damen med hummer (Stil bild) se länken i slutet av artikeln

Virala memelingar -  eller hur konsthistorien blev en animerad gif på sociala medier…

På sociala medier har konsthistorien fått ett nytt liv. En generation som vuxit upp med internets överflöd av bildmaterial använder olika bildverktyg för att förändra och anpassa de konsthistoriska bilderna ...

Av: Mathias Jansson | 19 januari, 2017
Essäer om konst

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa

Elizabeth I Vid Monsieurs avresa       Jag sörjer; visar ej min svaghet här – jag älskar; hatet tycks min enda lag – jag handlar, utan att nämna den avsikt jag bär. Jag tyckes stum; i ...

Av: Elizabeth I | 28 januari, 2014
Utopiska geografier

Edinburgh – Storbritanninens kulturella guldkorn

Edinburgh är Storbritanniens näst största turistmål efter London. Det är en stad som kan stoltsera med vackra byggnader, storslagen natur och egenproducerad whisky. Men även om Edinburgh har mycket att ...

Av: Natalija Sako | 24 maj, 2013
Resereportage

Johan Svensson om 2009:s populärmusik

Snart är 00-talet över. Ett bra år för svensk musik. Här har ni undertecknads lista över det bästa som släpptes.2009 års bästa album: Deportees, "Under the pavement - The beach" Lars Winnerbäck ...

Av: Johan Svensson | 13 december, 2009
Kulturreportage

Alphonse Daudet på den västra sidan om södra Rhônedalen



altMånga av Alphonse Daudets böcker är numera ganska bortglömda utanför Frankrikes gränser. I Sverige är det väl i stort sett bara Brev från min kvarn och möjligen Tartarin från Tarascon som fortfarande läses. Men i slutet av 1800-talet var han en av Europas mest framgångsrika författare. Hans romaner översattes till många språk och gick ut i - för den tiden - gigantiska upplagor. Han nämndes i samma andetag som Zola, Flaubert och Dickens.

I Frankrike är man alltjämt ytterst mån om att vårda minnet av sina stora författare. När man färdas genom landet stöter man ideligen på små litterära museer, och jag känner till åtminstone två vars verksamhet kretsar kring Alphonse Daudet.

Det ena är inrymt i en väderkvarn som ligger strax utanför den lilla staden Fontvieille, norr om Arles. Det var här, vill man helst inbilla folk, som Daudet skrev sin charmfulla prosabok Brev från min kvarn. Han ville själv gärna att folk skulle tro det. I ett företal till boken citerar han ett köpebrev, där det påstås att "herr Alphonse Daudet, diktare, bosatt i Paris" har köpt "en väderkvarn, belägen i Rhônedalen, i hjärtat av Provence, på en kulle bevuxen med tall och järnek".

I själva verket förhöll det sig inte alls så. Daudet varken bodde i eller ägde kvarnen. Han hade fått syn på den under ett besök våren 1866 hos goda vänner på slottet Montauban i Fontvieille, och den hade satt hans fantasi i rörelse. När han sedan, i en våning i Paris, skrev sina berättelser om Provence och dess befolkning tyckte han väl att det var lämpligare att låtsas som om de hade nedtecknats i en gammal sydfransk väderkvarn.

Nåväl kvarnen finns kvar och kan besökas. Om man nu lyckas ta sig in. Den dagen jag gör ett försök har ett närmast osannolikt antal bussar med ungdomar på skolresa bestämt sig för att stanna till just där. Så småningom armbågar jag mig ändå in i kvarnen, men det är svettigt och högljutt och ytterst trångt och jag ser knappt någonting.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Det är betydligt stillsammare på Mas de la Vignasse - ett annat Alphonse Daudet-museum som är beläget i det lilla samhället Saint-Alban-Auriolles i Ardèche, på den västra sidan om södra Rhônedalen. Den gamla bondgården ägdes och beboddes av familjen Reynaud - Alphonse Daudets moders släkt - och diktaren vistades ofta där på somrarna som barn.

altI flera av dikterna i debutdiktsamlingen Les Amoureuses (1858) lär han ha hämtat inspiration härifrån, bland annat i poemet Les Prunes (Plommonen), där han pratar om morbroderns stora fruktträdgård i vilken han en morgon vandrar omkring - medan syrsor, cikador och fåglar sjunger - tillsammans med sin kvinnliga kusin, som han uppenbarligen är förälskad i. Hon plockar ett plommon från trädet, sätter tänderna i det och räcker det sedan vidare till ynglingen som njutningsfullt biter i hennes läppavtryck. När jag besöker Musée Alphonse Daudet en dag i juni 2010 är plommonen mogna. Jag sätter tänderna i ett av dem och tycker mig känna smaken av Alphonse Daudets vackra kusin.

Vi är sex personer som guidas runt av en påläst ung man i det välförsedda och intressanta museet. Förutom en rik samling dokument som rör Daudet visar man diverse märkliga bruksföremål som användes på gården förr, och det som man inte tidigare visste om silkeslarvodling och kastanjeförädling, kan man lära sig här.

Men det som hos mig väcker störst intresse är något som jag får syn på strax innanför huvudentrén. Där på golvet, lagt i sten, ser jag en blå sköld med tre kronor av guld: det svenska riksvapnet. Det finns en förklaring till att det finns just här.

1937 köpte författaren och journalisten Roger Ferlet gården Mas de la Vignasse av familjen Reynaud. Han var då redan gift med en svenska. De bosatte sig på gården och skapade några år senare Alphonse Daudet-museet. Någon gång i mitten av 1980-talet avled monsieur Ferlet. Ett par år därpå sålde änkan gården till kommunen.

altMer än så får jag inte veta om svenskan under mitt besök, men mitt intresse för madame Ferlet är väckt. När jag återvänder hem till Göteborg beger jag mig till universitetsbiblioteket för att försöka ta reda på mera. I ett franskt biografiskt lexikon hittar jag så småningom Roger Ferlet. Han föddes 1903. Trettio år senare gifte han sig med en kvinna vid namn Tyra Svensson. Han skrev en hel del böcker, däribland en roman som heter Dieu habite à Stockholm, Gud bor i Stockholm. Plötsligt slår det mig att han kanske till och med finns översatt till svenska. Hastigt beger jag mig ut i kataloghallen, börjar bläddra bland katalogkorten och - faktiskt - 1950 publicerades hans roman Jag brinner i översättning av Tyra Ferlet. Men inte nog med det. Även Tyra Ferlet har skrivit en roman! Den gavs ut 1946 och heter Grottan.

Så småningom hittar jag också - i ett gammalt svenskt författarlexikon - några mycket kortfattade rader som berättar att Tyra Ferlet, född Svensson, härstammar från Västerbotten. Hon föddes i Umeå och växte upp i Vännäs. Hur det kom sig att hon så småningom hamnade i Frankrike finns det däremot ingen uppgift om.

Grottan är en roman med självbiografiska förtecken som handlar om den i Sydfrankrike bosatta, svenskfödda journalisthustrun Astrid Pascal. Historien utspelas under andra världskriget. Maken sitter i fångläger i Tyskland och Astrid tvingas sköta deras lantliga gård på egen hand efter bästa förmåga.

altBoken är inget litterärt mästerverk men en engagerande och intressant, stundtals rafflande roman som berättar om ond bråd död, svartsjuka, angiveri och förtal, men också om den solidaritet och djärvhet som onda tider kan frammana hos folk. Astrid gömmer såväl vapen som flyktingar på sin gård, belägen inte långt från floden Ardèche.

Tyra Ferlet har ändrat många ortnamn, men det råder ingen tvekan om att det är Mas de la Vignasse och dess omgivningar som hon har haft som förebild. Och visst måste hjältinnan, Astrid Pascal, ha lånat de flesta drag av författarinnan själv. I bokens baksidestext berättas det att madame Ferlet var krigsfångeshustru, att hon bedrev en privat motståndsrörelse i Ardèche, att hon gömde vapen och kallades inför krigsrätt. Dock lyckades hon - mitt under brinnande krig - att via Paris och Tyskland fly till Sverige.

Men efter krigsslutet återvände hon alltså med sin man till Mas de la Vignasse och tillsammans skapade de ett museum. Där kan man numera med guide vandra omkring bland böcker, manuskript och brev och få veta det mesta om den kände Alphonse Daudet. Om den okända Tyra Ferlet, född Svensson, är det dock bara det svenska riksvapnet på golvet som ännu minner.

Johan Werkmäster text och bilder

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Bildningens tid

Kairós och Metanoia i ett relief från Cypern TEMA BILDNING Bildning. Ett enkelt ord för en sammansatt verklighet. Att  bilda sig är att ta del av ett förflutet stoff i riktning ...

Av: Anna-Lena Renqvist | Essäer om samhället | 10 april, 2008

Isabella Lundgren

Nya generationers samtal centralt för yttrandefriheten

Vår civilisations överlevnad hänger på vår förmåga att kommunicera, för klarar vi inte det så kommer vi att slåss, kriga och förgöra varandra istället.

Av: Isabella Lundgren | Essäer om samhället | 22 maj, 2017

När tvetalan slickar

När tvetalan slickar poetens munnar smäckra Katarina Frostensons dikt är en välfunnen bild av språkets oförmåga att sammanfalla med världen och dess faktiska och konkreta uttryck. Trots rötter i konkretismen och ...

Av: Mårten Björk | Essäer om litteratur & böcker | 25 september, 2007

Det första numret  av Charlie Hebdo efter massakern

Charlie Hebdo, ett år efteråt

Ett år har gått sedan åtta medlemmar av Charlie Hebdos redaktion sköts ihjäl av bröderna Saïd och Chérif Kouachi.

Av: Ingmarie Froman | Reportage om politik & samhälle | 07 januari, 2016

Simon O Pettersson. Den tübingska estetdöden

Friedrich Schlegel skriver i ett fragment: ”Nur derjenige kann ein Künstler sein, welcher eine eigne Religion, eine originelle Ansicht des Unendlichen hat.“ Jag tror detta är en korrekt uppfattning. Poesi ...

Av: Simon O Pettersson | Utopiska geografier | 03 mars, 2014

Rust Cohle

Rust Cohle – En falsk nihilist

Den amerikanska tv-serien True Detective (2014) har gjort succé. En anledning är dynamiken mellan de två huvudpersonerna, Rust Cohle och Marty Hart. Rust Cohle framställs som en spännande eller åtminstone ...

Av: Jacob Andersson | Media, porträtt | 04 februari, 2015

Per-Inge Planefors

Milano i Mariannelund

Kö på Mariannelunds ICA. Jo, du tänker rätt om det ringer Emil-klockor. Emil i Lönneberga av Astrid Lindgren. Här vill regionen göra en jättesatsning på barnfilmkultur. Nära till barnfamiljmagneten Vimmerby.

Av: Per-Inge Planefors | Gästkrönikör | 22 februari, 2016

Marja Beckman

Vi ville förändra rockvärlden

Under sommaren återupplivar jag några av mina Akashaartiklar på min egen blogg ordinsamling.marjabeckman.se. Kanske kan de gamla texterna inspirera någon cool 20-årig tjej där ute.

Av: Marja Beckman | Gästkrönikör | 04 mars, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.