Döden är ofarlig

I begynnelsen fanns inga tankar. Varken det ena eller det andra existerade, varken kärlek eller rädsla – ingenting gick att uppleva eller strävade efter att bli upplevt. När encelliga organismer utvecklades ...

Av: Stefan Whilde | 01 februari, 2013
Stefan Whilde

Platon och Västlandets öde

”Varje separation är en länk” (Simone Weil) Den västländska civilisationen grundas på en tolkning av verkligheten som pågår sedan Platon och Sokrates tid.Att närma sig Platon är som att närma sig ...

Av: Guido Zeccola | 09 februari, 2014
Agora - filosofiska essäer

Robert Warrebäck

Robert Warrebäck. En novell

Robert arbetar för närvarande på en samling sammanlänkade noveller om missbruk, kärlek, sorg och skuld. I nuläget finns åtskilliga av hans tidigare noveller, artiklar och essäer (och en del poesi) ...

Av: Robert Warrebäck | 04 januari, 2016
Utopiska geografier

”SE PÅ MINA VERK TILLS DU SER DEM!” Tankar om konstens oavhängighet.

”Jag kan helt enkelt inte se expressionismens, futurismens, kubismens och andra ’ismers’ verk som det konstnärliga geniets högsta uttryck. Jag förstår dem inte. Jag finner inget behag i att se ...

Av: Thomas Notini | 18 mars, 2014
Essäer om konst

På dekonstruktionens rand - Nanok och Geist brevväxlar



Nanok. Foto: Johannes FlinkSedan några månader tillbaka arbetar författaren och filosofen Nanok på boken Tinget och Stjärnan. Den tar sin början i frågan om skillnaden mellan en hand och en kopp och tänker och utvecklar denna fråga i en rafflande och förtätad undersökning av förhållandena mellan kropp och ting och språklighet och - inte minst - en mystisk lysande stjärna. Arbetet med Tinget och Stjärnan är dessutom en dialog med det konstnärliga projektet Geist. En gång i månaden har de ett ingående samtal som på ett eller annat sätt sätter avtryck i manuset. Boken publiceras 2011.

Nanoks och Geists samarbete omfattar emellertid inte bara Tinget och Stjärnan. Under 2009 inleddes en brevväxling som till en början gällde publiceringen av ett avsnitt av Grammatica Obscura som inte fanns med i den publicerade boken. Geist levererade en ingående läsning och tanken var att publicera den tillsammans med Nanoks text och hennes påföljande svar i ett nummer av tidskriften Geist som skulle kretsa kring "bildkapacitet", ett begrepp som Geists undersökande institution GOU hade introducerat i sin rapport om konstnärlig praktik och metodologi. Av olika skäl valde dock Geist att lägga ner arbetet med numret och brevväxlingen förlorade tillfälligt sin plats.

Nu finner brevväxlingen ett nytt sammanhang i Tidningen Kulturen. Till att börja med publicerar vi de tre texter som redan finns. Ungefär varannan månad fyller vi därefter på med nya brev och tanken är att brevväxlingen ska löpa som en följetong under hela året. Huvudsakligen kommer breven att kretsa kring Nanoks skrivande praktik och hur den rör sig i den västerländska filosofins randområden som en uppgörelse och astruering av densamma.  Breven söker efter innebörderna i den litterära form av filosofisk artikulation som Nanok försöker skriva fram i mötet mellan filosofi, poesi och mystik. Samtidigt kommer frågeställningar som för tillfället är aktuella i Geists arbete att flätas in och aktualiseras i frågor och resonemang om Nanoks författarskap.

Stöd Tidningen Kulturen

Köp en prenumeration! Klicka för mer information.

Ordet "språk" är koncentrerat till en enda dimension av verkligheten, och sprids där för vindarna.

  1. Att övervinna språkligheten i en tankegång och nå till den rena åskådningen är inte möjligt, då språket liksom bilden utgör en orubblig axel för tänkandets koordinater.
  2. Att övervinna åskådningen i en tankegång och nå till det rent formella är inte möjligt, då formalismen alltid har varit en del av tänkandets ursprungliga vara - och därmed aldrig kan befinna sig på andra sidan om något.
  3. Akter som försöker utöka språklighetens utrymme i medvetandet på bekostnad av åskådningen, eller tvärtom, kan bara delvis nå sina mål, och över denna begränsade fullbordan faller alltid den motsatta principens koncentrerade skugga.
  4. Språkets formbestämningar är genomskinliga murar som antyder en oändlighet.
  5. Varje ord och varje bild har en vilja och en uppgivenhet, varje ord och varje bild är en klart lysande stjärna som i sin stumma oplacerbarhet frilägger världen.
  6. Ett ord eller en bild driver som en fantom genom alla tänkbara betydelser och avfärdar dem alla.Tillräckligt många felande länkar ger ett ordnat och precist intryck.
  7. Grammatiken är en askes som bidrar till hermetismens jämvikt: hälften datoriserad frysning, hälften datoriserad magi.
  8. När vi utgår från ordens långsamhet framstår bildernas tid som hastig, eftersom bilder alltid är nya.
  9. Bildernas syntes av det mångfaldiga och det enhetliga består av klipp och inte panorering.
  10. Man kan kommunicera med sig själv med hjälp av en bild, vilket sätter även bilden i kommunikativ otakt och drar med även den i en sorts grammatik.
  11. Tystnad existerar och bildmonotoni existerar, men medan tystnaden kan närma sig ordlösheten är bildmonotonin ändå alltid mångfaldig.
  12. Tystnadens tid är långsammare än bildmonotonins tid, men genom bildmonotonins paradoxala mångfald når medvetandet tystnadens tidlöshet.

Det finns ingen spricka mellan ord och bild, likheterna är fler än skillnaderna - men skillnaden och repetitionen framträder vid sinsemellan olika vägskäl.

  1. Alla bilder har exakt samma värde: klarhet och bitterljuv surrealism.
  2. Alla ord har exakt samma värde: förlusten av en tom bild.
  3. Orden är närvarande när bilden är allenarådande och vice versa: orden och bilderna är symmetriskt oskiljaktiga, såväl genom öppna sår som genom slutna figurer.
  4. Mellanrummet mellan bild och språk består av ojämnheter, kurvor, tomrum, och en för alltid felande materia.
  5. Endast själva avståndet mellan bild och språk har en jämn likformighet som upprepar sig.
  6. Den grammatiska ordningen skapar en kalejdoskopisk utsida som bryter ner ordens hierarkier i skådandet.

Ordföljder kan anta tänkandets struktur i stället för tidens, och bildföljder kan anta tänkandets struktur i stället för tidens.

  1. Den inre världen imiterar avtrycket, och är således en del av den yttre världen.
  2. När en bild som har formen av inre avtryck sägs ut blir den till en fantom av sin redan-nedskrivenhet.
  3. När inre avtryck, utan att först ha graverats in i det inre, skrivs ner, så använder vi papperet som inre landskap.
  4. När vi talar högt eller skriver automatiskt, så tänker vi inte högt eller skriver automatiskt - vi graverar bara på världsytan delar av stjärnbilderna hos ett inre himlavalv.
  5. En film eller en filmsekvens framträder tydligt därför att vi genom dem minns vårt eget bildminne.
  6. Vi minns alltid vårt eget bildminne, om än i ordnade skärvor.
  7. Vi ordsätter filmen vi ser i vårt inre, det vill säga vi ordsätter bilder, inte för att förstå dem bättre, men för att kunna stanna vid dem.

Skillnaden mellan ett ord taget för sig självt och samma ord när vi glider förbi det i flykten är att ett ord iakttaget länge blir en ordskulptur, medan det ord vi glider förbi tenderar att beblandas med bildvärlden.

  1. När vi ställer ett ord för sig självt, och tänker runt det, repeteras det ordet medan de andra språkslingorna är någon annanstans och verkar för denna repetition.
  2. När en språkslinga innefattar en fråga om "hela språket" är detta ingen nivåparadox där en högre, främmande enhet skrivs in i språkflödet, utan tvärtom en liknelse för den vilande ytan.
  3. Ett ords estetik byggs upp av dess avståndsförhållanden till andra ord, dess rytm, dess klang och dess avståndsförhållande till bildvärlden.
  4. Ett ords estetik har ingen direkt betydelse för dess adekvation i det formella sammanhanget, ett ords estetik har betydelse för den struktur som skapas efter det att det fått ett formellt sammanhang inom ramen för tidlöshetens konsekvens.
  5. När vi söker ett adekvat uttryck för något komplext opererar vi med bildkapacitet, språkkänsla och frånvaro.
  6. Frånvaro är det tankens palats genom vilket tänkandet rör sig tillbaka till tystnaden innan.
  7. Språkkänslan är den del av den koncentrerade frånvaron, som varje nyinlärt eller nybildat ord förstärker och säkerställer.
  8. Bildkapacitet är den återvändande tilliten till intet.

Tanken "tecken" och tanken "bild" hänvisar inte till en spänning mellan två olika purismer, en av exakt enkelhet, en av exakt fullbordan, utan svävar vart och ett både kring en antydan om ett skarpt tecken och kring ett vagt, flimrande bildspår.

  1. Medvetandet arbetar mer likt en filmkamera än likt en oavlåtlig ström, varvid ord som "ordströmmen" eller "bildströmmen" aldrig blir riktigt relevanta, vare sig i sig själva eller som skärningspunktsord.
  2. De skärningspunkter där ord som "ordströmmen" eller "bildströmmen" kunde ha blivit relevanta fryses omedelbart och strömmar aldrig förbi eller genom det som de själva är.
  3. De språkliga och bildliga representationerna är radikalt inkorrekta i sina förmenta sekvenser, men de är effektiva minimalistiska kontrapunkter för en helt annan sanning.

Astruktion och bildkapacitet (en redaktionell läsning)

Francesca Woodman, ParoleTill att börja med måste jag säga att jag tycker mycket om din text. Här återkommer den tankens täthet som skuggade sidorna i Astruktion och som jag delvis saknar i Grammatica Obscura (som är en annan sorts bok, med andra syften och kanske även med en annan och förhoppningsvis större läsekrets) och här känner jag samma slags konsekvens i försöket att skriva tänkandets rörelse som ett dubbelt skeende där språket förlorar alla stödpunkter som idealt skulle påla upp en varaktig grund för det samtidigt som det därigenom blir ett material i skärvor med vilket denna söndring kan gestaltas. Men det är inte bara en söndring som noteras. I ett atemporalt register som bara mystiken kan kosta på sig finns en tänkandets struktur, en språkets och bildens grammatik, och även om den  inte omdelbart borgar för någonting säkert tycks det mig ändå som det är just i förhållande till det atemporala som din omfattande tillit till ordens krafter och språkets rytmer skapas.

Likaså är det i förhållande till det som texterna kan plocka upp arkaismer och slipa om dem, göra dem om inte nya så åtminstone annorlunda, underliga, dunkla. Men viktigast av allt är att dina texter i förhållande till tänkandets atemporalitet kan genomkorsa ett landskap av förluster och förintelser utan att slå in på en väg mot tigande tystnad. Det är som partikeln a- inneslöt riktningsangivelser och orienteringsförmåga, denna tillit till språkets och tänkandets bärkraft som gör att skrivandet fortsätter landskapet. Att "det" fortsätter ,att detta "det skrivs" blir till ett slags heroism i en värld där alla hjältar är döda. En omformad arkaism.

Något som återkommande slår mig när jag läser dina texter är att mystiken inte först och främst alstras med hjälp av metaforer och att dessa, när de förekommer, inte är ägnade att aktivt dölja något. Ett sätt att uttrycka det på vore att texterna arbetar med ordens ytor, att de inte förutsätter den distans mellan begrepp och ting som skulle vara begreppets och tingets baksida. Eftersom jag tror att dina texter är bra mycket närmare besläktade med ett tänkande som i materien ser ett slags urspårning och förfall än med ett tänkande som i materien finner grunderna för en postivistisk konstruktivism vill jag inte överdriva denna materiella sidas bärkraft, men en sak tycks du i alla fall låna in till begreppet från tingets kategori och det är dess ogenomtränglighet, en idé om ytans opacitet. Som jag läser dina texter består deras poetiska effekt i att de genom paradoxala möten och juxtapositioner mellan begrepp skriver fram denna opacitet och får den att framstå som legeringen mellan ting och begrepp. Språket äger en inre öppenhet och rörlighet, men på botten av läsarens perspektiv framträder detta opaka skikt laddat med mystik som både språk och ting, som både språk och det som är språkets "andra" (det som jag för min del skulle vilja kalla för makt, kropp och handling).

Liksom all mystik arbetar din med fetischeringar och vanligtvis är ju fetischen skriven på tinget: den är en kroppsdel, en vara, ett tecken eller en känsla underkastad tingets kategori, och oftast fungerar den som ett avgörande element i försöket att uppfinna ett språk för det verkliga (det reala). I dess vanligaste form bygger fetischeringen emellertid på att distansen mellan dess teckensystem och det verkliga bevaras, att fetischeringens försök att denotera "det verkligt avgörande" sker som en lek inom det imaginära för vilken tabut består i att fetischen och tinget skulle bli ett. I den ständiga upprepningens tjänst betecknar den fetischerande handlingen denna spricka, och dess njutning består i att den framkallade situationen för "det avgörande" ständigt förblir densamma samtidigt som "det verkliga" aldrig någonsin blir identiskt med denna situation och transgressionen genom det reala endast symbolisk. I termer av litteratur föder en sådan formel oftast ett slags prålig, dekorativ prosa, det vill säga en litteratur som är fullkomligt nöjd med att understryka att litteraturen är artefaktisk och som föreställer sig att den som bäst kan vara en stilvariation som medelst retoriska troper hanterar sprickbildningen mellan verklighet och sken såsom en oöverbrygglig men fullkomligt nödvändig och konstitutiv skillnad för dess egen textuella ekonomi. Den textuella cirkeln sluts och det blir litteratur för litteraturvetarens tolkningslekar som efter gammal formel gömmer tinget i skenet.

Som jag ser det är det denna dialektik mellan sken och verklighet som du lämnar åt sidan. Distansen mellan språk och ting är omändrad, inte genom att de sammanfaller som det Ena utan genom att verkligheten har avförtingligats, deobjektiverats, förlorat sin objektstatus. Språkets och bildernas "andra" framträder som en opak hybrid av tomrum, ojämnheter och materia.Samtidigt disponeras detta mellanrum (som jag uppfattar som både ett rum mellan språk och bilder och ett rum mellan språk eller bilder och värld) strukturellt i likformiga, exakta avstånd. I och med att denna likformighet ytterst sett är atemporal är den inte detsamma som en prestabiliserande harmoni, den är mysteriet som fallit ur tiden och ur vars rötter fetischeringarna växer - ordet, språket, bilden - dessa substantiv i bestämd form. Om språkets immateriella negativitet oftast ställs i motsättning till tecknets och tingets materiella positivitet, är det som accepterade du bara att skriva en text där denna motsättning ännu inte uppstått eller för länge sedan uppstod och sedan länge är förbi.

Det är här jag kan se en avgörande skillnad mellan dekonstruktion och astruktion. Dekonstruktionen tillgriper språket och möjligheten att skriva i det ögonblick erfarenheten av att vara såväl objekt som subjekt skruvas isär mot fonden av metafysikens historia och söker därigenom tecken och form för en position som befinner sig både innanför och utanför denna historias tvingande begrepp, alltså på gränsen men irrande och utan att veta åt vilket håll att gå. Den astruktiva metoden uppfattar jag däremot som att den tillgriper språket när den isärtagna strukturen stuvas undan. Med fin lätthet och till synes enkelt finner den linjer att följa i det mörker som tänkandet och skrivandet lämnats åt. Detta mörkers gryningsrand är skrivandets och tänkandets indifferens, en ahistorisk situation som i mycket avdefinierar den epokala gräns som dekonstruktionen är upptagen vid och som istället förskjuter fokus mot den konkreta situationen att skriva och tänka.

Kanske är min läsning alltför enkel, givetvis spelar relationen till filosofi- och litteraturhistorien en betydelsefull roll i ditt arbete, men för min del föredrar jag att läsa ditt arbete som en uppgörelse med dekonstruktionens uppgörelser med historicitetstänkandet, något som skulle innebära att du lämnar idén om en intertextuell historieskrivning bakom dig. I vilket fall tycks inte historien vara en börda av etymologi som sväller i språket och gör varje ord svårt, närmast omöjligt att rubba. Att du rubbar språket, att du ganska oförskräckt använder det och litar till dess rytmer gör mig böjd att tro att du håller med mig i detta.

¤

Bild: Francesca WoodmanGeists initiala tanke med bildkapacitet var att rucka på motsättningen mellan språk och bild, mellan språkets idealitet och bildens idealitet, det vill säga att söka glida ur motsättningen mellan att den senare alltid tycks spårbar till en kroppslig erfarenhet av varseblivningar eller förnimmelser och att den förra (kanske i synnerhet i fråga om matematiska språk) tenderar att förstås som något på samma gång osynligt och radikalt avskuret den kroppsliga, vardagliga erfarenheten. Likaså ville vi eliminera möjligheten till biologistiska bildförklaringar som för in kausaliteter ad hoc och landar i en strukturell beskrivning av ett visst varseblivnings- eller tankemönster i relation till specifika kemiska reaktioner i hjärnan. I båda fallen gällde och gäller frågan hur man ska krångla sig ur en cartesiansk mytologi som i grunden slagit rot på platonismens missledande motsättning mellan varseblivning och tänkande, mellan fenomen och logos. Hur ska ett tänkande och en konstnärlig praktik stå emot den sugande kraft som gör en virvel av dessa dialektiker? Hur ska virveln kunna vecklas ut till en mer omfattande perspektivering som även tar perspektiven som sådana i betraktande? Är det verkligen tillräckligt att uppfinna ett gemensamt plan för bild och språk genom att uppfatta bild som språk eller språk som bild? Enligt mitt tycke snarare fördjupar en sådan metod platonismens motsättning mellan förnimmelse och idealitet än överkommer den, och som jag ser det ligger istället den tentativa "lösningen" på problemet i att tänka förnimmelserna som, efter en viss form, både inneslutna i språkets former och omslutande språkets former. Det bildliga är "ett elementärt hölje" som ett ord tar stöd mot och utvecklar sin mening genom, men det bildliga är också ett integralt element av ordet. Bildkapacitet rör sig genom språket, ordet, bokstaven men får sin mest explicita kontur genom de konstellationer som vi kallar för bilder.

Du skriver "När en bild som har formen av inre avtryck sägs ut blir den till fantom av sin redan-nedskrivenhet". Jag gör en parafraserande tolkning: ett inre avtryck kan kanske kallas för en känsla (analogt med vad jag kallar för "förnimmelse"?) och när en bild sägs ut som har denna känslas form aktiveras bilden i ett slags dubblering av den bild som redan är nedskriven på interioritetens yta. En fråga är då om denna dubblering även transformerar avtryckets bild eller om avtryckets bild i relation till sin redan-nedskrivenhet äger en beständighet som skulle tyda på att bilderna är så att säga indexerade på interioritetens yta? Eller är de indexerade i världen, nedskrivna i tingen? Som jag uppfattar det är det i alla fall fråga om en indexering men att denna är ingraverad på både en inre och yttre yta, på både tänkandets opaka yta och på den opaka hinna som är språkets andra, dess utsida (den legering som jag inledningsvis talade om), detta i enlighet med att "Den inre världen imiterar avtrycket, och är således en del av den yttre världen". Jag antar därför även att det inte råder några större skillnad mellan inre och yttre avtryck, att gränsen mellan dem är flytande obestämd, men att polariteten mellan dem likväl består.

¤

Tänkandets yta är tvåspaltad, fördelad mellan språk och bild, och det är denna skillnad mellan språk och bild som måste utredas. Sättet som du gör det på är intressant. Jag tror mig inte förstå allt men åtminstone en del. I det följande kommer jag att parafrasera valda avsnitt ur din text och försöka visa hur jag uppfattar dem som en teoretisering av denna skillnad.

Tystnaden kan närma sig ordlösheten medan bildkapaciteten utkristalliserar en kaskad av bilder som förhåller sig monotont till varandra. Genom att tänka denna bildmonotoni kan man nå in i tystnadens tidlöshet som även tycks vara tänkandets tidlöshet. En differens mellan tänkandets struktur och tidens struktur är här förutsatt: det är bildmonotonin som utgör denna privilegierade passage genom tiden in i tystnadens/tankens tidlöshet. Denna mystiska och märkliga passage föreställer jag mig som ett slags glidande mellan bilder, ett slags utmattande av bilder som glider över i ett tyst tänkande som vetter mot ordlöshet och afasi, men utan att det bildliga helt upplöses. I enlighet med att åskådningen aldrig kan övervinnas i en tankegång måste bilderna som mattas i monotonin likväl dröja kvar som prefigurationer i tanken, som detta "ordens andra" som orden hakar i när tänkandets struktur är kristalliserad såsom en atemporal struktur. Mitt i atemporalitetens stillestånd hålls alltså tänkandet kvar bland ett fåtal språkelement som (paradoxalt nog) fortfarande går att tänka och dessa förhåller sig parallellt till ett slags prefigurerande bildkapacitet. Sättet på vilket parallellismen - "Endast själva avståndet mellan bild och språk har en jämn likformighet som upprepar sig" - består inom detta stillestånd, framstår då som mystikens kontrapunkt. Den betingar det avstånd där två skilda register eller modi följer varandra medan de genom sig själva skiljer sig åt i fråga om intensitet och urskiljbarhet.

Det som jag tycker mig se dig söka i fråga om skillnaden mellan ord och bild är ett slags mikrovariation och ett stillestånd bortom denna rörelse - en minimal separation som håller ord och bild isär men där de kan övergå i varandra, en tankens löshet som i alla fall i ett avseende är en händelselöshet utarmad på allting annat än sig själv, det vill säga på allting annat än denna skillnad som håller samman och isär språk och bild. Hur länge som det går att stanna i det stilla är dock betvivlansvärt. Jag skulle säga inte alltför länge. Tänkandets predispositiv kommer att komma i bruk bemäktigat av tiden och bilderna kommer inlemmade i stilleståndet att sägas ut som fantomer.

Ditt ordval är "sägs ut", utsägandet tycks vara en aktivitet som gör någonting med bilder, något som kanske är paritet med vad utsägandet gör med ord, det vill säga att utsägandet av bilder gör dem tillgängliga för den som träffar på dem. Betyder det att den enskilda bilden inte bara ingår (som jag uppfattar det) i en monoton mängd av bilder utan att de var och en även är multiton(al)a, öppna för en okontrollerbar mängd tolkningar och därmed för åsiktsstrider i en sfär av kommunikation/gemenskap? Kort sagt, vad innebär det i vid mening att "säga ut en bild"? Hur är talets utsägandefunktion kopplad till bildens (be)tecknande? Hur liknar eller inte liknar "avtryckets bild" den fantomiska bild som sagts ut och hur förhåller sig denna utsagda bild till en konkret bild som ett fotografi eller en målning? Är ett fotografi en utsagd bild? Och hur ska man förstå denna relation mellan avtryckets bild och den bild som sagts ut i fråga om bildkapacitet? Själv finner jag det lockande att betrakta avtryckets bild som "bärare" (formuleringsmatris) av en sensorisk beröring på ett sätt som gör att bilden kan äga den dubbla existensen av både inre och yttre bild, att den kan vara åskådad i tanken lika väl som den kan vara materialiserad med blickens perspektiv och att hela detta komplex av relationer utgör vad man kan kalla för bildkapacitet.

Bild som fantom tycks ligga nära bild som fantasm, fantasins variation av bilder, och det leder tankarna till skillnaden mellan varsebliven bild och fantiserad bild. Hur uppfattar du denna skillnad? Finns det bilder som inte är förbundna med tänkandet? Eller rättare sagt, finns det något hos bilden som undflyr tänkandet ungefär på samma sätt som det tycks finnas en virtuell struktur hos tänkandet som legerar bilder och ord och som undflyr tiden? Att möta bilden på "andra sidan" av differensen mellan tänkande och tid skulle kunna vara att se utan att tänka. Är en sådan möjlighet blott en romantisk (och teologisk) föreställning om bildens transcenderande av tanken? Återigen gäller frågan om bild frågan om varseblivning och emellanåt tycks det mig som du just uppfattar bilden - i alla fall i den "fantomiska" eller fantasmatiska tappningen, som självständig i förhållande till varseblivningen. Å andra sidan tycks idén om avtrycket vittna om ett spår av varseblivning. Eller är jag helt fel ute?

Jag har ju återkommande påpekat att du sätter dialektiken mellan inre och yttre ur spel, det vill säga använder termerna inre och yttre på ett provisoriskt vis. I fråga om varseblivning och sinnlighet och hur dessa kapaciteter ansluter till ett socialt format språk tror jag emellertid att det återstår mycket att utreda. På ett ställe framstår det som vore varje betydelse (i termer av representation förmodar jag) redan given och som om det orden och bilderna förmår är att avvisa dessa betydelser. Detta avvisande undanglidande skulle jag på prov vilja situera i ett skeende som äger rum "mitt emellan" en berörings bildande av avtryck och att detta avtryck format till tecken kastas ut som ett betecknande av det berörda. Erfarenheten i den "bildande" och "ordande" akten skulle då vara att kraften i dess avtryck och tecken inte är ekvivalent med någon redan preexistent, socialt formad betydelse. Att de är helt nya och helt främmande. En sådan föreställning skulle vara i linje med tanken på poesin som ett språk som undandrar sig vardagsspråkets konventioner och former för kommunikation liksom det skulle vara i linje med den privativa innebörden av partikeln a-. Det vore en mystisk vision om tecken och avtryck eller om ord- och bildkonfigurerade stämningar som är obesläktade med socialt instiftade betydelser. Kanske är det "dit" man måste gå om man vill dra sig undan representationens makt och försöka skriva ur ett läge där förlusten av grund är den enda produktiva instansen? I vilket fall infinner sig den viktiga frågan om man ska uppfatta det som att (den yttre) världen redan är laddad med bild och ord och laddad på ett sådant sätt att de sociala gemenskapernas kodifierande endast kan vanställa och formalisera denna prefiguration? Ja, det finns alltid en risk eller möjlighet att idén om Naturens bok återkommer. I din mystik uppfattar jag att denna första bok är till hälften öppen, till hälften stängd, och det jag önskar mer av är frågan om varseblivningens och det konventionella språkets status i förhållande till tänkandet och tinget, inbildandet, skrivandet, i synnerhet det poetiska skrivandet.

Till sist vill jag fråga om kroppens roll i förhållande till ord och bild. Ja, det förekommer metaforer som "öppna sår" för att beteckna det varigenom ord och bild är oskiljaktiga, men det som jag saknar och gärna skulle se tematiseras är exempelvis hur skrivandets erfarenhet är sammanlänkad med erfarenheten av en kropp samt på vilket sätt som denna dubbla erfarenhet innesluter ett skikt av varseblivning och förnimmelse. En öppning mot en sådan problematik ser jag i tanken på ett ords estetik där en mängd "avståndsförhållanden", bland annat det mellan ord och bild, tycks kristallisera ett perspektiv, ungefär som vore ordet ett okular genom vilket man åskådar andra ord och förhållandet till andra ordrelationer, åskådar ordets rytm och klang samt åskådar bilder och relationerna till dessa bilder. Här tycks ordet på ett explicit sätt ta del i den kropp som använder det och bli ett slags öga. Det är dessutom intressant att du i nästa anteckning anmärker att ett ords estetik inte har någon direkt betydelse för dess adekvation i det formella sammanhanget, vilket jag förstår som att denna estetik inte utövar något inflytande på evidensen hos apodiktiska utsagor men att den däremot har betydelse "för den struktur som skapas efter det att det fått ett formellt sammanhang inom ramen för tidlöshetens konsekvens". Här är det som om "ögat" ser inbegripen i stilleståndets atemporalitet, i linje med att åskådningen aldrig helt kan formaliseras eller reduceras bort. Det får du gärna utveckla.

Fredrik Ehlin, Geist

Svar på Astruktionsbrevet från Geist

1. Astruktion och dekonstruktion

Johannes Flink: Geist Hand Ding SterneNär jag skrev Astruktion var boken kanske inte ens tänkt som filosofi. Jag menade inte någon direkt distansering från filosofin heller. Snarare behärskades jag av ett visst stoiskt sinnelag, och tänkte mig att skapa ett gotiskt landskap vid sidan om tänkandets fortskridande rörelse, ett kalejdoskopiskt närvarande relä som kan snudda vid rörelsen utan att dras med i den. Likadant med det "Astruktionskapitel" om bildkapacitet jag skickade till er inför detta nummer. Även här menade jag den sortens redskap som försöker multiplicera en mörk och saktmodig maning till kontemplativ försiktighet. När jag läser ert brev känner jag mig smickrad, men samtidigt illa rustad. Här är Astruktionen tolkad som filosofi, insatt i en utveckling som jag är mycket imponerad av hur ni hanterar. Jag kunde skriva Astruktion, men skulle själv aldrig ha kunnat koordinera dess tankegångar med en post-dialektisk utveckling av den moderna bildkapaciteten. För mig blir det nu en stor utmaning att svara på era frågor och förslag. Jag ska göra mitt bästa.

Jag vet inte alls hur jag ska börja, men jag tror ändå att det får bli förhållandet mellan astruktion och dekonstruktion. Här instämmer jag i grunden med era tolkningar om vilket sätt astruktionen försöker att undgå att upprepa dekonstruktionen. Rubbningen av språket, förnekandet av den epokala gränsens överhängande och repeterade relevans, mörkrets gryningsrand ... detta är mycket precisa iakttagelser av den sortens tankar som vägledde Astruktion. Men här framträder också två tolkningar som det nu blir min svåra uppgift att kommentera. Båda ingår i en trop som jag helt och hållet godkänner och som beskrivs av frasen "en uppgörelse med en uppgörelse". Den ena är: ett avetablerande av gränsen till förmån för en tidlös fokusering av "den konkreta situationen att skriva och att tänka". Den andra är: att denna avetablering innebär "ett lämnande av den intertextuella historieskrivningen".

Detta "lämnande" är eftersträvansvärt men liksom alltid förrädisk mark, där kombinationen fokusering / demarkering sedan 1800-talet har hotat att kalkeras ovanpå en av två figurer: 1) Hegels egen kombination; 2) Olika varianter av de vetenskapliga respektive romantiska upproren mot Hegel. Dekonstruktionen hanterade förhållandet mellan 1 och 2 som ett dubbelt hot (eller dubbelt "sug") - och vann därur sin nya belägenhet.

Om vi nu också vill gå vidare från dekonstruktionen kommer vår uppgift att bli en trippeluppgift. Nu handlar det alltså om att, förutom de två tidigare hoten, motverka en alltmer akut stelning hos gravitationen från det postmoderna "bastarderiet" med dess fragmentariska konstellationer av kvardröjande "historicitet" och anad "post-historicitet".

Astruktion var mitt försök att hantera detta tredubbla hot. Tekniken jag har utvecklat går på något sätt ut på att hålla de tre hoten i exakt balans. Men lämnar min teknik den inter-textuella historien eller innebär den dess fullföljande, med den enda förändringen att denna gång förblir allt outsagt, eller snarare sagt mellan raderna och koordinerat med en föregångare (dekonstruktionen) som ju ändå anas i varje andetag? Marken är som sagt förrädisk.

Och lika förrädiskt är det med fokuseringen av tänkandets och skrivandets "direkta situation". Varje tänkare har väl försökt befria nuet från det historiska luddet och skapa en direktare situation? Säkert är att tänkandet, i olika varianter, alltid har hittat tillbaka till sin oskuld. Och om oskulden finns innerst i varje nytt perspektiv, hur mycket vinner vi egentligen då med en teknik som talar som att allt eller inget har hänt? I kärnan av varje metod fanns redan ett sådant påstående, och kanske inte på ett sätt helt olikt astruktionens.

Men om vi ändå specifikt tänker oss att "anden (Geist) reagerar astruktivt" på dekonstruktionens problematiska situation - mångfalden horisonter, oskulden ur sikte - genom att avancerat förskingra dessa horisonter och samtidigt gå heraklitiskt direkt på oskulden - blir det då inte klart att astruktionen följer på dekonstruktionen snarare än lämnar den? Eller borde vi säga: både följer på och lämnar? Men då upprepar vi historien i allmänhet och dekonstruktionen i synnerhet.

Jag vill med dessa förbehåll på intet sätt undervärdera kraften i er framställning. Men frågan är vad som har hänt, om och hur "mörkret" och "den direkta situationen" kan fungera som gränser mot dekonstruktionen? Redan något sekel in i "upplysningen" talades det ju om västerlandets undergång och om avgudaskymning. Deleuze talar om clair-obscure. Hos Blanchot har natten fallit på.

Själv har jag väl försökt att se astruktionen som en kombination (i enlighet med en övergång från dialogisk tetragonal till trilogisk hexagonal systematisering) av A) en bas som är varken mörker eller ljus utan ett slags intellektets radarvärld; B) ett mörker som modifieras av kontakten med denna värld och förhoppningsvis blir skarpare än dekonstruktionens dunkel; C) ett ljus som kan framträda i kontrast mot dessa bakgrunder, eller glimtvis skimra fram, för första gången oberoende av distinktionen mellan hopp och hopplöshet och av prepositionerna upp- och genom-.

Nu blir både lämnandet och det direkta i astruktionen svåra att bestämma. Och ännu svårare tycker jag det blir att koordinera de uppkomna troperna i fältet A-B-C med en riktningsbestämning av en post-dialektisk rörelse. Jag uppfattade frågan för detta Geist-nummer som frågan efter en sådan riktningsbestämning, eller åtminstone efter en bestämning av en frågekrets som hör till allt detta.

I dessa bemärkelser förbluffades jag av ert brev och hur både strängt och ärligt det var i sitt uppsåt. Själv trodde jag inte från början att en skingring av dunklet i sådana här frågor kunde gå att närma sig, än mindre sträva efter. Kanske önskade jag det inte ens. Men nu har ni stimulerat en grundimpuls, och jag vill gärna kommunicera så vi kan hjälpa varandra på traven.

2. Begreppet "tillit"

Jag väljer att närma mig de abstrakta tankefigurer som uppstår kring begreppet bildkapacitet, och som ni ber mig att fortsätta precisera min inställning till, genom begreppet "tillit till språket" som nämns ett flertal gånger i ert brev. Jag förstår er avsikt, tror jag, och är alls inte rädd för att detta ska handla om en "naivitet", även om mina kritiker kan fortsätta hävda det. Jag har själv alltid känt igen mig i ordet tillit i den bemärkelsen att jag vägrar ägna en överdramatisk uppmärksamhet åt vissa former av skepsis. Men inte desto mindre hotar just detta begrepp tillit att glida tillbaka in i historien, och inte minst i dekonstruktionens egen historia.

Vad är det astruktionens språk litar på? Vissa läsare kan finna en befriande, blind tillit mitt i all modern vantro. Andra ser en förening av naivitet och orakelauktoritet: filosofin när den är som värst. En tredje, mer välvillig läsning, som jag utifrån ert brev hoppas att ni ansluter er till, är att astruktionen innefattar en mer excentrisk tilltro till språket, som i vår egen tid kan fattas som lärorik. Men vad skulle en sådan läsning gå ut på mer i sak?

Jag kan ju själv inte veta om språket i Astruktion lyckades fullgöra de uppgifter jag ville ge det. Men jag kan uttala mig om mina avsikter för att söka en precisering. Ni talar om en "omfattande tillit till ordens krafter och språkets rytmer" som "uppstår i det atemporala". Här har vi två begreppstriader, dels ord-språk-uppkomst, dels kraft-rytm-tidlöshet.

Ord-språk-uppkomst är ju vår generella spelplan här. Det är när denna spelplan utsätts för nya former och perspektiv som en ny metod skapas. När metoden i sin tur ifrågasätts, till exempel genom den utmärkta partikelaccelerator ni har utsett, nämligen bildkapaciteten, kommer vissa former av förtydliganden att krävas. Ert brev demonstrerar på ett ypperligt sätt hur vi kan närma oss dessa krav. Men om jag ska kunna gå vidare här tror jag det först blir nödvändigt att för mig själv tänka lite kring min "tillit" i anslutning till de termer ni har valt att använda, dvs. kraft-rytm-tidlöshet.

Radarsonderingen är annorlunda än blicken. I första paragrafen i ert brev framstår övergången mycket fint, det var precis det ni skriver som jag strävade efter. Först skärvmetaforen, som jag ju delar med dekonstruktionen. Men sedan: antisöndringen, det atemporala registret, omslipningen, den obskyra grammatiken, den alstrande förintelsen, den post-historiska heroismen, radarns nya orienteringsförmåga.

I Astruktion försöker jag säga att denna mystiska radar (som måste omslipa och omstrukturera alla de klassiska hoppen om språket samtidigt som den tar form) ändå på vissa sätt får en större säkerhet än den som blicken hade. Och det stämmer att denna säkerhet hämtas ur en kalejdoskopisk atemporalitet. Detta är också vad Astruktion vid ett antal nyckelpunkter bekänner. Men vad ska jag göra med dessa andra begrepp, "rytm", "kraft", och till och med "språkets och tänkandets bärkraft"?

Det här är svårt för mig att svara på. Jag erkänner utan omsvep att Astruktion skrevs på basis av en fullständig skepsis men i en plötsligt uppkommen anda av tilltro. Och på något sätt har jag hittills haft ett behov att vägra precisera denna tilltro. När författarinnan Anna-Karin Selberg intervjuade mig för Styx frågade hon vad rytmen spelade för roll för mitt tänkande. Det mesta jag svarade var subjektivt och handlade om konstnärens behov av filosofisk självhushållning.

Kommentarer som "dekorationerna är till för att markera den metafysiska vikten av tillvarons parafernalia" användes för att fjärilslätt flyga undan från de tyngre frågor som ansätter oss här. Och även för att understryka att estetiken alltid har varit ett av tänkandets mest negligerade men samtidigt genuina grundelement.

Två kommentarer som passerade förbi kanske kan bli ingångar. Jag talar om "landskapets frysning" och säger att "min tro är att det finns plan, särskilt inom filosofin, där poesin kan användas till att höja den filosofiska skärpan i strikt mening". Som vi ser så verkar tron här egentligen handla om en tro på astruktionen själv, en tro på en supraledning i bildstannandet som ska tala, till och med vetenskapligt, genom bokens snöflinga, dvs. ett astruktivt självförtroende snarare än en tro på språket. Men även om det är så kommer vi ju tillbaka till att jag måste känna som ni säger en "omfattande tro" på astruktionens egna ordkrafter och språkrytmer (även dessa kanske måste fattas som krafter och rytmer som ironiskt rasslar i språkrastret) om supraledningen och radarsonderingen ska bli möjliga. Astruktion använder ju faktiskt språk, inte meta-språk, och därför fortsätter frågorna om tillit att tränga sig på oss.

Nu rör jag mig i cirklar. Jag riskerar att stoppas här och aldrig komma fram till alla de intressanta tankefigurerna längre ner i ert brev. Jag gör så här: jag försöker svara på frågan om tillit under resans gång, samtidigt som jag utreder era post-dialektiska ansatser ...

3. Legeringen ord-ting

Denna paragraf av ert brev börjar med å ena sidan mystikalstring på annan bas än metaforer, å andra sidan icke-döljande metaforer. Detta kan alstra en serie trippelrörelser som jag känner igen mig i. Dessa trippelrörelser ska, vilket ni mycket riktigt framhäver, tjäna som alternativ till dualismen. Men: som alltid när man ska försöka ta sig förbi dualismen (många har försökt just detta), riskerar man att inrätta funktioner i fältet monism-dualism-pluralism som själva är dualistiska.

Här skulle jag vilja förändra er formulering lite grann för att öppna en kommunikation. Ni skriver att jag "inte förutsätter en distans mellan ting och begrepp". En av mina grundattityder i Astruktion är nära besläktad med detta, men inte helt identisk. Jag tänkte mig att för första gången förutsätta en total avsaknad av en sådan distans. Och så säger ni "texten arbetar med ordens ytor". Jag skulle snarare säga att texten exponerar ordens ytor på ett sätt som arbetar med en konsekvensdragning från denna avsaknad av distans, en konsekvensdragning som vill frilägga ett omdefinierat, statiskt-hexalogiskt avstånd.

Det är inte så att jag menar att er läsning faller tillbaka in i dualismen (bi-tetra-logos), men man måste alltid vara mångdubbelt på sin vakt, och när man som vi nu gör tolkar en text i efterhand blir farorna ännu större. Er läsning ligger alldeles nära min självtolkning, men spänningarna är också intressanta att utreda.

En ingång på Astruktion var ju total historisk neutralitet, och när jag läser "ligger bra mycket närmare ett tänkande som" hajar jag till. Det är förståeligt att Astruktion läses idealistiskt, men detta är också ett symptom på en förskjuten, anti-idealistisk horisont som färgade den passerade eran. Men: genom att gå närmare denna förskjutning närmar ni er också framtiden på just det sättet där astruktionen sluter sig i ett tidlöst nu. Dessa två attityder borde försöka kommunicera med varandra i som ni säger "mikrovariationer".

Materien är ingen urspårning, även om "materien" kan vara det. Anden är ingen urspårning, även om "anden" kan vara det. Denna distinktion materia-ande, liksom själv-annan, form-innehåll, etc., riskerar att locka oss in i dualismens krets, som ju egentligen kanske är den spårning som astruktionen spårar ur ifrån.

Inte desto mindre fortsätter alla dessa historiska komponenter, som ni riktigt beskriver, att vara lösa fokuseringar i ett annat, bakomliggande spel.  Frågan är alltså hur vi ska spela det spelet för att förvilla dualismen i stället för att förvillas av den? Här gäller min kritik mot så väl andlig som materiell konstruktivism inte så mycket de komponenter de renodlar, eller ens själva ansatsen att bygga (byggnad sker på något plan alltid), utan snarare sättet de vill häva sig uppåt genom olika tetralogiska narrationer.

När vi talar om en opak legering försöker vi tala om något annat. Frågan är hur vi ska framlägga det. Detta är mycket subtilt. Så fort vi försöker blottlägga dessa processer prosaiskt beskriver vi i själva verket en post-dialektisk dialektik med nya varianter av duala överskridanden. Ska vi då tiga om detta, förutom i den astruktiva poetiseringen? På ett plan är det vad Astruktion föreslår, eller åtminstone vad jag då uppfattade att boken föreslog.

Ändå finner jag era tolkningar mycket intressanta. Ni talar om ett "inlån från tingets kategori", om ett "poetiskt framskrivande som får opaciteten att framstå som en legering", om ett spel med "horisontella ytor och vertikal legering" och till sist om ett "opakt skikt" som är "både språket och dess andra (makt, kropp, handling)".

Frågor om inlån och framskrivande är intressanta och svåra att svara på. Likaså uppgiften som tränger sig på mer och mer i ert brev, nämligen den uttryckliga koordinationen av det opaka skiktets olika impulser, kanske främst språk och kropp. Jag skjuter frågorna framför mig och går vidare ...

 

 

 

Ur arkivet

view_module reorder
Nawaz i West Hampstead, London 2015. Foto: Eregis. CC BY 2.0.

Maajid Nawaz, Sam Harris. Nya vägar och nya värderingar för islam

Islam är inte bara terrorism och intolerans. Mohamed Omar om religionens verkliga ansikte bortom alla fördomar och ignorans.

Av: Mohamed Omar | Essäer om religionen | 09 januari, 2016

Judgment in Hungary: en rättegång som speglar Europas mörkare sidor

Under Göteborgs internationella filmfestival visades Ezter Hajdús dokumentärfilm Judgment in Hungary. Jag såg dokumentären på Göteborgs Stadsmuseum som tidigare visat utställningen ”Vi är romer”. I museets foajé visades också bilder ...

Av: Linda Johansson | Essäer om film | 17 mars, 2014

Old Von i Wellington

Några år in på första världskriget bodde D. H. Lawrence och hans tyska hustru Frieda (på långt håll besläktad med flygaresset von Richthofen, den röde baronen) i Cornwall. Där skrev ...

Av: Ivo Holmqvist | Essäer om litteratur & böcker | 12 juli, 2014

Veckan från äldreomsorgen

Ett ämne som tyvärr inte går att undvika. Nu ska det bli lag som tvingar kommunerna att släppa in privata företag i äldreomsorgen. På ett sätt är det logiskt. Efter ...

Av: Gregorz Flakierski | Veckans titt i hyllan | 10 december, 2011

Minnen från Ludvig XIV:s hov

En typ av bok som alltid har fascinerat mig är de som får det att kännas som att man har förflyttats till en annan värld. Ibland kan det handla om ...

Av: Tobias Harding | Övriga porträtt | 18 december, 2012

Stillbild ur Rewell Altunagas “Elegia” från 2015

Det grymma havet

På stranden ligger den lilla pojken i vattenbrynet. Det ser ut som om han sover. Fotografiet av treårige Alan Kurdis döda kropp som spolades upp på en turkisk strand 2015 ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 07 oktober, 2017

Bildens sång

Alla färger syns tydligt, för idag röd bok och sol - varmt mot huden och solskyddsfaktor bör läggas på. Ta hand om fotsulor och andra ytor, och om mjuka-mjuka rösten ...

Av: Ida Thunström, text och bild | Essäer om konst | 27 december, 2017

Drömmen om autopoeten

Drömmen om den självskrivande poesimaskinen, autopoeten har länge varit en dröm för många poeter och konstnärer. Med dagens teknik kan den drömmen bli sann. Johannes Heldén & Håkan Jonsons digitala ...

Av: Mathias Jansson | Essäer om konst | 20 maj, 2014

Botanisera i arkivet
close

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Få de senaste artiklarna direkt i din brevlåda - helt kostnadsfritt.

Du kan när som helst avsluta din prenumeration - enklast klickar du bara på länken du hittar i varje nyhetsbrev.