Detaljer

Det borde egentligen inte spela någon roll om jag struntade i att skrapa av den gamla målarfärgen runt fönstret innan jag började måla om det. Trots det blir resultatet att ...

Av: Jenny Berggren Keljevic | 04 oktober, 2014
Gästkrönikör

Sånglösa. Spelar på mer än bara känslor

En gråtande flicka som inte kan sjunga, så lyder sammanfattningen av nyoperaföreställningen Sånglösa, som under måndagen hade nypremiär på Atalante i Göteborg. Med nyopera menas att en operaform tas upp ...

Av: Frida Sandström | 03 december, 2013
Reportage om scenkonst

If there is a will, there is a way

De gånger jag besöker Oslo försöker jag alltid hinna med ett besök på det så kallade Litteraturhuset, strax intill Slottsparken: ett litterärt centrum som blivit oerhört populärt; en samlingsplats inrymmande ...

Av: Björn Gustavsson | 11 juni, 2013
Gästkrönikör

Gustav Klimt del 2 Världen i kvinnlig skepnad

Franz Joseph I av Österrike-Ungern gav arkitekterna Gottfried Semper och Carl von Hasenauer i uppdrag att bygga och gestalta Burgtheater, men herrarna hade olika ingångar till och syn på det ...

Av: Lilian O. Montmar | 31 mars, 2011
Essäer om konst

Moderna museet. För konstnärerna - i tiden



Daniel BirnbaumDen första november i år övertog Daniel Birnbaum (f. 1963) Moderna museets ledarskap efter Lars Nittves nio år på posten. Om Nittve tog över Moderna museet vid en tidpunkt då det drabbats av skandaler såsom mögelskador och tvivelaktigt sponsoravtal, tar Birnbaum över regin för ett blomstrande museum med gott rykte och fina besökssiffror.

Birnbaum kommer närmast från en tjänst som rektor och professor på konsthögskolan Städelschule i Frankfurt. Dessförinnan har han bland annat lett Venedigbiennalen 2009 till publikmässigt rekord, varit chef på IASPIS och skrivit konstkritik för såväl svenska som utländska tidskrifter. Birnbaum var också delaktig som curator i Magasin 3:s rosade utställning Here Comes the Sun (2005) tillsammans med Rosa Martínez, Jérôme Sans och Sarit Shapira. Han har skrivit ett flertal böcker och texter kring konst och filosofi, ett ämne han även besitter en doktorsgrad i, samt översatt filosofiska tungviktare så som Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein. Inför övertagandet på Moderna museet hoppade han även av sin post i konstbiennalen i Frankfurt am Main, Manifestas, styrelse. Man kan säga att han fötts rakt in i konstvärlden med en mor, Britta Birnbaum, som bland annat varit intendent på Nationalmuseum vilket till viss del kan förklara den lätthet han tycks röra sig med i sitt yrkesutövande. Inom konstsfären är han ett känt namn sedan länge. Enligt den Londonbaserade tidskriften Art Review rankas han som en av världens 100 mest inflytelserika personer inom just samtidskonsten, till skillnad från Lars Nittve som aldrig tycks har rankats så högt trots sitt stora engagemang för Tate Modern i London, även om han har rasat drastiskt från förra årets fjärde plats till årets sextiotredje.

Birnbaum och Nittve har många likheter. Båda är internationellt verksamma och erkända, uppskattade män med höga förväntningar inför övertagandet av Moderna museets regi. Nittve tycks på många sätt ha levt upp till sina förväntningar, ökat tillgängligheten och höjt besökssiffrorna. Hans kontrakt förlängdes till en total nioårsperiod. Läser man på om Daniel Birnbaum förstår man att han är en värdig övertagare med sitt stora engagemang inom den samtida konsten, även om det hade varit spännande med en kvinna på posten. Maria Lind, nuvarande chef på masterprogrammet på centret för curatoriska studier på Bard College, USA, har varit på tapeten vid spekulationerna inför utnämnandet av Moderna museets nya chef. Hon har dessutom varit verksam på museet som intendent under David Elliotts ledning och känner institutionen väl.

I kulturdepartementets pressmeddelande vid utnämnandet kallar Daniel Birnbaum museet inte för bara Nordens viktigaste museum för modern konst, utan säger även att det besitter en nyckelposition internationellt sett. Det känns kanske lite insmickrande och i nuläget är det svårt att hålla med om att det svenska museet skulle vara i klass med tunga institutioner som New York Museum of Modern Art eller Tate Modern, även om inget hindrar att det blir det i framtiden. I en intervju med Birnbaum publicerad på Sarts hemsida i augusti 2007 står det dessutom att läsa att hans egna föreställningar om Moderna museet till största delen baseras på en romantisk föreställning och att han inte vet något om dess förutsättningar, att det intellektuella klimatet i Sverige tycks vara torftigt samt att det omvärlden tycks hålla som hetast i Sverige snarare är klädmodeföretag som Acne än konstutställningar. Hade Moderna museet intagit en sådan nyckelposition torde väl svenskfödde Birnbaum ha mer kunskap om dess roll och visioner, sina många år utomlands till trots, än så. Vad som kan ha hänt under de senaste två-tre åren som gått efter intervjun och som fått honom att så fullständigt ändra inställning är svårt att säga. Till motsats till Nittves avhopp från Tate Modern till förmån för chefsposten på Moderna där samarbetssvårigheter med ägaren Sir Nicholas Serota påstods som möjlig orsak, tycks inga direkta spekulationer ventileras i pressen gällande Birnbaums karriärdrag trots att han så sent som 2007 inte hade några som helst ambitioner att återvända till Stockholm.

Varför han år 2010 istället säger att ett bättre museum att vara chef för än Moderna finns inte, får man inget svar på i någon intervju eller i pressmeddelandet. Inte i en enda svensk intervju tycks han egentligen avslöja någon bakomliggande faktor kring sitt val och mottagandet av honom på chefsposten tycks vara pur glädje och att det är en ära att ha fått tillbaka honom till vår svenska tämligen blygsamma konstarena. Egentligen är det bara Nils Forsberg på Expressen som funderar över skälen till varför Birnbaum lämnar den spännande konstscen som finns utomlands för det svenska museet, men inte heller han kommer på några svar. Några skäl som Birnbaum dock nämner i en intervju med Svenska Dagbladet är att detta representerar ett steg in i vuxenvärlden, att han tröttnat lite på den akademiska världen och att han vill låta konsten infiltrera museibyggnaden snarare än att akademisera konsten. Men dessa skäl är dock aningen vaga. Enligt tidskriften Artforum har han i en intervju för Frankfurter Allgemeine Zeitung istället angett en önskan att få curera fler utställningar samt att han gjort sitt på posten som rektor för Städelschule som orsaker, samtidigt som han förmodligen kommer fortsätta som lärare på skolan.

Om Lars Nittve hade som ambition att tillgängliggöra museet som en del av människors vardag, att hela tiden finnas med på plats där konstnärerna och samtidskonsten befinner sig, är Birnbaums intentioner snarare att bjuda in konstnärerna till själva museibyggnaden och transformera det till ett andra hem för konstnärerna. Birnbaum tycks alltså istället rikta in sig på att få dit konstnärerna själva och nämner överhuvudtaget inte publiken i en intervju sammanställd av Sveriges radio efter hans tillträde på chefsposten. En annan satsning han vill göra är att få in ett globalt perspektiv i museets samlingar genom att inkludera i Sverige tidigare förbisedda kontinenter som Asien och Sydamerika. Där ligger vi efter internationellt sett, menar han och det är lätt att hålla med tills man påminns om att det faktiskt inte alls var särskilt länge sedan som dessa länder dök upp på de internationella institutionerna heller. Det var dessutom så sent som 2008-2009 som engelska Saatchi Gallery hade en utställning med samtida kinesiskt konst, och de brukar vara snabba på att plocka upp nya trender inom konsten. Dessutom medförde den ekonomiska kraschen att många västerländska auktionshus och gallerier tenderade att försöka rikta sig mot den fortfarande blomstrande ekonomin inom konstmarknaden och intresset för samtidskonst i Mellanösternregionen genom att visa och sälja just dessa konstnärers verk. Men inte desto mindre är det nödvändigt att släppa fram dessa konstnärer även för den svenska publiken och det är bara att heja på en sådan ambition.

Det ska bli intressant att se hur och om Birnbaum även tänker ta sig an genusfrågan. Där är han lite undanglidande, när han kritiseras för att ingå i ett till största delen manligt nätverk, och svarar att han faktiskt oftast recenserat och arbetat mest med kvinnliga konstnärer. Dock tycks denna fråga inte alls vara relevant nog för att tas upp i hans visioner för museet. Men om det nu stämmer att han oftast tycks arbeta med just kvinnliga konstnärer och kolleger ställer man sig frågan: borde inte då hans nätverk inkludera flera kvinnor? Eller försvinner de ur nätverket så fort samarbetet är över?

Samtidigt visar Birnbaum direkt att det ligger något i det han säger om sitt samarbete med kvinnor när han utnämner Ann-Sofi Noring till sin vice museichef. Hon har tidigare varit verksam som chef för avdelningen Konst & Förmedling på Moderna museet. Därutöver är det redan klart att den internationellt uppmärksammade Klara Lidén, som just nu ställs ut i London på Birnbaums initiativ, kommer att visas från och med april nästa år. Därmed har han också redan visat att han har ambitioner att uppfylla museets direktiv att arbeta för att främja den svenska konsten internationellt. Andra konstnärer som han vill ställa ut i framtiden är de två tyska konstnärerna Jutta Koether och Wolfgang Tillmans samt den svenska pionjären inom abstrakt konst, Hilma af Klint. Tydliga spår av hans förmåga att oftast samarbeta med kvinnor, men hittills inget som avslöjar någonting om hans planer att öppna upp museet för de ickevästerländska konstnärerna.

Med Birnbaums gedigna erfarenhet av samtidskonst och konstvärlden i stort kommer Moderna museet med största sannolikhet gå en intressant och spännande framtid till mötes. Förhoppningsvis kommer museet att fortsatt rikta sig lika mycket till publiken, trots Birnbaums intention att göra den till konstnärernas mötesplats, men inte på konstens bekostnad utan för konstens skull och dess möjlighet att berika ett samhälle. Oavsett motivet till karriärdraget lyckas förhoppningsvis Birnbaum leva upp till de höga förväntningarna och bidrar till att hans tid vid Moderna museet kommer att bli spännande, nydanande och inspirerande för såväl konstnärer som publik.

Ewa Wadell


Sveriges Radio:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=4153043 2010-11-11.

Expressen:

http://www.expressen.se/1.1978600 2010-11-11.

Sarts:

http://sarts.blogspot.com/2007/08/intervju-med-daniel-birnbaum.html 2010-11-11.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

SVD:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/infiltratoren-blir-chef-for-moderna-museet_5558241.svd 2010-11-12.

Artforum:

http://www.artforum.com/archive/id=25390 2010-11-12.

 

Ur arkivet

view_module reorder

Om maktmekanismer i det sydkoreanska samhället. Intervju med Cheol-soo Jang

Sydkorea kännetecknas av en vital filmindustri, en filmindustri som ofta kännetecknas av en extrem omsorg för det tekniska så till vida att alla filmtekniska medel musik, foto, skådespeleri ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 28 januari, 2011

Filosofi, kultur og liv

Innledning I den vestlige kulturhistorie finnes det en rekke distinksjoner, og som gjerne blir framstilt på den måten at de er om forskjellen mellom høyt og lavt, ånd og åndløshet, fornemt ...

Av: Thor Olav Olsen | Agora - filosofiska essäer | 23 juni, 2014

Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft

  Målning av Mary Wollstonecraft (cirka 1797) av John Opie. Hur jämlik kan jämlikhet vara? – om Mary Wollstonecraft Det ligger i tiden. Utställningar, böcker, pjäser och filmer, ja, otaliga är de uttrycksmedel ...

Av: Anna Franklin | Essäer om politiken | 24 juli, 2007

Autodafén eller Mannen utan egenskaper

En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål”. Men etymologiskt är auto-da-fé en portugisisk sammansättning som ...

Av: Göran af Gröning | Essäer | 09 januari, 2014

Bede Griffiths liv och lära

If you love someone, you become one with him or her, and they become one with you, but you do not cease to be yourself. If that happened, it would ...

Av: Elsa Maria Lindqvist | Övriga porträtt | 25 februari, 2013

Vi bryr oss inte

På spårvagnen i Göteborg hamnar jag mitt i en skock barn i 9-årsåldern som förvånat frågar varför jag fotar lyftkranarna utanför. Solen lyser, luften är klar, jag är på väg ...

Av: Sofia Sandström | Gästkrönikör | 02 mars, 2014

Om beroendeställning till den utanförvarande makten och avbrott i tiden

Som en del i konstmanifestationen Malmö Nordic 2013 öppnar Konsthallen upp med utställningen 24 spaces - en kakafoni, där Lilith Performance Studio deltar med två bidrag: Amerikanskan Donna Huancas Raw ...

Av: Helena Lie | Reportage om scenkonst | 26 Maj, 2013

Diane Arbus genom en personlig lins

För 223 år sedan svor här den franska nationalförsamlingen eden om att inte skiljas åt förrän de givit en konstitution åt Frankrike. Idag är Jeu de Paume ett museum som ...

Av: Signe Lundgren | Konstens porträtt | 17 januari, 2012

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts