett sorgmodigt orienten, något som säkert stämmer vid kortare besök. Mer oväntat om Molde och Köpenhamn där hans erfarenheter nog är djupare - och mycket riktigt - här låter det inte alls som min uppfattning. Vi har alltså våra alldeles egna upplevelser bortom schablonerna. Utmärkt.

Musiken, med tuba, slagverk och mungiga (Terje Isungset), trumpet och röst (Per Jörgensen), gitarr och ukulele (Christian Bluhme Hansen) och saxofon och röst (Sissel Vera Pettersen), klingar "världsmusikaliskt" utan att härma någon stil. En svår balansgång Herskedal lyckas med.
Gongar tunga som himlavalvet och små små pinglor, den smidiga tuban, en driven trumpet, strängar och träblås och allt är mycket melodivackert. Väl samlade skrider gruppen fram med stor värdighet. Vem vill inte bjudas upp till en försiktig dans i Avignon, eller förfrysa sig lycklig i Longyearbyen på Svalbard där iskristallerna viner trots att absoluta nollpunkten är nära?

Femton olika artister och grupper från Colombia
I slavhamnen Cartagena i Colombia fanns över 60 olika folkgrupper från Afrika. Många av dem rymde och bosatte sig i avlägsna trakter i så kallade Palenques, "fria städer". Det började redan på 1500-talet och vid slaveriets slut 1852 fanns över hundra sådana städer längs Atlanten och Stilla Havet. Många finns fortfarande kvar. Där finns rötterna till denna skiva, med sin svettdrivande partymusik, mer rå-glad än sensuell. Slagverk och basgångar ligger långt fram i ljudbilden, 21 låtar i dryga 76 minuter, gjorda att dansa till.

Många afrikanska kulturer mötte alltså lokala och karibiska traditioner och inte minst fångade de in sitt gamla arv på nytt via moderna afrikanska skivor. Alla dessa rytmer som blev till i den mixen. Det gällde att ha de bästa låtarna som drog människor till de stora festerna. Teknik och apparater utvecklades, lån och korsbefruktningar skedde hela tiden. Jamaicas så kallade sound-systems fanns också i Colombias kusttrakter, liksom fenomenet med Djs som vaktade sina skivors ursprung till den grad att de slängde fodralen och skrapade bort etiketterna. Men lokala band spelade in nya låtar inspirerade av dessa hemlighetsfulla skivor som de lyssnat till och många fick bara fästa ett fåtal sånger på tejp. Här är en del av dem, en skingrad skatt hopsamlad och räddad från förgängelsen. Snabbt producerad som den var på den tiden gnistrar musiken av sitt oslipade sväng och sin spelglädje, oemotståndligt charmig.

The Godforgottens
Om det bara gäller att måla upp ett dramatiskt scenario kommer The Godforgottens lätt att bli hågkomna. Sällan känner man just den elektriska laddningen tydligare än hos denna mestadels (utom hammondorgeln) akustiska kvartett. Magnus Broos smattrande trumpet eldar både själen och massorna, söker melodier och ingångar. Men att marschera till Paal Nilssen-Loves trumslagverk går inte, det finns alltför många håll att gå åt. Johan Berthlings basspel flyger som ballonger - från tunga zeppelinare till såpbubblor. Och Sten Sandells piano som ofta brukar dra ut essensen och föreslå nya vägar, får konkurrens av hans nyfunna orgel som blir en nyfiken lekstuga, byggd av plockepinn registerandrag och en hal fläsksvål.
Man kan säga att gruppmedlemmarna förstår varandra i både delar och helhet snarare än att vara väldigt samspelta. Vilket gör att det ständigt uppstår små förskjutningar och spänningar i mötena dem emellan, och musiken sprakar som en nyårsraket.

Léandre Houle Strid
Som det finns böcker man kan snabbläsa och ändå ha koll på, finns det rätt mycket musik som har något omedelbart igenkännligt. Våglängden är redan inställd, och lyssnandet kan ske med ett halvt öra om man vill. Hos Léandre Houle och Strid är det tvärtom.
En slagverkare från Stockholm, en klarinettist från Vancouver och en basist från Aix-en-Provence spelar tillsammans i ett för genren ovanligt melodiskt möte. Raymond Strid agerar snabbtänkt och känsligt, Houles klarinett kan låta som en japansk flöjt eller en speedad sopransax men ofta som en helt normal klarinett. Joëlle Leándre hör möjligheterna och väljer alltid den ton som precis då verkar naturlig. Hon är den starkaste motorn, far över hela basfiolen med fingrar och stråke. Ibland använder hon rösten.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ingen är ackompanjatör, eller hellre: alla ackompanjerar varandra hela tiden. Här finns ögonblick av svidande skönhet och någon gång ett mullrande hot. Av var och ens improvisationer, lyssnande, anpassningar, tillägg och avvikande meningar, blir det en helhet med struktur och energi. Musiken ett tillstånd som aldrig är helt stilla, som att sitta i en uppvärmd utepool med huvudet i nivå med myrorna och jorden en tidig vårdag när himlen är hög, fåglar sjunger och alla växter växer så det knakar.

Kege snö
En startpunkt för Kege Snö är den musik som Ornette Colemans kvartett med Don Cherry gjorde på tidigt 1960-tal.
Mest nutid klingar bas och trummor. Den annars fritt improviserande Raymond Strids trumstockar skapar bredd och högt i tak och Joel Grips långlinjer i basfiolen skapar rum i fil, som tillåter Roland Keijser på alt- och tenorsax och Niklas Barnö på trumpet att glida över trösklarna, gå in och ut och då och då lätta från golvet. Keijser spelar avspänt och klurigt melodisökande över ett vitt fält. Han har sin bakgrund i vanliga jazzgrupper, i musikrörelsen med Arbete & Fritid och med traditionella fiolspelmän och spilåpipare. Den heta Barnötrumpeten har nog lyssnat på Don Cherry och lärt sig att visst kan man låna idéer bara man utvecklar dom till sina. I gruppen hörs en trivsam spellust och det klingar luftigt och lekfullt och musikantiskt. Omväxlande kompositioner av Keijser med bland annat en vänlig Coleman-pastisch.

Bygget är från 60-talet men musikerna har snickrat vidare så att skapelsen växt åt alla håll ända fram till oss.

Little Women
I Little Womens Throat I blir du fastnaglad av en hammare som hela tiden söker nya fästpunkter på den skrovliga ytan. Fastnaglad av ett kollektivmangel som disciplinerat men oförutsägbart förändrar den statiska musikmassan och sätter den i ständig men långsam rörelse. En sorts minimalism i 120 decibel, där övertoner borrar sig in och ut genom hörselgångarna. I Throat II slingrar de två saxofonerna i en tibetansk prismasal, alltför larmande för en buddistmunk, och i Throat IV tränger ett amerikana-melodiskt parti fram som pysande säckpipor, men bullermattan är inte långt borta. En behärskad kakofoni där skönhet och smärta ligger nära varandra.

Little Women är fyra män från Brooklyn, Darius Jones på altsaxofon, Travis Laplante tenor, Andrew Smiley elgitarr och Jason Nazary på trummor. Throat är sju stycken i en sammanhängande svit på 41 minuter och 14 sekunder, intelligent koncipierad och konsekvent genomförd, och rätt fri från tydliga förebilder. Kanske är Little Womens Throat för vår tid vad Peter Brötzmanns Machine Gun var för 1960-talet.

Michael Occhipinti
Michael Occhipintis föräldrar kom från Sicilien till Toronto på tidigt 1950-tal men vad som till slut triggade MO var amerikanen Alan Lomax´ inspelningar från föräldrarnas hemstad gjorda något år efter de emigrerat.
Bandet med Occhipinti på gitarrer och med dragspel saxofon trumpet sång basfiol och trummor framför en välspelad lättflytande och medryckande jazz med folkdoft, förstärkta av fioler altfiol och cello i hälften av låtarna. Alla nio numren är traditionella arrangerade av Occhipinti med sinne för gruppljudet. Plus i kanten för de två sångarna Dominic Mancuso och Maryem Hassan Tollar som förankrar fem av sångerna djupt i den sicilianska jorden.

Oskar Schönning
Första låten är ett intro med tungt glest piano bland trampande fötter och sorlande röster.
I den andra dunkar basen in låten, pianot naglar fast den och trummorna spikar till sist upp den. Klarinetten lockar ut melodin, driver den framför sig vrider och vänder på den, vrider och vänder. Knutet och bestämt, nästan plågsamt berörande.
Den tredje inleds med träblås och piano. De mejslar snabbt fram en slinga som slirar till i valstakt och blinkar till bas och trummor som sätter sina accenter. In och ut gungar en gammal slagdänga. Avspänt och humoristiskt.
Pianot drar igång den fjärde, släpper fram basklarinetten och tar sig sedan ett solo medan trummorna kraschar bakom. Svänger långsamt och nonchalant.

Så kan man beskriva skivans fyra första låtar. Allt som allt är de nio, inspelade under tio dagar i Serbien, några inför publik, de flesta i en tillfällig studio i en skola. CDn är en helhet och musiken låter som från ett kafé med en lyssnande och diskuterande publik någonstans öster om Maardam, Håkan Nessers påhittade stad i Europa. Sångbara berättelser, filmbilder, vemod, utförda med ett melodiskt snickeri slipat med femtitalsdoft. Bandet och särskilt klarinetten tvekar inte att hålla ut en enkel ton eller linda sig runt en sentimental melodi. Det är tidlöst och inte direkt modernt, men aktuellt och närvarande. Oskar Schönning basfiol och kompositioner, Nils Berg klarinetter, Jonas Östholm piano, Sebastian Voegler trummor, en cello är med i två nummer. Bandet Oskar Schönning är fortfarande lätt igenkännbart och de vinner i tyngd med längre låtar som hinner växa. Det stiliga fodralet som är en liten bok rymmer också Annika Norlins osjungna låttexter till alla sångerna.

Paavo
Paavo far som kulan i labyrintspelet. Resan tar 49 välmatade minuter med tvära vändningar, och ingen tänker komma först. Tungan rätt i mun behövs för att klara det svårspelade partituret. Ändå låter det avspänt eftertänksamt och vänligt. Jämfört med till exempel Kurt Weill har inte Paavo den riktade udden. (Men i slutet på Canter närmar de sig.) Och jämfört med Steve Lacys större grupper saknar de det lite präktiga scoutdraget, och är inte heller lika solistiskt skarpa. Paavo håller samman via klangen.

Ledare och kompositörer är Cecilia Persson och Sofia Jernberg. Cecilia spelar bestämt och milt drivande piano, Sofia är den tydligaste rösten med sin smidiga stämma. En septett med sång, piano, olika träblås från klarinett till barytonsaxofon, trummor, bas och xylofon. Bland de tre gästerna hörs trumpeten mest, det enda bleckblåset. Musik och arrangemang är högst originella. Sedan debuten har de nog mognat i den betydelsen att taggarna är mjukare och spretar inom de uppsatta ramarna, men fortfarande låter Paavo som ingen annan grupp inom den svenska jazzen.

Portico Quartet
Brittiska Portico Quartet är unga musiker som surfat runt jorden. Afrika Europa Västindien Indonesien kommer och går som referenser. Steve Reichs berömda Music for 18 musicians återkommer alltid. Sättningen är sopran- (mest) och tenorsax, ståbas, trummor hang piano och marimba, hang och slagverk. Hang? Instrumentet hang uppfanns så sent som år 2000 i Schweiz och liknar två hopsmidda wokpannor och klingar i närheten av oljefat och gamelan.
De nio kompositionerna är som nio olika tillstånd. Tonerna flödar med små förskjutningar, och låter världen omkring lägga sig i. En originell grupp med behaglig musik. Detta är andra fullängdsskivan, varsamt bearbetad med loopar pålägg och elektronik. Deras förra från 2007, Knee deep in the North Sea, har en tunnare producentöverrock och är mer omedelbar och obekymrad.

V. Sjöberg New Jazz Ensemble

V. Sjöberg New Jazz Ensemble cirklar runt Lover man i 35 minuter med modern musikradioteater. Den är en av Billie Holidays sånger och ingår i jazzens standardrepertoar. VSNJE känner sig dock begränsade av begreppet "jazz" och vill befria det. Det är bra, det har ju gjorts förut och kommer att behöva göras igen.

Vi hör en ensam fiol piano röster, brus och blås, en saxofon, tunga vispar. Ibland växer orkestern och ljudtrycket ökar, ofta klingar den stillsamt med längtansfull nerv. En frisinnad tolkning kanske mer av en tid än av en låt.
Minnen dyker upp och impregnerar lyssnaren. Omslaget visar en välklippt ung man klädd som vore det 1961. Billie Holiday är då död sedan några år och Viktor Sjöberg föds inte förrän om tjugo. Koncept yta idé - på vinyl eller mp3 - omedelbarare än förra skivan Do nothing ´til you hear from me.

Det går utmärkt att sätta på någon av Billie Holidays insjungningar av Lover man efter VSNJEs version - eller tvärtom. Och varför inte läsa Julia Blackburns bok Billie Holiday samtidigt som man lyssnar? Den ger en mångbottnad och motsägelsefull bild av jazzens främsta sångerska. Hon sjöng sina sånger för 60 - 70 år sedan men sjunger alltid direkt för dig här och nu. Och även om VSNJE mest vistas i ett då, så pekar de på oss med ett existentiellt finger nu, sätter helt enkelt igång våra tankar.

William Parker
William Parkers åttamannaband, en kvinna och sju män starkt, släpper loss i elva långa nummer inspelade inför publik på sex platser i Europa och USA under en sjuårsperiod. Fem nummer är förstärkta med körer bestående av mellan tio och nittio personer. De är en mycket övertygande ångvält som det är ett rent nöje att bli manglad av i två timmar och tjugo minuter. Så nu måste det väl vara slut med att ensam skall vara stark, monstruösa vinster till enskilda och att vi alla andra får betala misslyckade risktagningar. Nu gäller tillsammans och det goda lokalsamhället och rättvisa.

Avstampen finns alltså i den svarta medborgarrättsrörelsen med musiker som Max Roach Archie Shepp och - förstås sångaren låtskrivaren och gitarristen Curtis Mayfield, en av de första i genren soul och funk som skrev själv och dessutom med tydliga politiska motiv direkt från ghettolivet i USA. Liksom Parker och övriga ovan var Mayfield också medborgarrättsaktivist.

Med hans sånger som råmaterial bygger Parker med sina medspelare ett nytt folkets hus för 2000-talet. Fast förankrat i marken och balkong att släppa drömballonger från. Respekt för traditionen och blicken framåt. Modern jazzimprovisation inordnar sig utan skarvar med gungande soulfunk, glädjefyllda körarrangemang, rytmisk poesi av Amiri Baraka (som är den levande länken till 60-talet) och Leena Conquests hesheta sång. Resultatet är en ovanlig sammansmältning som samlar sig till en enda vild bubblande massa för både hjärta och hjärna. William Parker står i centrum av bandet med starka fingrar och en djärv stråke på basfiolen, övriga är Hamid Drake trummor, Dave Burrell piano, Lewis Barnes trumpet, Darryl Foster träblås och Sabir Mateen träblås och flöjt. Tajt när så ska vara och expressivt när det behövs, så klingar musiken i dessa riktigt levande liveupptagningar.

Leif Carlsson


Ur arkivet

view_module reorder

Industrimusiken - från elektronisk pornografi till ockultism

Industrimusiken - från elektronisk pornografi till ockultism Industribuller är grundelement till sonora ritualer för en betydelsefull mängd progressivrockmusiker i Storbritannien, som i mitten av 1970-talet experimenterade med alltmer sofistikerade och noisebaserade ...

Av: Tidningen Kulturen | Essäer om musik | 15 september, 2006

Apostlar utan uppdrag

En av Nietzsches tankspridda verk, i bemärkelsen att den består av spridda tankar, är hans skrift Mänskligt, alltför mänskligt. I ett utdrag jag läst för att stifta bekantskap med mannens ...

Av: Robert Halvarsson | Agora - filosofiska essäer | 15 juni, 2012

En aldrig skriven litteraturhistoria

Om poeten och teaterkritikern Erik Lindorm (1880-1941) är i ihågkommen i dag är det troligen främst för den fina dikten "En död arbetarhustru". Men Erik Lindorm gav sig in i ...

Av: Bertil Falk | Litteraturens porträtt | 19 augusti, 2009

Plast och heroin – en lyrisk betraktelse av konstnärligt samarbete hos Basquiat och…

Att ställa sig inför konstnärernas samarbeten var som att låta språk möta text. Jag låter Basquiat representera språk i relation till Warhol som text. Det är som att båda deras ...

Av: Freke Räihä | Essäer om konst | 09 februari, 2012

Romantikens fragment – Tyskland och Novalis

Straffet motsvarar skulden; att berövas all lust att leva,     att bibringas den högsta             graden av livsleda.  (Kierkegaard) Under 1700-talet kröntes den andliga utvecklingen i västra Europa med Immanuel Kant och hans filosofiska kritik, vars ...

Av: Göran af Gröning | Essäer om litteratur & böcker | 23 juli, 2014

Nakhl en träkonstruktion som symboliserar imam Husseins kista. Foto Tarja Salmi-Jacobson

Hela Iran sörjer

Min iranska reseledare Yas stannar mitt i folkvimlet som rör sig framåt och vänder sig mot mig bakom. ”Jag vet inte vart vi ska men jag bara följer med”, utbrast ...

Av: Tarja Salmi-Jacobson | Resereportage | 30 november, 2016

Ernfrid Lindqvist, ungdomsporträtt innan han gifte sig med sin Selma (Foto privat).

Finland 100 år

Det har sagts att sedan Sverige förlorade Finland i 1808–1909 års krig har Sverige inte haft någon historia. Jag har genom åren grubblat över påståendet. Men när går jag igenom ...

Av: Thomas Wihlman | Reportage om politik & samhälle | 06 december, 2017

Beatrice Månsdotter

Vinterblek

Den bleka vinterhuden avslöjar ett nät av tunna blodådror. Som förgreningar under en tunn yta. I ett vinterlandskap som bäddar in all tidigare grönska som övergått till en avskalad variant ...

Av: Beatrice Månsdotter | Gästkrönikör | 17 maj, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.