Carina Nurmilehto, några verk

Carina Nurmilehto, 48, har skrivit poesi och prosapoesi i knappt ett år. Hon är trebarnsmor och mångårig skådespelare. Efter avlagd logopedexamen i Uppsala arbetar hon nu till vardags med funktionshindrade ...

Av: Carina Nurmilehto | 12 mars, 2012
Utopiska geografier

Från animation till station -Lars Arrhenius och pixelns födelse

I begynnelsen var pixeln. En grön blinkande fyrkant. I animationen ”Murmurs of Earth” (2007) berättar konstnären Lars Arrhenius och filmaren Johannes Müntzing jordens historia på sex minuter med hjälp av ...

Av: Mathias Jansson | 21 september, 2011
Essäer

Människor lever i bubblor

Socialpsykologiskt är detta ingenting nytt; där kallas bubblorna för primära och sekundära grupper. Jag lever naturligtvis själv, och har framförallt levt, i bubblor. Under de senaste, säg, 20 åren har ...

Av: Carsten Palmer Schale | 09 juli, 2016
Gästkrönikör

Anneli Jordhal Foto Sara Mac Key

Ett sätt att försöka lyssna på de andra

Anneli Jordhal är en politisk engagerad författare. Från Klass, Är du fin nog till Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) till Augustenbad en ...

Av: Guido Zeccola | 04 oktober, 2016
Litteraturens porträtt

Hela havet stormar på Opera Comique



Les BoulingrinPå Opera Comique i Paris händer det numera rätt märkliga saker. Man har hittat en egen profil vid sidan av de två andra, större operahusen, Garnier och Bastille. Repertoarvalet är friare och våghalsigare, det må gälla tidiga romantiska operor som väcks ur en närmare tvåhundraårig törnrosasömn av William Christie och hans förnämliga Les Arts Florrisants, standardverk i ny, annorlunda belysning, egensinniga tappningar av Jacques Offenbachs klassiska operetter eller som för en kort tid sedan ett förlängt veckoslut med den samtida grekisk-franske tonsättare Georges Aperghis och hans mycket speciella form av musikteater. Som den avslutande "Rödluvan" med ett flertal rödluvor och vargar och självspelande instrument och salongen fylld av minst femhundra grundskolebarn, som, innan ridån gick upp, fick ljudnivån i den ärevördiga gamla byggnaden att låta som hela havet stormar. Därefter knäpp tyst.

Grekland har släppt iväg två betydande tonsättare till Frankrike, Iannis Xennakis och Georges Aperghis, vilket jag tycker borde vägas in i balansräkningen, nu när det skakar som värst om den europeiska kulturens vagga och landet är skuldsatt upp över öronen. En form av hårdvaluta det också.

 

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Min första kontakt med Georges Aperghis var i Huddersfield i England för ett femtontal år sedan, under den förnämliga festivalen för ny musik som äger rum varje år i november. Han var där med sin L´Atelier Théatre et Musique (ATEM) och presenterade ett stycke musikteater kring bokstaven "H" (på franska uttalat som ett explosivt "asch") som i sin snillrika visuella såväl som akustiska uppfinningsrikedom inte liknar något annat jag sett, där enskilda objekt och figurer med någon slags anknytning till bokstaven "H" rörde sig i ett lika konkret som poetiskt scenflöde. Det var ren magi. Han var även i Stockholm under festivalen "Stockholm New Music" för ett antal år sedan, då hans kammarmusik var i fokus. I övrigt har det varit förvånansvärt tyst om denne innovatör på våra breddgrader.

Jag hade med andra ord ganska stora förväntningar. Infriades de? Både och, eller annorlunda uttryckt: det verkar som om Aperghis övergett, förhoppningsvis bara tillfälligt, det associativt ohämmade scenspråket i "H" för ett mer traditionellt musikdramatiskt tilltal. Han nya opera "Les Boulingrin" antyder det, även om han hela tiden arbetat parallellt med kammarmusik, orkesterverk, musikteater och opera. Men innan jag går in på "Les Boulingrin", som hade premiär under denna minifestival, finns det anledning att säga några ord om den högintressanta öppningskvällen.

Georges AperghisDet var en konsert full av korrespondenser, med musik av Haydn, Webern, Aperghis, Ligeti och Mozart, det vill säga av en blandning som man sällan ser på våra institutioner, där slentrian ofta råder i programsättningen. Det var Aperghis som sammanställt den, givetvis för att det handlar om tonsättare som han har en nära relation till, men kanske också för att visa på den mylla ur vilken hans eget komponerande växt och skjutit skott. Det var Orchestre de Paris under Fabien Gabel som stod för de lysande framförandena. Haydns 39:e symfoni inledde, en gestisk, utagerande musik, samtidigt som den är balanserad, återhållen och välartikulerad för att följas av Weberns "Fem stycken för orkester, op. 10". Här handlar det om en ytterst koncentrerad, förtätad och sparsmakad orkestersats med en laddning och sprängkraft som trots sin närmast aforistiska längd får det mesta att verka lättviktigt, också det en musik med gestiska kvaliteter, låt vara av ett helt annat slag, där man förstår att Aperghis hämtat inspiration till sitt ofta korthuggna och pregnanta tonfall. Webern är som ett smärre kraftverk som ensam driver stora delar av modernismen.

Den attack och explosivitet som präglade cellisten Sonia Wieder-Athertons sätt att ta sig an Aperghis "Le Reste du Temps" för violoncell, cymbalum och orkester kom mig att tänka på landsmannen Xenakis och hans ofta brutala renodling av ett musikaliskt material. Hennes extremt virtuosa och intensiva spel, inledningsvis i det höga registret, kom mig också att tänka på människorösten, det fanns stundtals lite av vokal kvalitet i cellostämman. Förövrigt brukar ju cellon nämnas som det instrument som ligger närmast människorösten. Cymbalumen, ett ungerskt stränginstrument som man spelar på med små klubbor, hade inte alls samma framskjutna roll utan var nog mer där som en blinkning åt Ligeti, vars suggestiva och ytterst täta orkesterverk "Melodien" (utan cymbalum) kom senare i programmet. Däremellan - efter Aperghis stycke som egentligen är en cellokonsert - spelade Sonia Wieder-Atherton Haydns andra cellokonsert och visade att hon också behärskade det wienerklassiska idiomet till fulländning. Vilket också orkester och dirigent gjorde i Mozarts ungdomsverk, den tjugofemte symfonin, där man redan anar en annan form av uttrycksvilja och dramatik i den kontrollerade framtoningen.

Operabuffan "Les Boulingrin" bygger på en text av Georges Courteline, som levde mellan 1858 och 1929, och skrev noveller, dramatik och satiriska småstycken av en typ som fransmännen kring förra sekelskiftet var duktiga på och som vi egentligen inte har någon motsvarighet till. Vilket kunde konstateras under ett lunchpass då en "reading" av några av hans komiska pärlor genomfördes av två lysande aktörer, varav den ena är operans regissör. Jag tänker också på en författare som Alphonse Allais, vars underfundiga och underskruvade humor dock skiljer sig en del från Courtelines mer bullrande burleska. "Les Boulingrin" kan föra tankarna till en "dödsdans" två år före "Dödsdansen". Det är ett slags triangeldrama, där makarna som knappast drar jämt, för att uttrycka det milt, gör allt för att förolämpa den inbjudne gästen och där har sina egna krumsprång vid sidan av. Det är femmans växel som gäller från början; där finns knappast utrymme för några vilopunkter. Det är nästan så att musiken, som handhas av den utmärkta ensemblen Klangforum Wien, får motorstopp på sina ställen och står och hackar. Musikalisk slapstick är en annan benämning, och agerandet av sångarna, vilka alla fyra håller hög klass, har onekligen lite av stumfilmens stiliserade rörelsemönster över sig. Fast nog kan det bli lite för mycket av det goda ibland, eftersom musiken och publiken knappast hinner hämta andan mellan turerna. Musiken liksom överröstar sig själv.

Det är hur som helst intressant att följa en tonsättare som Georges Aperghis, oavsett vilka vägar han väljer. Det enda man kan vara förvissad om är det inte är några allfartsvägar.

Ulf Stenberg

 

 

 

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder

Beatrice och baby – en hommage till katten och kattens dag

Kattens dag infaller på samma dag som första advent. Så är det bestämt. Det här året firar vi således Kattens dag den 30 november. Men den 30 november 2014 är ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 30 november, 2014

Benjamin 31

           

Av: Håkan Eklund | Kulturen strippar | 17 mars, 2012

Jakt – kulturbefrielse eller traditionsboja?

Åt du oxfilé igår ikväll? Carpaccio? Egengravad älgtunga? Hemstoppad salsiccia? Lammpaté gjord på vänner från Gotland? Själv åt jag en älgstek jag fick i julklapp av en äldre man som ...

Av: Hedvig Ljungar | Essäer om samhället | 01 januari, 2015

Andrzej Wajda 1974

Några ord om Andrzej Wajdas konst med lång hållbarhet

Den 9 oktober 2016 dog Andrzej Wajda nittio år ung och han var aktivt skapande in i det sista. Förutom allt konstnärligt och politiskt och organisatoriskt och utbildningsmässigt annat, regisserade ...

Av: Vladimir Oravsky | Gästkrönikör | 13 oktober, 2016

Tetsuya Nakashima: Oscarsnominerad

Ibland har man tur, menar Tidningen Kulturens skribent Roberto Fogelberg Rota, som fick möjlighet att intervjua den uppmärksammade regissören Tetsuya Nakashima under hans besök i Sverige. Regissören är nu aktuell ...

Av: Roberto Fogelberg Rota | Filmens porträtt | 05 januari, 2011

De biologiska föräldrarna. Mötet.

Jag hade ont överallt. Ont i kroppen av min utbrändhet. Det gjorde ondare än förut, det brände sår, i min hud. Jag kände en enorm hopplöshet, kunde inte fokusera på ...

Av: Linda Marie Jum Soon Johansson | Allmänna reportage | 01 december, 2014

Strindberg på promenad

Mot slutet av 1880-talet bodde Strindberg med hustrun Siri von Essen en tid i Holte norr om Köpenhamn, inhyrda i den lätt förfallna villan Skovlyst som ägdes av en originell ...

Av: Ivo Holmqvist | Litteraturens porträtt | 27 juni, 2012

Dokumentation av en svunnen tid Sune Jonssons bildkonst

På Centrum för fotogarfi pågår just nu en utställning av fotografen, filmaren och författaren Sune Jonssons (1930-2009), bilder om ett stycke svensk historia som snart går i graven. Filmerna som ...

Av: Lilian O. Montmar | Kulturreportage | 11 juni, 2010

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.