Jonas Wessel. Embryots iakttagelser

Far har imponerande ärr efter cykelolyckan, som skedde i alléns dystra dunkel. I fallet sprack en luktflaska av kristall och man meddelar om tidssjukdomar via telefon från Marrakech. Far avfärdar det som efemära fenomen och förgyller ...

Av: Jonas Wessel | 16 december, 2013
Utopiska geografier

Människan i rummet. Den komplexa bilden Roy Anderssons filmspråk

I ett grådaskigt kök sitter en orörlig människa vid ett bord oavvänt närvarande, stirrande rakt fram, fastnaglad i egen livslogik. Självbildens yttre hos denna människa, som här så småningom exponeras ...

Av: Benny Holmberg | 21 september, 2014
Filmens porträtt

Julrimmandets dag

Härmed utnämner jag, Vladimir Oravsky, 23 december till julrimmandets dag. Yes meine Damen und Herren, i dag, söndagen den 23 december är julrimmandets dag, enkom för att i dag hyllar Marie Lundström ...

Av: Vladimir Oravsky | 23 december, 2012
Gästkrönikör

Sekvens ur Viking Eggelings Diagonalsymfonin.

En bildsymfoni på diagonalen

Jag tror det var 1997 eller möjligen året efter som jag hade stämt möte med filmforskaren Gösta Werner på Fylkingen, där det samma kväll skulle visas några av Hans Richters ...

Av: Ulf Stenberg | 28 februari, 2016
Essäer om film

Musikaliska möten i Helsingfors



suvilahti"Den största ansamling hipsters som Helsingfors någonsin skådat", svarar jag när min finska vän frågar vad jag tänker skriva. Hon skrattar och rättar mig: "Nej, det måste varit när Arcade Fire spelade här". Skämt åsido så märks det ändå vilken den huvudsakliga målgruppen är för Flow-festivalen, som arrangeras för sjunde året i rad. De internationella toppnamnen är ungefär desamma som på Way Out West i Göteborg och Øyafestivalen i Oslo som alla hålls samma helg. Flow, liksom dem, lockar en stor publik av urbana, populärkulturellt medvetna besökare. Det är 18-årsgräns så tonåringarna håller sig borta., och skulle jag gissa medelåldern hamnar den nog närmare 30 än 20.

Festivalområdet ligger i resterna av ett gammalt gasverk, vilket ger en ganska frän industriell känsla, med skorstenar och tankers som fyller upp kvällshimmelen. Det är också ett relativt litet område där man lätt kan röra sig från ena till andra sidan på några minuter. Tillgången till mat är riktigt hygglig med thai, sushi och mycket annat, även om det är ganska dyrt och köerna ganska långa. Samlare plockar raskt upp bortkastade flaskor och burkar. När jag senare får det förklarat för mig att man inne på området får 1€ i pant för varje sådan förstår jag varför.

Ett av de huvudsakliga utmaningarna under festivaler är prioritering, vilket ofta är nog så svårt, men när en stor del av artistskaran är finska artister man aldrig tidigare hört namnet på blir det ännu jobbigare. Ska jag spela det säkert och se saker jag känner igen namnen på? Eller chansa och hoppas på en oväntad överraskning? Det blir någon slags halvdan kompromiss i slutändan, där man tittar lite på varje men alltid känner att man hade kunnat sett något mer.

Ett av fredagens stora dragplåster är franska Air. Deras senaste album, Love 2, var en ovanligt intetsägande historia, så jag är lite tveksamt nyfiken på hur det kommer att låta den här kvällen. Airs musik har alltid balanserat mellan en å ena sidan romantisk, lätt melankolisk atmosfär, och en å andra sidan nästan Serge Gainsbourg-artad sliskighet. När Jean-Benoît Dunckel, klädd helt i vitt, bredbent spelar på två syntar samtidigt som han sjunger med sin allra sockersötaste sångröst drar det definitivit iväg åt det senare hållet. I slutändan är det hur som helst med hjälp av gamla hits som "Sexy Boy" och "Cherry Blossom Girl" som de ändå lyckas vinna publikens hjärtan.

Vid ingången till "Voimala", en av inomhusscenerna som för resten av kvällen är klubblokal, står en stor klunga människor och trängs för att komma in även om trycket. Där inne spelar Kieran "Four Tet" Hebden låtar från lysande skivan There is Love in You. "Intelligent Dance Music" är en mycket fånig genrebenämning som tack och lov inte används särskilt ofta längre, men Four Tets musik är både intelligent och dansvänlig, och dessutom hypnotiserande vacker. I lokalen är det trångt och svettigt med mycket rörelse, och publiken ser ut att vara minst lika gripna som jag är.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Antwan "Big Boi" Patton, ena halvan av hiphopduon OutKast är den sista stora akten under fredagen. Tyvärr är det inte särskilt bra alls. Mitt största problem är att det helt enkelt känns väldigt  billigt: utöver en DJ och en extra MC är det väldigt tomt på scenen och Big Boi klarar inte riktigt av att fylla ut det tomrummet. På tv-skärmar visas en kavalkad av klipp från gamla musikvideos, vilket endast bidrar ytterligare till budgetkänslan.

På lördagen gör jag ett försök att se kanadensiske popviolinisten Owen Pallett, men konserten är inomhus och det är redan fullsatt. Skulle tydligen ha varit på plats minst en halvtimme tidigare för att ha haft chans att komma in. Istället får jag kolla på Timo Lassy Orchestra som spelar ganska ordinär men småtrevlig jazz. Ikväll gästas de av amerikanska sångaren José James, vars dova bariton är väldigt avslappnande att lyssna på.

I en lokal som kallas "Tiivistamo" hålls ett antal spelningar under parollen "The Other Sound of Finland", vilket jag gissar betyder experimentmusik, eller vilken term man nu lämpligast ska använda. Hör bråkstycken av Lau Nau som spelar loopbaserad musik och avantgardjazziga Taco Bells, men även om lokalen är väldigt relaxad, med uppblåsbara liggsäckar på golvet, så infinner sig inte riktigt det tålamod som krävs för att komma in i den här musiken i denna miljö. Kul initiativ dock.

altEn hel del har samlats framför stora scenen när det är tid för Robin "Robyn" Carlsson att göra entré. Materialet består till större delen av låtar från senaste albumet Body talk pt. 1, utfyllt med några enstaka äldre hits omarbetade för att passa in i den nuvarande ljudbilden. Hon har ett kompband bestående av två syntspelare och två trummisar, vilket gör konserten roligare då Robyns elektroniska danspop lika lätt skulle kunna spelas upp av en dator. Robyn har en stark röst, men ikväll har den har lite svårt att hitta igenom alla lager av syntarpeggion. Publiken är dock glad och hoppdansar livligt med i musiken. Robyn själv ser också ut att vara på bra humör och passar på att äta en banan i mitten av konserten. Jag vet inte om det beror på bananen eller om ljudteknikerna har hittat lämpligare inställningar, men under den senare delen av spelningen så tycker jag faktiskt att det tar sig en hel del.

Festivalens tveklöst skarpaste bokning är dock  Omar Souleyman från Syrien, en veteran vars dansvänliga arabiska popmusik på senare år också blivit populär i trendkänsliga kretsar i väst, efter urval av hans musik givits ut på amerikanska skivbolaget Sublime Frequencies. Man kan lätt hänt komma att betrakta intresset för Souleyman som en typ av exotiserande; en del i en jakt på det senaste, mest udda att upphöja. Men samtidigt går det inte att undankomma den oerhörda intensiteten i Souleymans musik, särskilt live, som gör det nästintill omöjligt att stå still. Smattrande hårda syntar slår mot kroppen medan Souleymans nasala stämma fyller nattmörkret. Han ser ut som en schejk på scen med med keffiyeh på huvudet, stora solglasögon och välskött mustasch. Det är helt utmärkt.

Av någon outgrundlig anledning har festivalarrangörerna sett till så att alla . Ett band som onekligen drabbas av detta är hajpade Beach House som måste konkurera med superhajpade M.I.A. Inte nödvändigtvis för att publiken sviker; mot slutet av spelningen är det ganska fullt med folk vid scenen. Nej, problemet är helt enkelt att scenerna ligger så pass nära varandra att Beach Houses väna drömindie hela tiden riskerar att överröstas av M.I.A.:s våldsamma, kulsprutesmattrande beats. Mest synd är det dock om finska Tes La Rok som spelar dubstep inne i klubbyggnaden. När jag som hastigast tittar in är det endast ett tiotal människor i lokalen. M.I.A., eller Mathangi Arulpragasam som hon egentligen heter, har knappast det problemet. Det är fullt med folk, både framför och på scenen. Ett ordentligt spektakel kan man beskriva det hela som, kaotiskt, våldsamt och överrumplande. Men var tog musiken vägen egentligen? Kan inte undvika känslan av att det inte finns så mycket innehåll under den färggranna ytan.

Tyvärr så får det också bli slutet av Flow-festivalen för min del, då jag tyvärr inte har möjligheten att närvara på den sista festivaldagen. På det hela taget var det här en trevlig festival med glada besökare som var entusiastiska utan att bli stökiga. Om det är något jag ångrar så är det att jag inte såg mer finsk musik. Nästa år, förhoppningsvis.

Jonatan Spejare text och bilder

Ur arkivet

view_module reorder

The Lost Generation. En förlorad generation som återfanns i Paris

När Sylvia Beach, en litteraturintresserad prästdotter från New Jersey, slog upp dörrarna till Shakespeare and Company år 1919 anade hon inte att den anspråkslösa lilla boklådan ganska snart skulle bli ...

Av: Elisabeth Brännström | Essäer om litteratur & böcker | 24 mars, 2013

Prins Eugen – Ett levande konstnärskap

Det allmänna fenomenet svenskt monumentalmåleri blir partikulärt genom en orientering av prins Eugens konstnärliga praktik. Likt många andra svenska konstnärer kring förra sekelskiftet var prins Eugen en konstnär som ägnade ...

Av: Allan Persson | Konstens porträtt | 22 januari, 2013

Claus Beck-Nielsen - En identitet

Den nionde oktober år 2010 begravde den danske författaren och performancekonstnären Claus Beck-Nielsen sig själv. Närmare bestämt var det hans identitet som begravdes och det skedde under värdiga former och ...

Av: Benny Holmberg | Essäer om samhället | 29 oktober, 2010

En katarisk vind över världen

För 800 år sedan, närmare bestämt den 22 juli 1209, inleddes det påvliga och kungliga korståget mot katarerna. Maria Magdalena-kyrkan i Béziers i Sydfrankrike brändes ned. Enligt legenden lär en ...

Av: Percival | Essäer om religionen | 20 juli, 2009

Jag vill göra mitt hjärta till en revolt ibland de puderrosa idealen

Nu är det över. Nu måste det få vara slut. Bara tanken av vår humanitära likgiltighet idag är bröstkorgsbristande smärtsam. Tanken av att jag lever i en generation där var ...

Av: Julia Thoresson Berkquist | Gästkrönikör | 24 april, 2012

En arbetslägenhet i Stockholm

En arbetslägenhet i Stockholm Varför ser man aldrig dig i en mjukt stoppad möbel i tv? Är du bitter? - Jag har undrat med vilken saklig motivering Dagens Nyheter, Expressen, Kulturradion och så ...

Av: Peter Lucas Erixon | Utopiska geografier | 25 september, 2007

Psykotexten. Del 2. Drömmen om ett ting

"Krigskonst är att förgås med blommorna, litteratur är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor" Yukio Mishima Sidorna som följer upphittades vid ett rivningsarbete i ett för länge ...

Av: Johann von Fritz | Essäer | 15 augusti, 2013

Vuoksa-sjön nära Kexholm  Foto; ccbysa30

Karelska korsvägar

När Finland blev självständigt drogs riksgränsen vid Systerbäck. Karelska näset förblev finskt. Åren innan revolutionen i Ryssland hade Näset varit en plats där Ryssland, Finland och Sverige hade kommit varandra ...

Av: Rolf Karlman | Kulturreportage | 18 november, 2017

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.

Cron Job Starts